DEN NYA RÄTTEGÅNGSORDNINGEN OCH PROCESSKOSTNADERNA.

 

AV

 

BORGMÄSTAREN SVEN LUTTEMAN.

 

sin till 1950 års riksdag avgivna berättelse ha riksdagens revisorer till behandling upptagit frågan om processreformens ekonomiska verkningar. Efter att utförligt ha redogjort för det allmännas kostnader för domstols- och åklagarväsendet och efter att ha berört även de rent processekonomiska verkningarna av processreformen, skissera revisorerna upp vissa ändringsförslag, avsedda att nedbringa domstols- och processkostnaderna, samt framhålla slutligen angelägenheten av att en översyn av processordningen utan tidsutdräkt kommer till stånd. Revisorernas uttalande i denna del är icke enhälligt, i det två reservanter ansett frågan om översyn vara för tidigt väckt.
    Den av revisorerna sålunda väckta frågan är uppenbarligen av ett mycket stort allmänt intresse. Å ena sidan gäller det att slå vakt om de omistliga värden, som genom processreformen tillförts vårt rättsväsende; å andra sidan får naturligtvis inte ett doktrinärt fasthållande vid alla detaljbestämmelser utgöra hinder för reformsträvanden, även om dessa i första hand dikteras av ekonomiska synpunkter. Som alltid gäller det att väga kostnad mot båtnad. Uppenbarligen bör särskild uppmärksamhet ägnas åt de processekonomiska frågorna; en utveckling därhän, att de rättssökande av ekonomiska skäl undvika att anlita domstolarna för tvisters slitande är, som revisorerna framhålla, betänklig ur rättssäkerhetssynpunkt.
    Det är, som synes, mycket vitt famnande spörsmål revisorerna ställt under debatt. Här nedan skall ett försök göras att granska ett par detaljfrågor, närmast avseende det allmännas andel i processkostnaderna, därvid bedömningen huvudsakligen kommer att ske på grundval av iakttagelser vid den rådhusrätt, där jag är verksam.

 

696 SVEN LUTTEMAN.    Revisorerna framhålla, att de ekonomiska verkningarna av processreformen blivit mycket större än som förutsatts vid rättegångsbalkens antagande, och fortsätta: »Över huvud taget kan man icke frigöra sig från det intrycket, att vid processreformens förberedande de rent processuella frågorna kommit i förgrunden, medan såväl de finansiella som de processekonomiska synpunkterna ägnats mindre uppmärksamhet.»
    Att de rent processuella frågorna kommit i förgrunden vid processreformens genomförande, ter sig tämligen naturligt, men revisorernas uttalande måste givetvis ses mot bakgrunden av vad den Kungl. propositionen angående nya rättegångsbalkens antagande innehåller under rubriken »Reformens ekonomiska verkningar» (Prop. 5/1942, s. 466 ff). Utan att här närmare ingå på propositionens innehåll i denna del kan man redan nu konstatera, att där gjorda uttalanden visat sig i viss omfattning icke ha hållit streck; därvid måste man dock hålla i minnet de oerhörda svårigheterna att uppgöra förhandskalkyler av här ifrågavarande slag.
    Beträffande anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter påpeka revisorerna, att detta höjts från 700,000 kronor för budgetåret 1946/47 till 1,100,000 kronor för budgetåret 1948/49 samt att utgifterna på detta anslag under sistnämnda budgetår uppgingo till 1,896,212 kronor. I äskandena till innevarande års riksdag begär justitieministern för budgetåret 1950/51 1,800,000 kronor, därvid bland annat åberopas, att av anslaget även skola bestridas arvoden åt de i expropriationsdomstolen ingående expropriationsteknikerna. Till statsrådsprotokollet framhåller justitieministern, att han har för avsikt attmed uppmärksamhet följa utvecklingen beträffande utgifterna under anslaget. Vidkommande fördelningen av 1948/49 års utgifter på anslaget torde det vara av intresse att notera, att 834,200 kronor belöpa på »ersättningar åt rättegångsbiträden»,326,300 kronor på »vittnesersättningar», 376,500 kronor på »förundersökningar i brottmål» och återstoden på »kostnader i övrigt».
    Av delposten »vittnesersättningar» torde endast en mindre del av ökningen vara att hänföra till underrätterna. Den nya lagstiftningen lämnar visserligen en möjlighet att åt vittnen utdöma högre ersättningar än tidigare, men å andra sidan torde stadgandet, att ersättning för tidsspillan är avsedd att täcka

 

DEN NYA RÄTTEGÅNGSORDNINGEN OCH PROCESSKOSTNADERNA. 697endast verklig ekonomisk förlust, ha fört med sig, att många vittnen, som enligt äldre praxis tillerkändes viss om ock ringa ersättning, numera icke få uppbära någon ersättning. Jämfört. ex. SvJT 1949, s. 589, där en polismans uppoffrande av en fridag icke ansågs innebära ekonomisk förlust. Någon tendens att i brottmål åberopa vittnesbevisning i större omfattning än under förut gällande ordning har här icke gjort sig gällande. Givetvis medför inkallande av målsägande för att höras i anledning av åklagarens talan vissa kostnader; värdet av denna bevisning är emellertid stort. Något försök att undersöka vittneskostnaderna i hovrätt skall här icke göras.
    Den delpost, som tilldrager sig den största uppmärksamheten, är utan tvivel »ersättningar åt rättegångsbiträden», 834,200 kronor. Jämfört med ersättningarna till rättegångsbiträden åt häktade i äldre ordningen äro givetvis de belopp, som utgå till offentliga försvarare, högst avsevärda. Det bör emellertid observeras, att jämväl enligt lagen om fri rättegång biträde tidigare förordnades åt tilltalade i brottmål.
    Förordnande av offentlig försvarare är obligatoriskt endast i ett fall, nämligen om den misstänkte är anhållen eller häktad och han framställer begäran om försvarare. Om i mål mot underårig förekommer anledning att döma till frihetsstraff eller förvaring eller att meddela villkorligt anstånd med straffsådömande, skall offentlig försvarare förordnas åt den tilltalade, om han saknar försvarare och det icke på grund av sakens beskaffenhet eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras. Formuleringen gör att dessa talrika fall komma att ligga mycket nära det obligatoriska fallet. I övrigt skall försvarare förordnas, om den misstänkte ej utsett försvarare eller fått sin försvarare avvisad och på grund av sakens beskaffenhet eller eljest hans rätt finnes icke kunna utan biträde tillvaratagas. — Det råder intet tvivel om att domstolarna redan från början i en betydande omfattning begagnade sig av möjligheten att åt tilltalad utse offentlig försvarare; en under hand inhämtad uppgift, att en tendens till en något restriktivare inställning visat sig på senare tid, bör här nämnas, även om den icke direkt kan i siffror bestyrkas. Domstolarnas benägenhet att utse försvarare åt tilltalade i även ganska enkla mål är mycket naturlig. Det skänker en känsla av trygghet att veta, att balansen i rättegången är tillgodosedd, och domstolen har lättare

 

698 SVEN LUTTEMAN.att även utåt visa sin objektivitet, om den inte genom frågor eller annorledes behöver ingripa i förhandlingen i vidare mån än den nya rättegångsordningen principiellt förutsätter. Att nämndemännen sätta värde på försvararens närvaro, har jag vid flera tillfällen fått belägg för. Försvararens uppgift är visserligen i många fall huvudsakligen att skänka ett moraliskt stöd åt den tilltalade, men även detta är av stort värde. Risken för att en tilltalad, som fått ett i egna ögon strängt straff, lämnar domsalen med en skev och hätsk inställning till samhället och dess organ är mindre, om han vet med sig, att hans sak försvarats av en av det allmänna honorerad advokat. Försvararens utomordentligt viktiga funktion, då åklagarens brottsrubricering kan anses diskutabel eller då vittnen skola höras, ligger i öppen dag. Redan det förhållandet, att domstolen, då försvarare saknas, måste själv leda vittnesförhören, är en uppenbar olägenhet. För egen del har jag den bestämda uppfattningen, att en begränsning av statsekonomiska skäl av domstolarnas rätt att förordna försvarare, skulle vara mycket beklaglig. Lika betänkligt synes det mig att — av samma skäl — sänka kvaliteten på försvaret. Hit räknar jag dock icke en möjlighet att förordna hos ledamöter av advokatsamfundet varaktigt anställda biträdande jurister till offentliga försvarare. Möjligen kan detta leda till någon sänkning av kostnaderna, men min egen erfarenhet säger mig, att anspråken på ersättning från offentliga försvarare i regel måste betecknas som måttliga.
    Att, som processkommissionen på sin tid föreslog, införa behovsprövning av samma slag som vid beviljande av fri rättegång skulle innebära ett allvarligt försvagande av institutetsvärde. Om skyldigheten att till statsverket återgälda ersättningen till försvarare göres aktuell genom krav, som framställes icke alltför kort tid efter domen, torde emellertid möjlighet icke sällan föreligga att, särskilt av villkorligt dömda uttaga ersättningen eller del därav.
    Den stora kostnaden för särskilda förundersökningar i brottmål torde i viss mån kunna nedbringas. Bortsett från att en viss försiktighet vid arvodets bestämmande är att rekommendera — den låga ersättningen till läkaren för verkställande av s. k. summarisk sinnesundersökning bör därvid hållas i minnet — torde lagens formulering föranleda, att särskild för-

 

DEN NYA RÄTTEGÅNGSORDNINGEN OCH PROCESSKOSTNADERNA. 699undersökning understundom förekommer i onödigt stor omfattning. Det värdefulla material, som tidigare verkställd sinnesundersökning eller undersökning enligt 63 § verkställighetslagen representerar, bör inte förgätas. I förening med yttranden från övervakare enligt lagen om villkorlig dom och tillsyningsmän av olika slag utgöra de ofta ett fullt tillräckligt underlag förbedömande av den kriminalpolitiska frågan i målet.
    Anslaget till kostnader enligt lagen om fri rättegång har, påpeka revisorerna, höjts från 600,000 kronor budgetåret 1946/47 till 1,000,000 kronor 1948/49. Utgifterna uppgingo under sistnämnda budgetår till 1,005,240 kronor. I statsverkspropositionen för 1950 upptages anslaget till oförändrat belopp 1,000,000 kronor.
    Den här inträdda kostnadsökningen beror uppenbarligen av många faktorer; revisorerna påpeka bland annat, att vissa i samband med processreformen vidtagna ändringar i lagen om fri rättegång inneburit en utvidgning av de förmåner, som ingå i den fria rättegången. Nära till hands liggande är även den faktor, som större krav på personlig partsinställelse representerar. Av stort intresse vore att få fastslaget, om fri rättegång måste beviljas parterna oftare än tidigare just på grund av de av rättegångsreformen ökade processkostnaderna. Domstolarna torde vid prövning av ansökningarna om fri rättegång i regel bedöma fallen efter en standardiserad mall, som i viss mån sammanfaller med i orten i övrigt använda siffror vid bedömande av existensminimum, t. ex. av den lokala skattemyndigheten eller vederbörande stadsfogde.
    Vid förfrågan hos den tvistemålsavdelning av rådhusrätten i Norrköping, där de flesta fria rättegångarna förekomma, huruvida fri rättegång numera begäres för personer, som enligt gängse normer ej bruka få komma i åtnjutande av fri rättegång, med åberopande av att processkostnaderna, t. ex. för bevisning, kunna väntas bli särskilt stora på grund av den nya processordningen, har det svaret erhållits, att någon sådan tendens ej kan märkas.
    Följande siffror, hämtade från en tvistemålsavdelning vid rådhusrätten i Norrköping med ungefärligen samma slag av tvistemål under såväl äldre som ny rättegångsordning erbjudaen del av intresse.

 

ar antal i boken över fri rättegång Summa kostnader Kostnad per mål 1946 123 7,655:15 62:241947 152 12,933:19 85:091948 193 19,236:84 99:671949 182 c:a 19,000: — c:a 104: —

 

    Summa kostnader för 1949 års mål har uppskattats på grund av att alla mål ännu icke avgjorts. De mål, i vilka fri rättegång beviljades 1947, avgjordes delvis efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande; även kan tillämpningen av den s. k. cirkulärprocessen ha påverkat kostnadernas storlek. På avdelningen förekomma ett icke obetydligt antal ansökningar om hem och äktenskapsskillnad, i vilka fri rättegång beviljats; förhållandet har dock varit enahanda under alla de i tabellen redovisade åren. Några viktigare slutsatser kan givetvis inte dragas av detta obetydliga material, men man torde vara berättigad konstatera, att ökningen från 1947 till 1949 av den ganska låga genomsnittskostnaden icke ter sig anmärkningsvärd.
    Ett försök att undersöka, i huru stor procent av hela antalet mål fri rättegång förekommit, har visat sig ge ett otillförlitligt resultat, enär den tidigare stora gruppen av tredskomål och medgivna kravmål, där fri rättegång endast sällan förekom, så gott som helt bortfallit.
    Med anledning av revisorernas rekommendation i besparingssyfte skall här slutligen beröras en fråga, som avser de direkta domstolskostnaderna. Revisorerna anse sålunda, att det bör övervägas, om icke nämndens medverkan skulle kunna inskränkas i vissa fall. För egen del vill jag avvisa denna tanke för stadsdomstolarna. Lekmännens medverkan i dömandet i första instans framstår för mig så viktigt, att en förändring i allt fall ej bör gå i inskränkande riktning. De principer för nämnds medverkan i rådhusrätt, som framgå av 1 kap. 11 § RB samt 3 § i lag den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig, anser jag böra bibehållas. Detta utesluter icke, att en justering av vissa straffsatser inom specialstraffrätten bör verkställas, så att nämnds medverkan blir överflödig. Det kan måhända vara av intresse att anteckna, att ersättningarna till nämndemän vid rådhusrätten i Norrköping uppgå till omkring 11,000 kronor om året.

 

DEN NYA RÄTTEGÅNGSORDNINGEN OCH PROCESSKOSTNADERNA. 701    Ett med den nu berörda frågan om rådhusrätts domförhet nära sammanhängande spörsmål, som jämväl berörts av revisorerna, är en utökning av tillämplighetsområdet för straffföreläggande samt en omvandling av vissa tremansbrottmål till endomarmål. Medan man mot nämnda utökning av strafföreläggandena av principiella skäl kan ställa sig ganska tveksam, torde redan från början av nya RB:s giltighet inom rådhusrätterna ha rått den meningen, att en överflyttning av åtskilliga tremansbrottmål till endomarmål snarast bör äga rum. En närmare granskning av denna fråga kräver emellertid sitt eget kapitel.
    Ökningen av de båda anslag under andra huvudtiteln, vilka ovan något behandlats, är procentuellt sett mycket stor. De absoluta talen te sig dock knappast skrämmande, om man besinnar vilka syften, som tjänas genom anslagen. Genom den fria rättegången befrämjas likheten inför lagen, i det att den obemedlade parten får möjlighet att med hjälp av skickliga advokater få sin sak prövad, och förordnande av offentliga försvarare tjänar samma idé samtidigt som domstolens fria och objektiva ställning stärkes. Över huvud taget kan värdet att äga ett rättegångsväsen, som tillfredsställer mycket höga anspråk, icke mätas i penningar. Detta hindrar givetvis icke, att utvecklingen måste, som justitieministern framhållit, följas med den största uppmärksamhet och att vid en blivande översyn av processlagstiftningen även de ekonomiska frågorna måste tillbörligen beaktas.