DEN TILLTALADE OCH DEN NYA STRAFFPROCESSEN.

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN ERNST LECHE.

 

Från ett för någon tid sedan vid en engelsk domstol handlagt, även utom landet uppmärksammat mål visste en svensk tidningskorrespondent att berätta hurusom den tilltalade efter förhandlingens slut och före avkunnandet av domen med några ord tackade domaren för en rättvis rättegång. Anförandet var uppenbarligen ett uttryck för den tilltalades ärliga uppfattning att han processuellt fått en fair behandling.
    Något motsvarande kan knappast tänkas förekomma vid en svensk domstol. Det skulle strida mot svenskt kynne samt både inom och utom domstolen tagas som ett försök att ställa sig in. Någon gång inträffar det visserligen, att den tilltalade sedan domen avkunnats tackar domstolen i gemen. Vid ett tillfälle —då domen för övrigt icke kunde anses anmärkningsvärt mild— hände det den som skriver dessa rader, att den tilltalade gick fram och skakade hand i tur och ordning med åklagaren, målsäganden och rättens ordförande. Men dylika episoder får nog anses höra till ovanligheten. När de någon enstaka gång förekommer, är de sannolikt närmast ett uttryck för den tilltalades lättnad över att det hela är över och att slutet icke blev värre. Intrycken av själva förfarandet har i slutögonblicket säkerligen sjunkit undan.
    Därmed är dock ingalunda sagt att icke åtskilliga tilltalade— framför allt de som genom återfall i brott fått en viss erfarenhet av svensk straffprocess — saknar sinne för hur denna förlöper och vilken roll de själva spelar. Man blir vid samtal med parter från olika rättssalar ibland överraskad av hur väl lekmannen lagt märke till detaljer av processuell betydelse.
    I skilda sammanhang har yrkesmännen inom rättsskipningen och de akademiska processualisterna lagt fram synpunkter på den nya rättegångsordningen och dryftat dess verkningar i prak-

 

636 ERNST LECHE.tiken. Uteslutet är icke att ett och annat av vad som sagts eller skrivits härrört från misstänkta eller tilltalade. Särskilt gäller detta naturligen inläggen från advokathåll. En domare har däremot haft svårare att erhålla några förstahandsuppgifter från den stora gruppen intressenter som straffprocessen närmast gäller, nämligen brottslingarna. Några glimtar av hur man på det hållet tycker och tänker skulle dock onekligen vara av värde. Om icke annat kunde de ge anledning till ett ögonblicks nyttig självrannsakan.
    Med utgångspunkt härifrån har en undersökning gjorts rörande ett relativt stort antal f. d. tilltalades erfarenheter efter rättegångsreformens genomförande. De personer som det här gällde avtjänade alla sistlidna vår straff i öppen eller sluten anstalt. Alla hade lagförts även under den äldre rättegångsordningen, åtskilliga flera gånger. Undersökningen ägde rum i form av personliga samtal efter ett visst schema därvid alla i tur och ordning ställdes inför samma spörsmål. På så sätt blev utgångsläget vid bedömandet av deras erfarenheter detsamma. Samtalens längd växlade; ibland kunde de räcka upp till en timme. De tillfrågade hade frivilligt ställt sig till förfogande och var synbarligen roade av att få på detta sätt bidraga till en debatt, som ju i sista hand gällde dem själva. Varje samtal inleddes med ett påpekande av att namn på personer och uppgift om begångna brott saknade intresse i detta sammanhang och därför borde undvikas. Så mycket blev dock klart, att de rättegångar varom här var fråga utspelats i skilda delar av landet, i häradsrätter såväl som i rådhusrätter.
    Härmed lämnas ordet åt de tillfrågade. Deras eget ordval har såvitt möjligt bibehållits i det följande, även där detta icke särskilt anmärkts.

    En första nära till hands liggande fråga var om man över huvudtaget märkt någon större skillnad mellan förr och nu. Beträffande förfarandet hos polisen — för att använda de tillfrågades egen benämning på förundersökningen — bejakade endast ett fåtal omedelbart detta. När man senare under samtalens gång kom in på detaljer i förfarandet, visade det sig emellertid att åtskilligt flera funnit, att det i verkligheten nog blivit en del förändringar och av fördelaktigt slag. Till slut vidhöll endast en, att det gick till ungefär på samma sätt som tidigare. Bland svaren i motsatt riktning må följande återges. En som lagförts endast några år före rättegångsreformen betecknade förfarandet den gången som litet rörigt. Så hade icke varit fallet vid utredningen om hans sista brott. En gammal man — lagförd tre gånger

 

DEN TILLTALADE OCH DEN NYA STRAFFPROCESSEN. 637under den äldre ordningen — ansåg att det hade blivit en väldig skillnad. Nu gjorde polisen icke den misstänkte nervös och man var också humanare. Även en annan underströk att det blivit humanare på något sätt. Man skulle kunna skriva en hel bok om allt det nya, tillade han. I detta sammanhang kan man nog uttala den förmodan, att vad man här funnit innebära tilltalande nyheter icke endast hade sin grund i den nya lagstiftningen utan även till icke ringa del kunde hänföras till en ändrad syn hos vederbörande befattningshavare på deras uppgift.
    Vid domstolen hade praktiskt taget alla märkt något nytt. Skillnaden betecknades på sina håll spontant som väsentlig. Olikheterna beskrevs på skilda sätt. Tidigare hade en tillfrågad — enligt vad han påstod — bara fått svara ja eller nej på domarens frågor. När han försökte få en uppgift i den vid domstolen föredragna polisrapporten tillrättalagd, hade han avvisats med påpekandet att hade polisen skrivit på ett visst sätt, var det även så. En annan berättade att förra gången hade rannsakningen gått på tio—femton minuter. Nu tog man däremot fram allt som kunde komma i fråga. En tredje menade att det blivit mera frispråkigt och gemytligare. I samma riktning uttalade sig en tillfrågad som av beskrivningen av huvudförhandlingen att döma ändå råkat ut för en handläggning vilken i flera hänseenden stridit mot RB:s bestämmelser. Han menade att sista gången hade han åtminstone haft en chans att öppna munnen. Att det numera vilade en humanare prägel över rättegångarna var ett allmänt intryck. Därmed torde de tillfrågade icke endast ha avsett, att det personliga uppträdandet mot dem varit mindre kärvt än förr utan även att de kommit att få spela en mera framträdande roll. Det senare hade tydligen stärkt förtroendet både för domstolen och den nya ordningen. Kanske hade en och annan också känt sig smickrad över sin nya processuella ställning. Så kunde man psykologiskt tolka ett och annat svar, framför allt från dem som lagförts flera gånger under den äldre rättegångsbalkens tid.

    För att återkomma till förundersökningen så bestyrkte flertalet, att polisen iakttog bestämmelsen att den misstänktes intressen skulle beaktas och bevis till dennes förmån tillvaratagas. Flera exempel lämnades härpå. En tillfrågad hade givit undersökningsledaren — en landsfiskal — anvisning om att på en viss plats i en närbelägen stadfunnes en väska med handlingar vilkas innehåll skulle tala till den tillfrågades förmån. En polisman sändes då omedelbart i bil för att hämta väskan, vilket den tillfrågade betecknade som ett lojalt tilltag. En annan hade påpekat ett par detaljer som han själv ansåg rätt obetydliga men som möjligen kunde tänkas vara av värde för honom. Utredning verkställdes genast på denna punkt. En tredje uttryckte saken så, att om man nu sade något som man trodde var till ens förmån tog polisen reda på det. Samme tillfrågad — som varit på fri fot under förundersökningen — anförde som exempel på vad han menade var lojalitet från polisens sida, att han under det första förhöret icke velat svara på vissa frågor utan att först ha rådfört sig med en

 

638 ERNST LECHE.advokat. Förhöret hade då avbrutits och den tillfrågade fick skaffa sig den önskade juridiska hjälpen innan utredningen fortsatte. En flera gånger lagförd sammanfattade sin syn på det goda samarbetet med polisen sista gången med orden, att man hade kommit överens om allt.
    En och annan skönhetsfläck skymtade dock. En tillfrågad — som gripits på brottsplatsen för ett synbarligen allvarligt våldsbrott —gjorde gällande att de patrullerande polismännen icke säkrat bevisning till hans förmån. Genom denna försummelse kunde kriminalpolisen, när den sedermera övertog utredningen, icke skaffa fram denna bevisning trots att man enligt den tillfrågades mening gjorde sitt bästa. En annan kom med en lika allvarlig anmärkning. Han påstod sålunda att den kriminalkonstapel, som lett de första förhören efter anhållandet, försökt att bluffa den tillfrågade med oriktiga uppgifter för att därigenom tvinga fram ett erkännande. Förhörsledaren hade varit aggressiv och mycket litet hövlig. Han hade emellertid avlösts av en annan som varit mycket human och även försökt att få fram vad som talade till den misstänktes förmån.
    Samtliga utom en ansåg, att de under förundersökningen hållits underrättade om hur denna fortskridit och att de fått del av det material som undersökningsledaren bragt samman mot dem. En uttryckte det så, att han naturligtvis först nekat och sedan steg för steg fått veta hur det snärjdes ihop omkring honom. En annan hade haft en mycket sympatisk förhörsledare, som meddelat honom allt som förekommit under utredningens gång. Men dessutom hade förhörsledaren— en kriminalkonstapel — medan den tillfrågade suttit anhållen och häktad hållit kontakt mellan honom och hans anhöriga, vilket den tillfrågade förmodade låg utom polisens skyldighet. En tredje hade undan för undan blivit underrättad om vilka personer som polisen hört i saken. Sättet på vilket man därvid gått tillväga beskrev en annan tillfrågad så, att undersökningsledaren undan för undan gjorde uppläsningar ur rapporterna.
    En helt annan bild gav den som enligt vad nyss anfördes haft motsatta erfarenheter på detta område. Han hade varit häktad och underkastad förhör fyra gånger. Därefter hördes ingenting av förrän målet utsattes till huvudförhandling. Då först fick han del av utredningen i dess helhet, vilket skedde på så sätt att han gick igenom polisrapporterna med försvararen i häktet. Att någon avsiktlig oginhet här icke förelåg från polisens sida framgick av den omständigheten, att den tillfrågade uttalade sin tillfredsställelse med den polisman som haft hand om utredningen i dess sista och avgörande skede.
    Överflyttningen från åklagarmyndigheten till domstol av häktningsbefogenheten uppfattades allmänt som en mera formell ändring. Den som bör häktas blir nog också häktad, uttryckte någon saken. En annan tillfrågad, som bestritt häktningsyrkandet, ansåg att häktningsdomaren haft skäl för sin åtgärd att besluta häktning. Samtliga med erfarenhet i denna del bestyrkte, att häktningsförhandlingen präglats av grundlighet och att domaren gjort en noggrann utfrågning innan

 

DEN TILLTALADE OCH DEN NYA STRAFFPROCESSEN. 639han meddelade beslutet. Detta hade icke tillkommit på slarv — långt därifrån, yttrade någon. En annan hade omedelbart medgivit häktningsyrkandet, men domaren hade icke desto mindre noga gått igenom den tillfrågades förhållanden innan åklagarens häktningsyrkande bifölls. En tredje åter framhöll att domaren under häktningsförhandlingen hållit tillbaka åklagaren, när denne kom med rena antaganden rörande den tillfrågade.
    Om försvararens processuella ställning och befogenheter under förundersökningen hade man genomgående rätt dunkla begrepp. En hade sålunda uppfattat honom endast som något slags förhörsvittne. En annan ansåg att värdet av försvararens insatser berodde på hans allmänna skicklighet som advokat. En uppfattning som även skymtade var att försvararen nog icke kunde göra mycket till eller från under förundersökningen — ofta behövdes han rent av icke på detta stadium. Detta var i flera fall anledningen till att man icke begärt försvarare. En tillfrågad sade rent ut att hans försvarare icke gjort någon som helst nytta. Han hade endast avlagt ett hastigt besök i häktet och därvid förstrött bläddrat i polisrapporterna samt försvunnit efter någon betydelselös anmärkning. Det kanske bör tilläggas, att de misstänkta och tilltalade sannolikt icke alla gånger såg helt rättvist på sina försvarare. Möjligen hade de väntat något av försvararna som legat utom möjligheternas gräns att åstadkomma.

    I debatten kring rättegångsreformen har den ackusatoriska principens genomförande varit föremål för åtskilliga utläggningar. Erfarenheter och omdömen har varit tämligen skiftande. RB:s ståndpunkt i fråga om straffprocessen torde för övrigt icke blivit helt klar genom att lagtext, förarbeten och uttolkning icke äro entydiga. Med hänsyn till den korta tid som förflutit från reformens genomförande är det ganska rimligt, att man icke över allt i domstolarna — i underrätterna lika litet som i överrätterna — funnit den ideala formen för en brottmålsförhandling. Att under sådana förhållanden fråga ut ett antal f. d. tilltalade rörande deras erfarenheter av förhandlingsprincipen kan synas något djärvt. Den tvekan som här förelåg vid undersökningens början försvann emellertid snart. Svaren var föranledda av sinsemellan högst skiftande frågor utan varje akademisk utformning. De tillfrågade visade sig genomgående ha ett klart minne av vad som förekommit just i de hänseenden som här hade intresse och gjorde oförmedlat sina reflexioner. Resultatet blev både ros och ris.

    En tillfrågad med nedslående erfarenheter från en rättegång under den gamla ordningen trodde från början att han även nu hade alla emot sig i rättssalen. Så småningom kände han emellertid att förfarandet var — som han uttryckte sig — opartiskt. Att så var fallet underströk en annan och nämnde som exempel härpå att domaren tillrättavisat både åklagaren och vittnena genom att uppmana dem att komma med fakta och icke med antaganden. En tredje betecknade för

 

640 ERNST LECHE.handlingen som absolut opartisk och ansåg, att domaren icke hört mera på åklagaren än på den tillfrågade själv — snarare tvärtom. Mera försiktigt uttryckte sig den som ansåg, att ingenting förekommit som tydde på att domstolen icke ville vara opartisk.
    Flera hade emellertid andra erfarenheter utan att de därmed ville påstå, att domstolen i deras fall varit partisk. En tyckte sålunda att domaren — som han betecknade som rysligt ung — redan från början var på samma linje som åklagaren. Denne hade tydligen i hög grad haft domarens öra och fått tala oavbrutet. Den tillfrågade —som saknat försvarare — kände sig då mera utanför. Det kan tillläggas att intrycket icke blev mycket annorlunda i hovrätten. Där hade den tillfrågade visserligen haft försvarare, men denne blev flera gånger nedtystad av domstolen under motivering att vad han sade visste man redan. Även en annan ansåg, att domaren hört mera på åklagaren och målsäganden än på den tilltalade. Till detta ogynnsamma intryck bidrog i detta fall sannolikt, att man vid domstolen tillämpat den gamla ordningen att gå igenom levnadsomständigheterna före sakbehandlingen. Den tillfrågade — som tidigare varit lagförd flera gånger — menade att han därigenom redan från början kommit att framstå som mindre trovärdig. Detta syntes honom en smula förargligt, eftersom han ansåg sig oskyldig till brottet.
    Särskilt intresse nedlades på frågan om rättens ordförande lett några mera ingående förhör under huvudförhandlingen. En av de tillfrågade formulerade sitt svar sålunda: domaren höll sig i bakgrunden. Detta täckte bra de skildringar som det övervägande antalet övriga tillfrågade lämnade i denna del. Ingen hade uppfattat att domaren lett något egentligt förhör. Domaren bad att man skulle berätta och kom då och då med en stickfråga. På det sättet blev det icke som något polisförhör utan bara frågor för att förtydliga den redogörelse som man själv lämnat, yttrade någon. En annan sade, att domaren bara ställt enstaka frågor i vanlig samtalston. En tredje beskrev det som ett samtal i vilket man så småningom gled in. Flera framhöll, att de ingalunda känt sig illa berörda av domarens frågor. När han ställt frågor, hade det enligt fleras uppfattning endast skett för att han ville ha klarhet på någon särskild punkt. Han ville klara ut allt, sade åter andra. En sade att något försök att snärja honom hade domaren icke gjort. En annan menade att domaren ingalunda hade klämt honom. En tillfrågad med tråkiga erfarenheter från tidigare lagföringar ochen ganska svår kriminell belastning utvecklade sina synpunkter på följande sätt. Vad som är bra i det nya är just att det blir ett förhör inför rätta och att både domaren, åklagaren och advokaterna ställer frågor. Saker kommer då fram som varken polisen eller man självtänkt på. Så hade det varit i den tillfrågades fall vid den sista huvudförhandlingen.
    Men det fanns även de som lämnade uppgifter i motsatt riktning. Följande rätt nedslående bild förtjänar återges. Sedan åklagaren framställt ansvarsyrkandet, hade domaren börjat läsa ur polisrapporten och

 

DEN TILLTALADE OCH DEN NYA STRAFFPROCESSEN. 641undan för undan frågat om det var riktigt. När den tillfrågade skulle— som han uttryckte sig — stamma fram något vid sidan av rapporten, hade han blivit avbruten. Någon försvarare hade han icke haft. Det förtjänar påpekas att den tillfrågade verkade vaken, hade lätt att uttrycka sig och berättade om sin situation vid domstolen med en viss galghumor. Att det var något processuellt galet med handläggningen av hans mål, förstod han tydligen icke.
    En rättegång skall utspelas på sådant sätt, att den tilltalade har möjlighet att följa förfarandet och får en klar uppfattning om det material som förelägges domstolen. Brister det i detta hänseende, har huvudförhandlingen i viss mån förlorat sitt syfte. Icke ett enda svar som lämnades på frågor i detta avsnitt av undersökningen tydde på att yrkesmännen vid de många domstolar varom här var fråga eftersatt vad som varit lagstiftarens mening, även om icke huvudförhandlingarna överlag varit hundraprocentigt tekniskt felfria. Man yttrade sig i sådana ordalag som att man förstått det hela mycket väl eller att det absolut icke varit någon svårighet att följa med. Någon tillade, att så hade det icke varit förr. Tidigare — alltså under den gamla ordningen — hade det varit litet rörigt vid domstolen och svårt att följa med, menade en annan. En tredje sade att det var en tydlig gång av det hela där var och en hade sin uppgift. En annan berättade att domaren börjat med att fråga om alla vore införstådda med vad saken gällde. Ingenting blev sedan oklart i fortsättningen, tillade han.
    Med enstaka undantag uppgav de tillfrågade att de fått tala fritt ur hjärtat innan förhandlingen förklarades avslutad. En upplyste att han fått god tid på sig att fundera över vad han skulle säga. Domaren t. o. m. uppmanade honom att tala. En dylik uppmaning hade flera andra varit med om. I ett fall hade domaren upprepade gånger frågat vederbörande, om han sagt allt vad han önskade. Däremot hade den som enligt vad nyss antyddes haft en annan erfarenhet på denna punkt velat säga mera än som kommit fram. Felet att det blev så hade varit domarens.

    Ett spörsmål som vid undersökningens planläggning icke tillmättes någon större vikt men som under samtalen visade sig i hög grad fånga intresset, rörde behandlingen av de s. k. levnadsomständigheterna. Här var de flesta ense om att förfarandet icke var tillfredsställande. Vad man framför allt vände sig mot var att förhandlingen i denna del var offentlig. Då man lyssnade till de olika skildringarna fick man det intrycket, att domstolarna icke alltid ens begagnat den möjligheten att låta allmänheten lämna rättssalen som lagen om särskild förundersökning i brottmål erbjuder. En del av vad som här anfördes synes värt att återge.
    En tillfrågad som lagförts flera gånger tidigare betecknade detta skede av rättegången som hans värsta stund. Han tillade att han väl förstod, att det var nödvändigt att gå igenom och läsa upp handlingarna rörande hans förflutna. Men han fann sättet varpå det skedde

    41—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

642 ERNST LECHE.stötande. En annan betecknade förfarandet som mindre angenämt. En tredje ansåg det rysligt otrevligt med åhörarna. Vad man särskilt vände sig mot var att anhöriga, som icke haft någon del i brottet och som levde under bekymmersamma förhållanden, offentligen omnämndes i mindre smickrande ordalag. Ett allmänt önskemål var alltså att denna del av rättegången mörklades. Det framgick tydligt att önskemålet närmast var riktat mot pressen. Med drastiska citat, som man läste upp ur minnet utan att staka sig, belystes den ofinhet eller bristande saklighet för vilken man ansåg sig ha blivit föremål i rättegångsreferaten. En tillfrågad som i annat sammanhang med exempel påvisat domstolens objektivitet yttrade, att i referatet från den sista rättegången hade icke stått ett ord om att domaren gjort sin sak bra men däremot en del för den tillfrågade nedsättande omständigheter.
    Det må emellertid framhållas, att alla icke var fullt så känsliga. En påstod sig sålunda ha avböjt förmånen att få ett utlåtande från sinnesundersökningen uppläst inom stängda dörrar.
    En ålderstigen tillfrågad var starkt missnöjd med att domstolen sista gången varit så samvetsgrann, att den låtit föredraga trettio år gamla polisrapporter rörande ett brott i vederbörandes ungdom.
    Vissa erinringar av annat slag gjordes även mot förhandlingen i denna del. Sålunda berättade någon att domaren läst upp den särskilda förundersökningen, varefter han och åklagaren talat sins emellan om vad man skulle göra med den tilltalade. En annan påstod att uppläsningen — som även i detta fall gjorts av domaren själv — gått mycket hastigt, varigenom vissa för den tillfrågade viktiga omständigheter nog ej kommit fram. Förresten hade domaren haft ett talfel och det kunde därför ifrågasättas, om alla i nämnden verkligen hört det upplästa.

    Flera ansåg att domstolsförfarandet nu var grundligare än tidigare. Både beträffande själva brottet och i fråga om levnadsomständigheterna var det utförligare, ansåg någon. Förra gången — under den gamla ordningen — hade det varit ganska slarvigt, menade han. En annan som tidigare lagförts tillsammans med en hel rad andra unga pojkar påstod, att målet den gången avgjorts på löpande band. En tredje ansåg, att en tilltalad genom den större grundligheten i handläggningen nu hade bättre möjligheter än tidigare att få eventuella missförstånd rättade. Under samtalet i denna del berörde en den anmärkningsvärt långa tid som förundersökningen i hans fall tagit, trots att den tillfrågade erkänt och enligt egen uppfattning icke vållat polisen något besvär med utredningen. En närmare undersökning av detta fall visade, att förundersökningen ägt rum i en medelstor stad med en i förhållande till folkmängd och brottslighet synbarligen för liten poliskår. Här skymtade alltså ett icke ovanligt men obestridligen allvarligt missförhållande inom rättsskipningen.
    Frågan om förfarandet vid huvudförhandlingen synts onödigt omständligt besvarade en med att förfarandet väl icke kunde bli för om-

 

DEN TILLTALADE OCH DEN NYA STRAFFPROCESSEN. 643ständligt. En annan tyckte däremot att det på sätt och vis var litet brett lagt. Han skyndade sig att tillägga, att han förstod att detta vartill hans eget bästa.

    Den ömtåliga frågan hur man uppfattat de olika yrkesmännens verksamhet under huvudförhandlingen har till en del blivit belyst i det föregående. När frågan till slut ställdes sammanfattningsvis, underströks att endast det rent tekniska hade intresse för denna utredning. För de tillfrågade var det här svårt att komma ifrån ett känslomässigt bedömande. När så visade sig vara fallet, inriktades samtalet på något annat spörsmål.
    En tillfrågad med åtskilliga erfarenheter från äldre rättegångar betecknade åklagaren i det sista målet som strålande. Detta förklarades närmare med att han varit vänlig och trevlig under förundersökningen samt saklig och strikt vid domstolen. Vid sidan av åklagaren hade försvararen förefallit svag. En annan ansåg att åklagaren hade hållit sig till saken och icke dragit fram något ovidkommande. Mera ogynnsamt hade det blivit i en tredje tillfrågads fall. Åklagaren påstods nämligen ha yrkat ansvar efter lagrum, som domaren sagt icke kunde tillämpas. Här må inskjutas, att om denna reprimand gavs under förhandlingen, kan lämpligheten av en dylik form av undervisning från domstolens sida ifrågasättas. Någon ansåg åklagaren sista gången litet väl från med uppenbar lust att överdriva saken och skärpa situationen för den tillfrågade. Även andra yttrade sig i samma riktning.
    Beträffande försvararen hade en tillfrågad — som varit åtalad jämte flera andra i samma mål — blivit illa berörd av att två advokater under förhandlingen viskande diskuterat arvodesfrågan. Detta tyckte han verkade affär. En annan hade fäst sig vid att försvararen endast upprepat vad den tillfrågade själv eller den särskilde förundersökaren sagt. Några egna synpunkter hade han icke kommit med.
    I fråga om domaren hade en fått den uppfattningen, att han ibland icke riktigt följt med förhandlingen. Domaren hade nämligen sysslat med annat just vid ett tillfälle då något androgs som var till den tillfrågades förmån. Vid samma tillfälle hade även två kvinnliga nämndemäns uppträdande givit anledning till erinran. De hade nämligen under genomgången av levnadsomständigheterna halvhögt gjort några för den tillfrågade nedslående anmärkningar. Yttrandena hade enligt dennes mening visat, att de missuppfattat svaret på en av domaren framställd fråga.

    Den sista frågan gällde hur domarna avfattats och sättet för deras avkunnande. I detta hänseende syntes helt idealiska förhållanden ännu icke råda över allt. Lagstiftaren har avsett två ting. För det första att domen skall innehålla en för den normalt funtade åhöraren begriplig utformning jämte en motivering, som ger parterna en klar uppfattning om hur domstolen resonerat. För det andra att avkunnandet skall ske i tämligen omedelbar anslutning till huvudförhandlingen.

 

644 ERNST LECHE.Flera lämnade uppgifter som visade, att slentrianen från den gamla rättegångsordningens tid ännu icke är död.
    Sålunda påstod en att domen icke innehållit en tillstymmelse till motivering. Domaren hade endast läst upp en massa kapitel och paragrafer; det enda den tillfrågade uppfattat var orden tio månaders straffarbete. Vederbörande — som tidigare undergått ungdomsfängelse— påstod sig ha energiskt hävdat att han av vissa skäl borde kunna få villkorlig dom. Detta fick han nu icke. Men domen hade icke innehållit någon synpunkt, som klargjorde varför villkorlig dom icke ansetts kunna komma ifråga. Den tillfrågade tillade, att man ville ju höralitet prat så att man såg att domstolen var intresserad av ens fall. En annan hade funnit domen tillkrånglad. Domaren hade bara läst upp en massa svarvade satser. Den tillfrågade tillade, att han förstås hela tiden varit spänd på utgången och därför icke kunnat följa med uppläsningen. Hade domaren börjat med att läsa upp straffet, hade det nog varit lättare att fatta domskälen. En tredje — som varit häktad— påstod sig varken ha hört eller fått läsa domen. Det enda som han fått del av hade varit domsbeviset, vilket lästs upp i samband med nöjdförklaringen. Av beskrivningen att döma hade huvudförhandlingen varit tidsödande och domen meddelats någon dag senare på domstolens kansli i en annan stad, sedan de tillfrågade återförts tillhäktet.
    Men även åtskilliga uttalanden i motsatt riktning gjordes. Flera betygade sålunda att de utan svårighet förstått sina domar då de lästes upp. Det var inga långa haranger, yttrade en. Domaren förklarade tydligt varför utgången blev sådan, sade en annan.

    Skulle man till slut försöka ge en sammanfattning av de lämnade svaren och skildringarna, vore det väl att de nya straffprocessuella principerna förvånansvärt snabbt omsatts i praktiken. Mot detta facit kan visserligen göras den invändningen, att antalet tillfrågade ändå får anses ha varit alltför ringa för att bilden skall vara helt rättvisande. Mångdubblades antalet och vände man sig till intagna i anstalter av annat slag än ett mindre landsortsfängelse och kolonier, skulle sannolikt ytterligare och mera anmärkningsvärda upplysningar komma fram och ge anledning till eftertanke.
    Men det kan ändå icke anses för optimistiskt att våga påstå, att man åtminstone är på rätt väg såväl inom förundersökningen som vid domstolarna i första instans. Om detta intryck skall bestå och fördjupas beror bland annat på följande. Intresset på högre ort för yrkesmännen inom rättsskipningens skilda grenar och för deras möjligheter att på rätt sätt fullgöra sina uppgifter inom straffprocessen måste oavlåtligt vidmakthållas. Vidare måste yrkesmännen själva vid sidan av sina tekniska färdighe-

 

DEN TILLTALADE OCH DEN NYA STRAFFPROCESSEN. 645ter och sin lagkännedom odla sina kunskaper om människor. Utan en personlig utveckling hos domare, åklagare och advokater får den nya straffprocessen — om än aldrig så författningstroget genomförd — något sterilt över sig. För att hindra detta är det nödvändigt att slå en brygga mellan lagstiftning och lagskipning. I det hänseendet återstår nog ännu åtskilligt att göra.