S t r a f f l a g e n   jämte förklaringar till den nya lagstiftningenom brott mot staten och allmänheten utgiven av NILS BECKMAN, RAGNAR BERGENDAL och IVAR STRAHL. Sthm 1949. Norstedt. 687 s. Inb. kr. 26.00.

    Med berömvärd snabbhet efter ikraftträdandet av den senaste, omfattande strafflagsreformen ha tre av Straffrättskommitténs ledamöter med justitierådet BECKMAN i spetsen publicerat en ingående kommentar till de omarbetade strafflagskapitlen och de därmed sammanhängande detaljändringarna på andra punkter i strafflagens allmänna och speciella delar. Beträffande de genom 1948 års reform av den militära straff- och processrätten till SL fogade nya kap. 26 och 27 hänvisa utgivarna till en väntad särskild kommentar. Då emellertid lagtexten till hela SL, även i dess icke ändrade delar (däremot saknas 1864 års SP), medtagits, får bokens läsare i sin hand en fullständig och förnämlig strafflagsedition som dels ersätter och dels träder vid sidan av den välkända kommentaren av delvis samma utgivare till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott (SvJT 1943 s. 136). Rustad med dessa båda handböcker kan den svenske brottmålsjuristen gå till sitt ingalunda lätta värv och med kännedom om de stora sammanhangen i strafflagstiftningen förverkliga lagstiftarens intentioner på ett sätt som av den berörda allmänheten uppfattas såsom en rättvis och samtidigt human straffrättsskipning.
    Det föreliggande arbetet förmår emellertid fylla även andra uppgifter än att vara en i varje detalj noga utarbetad, instruktiv kommentar för praktiskt bruk. Genom sina allmänna inledningar och översikter bildar boken ett utmärkt hjälpmedel för den juridiska undervisningen, och en jurist från andra fält än straffrättens kan med hjälp av antydda partier av framställningen på ett snabbt och tillförlitligt sätt ledas in i hela den nya lagmateria som vår reformerade strafflagstiftning utgör. Det sagda gäller ej blott de partier av lagen, som närmast utgjort och utgör föremål för Straffrättskommitténs arbete. Även i fråga om reaktionssystemet lämnar kommentaren en vägledande översikt över de skilda rättsinstituten. Närmast härrör detta, liksom arbetets övriga inledande avsnitt, från BECKMANS penna, och förf. giver här läsaren en mängd värdefulla litteraturanvisningar och intresseväckande uppslag. Dessa allmänna partier av kommentaren skola i det följande ytterligare beröras.
    Utgivarna av kommentaren ha stått inför en uppgift av delvis annan och svårare beskaffenhet, än då det gällde lagstiftningen om förmögenhetsbrotten. Som bekant företer den nu antagna texten om brott mot staten och allmänheten betydande olikheter mot Straffrättskommitténs förslag av år 1944, medan kapitlen om brott mot förmögenhet i allt väsentligt motsvarar kommitténs förslag i motsvarande delar. Det må här lämnas därhän, huruvida den överarbetning, som inom justitiedepartementet vidtogs med det förstnämnda förslaget, på alla punkter ledde till ett ur systematisk och saklig synpunkt lyckat resultat. Här skall blott framhållas, att kommentarförfattarna denna gång haft att verkställa en hoparbetning av lagtextens förarbeten, som reellt måste ha betytt något helt annat än det »klipp» ur motiven, som i många fall ter sig fullt

 

riktigt och försvarligt i en lagkommentar, ehuru denna litterära teknik ej kan undgå att göra verket mindre lättillgängligt för läsaren. Det nu anmälda arbetet bär emellertid klart vittne om att utgivarnas svårigheter haft den goda effekten, att framställningen verkar genomarbetad och homogen på ett sätt, som är mindre vanligt i våra eljest ytterst vederhäftiga kommentarverk. Särskilt må här oreserverat beröm skänkas för de instruktiva och eleganta inledningar som för varje kapitel föregå den kommenterade lagtexten. Att här nämna något särskilt avsnitt är en delikat uppgift. Anmälaren har för sin del med särskilt rik behållning studerat inledningarna till 12, 13 och 25 kap.
    Lagtextens tillkomsthistoria har på vissa särskilda punkter berett utgivarna svårigheter, som — såvitt man kan finna — måste föras tillbaka på det förhållandet att den ovannämnda överarbetningen av kommittéförslaget i några fall lett till en viss diskrepans mellan uttalanden i förarbetena till lagrum, som sammanhänga med varandra. Som enda exempel må här anföras vad förarbetena innehålla om gränsen mellan urkundsförfalskning genom tecknande av diktad persons namn och osant intygande enligt nya 13: 11 genom lämnande av osann uppgift i intyg eller annan urkund om vem man är (jfr STRAHL i SvJT 1945 s. 46 f. samt 1949 s. 170 f.). På ett par andra punkter vållar själva lagtextens avfattning läsaren en viss osäkerhet, som knappast undanröjts eller kunnat undanröjas av kommentatorerna; jag nämner endast den svårdragna gränsen mellan våld eller hot mot tjänsteman enligt 10:1 samt våldsamt motstånd enligt 10: 4, en gränsdragning som knappast underlättats genom att motvärnsbegreppet från 5:10 genom omarbetningen i departementet förts in såsom utgångspunkt vid beskrivningen av brottet våldsamt motstånd. Ett annat spörsmål för vars besvarande läsaren måhända hade önskat närmare ledning i kommentaren utgör förhållandet mellan brotten mordbrand enligt 19: 1 samt grov skadegörelse enligt 24: 3.
    Det är tämligen självfallet att en teoretiker med särskilt intresse tagit del av de allmänna straffrättsliga problem, över vilka arbetet i inledningen givit en fängslande revy. I anledning av de reflexioner som göras (s. 36 f.) rörande själva lagtekniken vore åtskilligt att säga om dess förhållande till straffrättens strävan efter att förverkliga legalitetstanken i största möjliga mån. Spänningen mellan abstrakt och generellt avfattad norm, å ena sidan, och konkret brottsfall, å den andra, mellan individens intresse av klara gränser för sin rörelsefrihet och samhällets behov av effektiv kamp mot de samhällsskadliga handlingarna i deras ständiga variationer kan väl aldrig fullkomligt lösas. Det får därför ingalunda uppfattas såsom kritik av en lagtext, om man till debatt upptager frågan om ej i det ena eller andra fallet brottsbeskrivningarna kommit att bliva väl vida eller alltför mycket beroende av värderingar sådana som »förargelse», »lidande», »avsevärd olägenhet», »allvarligt hinder» o. s. v. Å andra sidan skall det villigt medgivas att lagstiftaren städse står inför en ytterst ömtålig uppgift, när det gäller att i en strafflagstext kryssa mellan generalklausulernas Scylla och kasuistikens Charybdis. I stort sett har dock i det senaste avsnittet av SL seglatsen gått lyckligt.

 

    I inledningen till 2 kap. gives en översikt över de olika grupperna av straffrättsliga reaktioner. Den av BECKMAN här gjorda indelningen ansluter sig till samme författares framställning i hans bok Om brottsligheten och dess bekämpande i Sverige (s. 7 f.). Med rätta placeras villkorlig dom bland skyddsåtgärderna, »främst på grund av möjligheten att därmed förbinda övervakning och särskilda föreskrifter». Efter detta påpekande ställer man sig emellertid en smula frågande, då förf. under den sista gruppen reaktioner — andra påföljder — särskilt upptager övervakning, som knytes till villkorlig frigivning eller villkorlig dom; ej heller blir man riktigt klar över tankegången genom att förf. yttrar, att sådan övervakning i viss mån »i förbättrad form» motsvarar den tidigare avskaffade påföljden enligt 2: 19 SL. Med all rätt upptages såsom en grupp reaktioner av straffrättsligt intresse behandlingssystemet för strafffria, d. v. s. sinnessjukvård och barnavård. Dessa åtgärders hemortsrätt inom det straffrättsliga påföljdssystemet torde böra erkännas klarare än som stundom sker i juridiska framställningar. Enligt anmälarens mening kan detta mycket väl ske utan att man uppgiver gränsen mellan tillräknelighet och otillräknelighet, därest denna gräns vid ett närmare övervägande av de kriminalpolitiska synpunkterna finnes böra bibehållas, t. ex. av allmänpreventiva eller systematiska skäl. I förbigående må här understrykas, att rättssystematiska överväganden ingalunda sakna reella konsekvenser av olika slag. Som en styrka hos lagkommentaren, liksom inom BECKMANS övriga författarskap, må framhållas den uppmärksamhet som ägnas nämnda synpunkter till båtnad för rättsvetenskapen och klarheten i det juridiska tänkandet.
    De korta randanmärkningar som här gjorts till den imponerande och för såväl teori som praxis värdefulla kommentaren till vår senaste strafflagstiftning, ha haft till syfte att presentera arbetet för de jurister, som ej i första hand äro verksamma som kriminalister ex professo; för dessa har kommentaren varit väntad och efterlängtad, och det är med största tillfredsställelse man konstaterar, att förhoppningarna till fullo infriats.

Ivar Agge.