NÅGOT OM FÖRHÅLLANDET MELLAN HOVRÄTT OCH UNDERRÄTT I ÖVRE NORRLAND.

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN EINAR HOLM.

 

De speciella omständigheter, som äro ägnade att verka försvårande vid rättsvårdens utövande i Övre Norrland, äro direkt hänförliga till den nordliga belägenheten och därav föranledda bosättningsförhållanden och uppkommet folkkynne. Dessa försvårande omständigheter äro i väsentliga avseenden likartade dem som förefinnas beträffande andra centralt dirigerade verksamhetsområden, såsom exempelvis läkarvården och undervisningsväsendet. Man kan peka på för den initierade lättskönjbara företeelser — som långa, solfattiga vintrar; korta, myggrika somrar; fattig, fåkunnig och flerspråkig befolkning; gles bebyggelse; dåliga kommunikationer; vidsträckt verksamhetsområde; brist på sakkunniga medhjälpare och på trivsamma, prisbilliga bostäder; otillräckliga förvaltningslokaler; höga kommunalskatter; frånvaron av anstalter för högre utbildning ävensom långa, dyra resor till landets centralare delar — samt konstatera hurusom dessa företeelser förr eller senare obönhörligt, eftersträvsamma lappmarksår driva tjänstemännen från Norrland mot sydligare nejder. Det är också påfallande huru denna de något äldres benägenhet för flyttning mot söder börjat gripa omkring sig bland befolkningen i gemen och numera omfattar alla samhällsklasser med undantag blott för lapparna. Genom de talrika flyttningarna tenderar befolkningen i Övre Norrland att bli mycket heterogen. Detta är beklagligt främst ur den synpunkten att ett upprätthållande av tradition och kontinuitet till utvecklingens fromma i all samhällelig verksamhet avsevärt försvåras. Vill man på allvar söka göra samhällslivet i Övre Norrland mera stationärt, kan man icke undgå att taga behörig hänsyn till den förvisso icke helt obefogade känsla, som ofta besjälar norrlänningen,

 

HOVRÄTT OCH UNDERRÄTT I ÖVRE NORRLAND. 591nämligen att statens stödjande hand icke sällan förlorat mycken kraft, när den sträckes ut för att råda bot på förefintliga missförhållanden i »kolonierna» omkring polcirkeln. Norrlänningen känner sig med andra ord styvmoderligt behandlad av staten. Känslan utlöser hos gemene man oftare godmodig resignation än bitter klagan. Vad tjänstemännen beträffar hinner den speciella inlevelse och sakkunskap, som hos dem erfordras för att de skola vinna gehör för dryga anspråk på den beträngda statskassan, endast sällan utvecklas till sin nödvändiga höjdpunkt, innan tanken på den hägrande transporten börjar verka förlamande på lusten att reformera.
    Hur mot bakgrunden av sålunda skisserade allmänna svårigheter Övre Norrland fått del av det för hela landet gemensamma goda, som avsetts med den nya processordningen, skall härefter något belysas, närmast i form av en redogörelse för hur förhållandet mellan hovrätt och underrätt i stort sett gestaltat sig och sedermera utvecklats under processreformens inflytande.
    Tidigare karakteriserades förhållandet mellan hovrätten och underrätterna längst i norr av ett ömsesidigt misstroende, som icke å någondera sidan var helt obefogat. I häradsrätterna kämpade gamla tingshästar och unga notarier sida vid sida en ojämn kamp med en arbetsbörda, som oberoende av alla individuella ansträngningar ständigt behöll övertaget. Häradshövdingen, som till en betydande del skulle erhålla sina inkomster genom sporter, hade att själv stå för organisationen och den väsentliga kostnaden för medhjälpares arbete. Den tämligen lättfångna förtjänsten på småpapper var merendels mycket sparsam, beroende på den glesa bebyggelsen och det föga utvecklade fastighetsväsendet. Kansliarbetet koncentrerades kring domboken, vartill materialet var ganska obegränsat, men som i fråga om lösen vanligen icke gav någon nämnvärd förtjänst men stundom kunde medföra direkt förlust. Skrivhjälpen liksom kansliutrustningen måste av ekonomiska skäl inskränkas till ett minimum och som en följd härav blev intresset för vidlyftigt domboksskrivande icke stort. Även om målen sorgfälligt utreddes vid rätten, vilket dock ofta under uppskovssystemets tid omöjliggjordes genom den trängsel av mål, som förekom på uppropslistorna under de fåtaliga men långt utdragna tingsförhandlingarna, blev dock resultatet i domboken, utöver skriftliga bilagor, ej sällan av lapidarisk beskaffenhet och kompletterades med inneliggande handlingar,

 

592 EINAR HOLM.som ej alltid hunno genomgås och systematiseras vid rätten. Tingshästarnas juridiska kompetens var en smula ojämn menderas praktiska handlag och arbetsförmåga i gemen imponerande. Vad notarierna beträffar voro de, trots ärliga bemödanden, uppenbarligen icke helt vuxna de svåra uppgifter, som i samband med tingshållningen avkrävdes dem. Tiden medgav sällan litteraturstudier till de teoretiska kunskapernas vidmakthållande och fördjupande, vartill kom att den nordliga isoleringen lade hinder i vägen för samvaro och tankeutbyte med juristkollegor vid andra domstolar. Det var under sådana förhållanden föga märkligt att hovrätten betungades med en oproportionerligt stor andel av målen från Övre Norrland. I de bristfälligt utredda tvistemålen blev reglerna för bevisbördans fördelning hovrättens rättesnöre, med påföljd att den formella rättvisan ofta nog segrade över den materiella. Den fullmaktsjuridik och desertationsjakt, som hovrätten stundom anklagades för, bidrog även till att stärka en sådan uppfattning. I brottmålen blev ofta den tilltalade av överrätten frikänd därför att åklagarens bevisning efter företagen pappersgranskning icke visat sig hålla måttet. Bevisningen torde dock ofta för underrätten ha tett sig fullt bindande, emedan underrätten vid sitt bedömande vägletts av viktiga omständigheter, som icke kommit på pränt. Underrättens misstro mot hovrätten blev dock sällan akut. Hovrätten var för avlägsen, för okänd och för ärevördig för att på allvar locka till kritik från underdomarnas sida. För den rättssökande allmänheten tedde sig också hovrättens avgöranden som viskningar, emanerande direkt från rättvisans gudinna, ehuru måhända något svåra att uppfatta för den icke särskilt lyhörde. Tingshästen gjorde under sin lantdomarebana som regel en kortare visit i hovrätten för att hans lämplighet som häradshövding skulle kunna fastställas. Han kunde härvid icke undgå att bli högeligen imponerad av den lärdom, den forskarmöda och det skarpsinne, som ådagalades vid försöken att avvinna ett ohanterligt domboksmaterial resultat, som kanske skulle varit självklara om blott utredningen i målet varit fullständig och redovisad i handlingarna. Han fick också klart besked om vad hovrätten ansåg om domare, som gåvo upphov till sådan onödig möda. I någon mån kunde han väl bidra till att öka de höga hovrättsjuristernas kunskap om norrländska förhållanden i allmänhet och underdomarnas speciella svårigheter i synnerhet, men han torde ändå ha

 

HOVRÄTT OCH UNDERRÄTT I ÖVRE NORRLAND. 593återvänt till sin nordliga viste med en fördjupad insikt om storleken av det svalg, som skilde hovrätt och häradsrätt.
    Inrättandet av hovrätten för Övre Norrland år 1936 med säte i Umeå bildade epok i det norrländska rättslivets historia. Att hovrätten härvid kom femtio mil närmare sitt avskilda domsområde betydde mycket, det sätt på vilket den nya hovrättens verksamhet kom att utformas dock mer. Den stockholmska norrlandsskräcken, som i Svea Hovrätt var vida utbredd, gjorde icke rekryteringen till någon lätt sak. Så småningom lyckades dock hovrättsprojektets framsynta tillskyndare mot löften om påtagliga framtida förmåner åvägabringa ett representativt urval från den väl frejdade areopagen på Riddarholmen för frivillig deportation till Umeå. Där svävade moderhovrättens mäktigande allt ifrån begynnelsen tung och förpliktande över den nya institutionen och hölls levande genom täta tillskott av nya ledamöter. Trots den växlande sammansättningen kunde dock hovrätten, tack vare kraften och hängivenheten hos sina ledande män, presidenten Holger Elliot och divisionsordföranden Manne Zuhr, ständigt samlas kring den huvuduppgift, som en växande kännedom om de särpräglade norrländska rättsförhållandena levandegjorde, nämligen att söka förena formellt riktiga domar med materiellt goda. Härför erfordrades först och främst en utredning av betydligt gedignare slag än den som tidigare allmänneligen beståtts målen i Övre Norrland. I den äldre rättegångsbalkens bestämmelser om muntliga förhör, vilka under ett cirklat ceremoniel sparsamt tillämpats i de gamla överrätterna, fann hovrätten den inkörsport, som skulle bereda väg för den nya utvecklingen på processrättens område. De muntliga förhören kommo flitigt till användning och stegrades snabbt till en omfattning, som i de andra hovrätterna var okänd. Genom de muntliga förhören, vilka såväl i brottmål som i tvistemål regelmässigt voro av ganska inkvisitorisk natur, lyckades hovrätten snart ådagalägga vilka överlägsna resultat som i utredningshänseende kunde ernås genom en koncentrerad muntlig förhandling med personligen tillstädesvarande parter och vittnen. Den inkvisitoriska attityden nödvändiggjordes av att särskilt advokaterna, men även åklagarna då för tiden stodo tämligen främmande för hovrättens ogenerade men effektiva sätt att pumpa upplysningar ur fåmälta parter och motsträviga vittnen. Resultatet av hovrättens dömande verksamhet framstod till en början i ganska be-

 

    38—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

594 EINAR HOLM.klämmande siffror såvitt ändringsfrekvensen angick. För en del underrätters vidkommnde steg ändringsprocenten ända därhän att den motsvarade tre fjärdedelar av samtliga överklagade mål. Särskilt som den lilla hovrättens kapacitet var ganska begränsad och en ökning av de tidsödande och besvärliga muntliga förhören till erforderligt antal redan därför icke var möjlig, blev det nödvändigt att söka förmå underrätterna att å sig taga huvudparten av det utredningsarbete, som hovrätten utförde. Det visade sig härvid att viljan ingalunda saknades men alltför ofta förmågan. En närmare undersökning gav också vid handen att häradsrätterna i gemen besvärades av sådan personalbrist att målens utredande på det sorgfälliga sätt hovrätten ville fordra omöjliggjordes. Det framstod då för hovrätten som en angelägenhet av största vikt att söka vidga domsagornas personaluppsättningar. Först sedan staten år 1943 övertagit hela ansvaret härför kunde dock detta arbete bli effektivt. Arbetet hindrades dock väsentligt genom den tidigare antydda speciella svårighet, som den norrländske tjänstemannen har, när det gäller att vinna gehör för ursärpräglade förhållanden framsprungna behov, vilka icke alltid kunna med kalla siffror statistiskt verifieras. Det måste också konstateras att de norrländska häradsrätterna ännu under cirkulärprocessens sista år icke uppnått en tidsenlig organisation och att de än mindre voro rustade att möta de ytterligare påfrestningar, som ehuru icke beräknade dock skulle visa sig framträda i avsevärd omfattning efter processreformens genomförande.
    Även om det sålunda brast i organisationen, var marken inom Övre Norrland i övrigt väl beredd för den nya processordningens slutliga genomförande. De grundläggande idéerna hade redan hunnit bli de norrländska juristernas andliga egendom, en procedur som väsentligt underlättats genom den hastiga föryngring, som är kännetecknande för Norrlands tjänstemannakår. De gamla tingshästarna hade i stor utsträckning erhållit transport söderut och ersatts av unga häradshövdingar med enhetlig överrättsutbildning och med de nya idéerna i blodet. Det är också ett typiskt norrlandstecken att för närvarande inom hela Norrbottens län icke finnes en enda häradshövding, utnämnd tidigare än 1943 och i Västerbotten endast två. Av den unga hovrättens ursprungliga personaluppsättning återstår icke heller annat änen vaktmästare.

 

HOVRÄTT OCH UNDERRÄTT I ÖVRE NORRLAND. 595    Det kan utan vidare fastslås att den nya processordningen i Övre Norrland fick ett varmare mottagande än i mången annan mera traditionsbunden landsända. Ett studium av den nya rättegångsbalkens bestämmelser och deras tillkomst ger klart besked om att upphovsmännen väntade ett segt motstånd mot den nya ordningen och att de varit angelägna om att söka tilltäppa varje kryphål, som oppositionen kunde tänkas vilja begagna för att sabotera de ledande grundsatsernas tillämpning. Detta kan, för den som reservationslöst omfattar de ledande principerna men har att tillämpa dem på mera säregna förhållanden, vilka lagstiftaren kan antagas icke särskilt haft för ögonen, medföra att lagverket i vissa, dock mindre väsentliga hänseenden ter sig onödigt kategoriskt, detaljerat eller formbundet samt därför snarast ägnat att motverka sitt eget syfte. Endast ett par exempel må anföras till belysande härav.
    I 43 kap. 5 § och 46 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas förbud för part att ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande. En ordkarg och advokatskygg ödemarksbo, som inför huvudförhandlingen, kanske den enda i hans liv, mödosamt plitat ihop synpunkter på ett för honom viktigt mål, kan dock icke med fördel ur rättssäkerhetssynpunkt hindras från att få sitt opus inför rätten uppläst, om han av allmän förvirring blivit mållös och eljest saknar förmåga att använda en skriftlig uppteckning som stöd för ett muntligt anförande. Om man här skulle använda lagkommentarens rekommendation att avvisa inlagan, skulle den skada som härigenom åstadkommes i varje fall vara större än den som ett obetydligt frångående av muntlighetsprincipen kunde innebära. Det må i detta sammanhang anmärkas att av advokaterna ännu ett mindre tal äro så föga hemmastadda med den muntliga framställningens konst att deras bundenhet vid koncept stundom obegränsat närmar sig rena innan läsningen. — Inför processreformen utmålades ofta svårigheterna att i glest bebyggda trakter samla parter och vittnen till en koncentrerad förhandling. Starka garantier ha ock genom lagregler tillskapats för att övervinna eller motverka dylika svårigheter. I Övre Norrland äro förvisso svårigheter av detta slag avsevärda men de ha, i varje fall beträffande tvistemålen, endast sällan sin grund i tredska från parternas sida. Norrlänningarna ha efter den nya ordningen visat en glädjande hörsamhet förrättens kallelser. Vid sådant förhållande ter det sig stundom onö-

 

596 EINAR HOLM.digt bryskt att alltid nödgas stadga vite för parts personliga inställelse. Särskilt som nedre gränsen för vitesbeloppets storlek är så låg som fem kronor, borde åt rätten kunna betros att i uppenbara fall utelämna vitet. — De bestämmelser som handla om domstols protokoll synas ha tillkommit som resultat av något oenhetliga synpunkter på frågan om protokollets betydelse. Från auktoritativt håll har redan uttalats, att protokollet lämpligen kan inskränkas till det minimum, som må anses motsvara lagens direkta fordran på ett i och för sig tämligen betydelselöst protokoll, under det att bestämmelserna å andra sidan ge utrymme för ett protokoll av avsevärd vidlyftighet. På protokollsavfattningens område härskar också för närvarande inom Övre Norrlands underrätter en forbistring, som måhända kan sägas innebära den största hittills framkomna praktiska olägenheten med den nya ordningen. I fråga om häradsrätterna kan hovrättens inflytande förväntas efterhand komma att verka utjämnande, under det att rådhusrätterna, där fonetisk upptagning omhuldas, äro mindre berörda av sådant inflytande. — För hovrättens räkning må slutligen nämnas att bestämmelserna i 50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § visat sig ägnade att framtvinga vittnesförhör i större utsträckning än målets beskaffenhet i och för sig fordrat.
    Om tidigare ett svalg varit befäst mellan hovrätt och häradsrätt, kan numera med någon överdrift sägas att skillnaden mellan en liten hovrätt och en stor domsaga i många väsentliga hänseenden är hårfin. Härtill har främst bidragit hovrättens radikalt ändrade arbetssätt med täta sammanträden av likartad typ som häradsrätternas i det stora domsområdets många avkrokar; vidare cirkulationen av unga hovrättsjurister i häradsrätterna och ordinarie underdomares tjänstgöring i hovrätt. Den relativa jämnårighet, som är utmärkande för transportberättigade tjänstemän, verkar även nivellerande. Trots detta finns dock alltjämt kvar naturliga skillnader och motsättningar, vartill komma de mera speciella konfliktsituationer, som äro oupplösligt förbundna med all mänsklig sammanlevnad. De naturliga motsättningarna kunna direkt härledas ur hovrättens befogenhet att ändra underrättens domar och ur hovrättens skyldighet att öva tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten. En tjänstgöring, som omväxlande ägt rum i hovrätt och häradsrätt, ger anledning till följande synpunkter på de olika domstolarnas uppfattning om varandra och de gemensamma arbetsuppgifterna.

 

HOVRÄTT OCH UNDERRÄTT I ÖVRE NORRLAND. 597    En häradshövding, som kommer till hovrätten för att tjänstgöra som ordförande vid muntliga förhandlingar, blir stimulerad av mångfalden och variationen av krävande mål som han ställes inför, av den förhöjda omsorg som från åklagares och advokaters sida gärna nedlägges på hovrättsprocessen, och av möjligheten att före målens avgörande få diskutera dem i ett kunnigt, ansvarsmedvetet och intresserat juristkollegium; men han känner saknad efter den lugna rytm, under vilken han efter hand från begynnelsestadiet blir förtrogen med de fåtaligare vidlyftiga och invecklade målen i häradsrätten, efter den första huvudförhandlingens premiärstämning och framförallt efter sin sakkunniga häradsnämnd. Dessa glädjeämnen och nackdelar torde också innehålla nyckeln till en förklaring av det förhållandet att målen även numera allt emellanåt erhålla en annan utgång i hovrätten än i underrätten. Även om underdomarens allmänna kompetens är överlägsen den enskilde hovrättsjuristens, vilket lätt kan inträffa i en hovrätt med konstant ungdomlig sammansättning, innebär dock ett juristkollegium i förhållande till en ensamdomare att de juridiska synpunkterna komma till sin rätt på ett väsentligt tillförlitligare sätt. Häri ligger väl också hovrättens raisond l'étre. Men även ifråga om den vanskliga bevisprövningen i verkligt tveksamma och betydelsefulla mål synes juristdomaren vara lekmannen överlägsen. För sådan prövning kräves nämligen ofta en allmän kunnighet och speciell erfarenhet som den enskilde nämndemannen sällan besitter. I mål där utredningen och bevisningen på förhand äro tämligen givna, exempelvis angående en bilkrock, och förty kunna beräknas bli av samma omfattning i underrätt och hovrätt, är det påfallande hurusom vid upprepningen i hovrätten målet förlorar must och färg. Omständigheter, som vid underrätten varit av alla väl kända och därför icke särskilt framhållits, bli vid sakframställningen i hovrätten lätt bortglömda. Parternas och vittnenas minnesbilder av en inträffad händelse ha bleknat och den eggande premiärnervositeten har efterträtts av upprepandets leda. Om i ett sådant mål parterna ha nya ställföreträdare eller ombud som sakna personlig kännedom om målet från underrätten, kan det ofta för hovrätten bli mycket svårt att komma till ett resultat som för underrätten måhända tett sig tämligen självklart. Oftare kännetecknas dock hovrättens huvudförhandlingar ännu av att utredningen och bevisningen i kvantitativt hänseende icke oväsentligt går utöver vad

 

598 EINAR HOLM.som förebragts inför underrätten. Även om detta i viss mån är en oformlighet, som kan ha sin naturliga grund i att parterna vid underrätten av kostnadsskäl sökt begränsa utredningen men i hovrätten icke vågat ta en sådan risk, får dock en dylik huvudförhandling genast en friskare färg och hovrättens möjligheter att ernå ett materiellt riktigt resultat bli samtidigt vanligen gynnsammare än underrättens. På det hela taget vågar man nog också påstå att hovrättens domsavgöranden äro säkrare och vid olika utgång riktigare än underrättens. Den som vill finna en mera påtaglig allmän skillnad mellan rättskipningen i de båda instanserna kanske framhåller, att hovrätten i brottmål är mildare än underrätten, och stöder en sådan åsikt med iakttagelsen att hovrätten oftare mildrar än skärper straff. Härvidlag är dock att beakta, att underrätternas straff mätning i det alldeles övervägande antalet brottmål helt undandrages hovrättens prövning, att den tilltalade väsentligt oftare än åklagaren klagar på straffmätning samt att den uttunning, som ofta kännetecknar hovrättsprocessen i hithörande mål, verkar till den tilltalades förmån.
    Benägenheten att i hovrätten överklaga mål har efter nya rättegångsbalkens införande väsentligt avtagit. I den obestridliga mån denna benägenhet är att tillskriva fruktan för de kraftigt ökade rättegångskostnaderna är förhållandet mycket beklagligt. Med hänsyn särskilt till den fria rättshjälpen och den generösa omfattning denna hjälp fått i de fattiga ödemarkssocknarna kan man dock glädjande nog konstatera att minskningen i fall följden till största delen beror på den omsorgsfullare och överskådligare handläggning, som numera komma målen till del vid underrätten, och på de utförligt motiverade domarna. — Med en liten reservation för Tornedalen är norrlänningen i gemen icke någon kverulant eller rättshaverist, och sedan en högtstående, ehuru ännu otillräcklig advokatkår undanträngt de gamla sakförarna, har särskilt hovrätten befriats från många okynnesprocesser. Denna utveckling, som verkar utjämnande på förhållandet mellan hovrätt och underrätt, främjas ytterligare, om hovrätten underlåter att ändra underrättsdomar i mera oväsentligahänseenden.
    De speciella motsättningar, som under hovrättens första verksamhetsår stundom uppkommo i förhållande till äldre underrättsdomare, som i vissa hänseenden funno hovrättens reform-

 

HOVRÄTT OCH UNDERRÄTT I ÖVRE NORRLAND. 599nit misshagligt, äro på väg att helt försvinna. Det är dock ett tidens tecken att hovrätten för närvarande över hövan belastas med det skäligen ofruktbara arbetet att slita tvister om arvoden i för övrigt avklarade mål. Detta synes ytterst bottna i en konfliktsituation mellan vissa domare och advokater, som icke kunnat utjämnas.
    Då i det föregående talats om underrätten har uppmärksamheten huvudsakligen fästs vid häradsrätterna. Beträffande de fåtaliga stadsdomstolarna inom Övre Norrland må endast utsägas att deras närmare indragande i det allmänna resonemanget omförhållandet mellan hovrätt och underrätt skulle ge ytterligare belägg för den allmänt omfattade åsikten, att den ursprungligen av de olika rättsförhållanden, som rådde mellan stad och landsbygd, betingade organisatoriska skillnaden mellan stads- och landsdomstolarna icke längre uppehälles av några reella skäl ochatt det förty vore lyckligast om särskillnaden mellan de statliga domstolarna och rådhusrätterna upphävdes, så att domstolsväsendet bleve en uteslutande statlig angelägenhet.
    Om hovrätt och häradsrätt närmat sig varandra på den dömande verksamhetens område, gäller att de nästan sammansmält till en enhet i sina gemensamma strävanden att skapa förutsättningar för verksamhetens utövande. Det har redan sagts, alt de norrländska häradsrätterna voro illa rustade för att möta den stora processreformen. De senaste åren ha emellertid kännetecknats av stor aktivitet och gott resultat när det gällt att bota dessa brister. Vad arbetet härutinnan inneburit må ett enda exempel klargöra. Landets nordligaste och till ytvidden näst största domsaga med fyra vitt skilda tingsställen sköttes alltifrån sin tillblivelse i början av detta århundrade intill 1943 av fyra varandra avlösande häradshövdingar, vilka frånsett mera tillfällig hjälp som regel icke hade annan arbetskraft till sitt förfogande än två notarier och ett kvinnligt skrivbiträde. Samma domsaga, där samhällsutvecklingen för norrländska förhållanden skett tämligen normalt och som icke är på något sätt överorganiserad, har för närvarande av hovrätten godkänt anspråk på en personaluppsättning, som jämte häradshövdingen omfattar en tingsdomare, en tingssekreterare, två notarier, en manlig kanslist och fem kvinnliga biträden. Denna utveckling, som för Övre Norrlands del långt ifrån är unik, kan icke till fullo förklaras på annat sätt än genom beaktande av att Övre Norrland sedan myc-

 

600 EINAR HOLM.ket länge haft ett latent rättsvårdsbehov, som icke kunnat framträda innan betingelser skapats för dess tillgodoseende. För den som blivit överraskad av att arbetsbördan i landets underrätter i gemen ökat genom rättegångsreformen måste utvecklingen i Övre Norrland te sig förbluffande. Denna utveckling är ännu långt ifrån avslutad. Icke nog med att nya tjänster erfordras, svårigheten att få redan inrättade sådana besatta med lämpliga personer är ständigt aktuell. En omreglering och uppdelning av de vidsträcktaste domsagorna står i detta sammanhang på framtidsprogrammet. Jämväl hovrätten har sina egna organisatoriska bekymmer. Det har visat sig svårt att för någon längre tid binda äldre erfarna domare till tjänstgöring vid hovrätten och svårt att utanför justitiestaten ernå full förståelse för angelägenheten av de dryga resekostnader, som en effektiv och för parterna i möjligaste mån prisbillig rättskipning genom sammanträden utanför hovrättsorten medför. Hovrättens nuvarande kapacitet har även visat sig vara för liten för att tingsresor i behövlig omfattning skulle kunna företagas. Hela hovrättsområdets mest påträngande problem äro sålunda närmast av krasst ekonomiskt slag. Det är ännu en lång väg från Umeå till Stockholm, men den svårframkomligaste biten har visat sig vara den korta sträckan mellan justitiedepartementet och finansdepartementet.
    Vid allt detta tal om norrländska vedermödor må det väsentliga dock icke glömmas, nämligen att rättslivet i Övre Norrland genom den nya rättegångsordningen på kort tid berikats på ett sätt, som torde sakna motstycke inom andra delar av landet. Det är rimligt att norrlänningen i rättsvårdshänseende begär likaberättigande med sörlänningen men det är också rimligt att en nyordning, som fått vittgående och svåröverskådliga ekonomiska konsekvenser, icke genast skall kunna fungera perfekt i alla avseenden. Insikten härom bör göra det lättare för den anslagsäskande tjänstemannen att med hovsamhet framställa även de mest berättigade krav och att med tålamod avvakta resultatet.
    Någon verklig likställighet på rättsvårdens område kan för Övre Norrlands del icke komma ifråga, förrän sådan likställighet uppnåtts på andra livsviktiga områden. Vid en jämförelse härutinnan vill det synas som om rättsvården ligger mycket väl framme. Vi ha i Övre Norrland en hovrätt men icke något universitet. I saknaden av högre lärdomsanstalter ligger den viktigaste förklaringen till att Övre Norrland har så få infödda äm-

 

HOVRÄTT OCH UNDERRÄTT I ÖVRE NORRLAND. 601betsmän. Vad Norrland framförallt skulle behöva är en egen sammansvetsad stamtrupp av lärare, läkare, präster och jurister, som gemensamt kunde arbeta på utvecklingen och som bleve hembygden trogen livet ut eller åtminstone till pensionsåldern. Innan detta hägrande framtidsmål kan förverkligas blir det nödvändigt att i stor utsträckning intressera sörlänningar för bosättning i Övre Norrland. Detta kan enligt vad erfarenheten visat svårligen ske utan garantier för ökat ekonomiskt utbyte av flyttningen norrut, ty först efter en tids vistelse i Norrland kan sörlänningen på allvar få upp ögonen för att det karga landet har egna naturliga kompensationer att erbjuda i stället för den ombonade sydländska välmågan. På Norrlands ödsliga vidder ligga ännu många lockande arbetsfält oplöjda, där kan ännu notarieromantikens blåa blomma plockas på avlägsna tingsställen, och där finns ännu mycket mer, som för en driftig ungdom borde innebära något av de obegränsade möjligheternas land.