OM FÖRLIKNING I RÄTTEGÅNGSMÅL.

 

AV

 

F. D. LAGMANNEN JUR. DR GUSTAF LINDSTEDT.

 

I.

 

Förlikning i rättslig mening säges vara ett avtal, varigenom eneller flera personer själva reglera en rättstvist eller rättsovisshet.¹ Ett sådant avtal förutsätter, att det samhälle, kontrahenterna tillhöra, nått den utveckling att det har allmänt erkända normer för vad som skall gälla för rätt och erbjuder möjlighet till rättsreglernas upprätthållande.² I de äldsta samhällena i vårt land framstod ett åsidosättande av dessa regler i första hand som en kränkning av enskilds rätt, för vilken denne själv hadeatt skaffa sig upprättelse eller gottgörelse, en självhjälp som i allmänhet utövades genom blodshämnd. Den ställning de enskilde intogo såsom medlemmar av sin ätt medförde dock, att kränkningen även måste komma att framstå som en ättens angelägenhet. Under den tid, då blodshämndens fullföljande ännu ansågs som en äresak, som ej kunde eftergivas, föranledde den därför ofta långvariga ättefejder, vilka i sin tur medförde svåra följder även för samhället i dess helhet. Att giva »bot för sot» måste därför, såväl för ätterna och deras i uppkomna tvister i första hand intresserade medlemmar som för samhället, mycket tidigt kommit att framstå som ett för rättssäkerheten och ekonomin mera ändamålsenligt medel att utjämna tvisterna änden förödande blodshämnden, och det kan med säkerhet antagas, att i vårt land liksom i andra länder, vilkas folk stått på motsvarande kulturnivå, förlikningar varit vanliga. Så småningom tillkommo ock erkända regler om rätten till hämnd och dess utövande samt om möjlighet för den skyldige att försona sig med

 

    ¹ Jfr KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt, Lund 1917, Del I s. 24 n. 24, s. 1228 m. fl. WREDE, Finlands gällande civilprocessrätt, Helsingfors 1911, I s. 1. SCHREVELIUS, Civilprocess, Lund 1853, I s. 2. HAGERUP, Den norske civilproces, Kristiania 1903, I s. 134.
    ² Jfr FREY, Skiljemannainstitutet, Helsingfors 1911, s. 37.

 

den kränkte genom erläggande av en, i vissa fall till beloppet fixerad bot.¹
    Under samhällsutvecklingen fram till landskapslagarnas tid minskades så småningom ätternas inflytande. Samhällena blevo större. Flera av de gamla landen förenades under en gemensam lagsaga med gemensamt landsting, där lag framsades och »skiljdes» som en folkets gemensamma angelägenhet. Den kristna åskådningen påverkade rättsuppfattningen, och konungamakten började öva inflytande på reglerna för rättskipningen. Den lag, som det ankom på lagmannen såsom landstingets ledare att årligen framsäga på tinget, rönte inflytande härav. Då under trettonde århundradet och början av det fjortonde rättsreglerna gåvos skriftlig avfattning i rätts- och lagböcker, landskapslagarna, kommo dessa lagar att framstå som ett resultat av olika, i vissa fall mot varandra stridande åskådningar och intressen: folkets, kyrkans och konungens. Särskilda bestämmelser om vissa brott, som huvudsakligen riktade sig mot samhället i dess helhet, nämligen fridsbrotten (edsöresbrotten), högmålsbrott, nidingsverk m. fl., upptogos i lagarna. Övriga brott, som utgjorde flertalet,framstodo visserligen alltjämt som kränkningar av enskild rätt och hämnden kvarstod beträffande dem som en målsägarens rättighet, men dess användning skulle i allmänhet föregås av ett avgörande på tinget och ett fredlös förklarande av den skyldige. Den kristna åskådningen torde ha bidragit till att den äldre uppfattningen om hämnden som det huvudsakliga medlet att utjämna liden oförrätt alltmer försvagades och till att regler tillkommo om skyldighet för målsäganden i vissa fall att godtaga av gärningsmannen i form av böter erbjuden förlikning. Endast omförlikning ej träffades eller dess villkor ej fullgjordes var hämnden berättigad.
    Då målsägarens rätt prövats vid tinget, framstå sålunda träffade uppgörelser, även där bötesbeloppets storlek fastställts i lagen, som en art av förlikningar i rättegång, om vilka dock må erinras, att de i allmänhet på grund av målsägarens alternativa rätt till hämnd knappast hade karaktären av fullt frivilliga avtal.
    Den mera försonliga anda, som sålunda kom att prägla dessa rättsregler, motverkades emellertid av konungens intresse av att

 

    ¹ PALMGREN, Målsägandens åtalsrätt,, Helsingfors 1939 s. 25. HOLMBÄCK, Ätten och arvet. UD psala 1919 s. 7. 

han, som i viss utsträckning ägde rätt till andel i böter och förverkad egendom, ej skulle genom förlikningar gå miste om sin rätt. Även samhället (häradet) och understundom biskopen hade dylika bötesandelar. Detta medförde bestämmelser dels till säkerställande av att målsäganden, på vilken åtalsrätten i principen samt ankom, icke förlikte sig med gärningsmannen och underlät att åtala eller efter inledd rättegång avstod från sin talan, del som rätt till böter oberoende av förlikning och om subsidiär åtalsrätt för länsmannen. Som konungamakten ej nått den styrka att någon rikslagstiftning var möjlig, utan all lagstiftning måste ske på varje landsting för sig, kom helt naturligt dessa bestämmelser att giva förlikningsreglerna i de olika lagarna ganska varierande innehåll. De giva ock i många fall tydligt intryck av att vara infogade i ett äldre rättssystem, dit de egentligen icke hörde.¹ Detta förhållande försvårar tolkningen av lagrummen. Även i de fall, då bestämmelse uttryckligen gives om rätt för målsäganden att saklöst förlikas med gärningsmannen, kan ej alltid av ordalagen bedömas, om förlikningen var bindande även för övriga i bötesfördelningen intresserade parter.
    Under det åtskilliga stadganden uttryckligen konstituera en allmän förlikningsrätt och synas giva uttryck för en målsägarens rätt att förlika saken i dess helhet både utom och i process,² finnas vid sidan därav — även i samma lagar — bestämmelser, som otvivelaktigt begränsa denna rätt till skydd för övriga anspråk i böterna. Sådana bestämmelser voro de, som uttryckligen stadgade, att förlikning för att vara gällande skulle kungöras eller ske vid tingen,³ som medgåvo rätt för konungens åklagare att vid ting påkalla utredning om, huruvida förlikning skett eller ej och att åtala, om det visades att förlikning ej därför ut skett,⁴eller som avsågo att förmå målsägare att själv åtala; samt om

 

    ¹ Jfr ÖL V VI § 5, VmL M XX.
    ² Jfr UL R VII § 6 och VmL R XVI: »Nu bryter en man, som är bofast, mot lagen, det må vara vad sak som helst, och vill själv undvika rättegång; vill han göra rätt för sig, skall han vara saklös. Vill han ej — — då skall målsäganden— — lagsöka honom till fulla böter — —, och envar tage där den lott, som han har i böterna.» — Andra punkten i detta stadgande kan emellertid även giva anledning till den tolkningen av uttrycket »göra rätt för sig» att detsamma jämväl avsåg att omfatta uppgörelse ang. konungens och häradets eventuella bötesandelar. —Se vidare UL M IX, VmL M XXV § 4 och VL I R 3 § 2 m. fl. — Jfr ockDL R XV.
    ³ VgLI 3 § 2 o. Tj. 5; VmL M XX; HL M XXVI; jfr även VgLI M 3 § 4.
    ⁴ ÖL R X; SöL M VII; DL M XVI; jfr ME TB XXVIII—IX.

 

skyldighet för gärningsmannen att, oavsett förlikning, utgöra fulla böter till konung och härad.¹
    Med hänsyn till olikheterna i de i lagarna förekommande reglerna om förlikning synes man berättigad utgå ifrån, att förlikningsrätten i de skilda landskapen givits olika räckvidd. Det synes även påtagligt, att intresset hos menige man för förlikningar ej överallt varit lika stort. Å ena sidan vittna edsöreslagarnas stadganden, enligt vilka hämnd trots sluten förlikning behandlades som edsöresbrott, om en alltjämt kvarstående intensitet i hämndbegäret, å andra sidan visa enstaka bestämmelser, i vilka förlikning rekommenderas,² en reaktion mot den äldre hedniska åskådningen. Särskilt anmärkningsvärt är i detta hänseende den i ett stadgande i Västmannalagen lämnade upplysningen: »För rätten till förlikning och rätt att taga nåm giva vi varje år ut enskeppsvist och ännu en för lägorätt.» Det synes av denna uppgift framgå, att västmanlänningarna, i vilkas lag förlikningsrätten synes särskilt skyddad, genom leverans av skeppsproviant givit konungen ersättning för hans genom förlikningar förlorade bötesinkomster.³
    Vilken uppfattning man än må ha om den praktiska tillämpningen av dessa varierande förlikningsregler, torde det säkerligen kunna sägas, att förlikningar mellan parterna i kriminella mål under landskapslagarnas tid spelat en avsevärd roll, och att även förlikningar i tvistemål ofta förekommit.⁴
    Det är givet, att samhällsutvecklingen, allt eftersom samfärdseln ökades, måste alstra ett behov av utjämning av olikheterna i landskapens rättsregler. Dessutom krävde intresset av upprätthållandet av rätt och ordning inom den i styrka växande riksenheten ökad säkerhet för att brott beivrades även från andra synpunkter än målsägandens rätt till gottgörelse och tillfredsställandet av konungens inkomstbehov. En enhetlig och effektiv rättskipning enligt för riket i dess helhet gällande lag erfordrades.⁵ Men det är tydligt att, om en sådan rikslagstiftning skulle

 

    ¹ ÖL Våd. VI § 5; VmL RB XXIII.
    ² Jfr VL I o. II Vådab. 4 och GL 14.
    ³ VmL M XX »Om enskild förlikning». Se HOLMBÄCK & WESSÉN, Svenska landskapslagar, 2:a ser. s. 96, not 95.
    ⁴ Jfr HOLMBÄCK & WESSÉN a. a. 5:e ser. s. 123 not 20.
    ⁵ Ang. rikslagstiftningens tillkomst se K. G. WESTMAN, De svenska rättskällornas hist. Uppsala 1913, s. 13 f.; samt av samme förf.: Från landskapslagar och folkting till riksdag och ämbetsmannamässig tillämpning (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag). 

kunna fylla sitt ändamål, de enskildes rätt att själva träffa avgörandet om det sätt, varpå dem tillskyndade kränkningar i de särskilda fallen skulle sonas, måste komma att avsevärt begränsas.
    Tillkomsten av Magnus Erikssons landslag torde icke medfört någon väsentlig ändring i rättskipningen i det avseende, varom här är fråga. Det dröjde nämligen åtskillig tid, innan lagen av landstingen antogs, och efter det så skett tillämpades delvis alltjämt i vissa landskap äldre lag i stället för den nya. Dessutom voro landslagens bestämmelser om målsägarens förlikningsrätt icke fullt klara och lämnade efter sin lydelse möjlighet till en olikartad tolkning. Visserligen hade antalet urbotamål liksom antalet sådana bötesmål, där konungen och »alle man» (häradet) ägde andel i böterna, ökats, men i lagen kvarstod alltjämt i något förändrad lydelse en från Upplandslagen hämtad bestämmelse av innehåll att, om bofast man bröt mot lagen, det kunde vara vad sak som helst, och ville undvika rättegång, kunde han göra rätt för sig och vara saklös.¹ Även i andra fall innehöll lagen bestämmelser, som synas giva vid handen, att en uppgörelse mellan målsägaren och gärningsmannen kunde ha skett² även i grövre brottmål.
    Liknande var förhållandet med Kristoffers landslag, som år 1442 anbefalldes till efterrättelse. Trots att i stadfästelsebrevet föreskrevs, att lagen skulle med uteslutande av den äldre lagen nyttjas vid domstolarna, var den äldre fortfarande mest i användning ännu under 1400-talet.³
    Av bevarade domböcker från senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet framgår, att förlikningar i rättegång under denna tid voro tämligen vanliga.⁴ Ofta avsågo de tvistemål. Mindre tvister förliktes i stor utsträckning av domaren eller hänskötos till förlikningsmän. Även förlikningar om jord och grannelagsförhållanden träffades inför rätten eller anmäldes och antecknades med gillande. Även brottmål, i allmänhet rörande mindre brott, men understundom även i fråga om stöld, dråp och sår förliktes i enahanda ordning. Därvid iakttogs emeller-

 

    ¹ ME LL TB XXII. Jfr s. 677 not 2.
    ² Dr. B med vilia XI, XIII och XIV m. fl. Jfr även Eds.B XI.
    ³ K. G. WESTMAN, De svenska rättskällornas historia Uppsala 1912, s. 43.
    ⁴ Se WESTMAN a. a. i Minnesskr. etc., s. 32 f. Se vidare under »Förlikning» i registren till NILS EDLINGS skrifter i »Uppländska domböcker utg. av K. Human.vetenskaps samf. i Uppsala» I—VII. 

tid i regel,¹ att målsägaren fick utgiva böter till konungen och häradet. Dylika förlikningar skedde ofta, i samförstånd med fogden, om straffets art och storlek. Åtskilliga exempel givas även på benådning även utan förbehåll om Kungl. Maj :ts samtycke, från dödsstraff till böter på en förlikt målsägares eller menighetens förbön.²
    Även om landslagarna innehöllo bestämmelser, som räknade med att tvister även i kriminella saker förliktes utan rättegång, var dock tydligt, att detta ej var avsett. Hemliga förlikningar synas emellertid varit vanliga, vare sig detta berodde på att sådan förlikning lättare kunde träffas, om hänsyn ej behövde tagas till annan bötesrätt än målsägarens, eller på en alltjämt kvarlevande äldre rättsuppfattning att brottets försonande var en målsägarens ensak.
    Det sätt, på vilket brottmål sålunda förliktes, och den utsträckning, i vilken det skedde, stod i strid både med konungens fiskaliska intresse och med riksmyndigheternas strävan för rättsordningens upprätthållande. Det var därför naturligt att åtgärder vidtogos för att söka råda bot på missförhållandet. I beslut av konungen och riksrådet i Uppsala år 1538 förklarades, att målsägare, som förteg sin målsägare rätt under ett år, »honom swares hwarken med Lag eller penningar».³ I plakat den 9 januari 1549 till allmogen i Hälsingland m. fl. landskap säger sig konungen förstått »huru fast sällsynt thet blifwet handlat med the Saker och ährenden, som förfalla kunna, i thet Fogdarna hemligen förhandla och förlijka sådane Saker, — — som borde med rätta blifwe förhörde och rannsakade», och fogdarna förbjudas att göra hemliga och skadliga förlikningar.⁴ I patentet om högmålssaker 1563 förbjöd konungen att »uppenbare illgärningsmän» förskonades för penningars skull och att bötesfall försonas annorstädes än inför sittande rätt, och i Norrköpings riksdags beslut år 1604 förklaras, att ingen lagman, häradshövding, kronans befallningsman eller annan, utan endast »höge öfuerheten sielf» skall äga rätt att »tilgifue, igenom fingre see, nedhertysse eller förlijke» högmålssaker.⁵ Även om dessa och andra

 

    ¹ Jfr EDLING, a. a. V, s. 32: 5 o. 6 och 86: 2.
    ² Jfr EDLING a. a., s. 32: 6. WESTMAN a. a. i Minnesskr. s. 32—3.
    ³ SCHMEDEMAN s. 9.
    ⁴ Ibid. s. 28.
    ⁵ Ibid. s. 48. STIERNMAN I: 556 p. 6.

 

påbud i samma ämnen icke synas haft åsyftad verkan,¹ torde dock så småningom, särskilt efter hovrätternas inrättande och genom deras övervakande och rättsutjämnande verksamhet mera lagenlig rättskipning kommit till stånd.
    Att man med dessa försök att komma till rätta med vissa förlikningar i brottmål icke avsåg att förhindra förlikningar i allmänhet, framgår av åtskilliga under 1600-talet utfärdade föreskrifter om skyldighet för domstolarna att söka förlika tvistande parter. I ett stadgande i 1615 års rättegångsprocess, säges sålunda, att »Wij biude och befalle at wår tilförordnade Domhafvande och Bijsittiare för all ting beflijtie sigh der om, huruledes the kunna förena och förlijka the stridige Parterne förr än något wijdare blifwer tilgiordt i Saken», ett påbud som emellertid icke gällde om sakerna voro »så förwetta», att de icke skulle eller borde förlikas.² Bestämmelser om förlikningsförsök upptogos jämväl i plakaten den 28 juni 1662 och den 31 augusti 1682 ang. revision över justitiesakerne, i 1667 års sjölag m. fl. författningar.³ För att förlikningar skulle kunna verkställas fordrades emellertid, att de först av domaren besetts och gillats.⁴
    Anvisning till domare att söka förlika parter upptogs ej i lagkommissionens betänkande år 1693 angående erforderliga ändringar i processen utan föreslogs allenast att, om parterna förliktes, sedan saken var anhängiggjord vid rätten eller borde därangivas, de vid bötesansvar skulle vara skyldiga att tillkännagiva detta för rätten »till den tijd han elliest är skylldig der att comparera». Trots att i yttranden, som avgåvos över betänkan-

 

    ¹ Jfr vidare i dessa frågor WESTMAN a. a. i Minnesskr. etc. s. 33 f. — Betänk. av Presid., avgivet under riksd. i Nyköping 1640, i WAHLBERG, Åtgärder för lagförbättr. 1633—1665 (Upps. univ. årsskr. 1877—8) s. 28. — K. Br. till landsh. N. N.7/8 1696 (SCHMEDEMAN s. 1471). — KBr till Åbo hovr. 18/1 1697 (ABRAHAMSSONS landslag s. 753).
    ² SCHMEDEMAN S. 158 p. 3.
    ³ D:o s. 323 p. 6 (jfr uttrycket »effter som Wij giärna see, at dheras twistigheter på dhet sättet kunne ändas, — —». D:o s. 777 p. 5 och s. 532. Se vidare KF om rättegången vid domkapitlen 11/2 1687 p. 18 (1112) och KRes ang. frivilliga föreningar m. m. 4/8 1695 (1399). Sistnämnda författning är av särskilt intresse med hänsyn till den beskrivning, som däri gives rörande dels det arbete som borde nedläggas på förlikningarna och dels ändamålet med dem, vilket bl. a. säges vara besparingen i »Kongl. May:tz möda och beswär wid thes åliggande Regimentzbörda».
    ⁴ K. M:tz stadga öfwer alla Executioner i gemen d. 10/7 1669 p. 5, SCHMEDEMAN 595. Jfr instr. för Generalauditören 2/3 1683 p. 3 (ib. 840), för Justitiarius vid Amiralitetet 2/5 1685 p. 3 (965), för Hovauditören 16/12 1687 p. 10 (1186). 

det, hemställdes om uttrycklig bestämmelse om skyldighet för domaren att »admonera parterna till förlijkning», om de fall, i vilka förlikningar voro tillåtna, särskilt beträffande målsägandens rätt att förlika sig i kriminalmål, och om domarens granskning och gillande såsom villkor för verkställighet, inflöt i 1695 års rättegångsstadga allenast det av kommissionen föreslagna stadgandet med tillägg, att domaren, om parterna så begärde, ägde i protokollet intaga med vad villkor förlikningen skett.¹ I kommissionens förslag till rättegångsbalk år 1717, som upptog ett särskilt kapitel om förlikningar (19 kap.), stadgades däremot uttryckligen (§ 1) att »domare skola sig för all ting winläggiaat förlika parterna, ther målet så beskaffat är, at thet effter lag kan och må förlikas». Liknande stadgande upptogs även i förslaget år 1723.²
    Under det de bestämmelser, som landslagen och ovan omförmälda kungl. förordningar innehöllo, ännu i början av 1600-talet icke alltid åtlyddes och därför ej heller kunna anses fullt återgiva vad i det ämne, varom här är fråga, vid samma tid var praktiserad rätt, är förhållandet annorlunda i fråga om tiden därefter, då rättskipningen både i dess dömande och dess verkställande funktion leddes, resp. omhänderhades av kronans ämbets- och tjänstemän, över vilkas verksamhet effektivare kontroll kunde utövas.³ Denna synnerligen betydelsefulla förändring medför ock, att man vid bedömandet av frågan hur, när och med vad verkan förlikningar i rättegångsmål vid tiden närmast före 1734 års lags tillkomst kunde ske, kan utgå ifrån, att landslagens bestämmelser med de ändringar och tillägg, här ovan omförmälda påbud och förordningar stadgade, voro gällande. Detta bekräftas ock av de av lagkommentatorerna från denna tid lämnade redogörelser, i vilka dessa bestämmelser och stadganden åberopas till stöd för framställningen.⁴

 

    ¹ SJÖGREN, Förarb. till Sveriges Rikes lag 1686—1736, VII s. 482, 517 f.
    ² SJÖGREN a. a. V s. 445, 530.
    ³ Ang. åklagarmaktens organ, se HEDENSKOG, Om offentlig åtalsrätt, Lund 1896 s. 55 f.
    ⁴ ABRAHAMSSON erinrar sålunda i sin edition av landslagen 1726 om förbuden att förlika högmåls- eller livssaker och annan missgärning, samt om målsägarens förlust av talan efter hemlig förlikning och underlåten fullföljd av talan. Han anför härom, att förlikning av målsäganderätten, konungens och häradets m. fl. rätt oförsummat, tilläts i edsöresmål enligt 24 kap. Edsöresbalken, och var tillåtlig enligt § 28 domarreglerna i smärre kriminalmål, särdeles där saken vore av den beskaffenhet, att den ej utan edgång kunde avgöras, samt beträffande påföljden, om 

II.

    1734 års lag utgjorde på detta liksom på flertalet andra rättsområden i stort sett en sammanfattning av den vid dess tillkomst gällande rätten. Dess i rättegångsbalkens 20 kap. intagna bestämmelser om förlikningar överensstämde till sitt sakliga innehåll med de vid denna tid tillgängliga lagkommentarernas redogörelser i ämnet. Bestämmelserna avsågo såväl tvistemål som brottmål och voro grundade på den för civilrättsliga avtal i allmänhet gällande principen att uppgörelse mellan enskilda om något deras mellanhavande ej fick inkränkta på andras, vare sig samhällets eller annans, intressesfär. Denna princip kom till uttryck genom stadgandena i 20: 3 och 4, vari angåvos fall, då förlikning icke var tillåten. I fråga om brottmålen stadgades, att domaren ej må tillåta förlikning, »ther almän förargelse skedt, eller almän frid å kropp, lif, eller gods bruten är», men att målsäganden, om han ville förlikas om sin rätt i böter och skadestånd, »hafwe ther lof til, och käre äntå then i saken, som å Konungens, Häradets eller Stadens wägnar kära bör». En av målsägaren träffad förlikning kunde emellertid även vid dråp få betydelse på grund av stadgandet i MB 26: 3, enligt vilket, om konungen eller »thes domhavande» prövade dråparens gärning vara sådan, »at han målsäganden förlika må, och lif sitt behålla», brottet kunde försonas med böter och målsägaren få behålla »thet til honom utfäst var».
    Förlikning i rättegång kunde ske både utom och inför domstolen. Träffades förlikning sedan målet anhängiggjorts, men innan det förekommit till handläggning inför rätta (1 §), voro parterna vid straffansvar skyldiga att muntligen eller skriftligen för rätten kungöra förlikningen och på vad villkor den skett. Förlikningen skulle inskrivas i domboken och gillas av domaren, därest parterna ansågo det erforderligt. Var »saken för Rätta, och under skiärskådan kommen», ålåg det domaren att råd aparterna till förlikning, om saken var sådan att »thet tillåtas må». Enades parterna, skulle förlikningen stadfästas av rätten,

 

förlikning träffades av målsäganden ehuru saken var så beskaffad att den ej fick förlikas, att där ägde länsman kära och i sådant fall tillföll målsäganderätten honom, dock ej om saken var ringa, då enligt 13 kap. balken om sår med vilja ingen annan än målsägaren fick föra talan. Se sid. 245 c, 623 b och c samt 624 d; jfrs. 770 d. Jfr härmed NEHRMAN, Processum civilem 1732 s. 170 f. 

som skulle giva dombrev därå. Stadfästelsen utgjorde villkor för verkställbarheten. Slutligen stadgades rätt för parterna, då tvist uppstod om förliknings rätta tolkning, och för part, som gjorde gällande att han svikligen förletts att ingå förlikning, att söka den »Domare, som then gilladt», varefter domaren skulle förfara därmed som sakens beskaffenhet fordrade (§ 5).
    De regler 1734 års lag sålunda innehöll om förlikning i rättegångsmål, voro i sak oförändrade intill tiden för den nya strafflagstiftningens genomförande år 1864. Att under denna tid förlikningar varit vanliga framgår bl. a. av ett uttalande av lagkommittén, vars förslag till rättegångsbalk i tvistemål (1826) upptog ett särskilt kapitel om förlikning (kap. 31). I motiverna till förslaget i denna del anförde kommittén sålunda, att »lagens enkla bud, att domaren skall råda parterna till förlikning, dittills varit kraftigt nog att framkalla ett allmänt bemödande vid Rikets Domstolar att bemedla förlikningar».¹ I förslaget bibehölls ock lagens föreskrift om skyldighet för domaren att då saken kom för rätta råda parterna till förlikning, som, därest den kom till stånd, skulle av rätten stadfästas. Hade förlikningen träffats utom rätten och äskade parterna rättens stadfästelse därå skulle de erkänna den inför rätten. Dessa bestämmelser intogos även i lagberedningens förslag till civillag år 1847, vilket dock dessutom innehöll stadganden om inrättande av särskilda förlikningskommittéer.
    Bestämmelser om förlikning i brottmål upptogos även i rättegångsbalken i lagkommitténs förslag till allmän kriminallag år 1839 (kap. 2: 2 och 9—12 §§), enligt vilket förlikning med målsägaren ej fick ligga i vägen för åtal å brott, som hörde under allmänt åtal, men det stod målsägaren fritt att i mål, som angick annat brott och som ej var belagt med annat straff än böter, när som helst nedlägga sin talan eller sluta förlikning, utan rätt för åklagaren att därefter upptaga målet. Verkställigheten av ådömt straff kunde dock ej genom förlikning hindras. Hade målsägaren angivit brott, som ej hörde under allmänt åtal men var belagt med svårare straff än böter, och hade rannsakningen börjat, fick återkallelse av angivelsen eller förlikning ej hindra åtalets fullföljd. Stadganden med i huvudsak samma

 

    ¹ Motiv. s. 328. Se vidare CARLÉN, Allm. lagen 1843, s. 551 n. 3. — DELLDÉN Rättegångssättet i Sverige 1842, s. 27. — SCHMIDT, Jur. arkiv band 12, s. 476, b. 16 s. 112, b. 24 s. 150 och b. 33 s. 219. 

innehåll upptogos i lagberedningens förslag till rättegångsbalk år 1849.¹
    De nu omnämnda förslagen avsågo icke att göra någon ändring i den princip, efter vilken gränserna för området för tillåtna förlikningar angåvos i 1734 års lag. I själva verket innebär densamma ej heller något annat än att den enskildes avtalsfrihet —utom eller i rättegång— icke kan inkräkta på andras rätt, vare sig den faller inom samhällets eller annans intressesfär. Härom yttrar lagkommittén (1838 s. 328): »Emedan rättegångsförlikning icke är annat än en öfverenskommelse, den parterna måste äga frihet att sluta i allt, hvarom aftal eljest dem emellan gäller, hade något stadgande om en sådan öfverenskommelse ej behöft i förslaget intagas, derest den icke vore af den egna beskaffenhet, att den af Rätten omedelbart fastställes.»
    Även nya lagberedningens år 1884 avgivna betänkande om rättegångsväsendets ombildning synes bygga på denna tankegång. I det därvid fogade förslaget till rättegångsordning i tvistemål upptogos icke andra bestämmelser om förlikning än dels ett stadgande i V kap. 3 § att ordföranden vid processledningen borde, i allt vad på honom ankomme, genom erinringar och frågor medverka därtill, att förlikning om möjligt åvägabringades emellan parterna, och en i VI kap 1 § intagen föreskrift att i protokollet, vad partförhandlingen vidkom, borde anmärkas muntliga yttranden, som innefattade förlikning eller annat godkännande av anspråk. I fråga om förlikning i brottmål var beredningens förslag i huvudsak av samma innehåll som lagkommitténs och äldre lagberedningens.
    Bortsett från de jämkningar i ordalagen, som vidtogos dels år 1849 i 1 § i samband med lagmans- och kämnärsrätternas upphörande, dels år 1864 i 4 § vid nya strafflagens genomförande, har rättegångsbalkens 20 kap. varit oförändrat gällande intill dagen för ikraftträdandet av nya RB. En högst väsentlig faktisk förskjutning har emellertid skett i området för tillåtna förlikningar såväl genom 1864 års strafflag som genom senare vidtagna ändringar i strafflagstiftningen. Vad brottmålen beträffarhar borttagandet av målsägarens bötesandelar ävensom inskränkningarna i målsägarens och utvidgningen av allmänne åklaga-

 

    ¹ Se härom vidare HASSLER, Några ord om förlikning i brottmål, i Festskrift tillägnad Marks von Würtemberg 1931, s. 241 f. 

rens åtalsrätt, särskilt i fråga om rätten för denne att fullfölja av målsägaren nedlagd talan, avsevärt minskat möjligheten för målsägaren att med gärningsmannen förlika begånget brott. Beträffande tvistemålen har det offentligrättsliga intresset begränsat parternas befogenhet att ordna sina rättsförhållanden efter sina önskningar, särskilt inom familjerättens område.
    Att dessa förhållanden påverkat frekvensen av förlikningarna i rättegång är väl sannolikt. Visserligen kvarstod även efter begränsningen av målsägarens åtalsrätt och borttagandet av hans rätt till andel i böter möjligheten för honom att träffa förlikning om sin skadeståndsrätt i ungefärligen samma antal mål som förut; men det utpressningsmoment som målsägarens obegränsade åtalsrätt förr inneburit var borta. De statistiska upplysningar, som från tiden 1923—1947 stå till buds, visa, att antalet vid de allmänna underrätterna enligt RB 20: 2 fastställda förlikningar i tvistemål är synnerligen obetydligt i förhållande till hela antalet anhängiggjorda mål. Det synes dessutom varit i nedåtgående. Antalet utgjorde sålunda under åren 1923—1932 i medeltal 139; under perioden 1933—1942 95 och för åren därefter 80. Medräknas även såsom i rättegång förlikta de efter upptagandet avskrivna målen, uppgår antalet »förlikta» tvistemål till 6 % av hela antalet till handläggning upptagna sådana mål. I frågaom brottmålen redovisas endast de före och efter första inställelsen av skrivna målen, av vilka de sistnämnda efter nyssnämnda beräkningsgrund uppgingo till mindre än 1 %.¹
    Till jämförelse med dessa siffror må ur Danmarks statistik över den borgerlige Retsplejen åren 1926—1935 anmärkas, att under åren 1926—1930 i underrätterna förliktes i medeltal 22,6 % av samtliga anhängiggjorda mål och i landsretterna 4,5 % samt under åren 1931—1935 i underrätterna 21,7 % och i landsretterna 5,5 %.²
    Att antalet av rätten förlikta mål i vårt land så kraftigt nedgått, torde även haft andra orsaker än de ovannämnda ändringarna

 

    ¹ Denna beräkningsgrund blir dock missvisande, enär dessa avskrivningar endast sällan torde vara föranledda av något rättens förlikningsinitiativ.
    ² Dessutom hade vid de allmänna förlikningskommissionerna (Retsplejeloven §§ 268 och 269) under perioden 1926—30 av 121.000 behandlade saker 39,4 % och under perioden 1931—35 av 92.275 saker 37,3 % förlikts, därvid dock är att märka, att en del av dessa saker utgjordes av utanför kommissionerna förlikta tvister, som enligt § 276 Restpl. lov. för erhållande av exigibilitet underställts för godkännande. 

i lagstiftningen. Lagstiftaren hade visserligen varit angelägen om att parterna skulle förlikas, under 1600- och 1700-talen för att myndigheternas möda och besvär skulle minskas och parterna »undgå then fahra, kostnad och annan olägenhet, som Rättegångar med sig föra», och i början av 1800-talet för »att frid och försonlighet menniskor emellan må underhållas».¹ Domarnas intresse för förlikningarna synas emellertid under senare hälften av sistnämnda århundrade börjat avtaga. Stadgandet i 20: 4,»råde äntå Domaren» etc., lärer knappast någonsin i tillämpningen uppfattats som en ovillkorlig tjänsteplikt. I varje fall torde skyldigheten, vars fullgörande ej kunnat kontrolleras, i stor utsträckning eftersatts särskilt under senare tid.
    Vad som emellertid framför allt bidragit till den minskade frekvensen av förlikningar inför rätten har säkerligen varit den genomgripande förändring advokatkåren och dess medlemmarsarbetsmetoder från och med början av detta århundrade undergått. »Advokater och sakförare», mot vilka förr vid upprepade tillfällen och i olika sammanhang framförts klagomål över det sätt, varpå de förledde parter till rättegång i obetydliga och tvivelaktiga mål, började nu ägna möda och intresse åt att söka få sina huvudmän att göra upp sina mellanhavanden i godo. Förlikningsverksamheten har under detta sekel så småningom kommit att i huvudsak överflyttas från domstolarna till advokaterna, vilket haft till följd att möjligheterna till rättegångsförlikningar på domstols initiativ avsevärt minskats.²

 

III.

    Den nya rättegångsbalken innehåller icke såsom den gamla något särskilt kapitel om förlikningar. Dess bestämmelser i ämnet äro rent processuella och hava upptagits i det sammanhangmed övriga regler för rättegången, dit de höra. Lagstiftaren har sålunda härvid följt den tankegång, som kommit till uttryck i lagkommitténs ovan citerade uttalande rörande behovet av bestämmelser i ämnet. Detta torde dock i och för sig icke medfört någon saklig ändring i vad förut gällt.

 

    ¹ NEHRMAN a. a. s. 170 § 2, Lagkommittén 1832, motiv. s. 328.
    ² Ang. advokaternas förlikningsverksamhet se FORSSNER, Advokatens verksamhet utom rätta, Nord. Juriststämman 1926, s. 178 f. 

    Lagens bestämmelser om förlikning torde emellertid ha påverkats av den förskjutning i domarnas intresse för rättegångsförlikningarna, som under senare tid ägt rum, och en viss tvekan synes ha gjort sig gällande om lämpligheten över huvud taget av förlikningsförfarandet vid domstol. Huvudregeln för förfarandets användning har ock helt förändrats. I motiverna till sitt förslag till lagen (s. 437) anför processlagberedningen, att en allmän föreskrift, att domaren skall söka förlika parterna, icke synts lämplig, och i enlighet härmed är i det grundläggande stadgandet i 42: 17 rörande tvistemålen stadgat allenast, att rätten »bör, om det finnes lämpligt», under förberedelsen söka förlika parterna. Förlikningen är sålunda icke som förr en obligatorisk del av rättegångsförfarandet.
    Stadgandet i 42: 17 som, ehuru det efter ordalagen endast har avseende å förlikning under förberedelsen, även lärer äga tilllämpning vid huvudförhandling, gäller emellertid endast tvistemål. Ehuru av 20: 12 framgår, att förlikning kan äga rum jämväl i brottmål, har i fråga om sådana mål någon mot 42: 17 svarande eller till densamma hänvisande bestämmelse icke givits. Till besvarande uppställer sig då frågan, om rätten på grund därav måste anse sig förhindrad att i brottmål, där målsägaren för talan, råda denne till förlikning. Är fråga om skadeståndstalan, är det enligt 22: 3 och 5 beroende av rättens prövning, om denna talan kommer att handläggas i den för brottmål eller tvistemål stadgade ordning och det kan då uppenbarligen icke anses vara lagens mening, att domarens rätt att råda till förlikning skall vara beroende av denna prövning. Beträffande av målsägaren förd ansvarstalan kunde väl saken ställa sig tveksam. Uppfattningen om angelägenheten av att »frid och försonlighet människor emellan» upprätthålles, vilken, enligt vad ovan anförts, legat till grund för gamla lagens bestämmelse i 20: 2 rörande domarens skyldighet att söka förlika, torde dock knappast kunna anses helt främmande för nutida rättsåskådning. I varje fall torde den äga giltighet i fråga om sådana brott, å vilka målsägaren ensam äger tala. Detsamma synes emellertid även böra gälla, därest målsägaren enligt 20: 8 st. 1 ensam för talan för brott, som hör under allmänt åtal. I de fall däremot, där åklagaren för talan, synes meningslöst att råda målsägaren till förlikning i ansvarsfrågan. Rätten att föreslå förlikning synes följ-

 

aktligen formellt sett vara av samma räckvidd som skyldigheten därtill enligt gamla lagen.¹
    42: 17 lämnar även i ett annat avseende rum för tvekan. Enligt 20 kap. gamla lagen kunde förlikning ske i vad rätt det vara må. 42: 17 i nya lagen gäller däremot endast rättegången i underrätt. Om förlikning i hovrätt och högsta domstolen lämnas ingen föreskrift. Anledningen härtill skulle kunna vara, att lagstiftaren ansett möjligheten av förlikning vara praktiskt taget utesluten, sedan det visat sig, att varken partsombudens försök eller underrättens råd kunnat giva resultat. Att parterna kunna förlikas även i högre rätt är emellertid uppenbart, och lagens tystnad kan säkerligen ej tolkas så, att sådan förlikning ej skulle kunna av rätten tillrådas. Förlikningar i hovrätterna på rättens(referentens, ordförandens) initiativ hava även efter nya lagens ikraftträdande i viss utsträckning förekommit.
    Liksom enligt gamla lagen kan träffad förlikning stadfästas av rätten. Bestämmelse härom har intagits i 42: 18 och avser, även den, allenast under förberedelsen i tvistemål träffad förlikning. Av skäl som anförts i fråga om 42: 17 torde stadgandet dock få anses tillämpligt även i andra fall, då saken är sådan, att förlikning därom är tillåten. Stadfästelsen skall enligt 17:6 ske genom dom. Av lagrummets lydelse framgår, att förlikning i rättegång kan stadfästas, oberoende av om den träffats utom eller vid rätten och om den skett på rättens eller parternas initiativ. En förutsättning för stadfästelsen är, att parterna framställt begäran därom.
    Rörande villkoren i övrigt för stadfästelse gälla samma reglersom förut.² Rätten skall sålunda pröva, huruvida förlikningen avser den sak, varom talan föres eller del därav och om saken är sådan, att parterna äga förfoga däröver. Att i förlikningsavtalet intages även andra parternas omtvistade mellanhavanden torde icke i och för sig utgöra hinder för fastställelse, därest de utgöra en integrerande del av uppgörelsen om processföremålet.³Ingår i avtalet något, varöver parterna icke äga disponera, måste

 

    ¹ Se ang. förlikning i brottmål HASSLER a. a. s. 236. DILLÉN, Förel. i straffprocessrätt 1947 s. 109 f.
    ² Se härom vidare KALLENBERG, Några anmärkningar om förlikning enligt svensk civilprocessrätt, i Skrifter tillägn. Johan C. W. Thyrén. Lund 1926 s. 81 f.,WREDE, a. a. B. II s. 46 f., EKELÖF, Kompendium över civilprocessen I s. 237 f. Uppsala 1948; m. fl.
    ³ Jfr KALLENBERG a. a. s. 89.

   44—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

fastställelse dock vägras.¹ Begäran om fastställelse bör vidare avslås, om avtalets innehåll är lagstridigt eller strider mot god sed eller innefattar omöjlig prestation. I övrigt har rätten ej att ingå på prövning av förlikningsavtalets sakliga innehåll. Huruvida avtalet synes obilligt eller innefattar ensidigt avstående från endera partens sida, är ej av betydelse.² Vidare har rätten att pröva, huruvida enligt civilrättsliga regler förutsättningar för avtalets giltighet äro för handen, en prövning, som dock i fråga om sådana ogiltighetsgrunder som tvång, svek m. m. av praktiska skäl måste komma att sakna värde.
    Då någon viss form för förlikning ej är föreskriven, torde den alltjämt, såsom förut, kunna ske antingen muntligen inför rätten eller skriftligen. Då förlikningen torde böra återges i domen, torde densamma, om den är skriftlig, ej dessutom behöva intagas i protokollet. Är den muntlig, torde den dock i enlighet med 6: 4 p. 1 och 5 p. 1 böra i protokollet återges och, på sätt i 20: 2 äldre RB stadgades, av parterna vidkännas, innan den stadfästes.
    Är fråga om rättighet, beträffande vilken viss form för avtalsingående enligt lag kräves för dess giltighet, torde denna form ej behöva iakttagas vid stadfästelse av förlikning.
    I fråga om rätt till talan mot stadfästelsebeslut på grund av bristande förutsättningar för avtalets giltighet eller talan om avtalets tolkning är nya lagen byggd på andra principer än 20 kap. äldre RB, vars 5 § innehöll en särskild bestämmelse om talerätten (20: 5). Enligt nya lagen gäller för överklagandet av stadfästelsedomen vanliga fullföljdsregler. Den högre rättens prövning kan dock endast gälla stadfästelsen som sådan, och blott sådana omständigheter kunna därvid komma i betraktande, som enligt vad ovan anförts utgjort förutsättningar för stadfästelsen.³ Ett bifall till ändringssökandet torde följaktligen komma att gå ut på ett undanröjande av stadfästelsedomen, i regel i förening med en återförvisning av målet till den rätt, vars stadfästelse prövats. Sedan stadfästelsedom vunnit laga kraft, torde talan mot densamma kunna föras enligt 58 kap. om resning och återställande av försutten tid, om förutsättningarna för sådan talan

 

    ¹ I praxis har dock i något fall förekommit, att domstol med analog tillämpning av 14: 9 RB godkänt förlikning som berört tredje mans rätt, då denne, genom fullmakt tillstädes, godkänt avtalet.
    ² Annorlunda SCHREVELIUS, a. a. s. 4.
    ³ Jfr härmed villkoren för undanröjande av strafföreläggande enligt 59: 5.

 

äro för handen. Då vid stadfästelsen rätten ej ingått på saklig granskning av förlikningsavtalets innehåll, lärer däremot en tilllämpning av stadgandet i 59: 4 icke vara möjlig.¹ Däremot torde bestämmelserna i 17: 15 och 30: 13 om rättelse av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende kunna tillämpas, därest det förelupna felet är beroende av någon på rätten ankommande åtgärd.
    Förlikning, om vilken framställning icke göres om dess stadfästelse, har parterna emellan ej annan verkan än andra civilrättsliga avtal. Förlikning utom rättegång kan till framtida säkerhet intagas i underrätts avhandlingsprotokoll.
    Vad angår frågan när sådant fall är för handen, att det kan anses lämpligt att råda parterna till förlikning, torde den äga omedelbart samband med frågan om arten av den verksamhet från domarens sida, som för förliknings åstadkommande i det särskilda fallet erfordras. I detta hänseende hava meningarna städse gått isär. Å ena sidan har det framhållits, särskilt då fråga varit om inrättandet av obligatorisk förlikningsmedling inför därför avsedda offentliga organ, att endast domaren vore lämplig till sådan medling, enär han vore bäst skickad att bedöma rättsfrågan, och att endast sådan förlikning borde av honom föreslås, som stode i överensstämmelse med vad som var rätt i saken. Detta vore särskilt angeläget till förekommande av att den hänsynslöse utan rätt kunde vinna på den berättigades foglighet. Å andra sidan har det sagts, att förlikningen enligt sin natur förutsatte eftergift av rätt och borde grunda sig enbart på billighet och ömsesidigt tillmötesgående. I motiverna till 42: 17 har processlagberedningen för sin del anfört, att det vore olämpligt att söka förlika parterna, om avgörandet av tvisten allenast berodde av en rättsfråga och att domaren i vissa fall kunde, därest han vore verksam i detta syfte, utsättas för misstanke att ha tagit ställning i tvisten.
    Det torde vara svårt att angiva några allmängiltiga regler för bestämmande av de fall, då förlikning bör tillrådas och om tillvägagångssättet därvid. Frågan därom måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Följande synpunkter torde möjligen vara värda beaktande.
    1. Såsom allmän princip torde böra gälla — såsom processlagberedningen anfört (s. 437) —, att domaren »bör förfara med

 

    ¹ Jfr EKELÖF a. a. s. 238.

 

stor varsamhet, så att icke parterna utsättas för obehörig påtryckning eller domaren inblandas på sådant sätt, att tilltron till hans opartiskhet rubbas».
    2. En förutsättning för ett ingripande bör vara, att båda parterna eller ingendera äro personligen tillstädes, och att båda, eller ingen av dem, äro biträdda av juridiskt ombud. Är denna förutsättning ej för handen, inträffar lätt, att den uteblivna parten resp. parten utan ombud misstror domarens opartiskhet eller får en känsla av att motparten eller hans ombud lyckats föra domaren bakom ljuset.
    3. Varken rättsfrågan eller målets sannolika utgång skall beröras, enär domaren då otvivelaktigt kommer i en skev ställning, om förlikning ej kommer till stånd. Bäst är, om domaren ej bildat sig något omdöme i dessa hänseenden. Även om avgörandet är uppenbart, bör detta ej åberopas, utan då hellre förlikningsförsök underlåtas, såvida ej rådet att förlikas kan grundas på hänsyn, som oberoende av den vissa utgången synes den berättigade parten böra beaktas såsom grund för eftergift av hans rätt.¹
    4. I princip böra endast etiska eller ekonomiska skäl kommai betraktande, d. v. s. förlikningen bör bygga mera på billighet och hänsyn till motpartens svårigheter än på rätt.
    5. Icke någon form av övertalning eller uttryck av moralisk indignation eller överdriven rättskänsla får förekomma, ty då får part, som blir utsatt därför, lätt en känsla av att domaren blir honom obevågen, om han ej går med på förlikning, och att domaren vid avgörandet av målet röner intryck därav.
    6. Domaren bör icke inskränka sin verksamhet enbart till ett råd till parterna att förlikas, utan giva skäl för sitt råd och i

 

    ¹ Ett ur verkligheten hämtat fall må här anföras. A hade godkänt ett testamente efter sin mor, enligt vilket till honom skulle utbetalas ett legat om 10.000 kronor, av vars avkastning A skulle till B månatligen utbetala 50 kronor. A verkställde utbetalningarna i 2 år men upphörde sedan att betala. B stämde A och åberopade det godkända testamentet. A invände, att han ej fått de 10.000 kr., som ej funnits i boet, men att han betalat för moderns önskans skull. Det upplystes, att A erbjudit B 5.000 kr. i förlikning, som B:s ombud, B ovetande, refuserat. Domaren tillfrågade A, om han, även om han vunne målet, för B:s skull och moderns ville stå för sitt erbjudande. A svarade genast och obetingat ja, ehuru han ansåg det klart att han skulle vinna målet. B tillfrågades, om det ej var bättre, eftersom A var nära 80 år och bodde i Amerika, att antaga erbjudandet, även om B skulle vinna målet. B:s ombud sade nej, men B själv svarade ja, och förlikning ingicks. 

flertalet fall även angiva riktlinjer för det ifrågasatta förlikningsavtalets innehåll.
    7. I vissa fall kan det vara försvarligt att råda parterna att hänskjuta tvistens avgörande till skiljemän. Rättegångsförlikningens ändamål, tvistefrågans slutliga lösning, vinnes emellertid icke genom ett avtal av sådant innehåll. Ett dylikt råd bör därför ges endast i undantagsfall. Såsom sådant kan i regel icke anses i 24: 2 äldre RB avsett fall, där lagen bereder möjlighet att hänskjuta saken till gode män. Den i lagrummet åsyftade utredningen skall nämligen enligt nya lagen ankomma på ledaren av förberedelsen i rättegången, och i den mån det för åstadkommande av förlikning synes önskvärt, att medling för ändamålet verkställes av annan än denne, bör den i 42: 17 andra punkten anvisade utvägen att förelägga parterna att inställa sig till förlikningssammanträde inför medlare, som förordnas av rätten, företrädesvis anlitas.
    Som helt stridande mot den under 1. angivna principen och följaktligen otillåtligt måste anses, att domaren, då skiljemannaförfarande tillrådes, föreslår sig själv till skiljeman.

    Enligt vår rättegångsordning skola i princip alla mål kunna handläggas och avgöras av de allmänna domstolarna. Systemet med bagatelldomstolar skall icke i vidare mån komma till användning än som följer av i rättegångsbalken och dess följdförfattningar meddelade bestämmelser om förenklad sammansättning av rätten och enklare ordning för handläggningen i fråga om mål och ärenden av vissa slag. Det är emellertid uppenbart, att, trots dessa bestämmelser, den nämnda principen icke kan upprätthållas, om tvister icke förlikas och om alla brott åtalas. Vad tvistemålen angår, torde genom advokaternas förlikningsverksamhet och genom i lag reglerade skiljedomsförfaranden för närvarande vara sörjt för att de ej skola överbelasta de allmänna domstolarna, om det ock kan förutses, att förhållandet därutinnan framdeles lätt kan komma att förändras.
    Annorlunda ställer sig saken i fråga om brottmålen. Statens åklagare äro principiellt skyldiga att åtala alla brott, som höra under allmänt åtal (20: 6), och området för denna åtalsplikt har under senare år i mycket hög grad vidgats. Den. senare tidens straffrättslagstiftning har sålunda under allmänt åtal överfört ett flertal brott, som förr kunde av målsägaren förlikas eller av ho-

 

nom lämnas obeivrade, men som nu måste åtalas. Genom samma lagstiftning och åtskilliga specialförfattningar har samtidigt antalet straffbara, allmänt åtal underkastade gärningar väsentligt ökats.
    För prövningen av alla dessa åtal räcka domstolarna säkerligen icke till, trots föreskrifterna om förenklad handläggning i vissa mål. Man har därför i syfte att nedbringa antalet åtal gjort två viktiga undantag från åtalsplikten genom att i rättegångsbalken upptaga instituten strafföreläggande och åtalseftergift (48 kap. och 20 kap. 7 §), genom vilka åklagaren tillskrivits en begränsad rätt i fråga om mindre brott och förseelser, å vilka endast böter kan följa, att i stället för att anställa åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det bötesstraff, åklagaren anser brottet förskylla, eller ock att villkorligt eftergiva åtalet. Lagstiftaren har, m. a. o., medgivit åklagaren rätt att å det allmännas vägnar träffa förlikning med brottslingen. Att straffföreläggandet i vissa fall skall underställas domstolen för prövning och stadfästelse, överensstämmer med den äldre rättens regler för förlikning i rättegångsmål.
    Dessa nya förlikningsförfaranden i brottmål, såsom de nu anordnats, skulle dock uppenbarligen icke vara tillräckliga för sitt syfte, om det ej vore så, att ett ytterst betydande antal förseelser och åtskilliga brott, på grund av ordningsmaktens otillräcklighet antingen icke upptäckas eller, ehuru iakttagna, lämnas utan varje åtgärd. I vad mån detta, vad förseelserna angår, är ett missförhållande eller icke, må lämnas därhän. Klart är emellertid att den nuvarande domstolsorganisationen icke tål någon nämnvärd förbättring av ordningsmaktens effektivitet.
    Det synes därför icke uteslutet, att man framdeles kan bliva nödsakad att införa bagatelldomstolar, begränsa strafflagstiftningens räckvidd, inskränka åklagarens åtalsrätt eller giva det statliga förlikningsförfarandet i brottmål vidgad användning. Det kan ock hända att man kan bliva tvungen att använda mer än en av dessa utvägar.