OM EFTERGIFT AV ÅTAL.
ETT DISKUSSIONSINLÄGG.
AV
RIKSÅKLAGAREN MATHS HEUMAN.
Frågan om införande i vårt land av en generell möjlighet för riksåklagaren att meddela åtalseftergift har under de sista åren livligt diskuterats. Sedan författaren till dessa rader på våren 1948 i Kriminalpolitiska sällskapet hållit ett föredrag över ämnet Eftergift av åtal och domstols rätt att eftergiva påföljd för brott,1 framlade Strafflagberedningen på hösten samma år ett förslag till lagstiftning på dessa båda områden (SOU 1948:40). Beredningens förslag blev därefter ingående granskat i de remissyttranden som avgåvos över förslaget.2 Genom den diskussion som sålunda förekommit synes frågeställningarna ha blivit så belysta att problemet icke längre torde kunna avvinnas några nya synpunkter av mera väsentlig betydelse. Att detsamma likväl här upptages i ett kort diskussionsinlägg är närmast föranlett av att borgmästaren ERIK BENDZ — i en med hänsyn till dess principiella uppläggning högst intressant artikel i Festskriften för S c h 1 y t e r3 — ställt sig skeptisk till den föreslagna utvidgningen av den relativa åtalsplikten. Därtill kommer att författaren till detta inlägg efter några års erfarenhet inom riksåklagarämbetet rörande åklagarnas befattning med åtalsärenden känt behov att på en och annan punkt ompröva värdet av de argument pro et contra som tidigare i diskussionen framförts.
Huvudskälet mot ett införande i Sverige av den bl. a. i Danmark och Norge sedan länge lagfästa relativa åtalsplikten har varit och är alltjämt, såsom ock av Bendz understrykes, kravet på »allas likhet inför lagen». Det råder inget tvivel om att sinnet för »legaliteten» är ytterligt starkt utvecklat inom vårt folk.
De klagomål som hos riksåklagarämbetet förs — ofta av helt utomstående personer — mot distrikts- och statsåklagarnas beslut att på grund av otillräcklig bevisning underlåta åtal lämnar talande bevis härför. Från den sista tiden kan t. ex. antecknasklagan över att åtal icke blivit anställt för påstått menedsbrott i konkurs förövat för nära 10 år sedan (konkursen nedlagd på grund av att borgenärerna blivit till fullo förnöjda!) samt anmälan för tjänstefel mot en distriktsåklagare för att han för flera år sedan skulle ha underlåtit att åtala en person för framförande av bil något tiotal meter i förbjuden färdriktning. STRINDBERG berättar i Tjänstekvinnans son, hur djupt kränkt han i sin barndom kände sig när hans bröders fel blev ostraffade. Liknande känslor göra sig ofta gällande beträffande åtalsfrågor. Man må nu ha vilken uppfattning som helst angående det etiska värdet av en sådan reaktion. Men ett är säkert, denna inställning, omfattad av en ständigt vaksam opinion, utgör ett korrektiv säkrare än något annat mot den benägenhet som åtalseftergiftsinstitutets motståndare ibland antyder kan föreligga hos åklagarna att taga hänsyn till ovidkommande omständigheter vid åtalsfrågornas avgörande. Det må här anmärkas att riksåklagarämbetet, bland det stora antalet beslut i åtalsfrågor som genom klagomål eller eljest kommit under ämbetets ögon, aldrig mött något fall där objektiva fakta givit stöd för misstanken att ovidkommande synpunkter spelat in vid åklagarnas ställningstagande.
Mot den relativa åtalsplikten invänder Bendz vidare att man ur principiella synpunkter måste hysa betänkligheter mot att överföra bedömandet av svåra brottsfrågor från domstolarna —kollegiala eller med nämnd — till en ensam åklagare. Jag tror nu inte att åklagarmyndighetens svaghet i förhållande till domstolen när det gäller prövning av frågan huruvida straff för ett visst brottsligt förfarande skall inträda hänför sig till skillnaden i antal av de prövande personerna. Men det ligger i sakens natur, såsom närmare utvecklas i strafflagberedningens betänkande, att domstolsprövningen i flera avseenden är överlägsen åklagarprövningen. Endast en synpunkt skall i detta sammanhang framhållas. Varje åklagare kan konstatera att allmänheten och parterna, trots den utsträckning i vilken domar överklagas, är mer benägna att godtaga ett domstolsavgörande än ett beslut av en åklagare eller över huvud ett beslut av en administrativ myndighet. Den väsentliga anledningen härtill torde vara att söka
i domstolsförfarandets offentlighet. Det är en gammal erfarenhet att en utredning som inte äger rum inför allmänhetens ögon lätt framkallar misstankar. Även om fakta är aldrig så uttömmande dokumenterade tror man lätt — om man över huvud bryr sig om att ta del av utredningen — att den inte är fullständig eller rent av att det som redovisas blivit framställt i förvanskad dager. För att undvika sådana obefogade misstankar är det inom anglosaxisk praxis vanligt att parlamentariska och andra extra judiciella undersökningar företagas inför offentligheten. Uppenbarligen utgör den hela och fulla offentligheten det säkraste medlet för att skapa tilltro till en av myndighet företagen utredning och till dess därpå grundade avgörande. Av flera skäl är det uteslutet att låta prövning av åtalseftergiftsfrågor utspela sig inför allmänheten — bl. a. skulle ju ett av de väsentligaste syftena med eftergiftsinstitutet, nämligen att bespara gärningsmannen den offentliga schavotteringen omintetgöras. För att emellertid i möjligaste mån tillgodose tilltrossynpunkten är jag benägen att mera bestämt förorda den tidigare snarast diskussionsvis framkastade tanken att riksåklagaren vid prövningen av eftergiftsfrågor beredes möjlighet att samråda med något mindre kollegium av lekmän — gärna utvalt bland det offentliga livets män.
Bendz erinrar vidare 0m det oerhörda ansvar som är förenat med avgörande av åtalsfrågan. Detta är förvisso riktigt men i detta sammanhang måste det erinras om strafflagberedningenspåpekande att åklagaren även under det nuvarande systemet med absolut åtalsplikt har att verkställa en prövning som ofta är av skönsmässig natur, där det i sista hand är hans omdöme som är avgörande. Detta gäller särskilt frågan om bevisningen är tillräcklig för att man skall kunna räkna med en fällande dom. Advokatsamfundets styrelse har i sitt remissyttrande gjort gällande, att detta uttalande innebär en överdrift. De erfarenheter som gjorts inom riksåklagarämbetet vid prövningen av underställda beslut i åtalsfrågor och vid inspektioner av underordnade åklagares tjänsteutövning måste sägas bestyrka riktigheten av strafflagberedningens uttalande. Över huvud är det anmärkningsvärt hur föga känd utanför åklagarnas krets den sida av deras arbetsuppgift är som hänför sig till förundersökningen och till de frågeställningar och svårigheter som är därmed förbundna. Bl. a. gäller detta vanskligheterna i fråga om bevisbedömningen. En mera ingående kännedom 0m åklagarnas verksamhet skulle ock-
så bestyrka att kravet på införande av relativ åtalsplikt verkligen är motiverat av faktiska förhållanden. I själva verket förekommer det bland åklagarna i icke ringa omfattning för undvikande av stötande resultat ett lagande efter lägligheten vid åtalsfrågornas bedömande. Det måste av principiella skäl vara oriktigt, och det är ur rättssäkerhetssynpunkt otillfredsställande, att distriktsåklagarna, utan att någon kontroll härav kan äga rum, underlåter att åtala och därigenom i realiteten meddelar åtalseftergift under åberopande av bevisningens otillräcklighet. Någon gång har det förekommit att åklagaren för att kunna undgå åtal pressat in gärningen under ett lindrigare straffbud med endast böter i skalan och därefter meddelat åtalseftergift enligt RB 20: 7 p. 1. Och därmed är jag framme vid frågan om skälen för införandet av den relativa åtalsplikten.
Huvudskälet är som bekant detta att all lagstiftning måste vara generellt utformad och icke kasuistisk och att därför ingen lag kan avpassas så att den lämpar sig för alla de fall som går in under densamma. Det föreligger med andra ord situationer, i vilka åtal och dom framstår antingen som direkt stötande för rättsmedvetandet eller som meningslösa eller i varje fall icke erforderliga med hänsyn till det syfte som straffreaktionen enligt modern uppfattning har — att förebygga brottsliga handlingar. Advokatsamfundets styrelse har i sitt remissyttrande uttalat, att de för rättsmedvetandet stötande konsekvenserna av en alltför vag strafflagstiftning icke borde avhjälpas genom införande av ett nytt osäkerhetsmoment utan «en om att man sökte förläna brottsbeskrivningarna en sådan begränsning att handlingar som icke borde bestraffas klart fölle utanför det straffbara området. Med allt erkännande av det otillfredsställande i kriminaliseringar med alltför vaga brottsbeskrivningar, måste mot samfundets argumentering invändas, att den föreslagna möjligheten till åtalseftergift icke avser de fall, där lagstiftaren avsiktligt givit brottsrekvisitet en vag formulering, såsom skett vid åtskilliga av de nya förmögenhetsbrotten — för vissa av dessa fall finns ju redan en särskild åtalsprövning föreskriven — utan den generella åtalseftergiften avser sådana undantagsfall som kan förekomma vid vilken som helst av de klassiska brottstyperna där varken individualpreventiva eller allmänpreventiva skäl talar för ett åtal. Det är ju från de senaste årens rättspraxis känt att t. o. m. handlingar som fallit in under lagbuden om straff för uppsåtligt dö-
dande i själva verket med hänsyn till omständigheterna icke inneburit någon kränkning av det intresse, som man genom kriminaliseringen velat skydda — jag erinrar t. ex. om flygaren som inte kunde uthärda sin störtade kamrats dödsplågor utan i hastigt mod påskyndade hans död genom ett pistolskott.
När Bendz i likhet med några remissinstanser visserligen vill tillstyrka ett införande av rätt för domstol att eftergiva påföljd men samtidigt ställer sig avvisande mot införandet av en rätt till generell åtalseftergift så måste — med allt erkännande av den större säkerhet som är förbunden med det förra institutet—- fastslås, att institutet påföljdseftergift endast i begränsad omfattning löser det problem, varom här är fråga. Det kan rent av ifrågasättas, om man inte med anlitande av nådeinstitutet kan nå i huvudsak detsamma som kan vinnas genom ett införande av enbart påföljdseftergift. Särskilt bör understrykas att beträffande många av dem, för vilka påföljdseftergift kan komma i fråga, det just är det av åtalet föranledda offentliga schavotterandet inför domstol som träffar hårdast. Det finns bland dessa lagöverträdare icke så få som hela sitt liv har bemödat sig om laglydighet men som råkat i en undantagssituation och som då kommit att överträda lagen. Juristen — avtrubbad genom det ständiga handläggandet av brottsfrågor — har inte alltid klart för sig vilken nedbrytande verkan själva åtalet kan ha för en sådan person. När man är i tillfälle att konstatera hur intensivt människor, genom överklagande i alla instanser, kan kämpa för att undgå åtal för en överträdelse, som juristen ofta kan finna rätt obetydlig, är det ett vittnesbörd om vilken avgörande betydelse åtalsfrågans utgång kan ha för den misstänkte. Och man erinrar sig WILDES aforism från fängelsetiden i Epistolci in carcere et vinculis: all trials are trials for one's life, just as all sentences are sentences of death.1
I Norge liar den relativa åtalsplikten tack vare BERNHARD GETZ,vars 100-års minne i år firats, varit lagfäst i 60 år. Riksadvokaten KJERSCHOW avslutade en artikel om den relativa åtalsplikten, skriven sedan denna princip tillämpats i Norge i 40 år, med följande ord: Ingen del av mit arbeide i strafferettspleiens tjeneste har været mig saa magtpaaliggende og tilfredsstillende som det bl. a. ved hjelp av opportunitetsprincipets avpassede anvendelseaa søke forebygget, att statens tveeggede sverd i kampen mot forbryderondet gjør skadelige indhugg der, hvor det var mentat det skulde gavne.1 I Danmark har den relativa åtalsplikten gällt sedan 1916. Endast Sverige drejer. Den nya rättegångsordningens fader, åt vilken detta diskussionsinlägg är ägnat, har förtjänsten av att i svensk rätt möjligheten till åtalseftergift vid bagatellförseelser blivit införd (under förra året tillämpad i cirka 8 000 fall). Vore icke nu tiden inne att fullfölja denna tanke? Borgmästaren Bendz avslutar sin artikel med en sentens som plägar tillskrivas AUGUSTUS: »Skulle en domare våga ge lagstiftaren ett råd skulle det nog bliva: skynda långsamt». Må det vara en åklagare tillåtet att beträffande det nu behandlade spörsmålet erinra om en annan sentens som har Augustus samtida och vän, TITUS LIVIUS, till upphovsman: det är fara i dröjsmål.