ADVOKATER SOM ÅKLAGARE.

 

AV

 

FÖRSTE STADSFISKALEN GUSTAF PERSSON.

 

I vårt land ha åtalsinitiativ och utförande av åklagartalan sedan länge ankommit på särskilda befattningshavare i det allmännas tjänst. Till åklagarväsendets fortsatta utveckling på denna grund torde i hög grad ha bidragit den moderna samhällsuppfattningen att utkrävande av straff för ett begånget brott icke är en uppgift för den enskilde som förorättats genom brottet utan en samhällets angelägenhet. Den härav betingade skyldigheten för samhället att vidtaga åtgärder för undersökning och beivrande av brott medför som en naturlig konskevens att befattningen med dessa åtgärder blir en uppgift för statens egna organ. Även om sålunda den historiska utvecklingen spelat en avgörande roll för åklagaruppgifternas ombesörjande genom särskilda tjänstemän kunna dock för den straffprocessuella verksamhetens organisation på detta område anföras vägande skäl av annan art. Särskilt synes därvid böra komma i betraktande att tjänstemannaställningen innebär betydelsefulla garantier för tryggande av åklagarnas självständighet och därmed även för deras förmåga till opartiskt bedömande av de ofta ömtåliga frågor som komma under deras prövning. Även andra omständigheter kunna åberopas i samma riktning, såsom möjligheten till effektiv kontroll från det allmännas sida över åklagarnas verksamhet samt behovet av specialutbildning inom vissa fackområden, särskilt såvitt gäller polisverksamheten samt kriminologiska och kriminalpolitiska frågor. Emellertid vill det synas som om det skulle vara övervägande traditionsbundna synpunkter som medfört att i vårt land åklagaryrkets specialisering drivits så långt att man ej hos oss såsom fallet är i flera andra länder tagit advokater i anspråk för åklagaruppgifter.
    Frågan om advokater som åklagare har berörts av processkommissionen,¹ som härom bland annat anför följande. I Norge

 

    ¹ Processkommissionens betänkande, första delen, SOU 1926: 31, s. 193.

 

och Danmark toges advokater i stor utsträckning i anspråk förutförande av åklagargöromål. Deras uppgifter i detta hänseende vore begränsade till uppträdande inför rätta, väsentligen vid huvudförhandlingar men stundom även vid förhör utom huvudförhandling. Däremot fattades beslut om åtal, om rättsmedels begagnande och om tvångsmedel alltid av de ordinarieåklagarna. För vår del — fortsätter kommissionen — torde det ej böra komma i fråga att i större omfattning efterbilda detta system. Utom det att anordningen ej torde ha stöd i rättsuppfattningen hos oss kunde det förutsättas att utförandet av åtal skedde bäst genom de för åklagarverksamhet särskilt utbildade tjänstemän, som tagit befattning med den förberedande undersökningen och formulerat beslutet om åtal. Kostnaderna för utförandet av åtal torde i allmänhet ställa sig högre, om härför anlitades arbetskrafter, som betalades för varje särskilt fall, än om det skedde genom fast anställda tjänstemän. Men undantagsvis kunde det tänkas att en besparing kunde vinnas på denna väg, exempelvis om på grund av tillfälliga omständigheter en åklagares arbetsbörda ökats utöver vad han förmådde ombesörja men tillräcklig anledning ej förelåge att inrätta en ny tjänst. I de obetydliga mål som skulle ankomma på åtal av under åklagare torde det ej böra ifrågakomma att använda advokater för utförande av åtal men i övrigt syntes det vid det fortsatta arbetet på rättegångsreformen böra tagas under övervägande, huruvida och i vilken utsträckning denna utväg skulle kunna anlitas.
    Den av processkommissionen sålunda uttalade rekommendationen om en närmare undersökning av frågan om medverkan av advokater för utförande av åklagaruppgifter har emellertidej avsatt några spår i lagstiftningen. Såsom advokatväsendet reglerats enligt nya rättegångsbalken synes frågan snarare ha fått en från processkommissionens intentioner i detta speciella hänseende principiellt avvikande lösning. Syftet med denna reglering angives nämligen vara att tillgodose den rättssökande allmänhetens behov av kvalificerade ombud och rättegångsbiträden. Med hänsyn härtill skulle det måhända kunna ifrågasättas, huruvida ombesörjande av åklagargöromål över huvud taget kan anses förenligt med advokatens allmänna ställning i rättsvårdens tjänst. I viss utsträckning föreligger enligt gällande lagstiftning uttryckligt hinder för advokat att vara åklagare. Enligt 8 kap. 2 § rättegångsbalken må sålunda allmän åklagare ej antagas till

 

ledamot av advokatsamfundet. Av stadgandet i 7 § samma kapitel framgår vidare att om det av nämnda omständighet föranledda hindret för inträde skulle uppkomma senare advokaten är skyldig att begära sitt utträde ur samfundet vid äventyr att han eljest uteslutes. Bestämmelsen att allmän åklagare icke får vara ledamot av advokatsamfundet lärer icke kunna tolkas på annat sätt än att hindret är begränsat till den vilken innehar tjänst som allmän åklagare. Huruvida behörighetsvillkoret även innebär att advokat ej må åtaga sig förordnande att såsom vikarie uppehålla en åklagarbefattning kan måhända vara tveksamt. Efter ordalagen vill det dock synas som om dylik tjänstgöring icke skulle vara stridande mot ifrågavarande behörighetsvillkor. Under alla förhållanden bör stadgandet icke utgöra hinder för advokat att fullgöra åklagaruppgifter på grund av förordnande som avser vissa mål. Vad härefter angår den förut berörda principiella frågan huruvida ombesörjande av åklagaruppgifter är förenligt med advokatens yrkesplikter torde denna böra bedömas med ledning av bestämmelserna i advokatsamfundets stadgar.¹ Ett ställningstagande till detta spörsmål torde närmast ankomma på advokatsamfundets styrelse.²
    Tanken på anlitande av advokater för åklagargöromål har påsenaste tiden aktualiserats genom vissa åtgärder som vidtagits för att undanröja hos åklagarmyndigheten i Göteborg förefintlig arbetsbalans. Efter framställning från åklagarmyndigheten har nämligen advokatkåren i Göteborg åtagit sig att genom sina ledamöter och hos dem anställda jurister fullgöra åklagaruppgifterna i de till arbetsbalansen hörande målen. Under förberedelserna till det under förlidet år sålunda etablerade samarbetet mellan åklagarmyndigheten och advokatkåren inhämtades genom skriftliga förfrågningar hos riksadvokaterna i Norge och Danmark vissa upplysningar rörande användningen av advokater såsom åklagare i nämnda länder. Då svaren på dessa förfrågningar innehålla en utförlig redogörelse för förhållandena

 

    ¹ Enligt 35 § i advokatsamfundets stadgar äger ledamot icke vid sidan av sin advokatrörelse utöva annan verksamhet av den art eller omfattning, att den kan menligt inverka på hans självständighet eller eljest är oförenlig med hans ställning som advokat.
    ² Se 9 § i advokatsamfundets stadgar: »Styrelsen utövar tillsyn över advokatväsendet och har att tillse att ledamot såväl vid utförande av talan inför domstol som i sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom.»

   46—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

på detta område i de båda länderna torde ett återgivande av vad däri anförts kunna påräkna ett mera allmänt intresse.
    Riksadvokaten i Norge skriver i sitt svar den 16 juni 1949 följande:

    Det er en gammel ordning i straffeprosessloven at praktiserende sakförere deltar i strafferettspleien både på påtalemyndighetens side og som forsvarere. Ordningen ble innfört ved særlige bestemmelser i straffeprosessloven av 1887. Her heter det således: »Kongen antar det fornödne antall personer med de for sakförere foreskrevne egenskaper til etter påtalemyndighetens nærmere bestemmelse å opptre på det offentliges vegne ved behandlingen av saker angående forbrytelser som påtales for herreds- eller byretten, samt ved 'tingsvitner' og' granskningsforretninger' som fremmes forut for en hovedforhandling. »Også ved fremme av forseelsessaker ved herreds- og byrett kan under tiden en aktor unntaksvis bli oppnevt blant praktiserende sakförere. For herreds- og byrett vil ellers en politiembetsmann i vedkommende distrikt som regel bli pålagt å utföre aktoratene.
    For lagmannsretten fremmes alltid straffesakene med statsadvokaten som aktor. Derimot har vi igjen en ordning i hen hold til straffeprosessloven der antar höyesterettsadvokater til å utföre saker ved Höyesterett når ikke Riksadvokaten selv möter eller overlater saken til en statsadvokat.
    Etter kgl. resolusjon av 23/11 1889 er det Justisdepartementet som er bemyndiget til enhver tid å anta det utvalg av sakförere som i hvert enkelt distrikt tjenestgjör som faste aktorer i straffesaker. For det enkelte tilfelle beskikkes aktor av påtalemyndigheten, det vil si av Riksadvokaten eller statsadvokaten. De er disses representanter og må utföre sitt verv overensstemmende med den instruks de måtte ha fått.
    Aktorenes oppgave er alene å möte i retten og der vareta det offentliges tarv samt på forhånd forberede saken til rettsmötet. Aktorene tilhörer ikke påtalemyndigheten og har derfor ingen myndighet til åtreffe selvständig beslutning. De kan ikke reise tiltale og kan heller ikke utferdige pågripelseordre, begjære ransaking eller lignende. En tiltale som er reist kan ikke aktor helt eller delvis frafalle, men en aktor har uttrykkelig hjemmel til i retten under hovedforhandlingen å rette eller utvide en allerede reist tiltale etter særlige regler som ergitt i straffeprosesslovens § 291. Advokater benyttes som De av dette vil ha sett ikke bare på påtalemyndighetens side i ekstraordinære tilfelle. Det är et helt ordinært ledd i ordningen av strafferettspleien i vårt land. Da imidlertid de groveste forbrytelser (lovbrudd som kan medföre strengere straff enn fengsel i 5 år) som regel skal fremmes i lagmannsretten som förste instans, hvor det altså er vedkommende statsadvokat som möter, fölger det herav at endel forbrytelser aldri blir aksjonert av oppnevnte aktorer. Som eksempel kan jeg nevne drap, ran og grovere sedelighetsforbrytelser.

 

    Aktorenes salær fastsettes for hver enkelt sak i en beslutning som treffes av domstolen. Salæret fastsettes med et samlet belöp og således at det til veiledning ved ansettelsen foretas en særskilt beregning for den tid som er gått med til forberedende arbeid. For fastsettelsen av den slags salærer er der en instruks gitt ved kgl. resolusjon. Den siste instruks er av 13/6 1946 som vedlegges. Som de vi i se tår aktorfor herreds- og byrett beregnet sitt salær etter kr. 13,— pr. time ved hovedforhandling, men for arbeid utfört utenfor retten, altså forberedende, er satsen kr. 7,— pr. time. Dessuten gis der en godtgjöring for reisedager, særskilt for reisedager som faller sammen med rettsdager og reisedager som faller uten om retten. Herom viser jeg tilinstruksens § 3. Jeg viser også til de alminnelige bestemmelser som er gitt i instruksens 3. kapitel, hvor av det vil sees at retten også harå ta hensyn til om arbeidet på den ene side er omhyggelig og dyktig utfört og på den annen side at det ikke har vært for vidlöftig.
    Den godtgjörelse som blir fastsatt for utförelsen av et aktorat revideres av Justisdepartementet og kan omgjöres av dette, når salæreter ansatt ved andre domstoler enn Höyesterett. Påtalemyndigheten har plikt til å bistå det offentlige med å före kontroll med rimeligheten av de av andre retter enn Höyesterett ansatte salærer.

    Av Rigsadvokaten i Danmark lämnas i skrivelse den 24 juni1949 följande upplysningar:

    Under normale forhold er det kun statsadvokaterne, som faar sagfører hjælp til bestridelsen af deres procedurearbejde ved landsretterne.
    I retsplejelovens § 103, stk. 1, er det bestemt at justitsministeren beskikker de fornødne medhjælpere for statsadvokaterne. Til saadanne medhjælpere udpeges dels statsadvokaternes fuldmægtige og —i København — andre embedsmænd, navnlig folk fra justitsministeriet, dels sagførere.
    Hos de 3 statsadvokater, som har sæde i København, nemlig statsadvokaterne for København, for Sjælland og for Fyn m. v. er der for tiden beskikket henholdsvis 6, 3 og 1 sagførere som medhjælpere. Hos de 3 jydske statsadvokater er der i øjeblikket 4 sagførere som medhjælpere, men deres beskikkelse er rent midlertidig, i det den staari forbindelse med det ekstra arbejde, som landsforræderisagerne harmed ført.
    Statsadvokatmedhjælperne lønnes af staten med honorarer. Der sondres efter omfanget af den tildeling af sager, som gives, mellem hele og halve medhjælpere. Første gruppe, hvortil de fleste af de sakførere, som er medhjælpere, hører, vederlægges med 5,100 kr. aarlig, sidste gruppe med 2,580 kr. aarlig, hvortil i begge tillfælde kommer 50 % dyrtidstillæg.
    Statsadvokaterne fordeler sagerne mellem deres medhjælpere saaledes, at første gruppe faar ca. dobbelt saa meget arbejde som sidste gruppe, og saaledes at der inden for hver gruppe bliver en ligelig arbejdsbyrde for hver enkelt medhjælper. Sagførerne faar samme slags

 

sager som de øvrige medhjælpere, i det man dog naturligvis vil søgeat faa store sager, som kræver særlig proceduremæssig rutine, og som statsadvokaten af en aller anden grund ikke selv kan tage, overdraget til en af de sagførermedhjælpere, der er mest trænet i procedure. Hertænkes bl. a. paa store drabssager med betydelig bevistvivl.
    Efter retsplejelovens § 716 har statsadvokatmedhjælperne en til statsadvokatens svarende kompetence, men i praksis er medhjælperens opgave kun proceducermæssig, hvortil dog kommer en raadgivende og indstillende virksomhed vedrørende tiltalespørgsmaalet m. v.i de sager, som overlades medhjælperen. I kraft af sitt normale processuelle mandat binder han anklagemyndigheten under selve sagensretlige behandling, saaledes at han f. eks. kan frafalde tiltalen helt eller delvis eller ændre paastanden.
    Under de extra ordinære forhold i krigens sidste del, da politiet, som varetager anklagen ved underretterne, var opløst ved tysk indskriden, og i aarene efter krigen, da underretsbehandlingen af landsforræderisagerne var paa sit højeste, benyttede man sagførere som anklagere ogsaa ved underretterne. Salæret til dem blev fastsat af retten i hver enkelt sag og udrededes af det offentlige uden regres til den domfældte.
    Jeg mener at kunne sige, at den danske anklagemyndighed stortset faar en fortrinlig bistand af de sagførere, som er beskikket som statsadvokatmedhjælpere.

    De åklagaruppgifter för vilkas ombesörjande advokaterna i Göteborg ställt sig till förfogande äro, såsom framgår av det förut anförda, av tillfällig art och begränsat omfång. Antalet mål, avsedda att handläggas av advokater, uppgår till sammanlagt omkring 800, därav omkring 200 nämndmål och 600 tremansmål. Den sistnämnda kategorin omfattar uteslutande trafikmål. Beträffande samtliga mål avse utredningarna anmälningar om äldre brott som på grund av exceptionella förhållanden ej hunnit upptagas till behandling av åklagarmyndighetens ordinarie personal. En stor del av utredningarna gäller brott som anmälts under 1947 och 1948. Det är sålunda fråga om en arbetsbalans som representerar en ur rättsvårdens synpunkt synnerligen betänklig eftersläpning av den straffprocessuella verksamheten. Detta förhållande har ock varit en väsentligt bidragande orsak till den beredvillighet, varmed advokatkåren satt in sina krafter på ett från de vanliga yrkesuppgifterna främmande verksamhetsområde. Hur de till samarbetstanken positivt inställda advokaterna — och dessa voro samt äro alltjämt i överväldigande majoritet — sågo på saken vid själva starten har kommit till klart uttryck i följande intervjuuttalande i Handelstidningen av

 

ordföranden i styrelsen för Västra avdelningen av Sveriges advokatsamfund advokaten Ivar Glimstedt, vilken själv verksamt bidrog till planens genomförande och var den förste advokat som uppträdde på åklagarsidan:
    I Sverige har vi alltid strävat efter att en för brott misstänkt person skall frias eller fällas så snabbt som möjligt, och den principen måste vi slå vakt om. När vi advokater i vår praktik träffar olyckliga människor, som ännu efter 2—2 1/2 år går och väntar på domstolsutslag, då har vi ansett det som en medborgerlig plikt — en slags beredskapstjänstgöring — att hjälpa till även som åklagare. Det betyder under inga förhållanden att advokaterna låter sig påverkas på något sätt. Vi har fri prövningsrätt i frågan om målen och vi kommer säkert bara att ha nytta av tjänstgöringen. På samma sätt skulle de ordinarie åklagarna och domarna ha nytta av att under någon tid pröva på advokatyrket, det skulle nog inte skada. Den dag vi kan komma fram till sådan växeltjänst kan nog allmänheten skatta sig lycklig; man kan ju alltid se på flera olika sätt även på en rättssak.

    Dagen efter intervjun med advokaten Glimstedt kommenterades i Handelstidningen det nyinledda samarbetet mellan åklagare och advokater på följande sätt:

    Advokaten som åklagare är en betänklig rollfördelning som väckt ett oroväckande intresse. Det må vara att situationen är kritisk och att de, som ställa sina tjänster till förfogande, ledas av oantastliga bevekelsegrunder. Vad advokat Glimstedt för sin del hade att andraga i gårdagens Handelstidning lämnar härom intet tvivel övrigt. Likafullt finns det plats för en reservation. Det är betänkligt när anordningen uppfattas som ett intressant experiment. Just det får den icke bli. Det är fråga om en tråkig nödfallsutväg ur ett beträngt läge och ett allvarligt symptom på överansträngning inom rättsskipningen. Vilka erfarenheter som än göras förblir det lika angeläget att åklagarväsendet sättes i stånd att fullgöra sina arbetsuppgifter genom egna befattningshavare.

    Samarbetet mellan åklagarmyndigheten och advokatkåren följer vissa riktlinjer som dragits upp vid en konferens, men sker i övrigt helt formlöst. Fördelningen av målen verkställes under medverkan av vissa representanter för advokatkåren. Därefter utverkas hos riksåklagarämbetet förordnande för den, som åtager sig uppdraget, att vara extra åklagare i målet. Förordnandet innebär befogenhet för vederbörande att fullt självständigt fullgöra vad på åklagaren ankommer, således även att pröva åtalsfrågan och besluta om åtal. Enligt överenskommelse utgår ersättning för åklagaruppdrag efter i huvudsak samma grunder som av rådhusrätten i Göteborg tillämpas vid bestämmande av ar-

 

vode till offentlig försvarare. Räkning å utfört uppdrag avgives till åklagarmyndigheten, varifrån den efter granskning och attest överlämnas till stadens medelsförvaltande organ. Med ledning av hittills tillgängliga uppgifter synes den genomsnittliga kostnaden uppgå till, för tredomarmål (trafikmål av vilka en stor procent visat sig ej föranleda åtal) omkring 50 kronor och för nämndmål omkring 200 kronor.
    De erfarenheter som vunnits genom advokaternas medverkan vid fullgörandet av åklagargöromål ha varit mycket gynnsamma och värdefulla. Detta gäller ej blott i fråga om de uppnådda praktiska resultaten utan även och kanske ännu mera i vissa andra hänseenden. För advokaterna torde de nya verksamhetsuppgifterna ha bidragit att skapa ökad förståelse för åklagaryrket och att vidga blicken vid bedömandet av brottmålsproblem och straffrättsliga frågor. Samarbetet har därigenom också givit näring åt tanken på de fördelar som skulle stå att vinna genom ett brytande av den nuvarande stränga yrkesisoleringen mellan domare, åklagare och advokater. Ur en mera speciell synvinkel har vidare anordningen visat, vilken smidighet åklagarorganisationen skulle kunna vinna, därest möjligheter funnes att i viss utsträckning överlåta åklagartalan i brottmål på praktiserande advokater.
    Avslutningsvis må till spörsmålet om advokater som åklagare knytas några allmänna reflexioner. Den negativa inställning till experimentet i Göteborg som kommit till uttryck i Handelstidningens kommentar torde ha sin grund i samma synpunkter som varit vägledande för den av processkommissionen uttalade meningen att en sådan ändring i rollfördelningen ej ägde stöd i vår rättsuppfattning samt att åklagarverksamheten kunde förutsättas bliva bäst tillgodosedd genom särskilt utbildade tjänstemän, som tagit befattning med den förberedande undersökningen. Är verkligen denna rättsuppfattning fortfarande levande? Man kan väl förstå att den har djupa rötter om man tager i betraktande åklagarmaktens tidigare ofta missriktade ambitioner såsom de exempelvis illustrerats i advokaten Eliel Löfgrens bok »Klockorna i Östervåla». Med hänsyn till den ändrade uppfattning rörande åklagarens ställning och uppgifter som numera växt fram och som bland annat manifesterats i nya rättegångsbalkens krav på objektivitet och hänsynstagande till den misstänktes intressen vill det emellertid synas som om den tidigare

 

rådande rättsuppfattningen i denna fråga icke längre skulle vila på tillräckligt verklighetsunderlag. Vad härefter angår åklagarens ställning till förundersökningen möta otvivelaktigt — med hänsyn till den aktiva medverkan som enligt nya rättegångsbalken kräves av åklagaren som undersökningsledare — vissa hinder att anlita advokater för åklagaruppgifter. Dessa svårigheter synas dock ej böra generaliseras. Beträffande exempelvis gäldenärsbrott eller mål, vari ansvarsfrågans bedömande väsentligen är beroende av ställningstagandet till invecklade frågor av civilrättslig art, torde en erfaren advokat ofta äga större förutsättningar än en tjänsteåklagare att leda undersökningen. — Hur meningarna än må skifta såväl i principfrågan som beträffande skilda detaljer synes likväl processkommissionens rekommendation om en utredning rörande advokaters anlitande för åklagaruppgifter värd ett nytt initiativ. De påfrestningar som åklagarväsendet för närvarande utsättes för genom den under senare år särskilt i de större städerna starkt ökade arbetsbördan torde, såsom erfarenheterna redan visat, komma att kräva en utbyggnad av åklagarkåren i sådan omfattning att det — med hänsyn bland annat till svårigheterna att täcka behovet med specialutbildad personal — synes vara anledning att undersöka, huruvida icke även andra utvägar kunna anlitas för att stärka åklagarmyndigheternas kapacitet.