NÅGOT OM RÄTTEGÅNGSFÖRFARANDET VID VATTENDOMSTOL

 

AV

 

VATTENRÄTTSDOMAREN NILS LINDBERG.

 

Redan från början var rättegångsförfarandet vid vattendomstol modernt konstruerat. Man hade i regel en förberedande skriftväxling mellan parterna inför vattenrättsdomaren och därefter partsförhandling inför vattendomstolen, i princip vid endast ett sammanträde. Aktbildning förekom i alla mål. Övergången till den nya rättegångsbalkens aera blev därför för vattendomstolarnas del icke så märkbar som för de allmänna underrätterna. Ändringarna i vattenlagen till följd av den nya rättegångsbalkens genomförande blevo ej heller så särskilt många eller genomgripande. Någon återblick skall emellertid här ej göras. Rättegångsförfarandet vid vattendomstol skall betraktas sådant det nu i stora drag ter sig, vartill några korta reflexioner på somliga punkter skola anknytas. Redogörelsen är icke avsedd att på något sätt vara fullständig. I det följande bortses helt från de föreskrifter som finnas i den tillsvidare gällande lagen den 20 oktober 1939 med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
    Bestämmelserna om domstolar och rättegång i vattenmål återfinnas i vattenlagens 11 kap. I dess 1 § utsäges, att därutinnan skall gälla i allt, varom ej i vattenlagen eller annan lag eller författning är särskilt stadgat, vad i fråga om allmän domstol är föreskrivet, där det tillämpligt är. Vattenlagen innehåller emellertid en hel del föreskrifter, som avvika från vad som gäller beträffande den ordinära processen, ävensom andra processuellas ärbestämmelser. Att ihågkomma är, att vattendomstolarnas verksamhet är icke enbart av judiciell utan delvis även av administrativ art.
    Rättegångsförfarandet vid vattendomstol ställer sig ju olika i skilda slag av mål. I vattenlagen göres en uppdelning av målen

 

i ansöknings-, stämnings-, besvärs- och underställningsmål. Då de förstnämnda utgöra det ojämförligt största antalet vid en vattendomstol förekommande mål och kunna sägas vara de för vattendomstolarnas verksamhet mest specifika, skola frågor rörande förfarandet i dessa mål mera ingående beröras. Vad som sägs beträffande ansökningsmålen gäller i tillämpliga delar i allmänhet även övriga slag av mål.
    Till en början må nämnas, att för handläggningen av ansökningsmål finnes utom det normala förfarandet ett förenklat tillvägagångssätt, som kommer till användning i mål av ringa omfattning, varjämte i särskilda fall handläggningen kan ske i samma ordning som i ett stämningsmål. I det följande skall först den normala gången av ett ansökningsmål betraktas, varefter något skall sägas om särförfarandena.
    Ansökan skall göras skriftligen i visst antal exemplar. Vad den skall innehålla finnas närmare föreskrifter om för olika slag av företag. Därest ansökningen uppenbarligen är av sådan beskaffenhet, att det ej tillkommer vattendomstol att pröva densamma, skall ansökningen avvisas av vattenrättsdomaren. Om sökande ej fullgör föreläggande att inom angiven tid komplettera brister beträffande ansökningen — gäller såväl beträffande brist i antalet exemplar som brist med avseende på innehållet — kan ansökningen av vattenrättsdomaren förklaras förfallen.
    Efter eventuell komplettering av en till prövning upptagen ansökan utfärdas av vattenrättsdomaren kungörelse om densamma. Kungörelsen skall innehålla i lagen närmare angivna uppgifter och på visst bestämt sätt tillkännagivas. Vidare skola meddelanden om kungörelsen utsändas till sakägare och myndigheter enligt olika regler allt efter ansökningens beskaffenhet. I kungörelsen skall bl. a. angivas en i trakten för det sökta företaget boendeperson, hos vilken ett exemplar av handlingarna i målet skall hållas tillgängligt, den s. k. aktförvararen. (Därest så anses nödigt kunna flera aktförvarare utses.) Ytterligare angivas den eller de ortstidningar, vari kallelser och andra meddelanden till parterna i fortsättningen skola genom vattenrättsdomarens försorg införas för fall att de icke lämpligen direkt tillställas vederbörande part. I kungörelsen utsättes även en viss tid, inom vilken erinringar mot ansökningen skola framställas.
    Genom sistnämnda förfarande inledes förberedelsen. Sedan erinringstiden utgått, utställas inkomna skrifter till sökandens

 

påminnelser. Om ytterligare skriftväxling finnes erforderlig, förordnar vattenrättsdomaren därom.
    I detta sammanhang må framhållas några principiella skiljaktigheter mot förfarandet vid allmän underrätt. Sålunda är förberedelsen i vattenmål i princip skriftlig. Det muntliga förberedelseförfarande, som kan äga rum vid undersökning av särskild sakkunnig eller av ledamot av vattendomstolen m. m. jämlikt 11 kap. 45 § vattenlagen eller vid sammanträde angående företags eller åtgärds inverkan å allmänna intressen enligt de sällan tillämpade bestämmelserna i 48 § samma kap., ligga så att säga på ett annat plan än ett egentligt, muntligt förberedelsesammanträde. Vid förarbetena till ändringarna i vattenlagen i samband med tillkomsten av den nya rättegångsbalken har bl. a. utsagts att med hänsyn till särskilt ansökningsmålens tekniska natur samt de kostnader och olägenheter, som skulle uppstå för såväl det allmänna som ock parter och andra intressenter genom sammanträden inför vattenrättsdomaren eller vattendomstol för förhandling, hade förberedelsen i vattenmål erhållit en övervägande skriftlig karaktär. Emellertid har behovet av muntlig förberedande förhandling under mera fria former i vissa fall gjort sig i praktiken starkt gällande. Ibland har man tagit sig fram genom anordnande inför vattenrättsdomaren jämte vattenrättsingenjörerna av ett formlöst sammanträde mellan sökanden med dennes juridiska och tekniska sakkunniga samt motparternas juridiska och tekniska biträden. Sådana sammanträden ha visat sig vara mycket värdefulla för ett måls vidare fortgång. Kostnaderna för ett dylikt förberedande sammanträde — flera än ett torde i regel ej behöva ifrågakomma — böra bli relativt obetydliga i ett större mål, och det är framförallt i sådant mål, som behovet av möjligheten till muntlig diskussion inför vattenrättsdomaren är mest kännbart. En vattendomstol är nu så engagerad på olika håll inom sitt jurisdiktionsområde, att ett förberedande sammanträde i allmänhet lätt går att inordna i en resplan till förbilligande av kostnaderna på varje mål. Sannolikt är även att genom en förberedande diskussion mellan parterna rörande principfrågor i målet eller om lämpligaste sättet för verkställande av erforderlig större utredning el. dyl. så pass mycket vinnes även ur tidsbesparande synpunkt att ej heller med hänsyn till partskostnaderna något hinder borde föreligga mot ett sammanträde av förevarande art. En

 

sammanjämkning mellan parternas tvistiga punkter torde också lättare kunna åvägabringas vid en förberedande handläggning, som eventuellt i vissa fall bör avse allenast särskilda frågor.
    En ytterligare faktor gör möjligheten att föranstalta om muntlig förberedelse i ett vattenmål önskvärt. Härvid kommer man inpå en annan principiell skiljaktighet mot processen vid allmän underrätt. De erinringar, varom i det föregående nämnts och som skulle avgivas inom viss i den inledande kungörelsen i målet utsatt tid, avse endast de fall, att part vill bestrida ansökningen eller göra invändning mot ifrågasatt företags omfattning eller mot tillärnad vattenbyggnads konstruktion eller mot eljest föreslagen anordning. Däremot får framställandet av ersättningsyrkande uppskjutas till vattendomstolens första sammanträde i målet, d. v. s. till huvudförhandlingen före början av synegång. Sålunda kan mycket nytt material inkomma först vid huvudförhandlingen, och sökanden är ofta icke beredd att genast yttra sig överkraven. Vid förarbetena till de i samband med den nya rättegångsbalken gjorda ändringarna i vattenlagen framhöll vattenöverdomstolen önskvärdheten av att ersättningsyrkande bleve förberedelsevis utrett och förordade därför att en erinran om vattenrättsdomarens skyldighet härutinnan upptoges i 11 kap. 53 § vattenlagen. Processlagberedningen ansåg emellertid, att i allmänhet den utredning rörande företaget, som sökande hade att framlägga i samband med sin ansökan, torde innefatta sådan förberedelse, men medgav, att vissa svårigheter kunde uppkomma. Beredningen anförde vidare: Svårigheterna torde icke kunna helt avhjälpas utan att sakägares rätt att framställa ersättningsyrkanden begränsades till målets beredande. Processlagberedningen ansåge sig emellertid icke böra föreslå en sådan begränsning, då den skulle komma i strid med de allmänna grunderna för vattenlagens ståndpunkt i denna del. I allmänhet torde det ock vara möjligt för vattendomstolen att vid synen skaffa sig erforderlig utredning för yrkandets bedömande. Beredningen ansåge sig alltså icke böra ur denna synpunkt föreslå någon ändring i berörda lagrums avfattning. Däremot hade detsamma undergått en viss formell jämkning.
    Här skall endast framkastas spörsmålet, huruvida det icke kunde tänkas att möjlighet gavs till anordnande, där så av särskilda skäl ansågs lämpligt, av ett förberedande sammanträde, där ersättningsyrkande sist skulle framställas. I mera omfattande

 

mål torde ändock i regel ett avgörande ej vara möjligt efter ett enda sammanträde. Därvid kunna ju uppkomma en hel del problem, som förut ej framkommit i målet och som måhända tarva särskild utredning. Det kan ha sina olägenheter och medföra onödigt dryga kostnader, om en utredning sättes i gång, innan man har närmare vetskap om ersättningsyrkandenas karaktär och storleksordning.
    Ifrågavarande bestämmelser om tiden för ersättningsyrkandenas framställande kunna också medföra svårigheter för en i förväg gjord planläggning av synegången.
    För att återgå till redogörelsen för rättegångsförfarandet har vattenrättsdomaren att under målets beredande tillse att behövlig utredning verkställes, att erforderliga yttranden från sakkunniga myndigheter inhämtas m. m.
    Då förberedelsen kan anses avslutad, utsättes målet till huvudförhandling å eller i närheten av den plats, där vederbörande företag eller anläggning finnes eller skall utföras.
    Vid huvudförhandlingens början lämnas för ansökningen och framställda yrkanden en kort redogörelse. Den lämnas i allmänhet av vattenrättsdomaren men kan göras även av någon annan av vattendomstolens ledamöter. Man har då tänkt sig att en av vattenrättsingenjörerna skulle sammanfatta den tekniska utredningen. Understundom kan det i stället vara lämpligt att sökanden får redogöra för avsikten med ansökningen, utformningen av förslaget o. dyl. I mera invecklade mål kan det vara lämpligt att redogörelsen konkretiseras genom åskådningsmaterial i form av uppförstorade diagram eller kurvor över vattenstånd eller tappningsföreskrifter el. dyl. Ofta torde det vara lämpligast att, sedan i korthet angivits sökandens yrkanden i målet, materialet disponeras i särskilda avdelningar, där alltefter frågorna upptagas till behandling redogörelse för vad som i målet tidigare förekommit lämnas, innan partsförhandlingen vidtager.
    Ett avsteg från muntlighetsprincipen har gjorts, i det att part får inge och åberopa skrift för utredning av fråga av teknisk natur. Redogörelse skall dock lämnas för skriftens innehåll. Dessutom må yrkande framställas skriftligen.
    I samband med frågan om huvudförhandlingens allmänna karaktär må uppmärksammas en tredje principiell skiljaktighet i förhållande till den ordinära processen, nämligen att vattendomstolens dom må grundas ej blott på vad vid syn eller annan

 

förhandling förekommit inför vattendomstolen utan även på vad handlingarna i övrigt innehålla. Denna utvidgning av grundvalen för domen har ansetts nödvändig med hänsyn till att utredningen i vattenmål i stor utsträckning är av teknisk natur och i huvudsak bygger på ett skriftligt material.
    Uppskov med förhandlingarna må ske, där det av särskilda omständigheter finnes vara nödvändigt, och förordnande om nyskriftväxling m. m. kan givas. Någon föreskrift om uppskovstidens längd är icke lämnad i vattenlagen. Har domstolens sammansättning ändrats vid ett senare sammanträde, medför emellertid detta att ny huvudförhandling måste komma till stånd. Bevis som upptagits vid tidigare sammanträde behöver dock undervissa förutsättningar ej ånyo upptagas. Detta är särskilt av betydelse, då upprepad syn därmed kan undvikas. Nämnas må, att processlagberedningen beträffande förevarande avvikelser från nya rättegångsbalkens bestämmelser om fortsatt och ny huvudförhandling uttalat, att desamma återverkade även på tillämpningen i fråga om ansökningsmål av vissa andra stadganden i nya rättegångsbalken, samt vidare anfört: Det vore sålunda tydligt att utsatt huvudförhandling ej behövde inställas av den anledningen, att fortsatt huvudförhandling ej kunde hållas inom den tid av fjorton dagar, som förutsattes i 43 kap. 3 § nya rättegångsbalken. Överhuvudtaget torde föreskrifterna i 2 och 3 §§ nämnda kap. om huvudförhandlings inställande på grund avbrister i utredningen endast i undantagsfall kunna ifrågakomma i mera omfattande ansökningsmål.
    Här må anknytas till vad som förut sagts om önskvärdheten av att ersättningsyrkandena framkomma redan under förberedelsen. Utredningens fullständighet kan icke helt bedömas, förrän dessa yrkanden blivit preciserade, och en huvudförhandlingkan därför ofta behöva uppskjutas.
    Bevismedlet i ansökningsmål är i främsta rummet vattendomstolens iakttagelser vid syn på stället. Övrig bevisning sker på vanligt sätt. Bemärkas kan, att vattenrättsdomaren eller vattendomstolen äger att, där så finnes erforderligt, självmant föranstalta om bevisning, dock med viss begränsning beträffande fråga, varom förlikning är tillåten (jfr 35 kap. 6 § RB).
    Enligt 6 kap. 8 § rättegångsbalken skall protokoll över förhandling, innan densamma avslutas, erhålla slutlig avfattning. Denna fordran på slutlig avfattning har i den s. k. protokollskun-

    42—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

görelsen ovillkorligt fästs allenast vid memorialanteckningar. Sådana torde i stor utsträckning behöva föras i vattenmål. Trots denna möjlighet att föra memorialanteckningar synes kravet på att ändringar i avfattningen ej må ske efter förhandlingens slut— bortsett nu från uppteckning av vittnesutsagor o. dyl., varom särskilda bestämmelser gälla — vara svårt att alltid i vattenmål helt upprätthålla. Avfattningen av ett protokoll i vattenmål bör ej vara alltför knapphändig. Så torde det ofta vara nödvändigt att för förståelsen av ett yrkande i protokollet återge bakgrunden till detta yrkande, särskilt som, såsom förut framhållits, ersättningsyrkande ej behöver framställas förrän vid huvudförhandlingen. Därtill kommer att vid ett längre uppskov med förhandlingen det är av värde att vad som av betydelse framkommit vid det första sammanträdet blir bevarat i protokollet. Då i vattenmål huvudförhandling endast i undantagsfall lärer förekomma i överinstanserna, torde det även vara av vikt att protokollet ej blir alltför knapphändigt. Önskvärt synes vara, att en uppmjukning av bestämmelserna angående tiden för protokolls slutliga avfattning kunde göras med avseende på vattenmålen.
    Vad angår protokollets utformning torde det, vad gäller skyldigheten enligt 6 kap. 3 § rättegångsbalken att i protokoll upptaga parterna, vara tillräckligt i vattenmål att i protokollet angiva sökande samt de motparter, som inställt sig i målet. Det lärer nämligen ofta vara omöjligt att avgöra vilka som äro parter i målet — t. ex. i ett föroreningsmål, flottledsmål eller farledsmål — eller veta, huruvida sakägareförteckning är fullständig.
    Därest ett mål icke avgöres omedelbart efter huvudförhandling— sådant avgörande torde i regel ske allenast i de enklaste målen — utsättes viss tid och plats för avkunnande av dom. Denna tid må ej utan synnerliga skäl, som i protokollet angivas, sättas senare än två månader efter det beskedet lämnas. I mål av större omfattning kan det var svårt att på förhand bestämma tid fördoms meddelande. Viss ytterligare utredning kan erfordras, utarbetandet av domen kan bli tidskrävande m. m. I sådana fall har i praxis den utvägen använts, att vid förhandlingens slut tillkännagives för parterna att dom i målet kommer att avkunna så tid och plats, som senare kungöres parterna enligt den ordning, som gäller för kallelser och andra meddelanden till parterna.

 

    Erinras må, att i vissa fall frågan om tillstånd till ett företag först skall hemställas Konungens prövning, innan vattendomstolen må meddela dom i målet.
    Meddelande av del dom med stöd av 11 kap. 66 § vattenlagen förekommer ofta i vattenmål. Även mellandom kan väl tänkas ibland vara lämplig.
    Vad själva domens utformning angår hänvisas beträffande skyldigheten jämlikt 17 kap. 7 § rättegångsbalken att i domen angiva parterna till vad ovan sagts rörande motsvarande fall ifråga om protokollets avfattning. Stundom kan det vara tveksamt, huru långt man lämpligen bör gå beträffande detaljredovisning i domen av framställda ersättningsyrkanden. Det torde få bli en bedömningsfråga från fall till fall. I större mål, där utdömda ersättningsbelopp oftast upptagas i en ersättningslängd, kunde man kanske tänka sig, att i förekommande fall yrkade belopp och av sökande medgivna belopp jämväl angåves i längden. Ha ersättningsyrkanden av vederbörande ombud skriftligen förtecknats, torde man väl i domen kunna hänvisa till denna förteckning. I vattenmål får ju även vad som förekommit utom huvudförhandlingen ligga till grund för domen.
    I detta sammanhang är att observera föreskrifterna i 11 kap. 60 § vattenlagen, till följd varav ersättning kan för vissa fall bestämmas oavsett yrkande. Vidare finnas i 62—64 §§ samma kap. särskilda stadganden om vad vattendomstolens dom i sak skall innehålla i närmare angivna hänseenden.
    Vidkommande frågan om rättegångskostnader må här framhållas, att därest före målets företagande till handläggning vid sammanträde med vattendomstolen sökanden återkallar sin talan eller denna förklaras förfallen, ev. yrkande från motpart om ersättning för sina kostnader å målet skall anhängiggöras vid allmän domstol. Denna bestämmelse kan stundom medföra olämpliga konsekvenser, och, med hänsyn till den stora rörlighet vattendomstolarna nu ha, torde det icke medföra några större olägenheter om fråga om rättegångskostnadsersättning i fall, som nuavses, finge avgöras av vattendomstolen, vilket uppenbarligenvore det naturligaste och bästa, då vattendomstolen torde ha destörsta förutsättningarna för sakens rätta bedömande.
    Vattenlagen har icke någon konsekvent genomförd terminologi i avseende på de olika slagen av vattendomstolens avgöranden. I 11 kap. 98 § samma lag utsäges emellertid i fråga om full-

 

följden, att vad i vattenlagen stadgas om vattendomstols dom skall gälla vattendomstols avgörande av saken, ändå att sådant avgörande annorstädes i lagen givits annan benämning, samt att med beslut avses vattendomstols avgörande i andra fall.
    Angående omröstningen till dom må erinras, att inom vattendomstol varje ledamot har lika röst, varvid vattenrättsdomaren röstar först, därefter vattenrättsingenjörerna och sist de båda vattenrättsnämndemännen.
    Genom stadgandena i 17 kap. 15 § rättegångsbalken har givitsen god utväg att ernå rättelse av en i dom eller beslut förekommande uppenbar oriktighet, som är en följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende. Rätten kan i sådant fall på grund av anmärkning eller eljest, sedan parterna erhållit tillfälle att yttra sig, meddela beslut om rättelse. Rättelsen skall antecknas i huvudskriften av domen eller beslutet eller, då beslut intagits i protokoll, i detta. Om det kan ske, skall rättelsen också antecknas å utskrift av domen eller beslutet. Dagen då anteckningen göres skall tillika angivas. Med hänsyn till den mångfaldsiffror, fastighetsbeteckningar, namn m. m., som i en dom i vattenmål ofta förekomma och bland vilka en felskrivning lätt kan insmyga sig, skulle en tillämpning vid vattendomstol av sagda lagrum vara till stort gagn. Emellertid lämpar sig det icke såväl, om domstolen i sin helhet måste medverka för ordnande av en dylik rättelse; det borde ankomma på vattenrättsdomaren att— givetvis efter vederbörande parters hörande — föranstalta därom, möjligen, såsom i andra liknande fall är stadgat, efter samråd med vattenrättsingenjör, där så finnes påkallat. Utan uttrycklig lagbestämmelse härom torde det vara tveksamt huruvida vattenrättsdomaren ensam äger fatta ett rättelsebeslut. I berörda lagrum avses med rätten jämlikt 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken vederbörande lagfarne domare. Vattenlagens bestämmelser äro emellertid i förevarande hänseende ej konstruerade på samma sätt. I vattenlagen har den terminologien bibehållits, att med vattendomstol alltid avses fullsutten domstol; i de fall, där vattenrättsdomaren ensam har beslutanderätt, angives detta särskilt. (Jfr 11 kap. 84 § vattenlagen.) Det vore därför synnerligen tacknämligt, om en förtydligande lagbestämmelse i ämnet på sätt här antytts kunde införas i vattenlagen.
    För den händelse ett mål anses kunna utredas utan förberedande skriftväxling mellan parterna, kan ett förenklat förfaran-

 

de användas, i det att målet utsättes direkt till handläggning inför vattendomstolen.
    Vidare må nämnas, att i fråga om ansökningsmål av beskaffenhet att lämpligen kunna avgöras med bindande verkan allenast mot viss eller vissa sakägare, som uteslutande eller huvudsakligen äro beroende av dess utgång, samt deras rättsinnehavare, är det möjligt för vattenrättsdomaren att förordna om målets behandling utan kungörelse enligt de för stämningsmål stadgade reglerna.
    Ett särskilt slag av mål, som kan sägas utgöra en fortsättning i visst eller vissa avseenden på ett redan avgjort mål, uppkommer, då det är fråga om behandling av anmälan om anspråk på ersättning eller åtgärd med anledning därav, att till följd av ett medgivet företag skada eller intrång uppstått, som vid avgörandet av det tidigare målet icke förutsetts — vare sig nu avgörandet skett av vattendomstol eller av synemän vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen. Beträffande sådant mål må endast påpekas, att delgivning av anmälningsskrift med vederbörande anläggningsägare icke sker på eljest vanligt sätt utan genom rekommenderat brev. På sistnämnda sätt sker även meddelande till parterna om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde i målet, dock att kungörelse i ortstidning därjämte användes, då så anses erforderligt.
    Slutligen må i fråga om ansökningsmål endast med några ord beröras de mera sällsynt förekommande fall, där ansökningen rör sig om förhållanden, som med hänsyn till rikets säkerhet anses böra hållas hemliga för främmande makt. I sådana mål uppstårdet en hel del spörsmål om tillvägagångssättet med hänsyn tillkungörelseförfarandet och skyldigheten att översända handlingarna i målet till utsedd aktförvarare m. m. Även för dessa fall vore det en lättnad om möjlighet till muntlig förberedelse stode till buds.
    Vidkommande härefter stämningsmålen — frånsett till en början brottmålen — må här endast ett par saker framhållas. Även i dessa stämningsmål är förberedelsen skriftlig. Inlaga delgives motpart på sätt som eljest är stadgat för delgivning i ordinär process. Vad angår föreläggande för part att inställa sig för huvudförhandling och om hans utevaro gälla bestämmelserna i rättegångsbalken angående indispositiva mål. Ett stämningsmål vid vattendomstol kan emellertid avgöras utan huvudförhandling.

 

Förutsättningarna härför äro, att parternas inställelse inför vattendomstolen finnes ej behövlig för målets utredning samt att parterna ej heller påfordrat förhandling inför vattendomstolen.
    Därest svaranden i ett stämningsmål hos vattendomstolen gör ansökan, som innebär ett bemötande av kärandens talan, skall målet i sin helhet handläggas i den för ansökningsmål stadgade ordningen, såvida det icke kan anses tillräckligt att avgörandet i målet får allenast en begränsad rättsverkan.
    Vattenlagens bestämmelser om förfarandet i stämningsmål äga tillämpning å brottmål, allenast såvitt de ej strida mot vad som enligt rättegångsbalken gäller om sådant mål; vad där sagts om rätten i fall, då underrätt enligt rättegångsbalken är domför med en lagfaren domare, skall avse vattenrättsdomaren.
    Besvärsmålen avse behandling av besvär över utlåtande eller andra beslut av synemän vid syneförrättning jämlikt 10 kap. vattenlagen. Därest hinder mot besvärens upptagande ej föreligger, utsändas, sedan förrättningshandlingarna inkommit från förrättningsmannen, besvärshandlingarna till den eller dem, som av synemännen utsetts till aktförvarare, varjämte kungörelse angående besvären utfärdas. Kungörelsens innehåll motsvarar i tilllämpliga delar vad som gäller beträffande kungörelse i ansökningsmål. En förberedande skriftväxling äger rum, varefter huvudförhandling hålles. Bemärkas må, att — motsvarande vad som gäller beträffande ersättningsyrkande i ansökningsmål — förklaring över yrkande, som i besvären göres angående värdet å båtnad eller ersättning, ej behöver avgivas förrän vid vattendomstolens första sammanträde i målet.
    Under ställningsmål anhängiggöres genom att utlåtande vid syneförrättning i stadgad ordning underställes vattendomstolens prövning. Efter därom utfärdad kungörelse hålles sammanträde inför vattendomstolen. Därvid behandlas även i målet eventuellt anförda besvär. I visst fall kan synemännens utlåtande fastställas utan att partssammanträde hålles eller kungörelse om målet utfärdas, nämligen då utlåtande avser företag enligt 8 kap. vattenlagen (om avloppsvatten) samt besvär ej anförts.
    Slutligen må erinras om att i fråga om företag som jämväl beröra Norge särskilda regler för sådan saks behandling äro givna enligt en med Norge år 1929 träffad konvention.