OM VITE FÖR FULLGÖRANDE AV ARBETSDOMSTOLENS DOMAR.

 

AV

 

HOVRÄTTSRÅDET SVEN ROMANUS VICE ORDFÖRANDE I ARBETSDOMSTOLEN.

 

Frågan om befogenhet för arbetsdomstolen (AD) att förelägga vite för fullgörande av domstolens domar diskuterades vid tillkomsten år 1928 av lagarna om kollektivavtal (KAL) och om arbetsdomstol (ADL). I det för riksdagen framlagda förslaget till ADL upptogs i 21 § stadgande att domstolen ägde, där den funne det påkallat, förelägga och utdöma vite; utdömt vite skulle tillfalla kronan. I yttrande över förslaget hade landssekretariatet anmärkt, att av ordalydelsen ej framginge, huruvida AD:s rätt att förelägga och utdöma vite inskränkte sig till fall, då det gällde åtgärder för målets handläggning, eller om vite skulle kunna föreläggas part som ej fullgjorde avkunnad dom. Föredragande departementschefen, socialministern PETTERSSON, uttalade i anledning därav i propositionen, att enligt hans mening AD redan på grund av allmänna rättsregler ägde vidtaga de åtgärder, som avsåges i det föreslagna stadgandet, och att härav jämväl följde, att AD vore berättigad att förelägga och ådöma vite såväl för framtvingande av processhandlingar som för genomförande av domstolens dom. Då det emellertid ej funnes någon i lag given allmän regel i detta ämne, ansåg departementschefen stadgandet böra bibehållas.
    Andra lagutskottet framhöll i utlåtande nr 36/1928, att man på grund av bestämmelser, som meddelades i KAL, kunde förutsätta, att AD endast sällan skulle komma att använda vite för att tvinga part att fullgöra avkunnad dom. KAL innehölle nämligen i 7 § sista stycket stadgande rörande annan påföljd för uraktlåtenhet att åtlyda en meddelad dom. Därest part icke rättade sig efter domen, kunde enligt nämnda lagrum AD förklara, att å motsidan arbetsgivare, arbetare eller förening, så länge rättelse

 

ej skett, skulle vara befriad från sådan förpliktelse enligt avtalet, vars fullgörande med hänsyn till det otillåtna förfarandet funnes icke skäligen kunna påfordras. Därjämte kunde enligt första stycket i samma paragraf parts underlåtenhet att fullgöra dom i vissa fall utgöra grund för ett beslut om avtalets hävande.
    Efter förslag av utskottet infördes emellertid i 21 § ADL bestämmelse att vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra AD:s dom, i händelse av bristande tillgång till dess gäldande icke fick förvandlas till fängelse. Av debatten i kamrarna framgick, att man med tillägget främst åsyftat att förhindra att strejkande arbetare skulle på grund av sin vägran att återgå till arbete kunna hamna i fängelse.
    Vid revisionen år 1947 av ADL i anledning av nya RB uteslöts stadgandet om AD:s rätt att förelägga och utdöma vite. Som motivering åberopades, att RB upptoge allmänna bestämmelser om rättens behörighet att i tvistemål förelägga och utdöma vite och att i ADL förekomme en hänvisning till RB. Föreskriften att vite, vartill någon blivit fälld för underlåtenhet att fullgöra AD:s dom, ej må förvandlas överfördes till 30 § ADL.
    Det må påpekas, att AD enligt 6 § lagen om medling i arbetstvister samt 26 och 27 §§ lagen om förenings- och förhandlingsrätt äger vid vite tillhålla part att fullgöra honom åvilande förhandlingsskyldighet; här stadgas uttryckligen att vitet förvandlas enligt allmänna regler.

 

    Verkställighet av dom ifrågakommer beträffande fullgörelsedomar, däremot ej vid rättsgestaltande domar eller fastställelsedomar. Rättsgestaltande domar kunna endast undantagsvis förekomma vid AD — se de förut berörda stadgandena i 7 § KAL —och kunna i detta sammanhang lämnas å sido. För spörsmålet om i visst fall vitesföreläggande för fullgörande av dom må meddelas av AD blir det därför i första hand avgörande, huruvida domen utgör en fastställelsedom eller en fullgörelsedom. Gränsdragningen härutinnan kan lämna rum för tvekan, särskilt som de av AD i domarna använda formuleringarna ofta ej giva bestämt utslag i ena eller andra riktningen. Mellan klara fall av fastställelsedomar, exempelvis då AD fastslår hur en avtalsbestämmelse skall tolkas, och av fullgörelsedomar, i vilka part uttryckligen ålägges bestämd prestationsskyldighet, förekomma åtskilliga mellanformer. AD:s domar ha i stor utsträckning utmynnat i att part för-

 

klarats vara enligt kollektivavtal skyldig att förfara på visst sätt. Avses härmed en dom på fullgörelse, som kan exekveras, eventuellt genom vitesföreläggande, eller en fastställelsedom rörande kollektivavtalets innebörd? Såsom KALLENBERG närmare utvecklat i Svensk civilprocessrätt, band I: IV s. 901 ff., kan man ej enbart på grund av domstolens val mellan uttrycken »förpliktas» eller »förklaras skyldig» eller liknande ordalag beteckna domen som fullgörelsedom resp. fastställelsedom. Det avgörande synes vara, om domen hänför sig till en konkret situation på sådant sätt att en verkställighet av den förpliktelse, som framgår av domen, skulle i det särskilda fallet kunna ske utan ytterligare materiell prövning; då föreligger en fullgörelsedom men eljest ej. Denna distinktion är av särskild betydelse i fråga om AD:s domar. Vid AD förekomma nämligen i stor utsträckning fastställelsedomar även i sådana fall, då kärandens anspråk i realiteten avser en fullgörelse. Detta sammanhänger med att parterna vid AD ofta sakna intresse för frågan om domens formella exigibilitet.
    De typiska målen vid AD avse tvister mellan organisationer på arbetsmarknaden. Även om den konkreta situation, som tvisten rör, hänför sig till allenast en arbetsgivare och någon eller några av hans arbetare, skola enligt bestämmelserna i ADL organisationerna, därest de äro parter i kollektivavtalet, vara parter också i målet. Det har visat sig att organisationerna på arbetsmarknaden så gott som alltid lojalt följa AD:s domar, och organisationerna ha i stor utsträckning sådan maktställning gentemot sina medlemmar, att de kunna förmå även dessa att efterkomma domarna. På grund härav är det naturligt, att kärandeparter vid AD i regel icke känna något behov av att erhålla en dom, som uppfyller formella krav på exigibilitet; vad som för dem framstår som väsentligt är att få besked om rättsläget i den uppkomna tvistefrågan.
    AD har ej sällan, när utredning rörande vissa detaljspörsmål varit bristfällig, begränsat sin dom till att avse fastställande av grunderna för en avtalsbestämmelses tillämpning och hänvisat parterna att upptaga förhandlingar om exempelvis de ersättningsbelopp, som i enlighet därmed skolat utgå i enskilda fall. Under senare tid har det blivit allt vanligare, att kärandepart vid AD själv gjort en dylik begränsning av sin talan. Härigenom har AD:s avgöranden kunnat koncentreras till de i egentlig mening

 

tvistiga kollektivavtalsrättsliga spörsmålen; det var också med tanke på dessa som AD inrättades såsom specialdomstol. En följd av denna utveckling är att AD:s avgöranden i allt större utsträckning bliva fastställelsedomar i stället för fullgörelsedomar. När det gäller talan från arbetarsidan mot enskild arbetsgivare, som själv slutit kollektivavtal, har dock käranden oftast intresse av att erhålla en dom, som direkt anger arbetsgivarens åligganden.
    Vitesföreläggande kan ej meddelas vid fullgörelsedomar, som ålägga svaranden betalningsskyldighet, jämför 38 § andra stycket UL. Vid AD förekomma emellertid ofta domar, varigenom svaranden förpliktas att fullgöra en prestation annorledes än i pengar eller att underlåta visst handlande. Sådana domar torde vara relativt vanligare vid AD än vid de allmänna domstolarna, enär åsidosättande av obligatoriska förpliktelser enligt andra avtal än kollektivavtal i regel föranleder krav på penningprestation. Som exempel på AD:s fullgörelsedomar av nu angivna karaktär må nämnas följande typfall: 1) Arbetsgivare förpliktas fullgöra viss i kollektivavtalet föreskriven åtgärd, såsom anslå arbetstidsschema på arbetsplatsen eller utfärda anställningsbevis eller arbetsbetyg. 2) När en arbetare avskedats i strid med kollektivavtal eller genom en kränkning av den lagstadgade föreningsrätten, förpliktas arbetsgivaren att återtaga arbetaren i arbete. 3) Om olovlig stridsåtgärd företagits, förpliktas de som anordnat den att häva stridsåtgärden; strejkande arbetare åläggas återgå til larbetet, avtalsbundna organisationer förpliktas att vara positivt verksamma för att bringa stridsåtgärden ur världen eller att underlåta handlingar som innebära ett vidmakthållande av stridsåtgärden.
    När det gäller att bedöma, under vilka förutsättningar AD bör knyta vitesföreläggande vid domar av denna art, måste man hålla i minnet att syftet med vitesföreläggande är rent exekutivt, d. v. s.att framtvinga domens fullgörande. Kan det förväntas, att domen ändock kommer att fullgöras, bör alltså vitesföreläggande icke meddelas. Med hänsyn till den förut berörda allmänna inställningen hos arbetsmarknadens parter lärer det i vart fall numera icke komma i fråga, att AD skulle meddela vitesföreläggande utan att part påyrkat det; i några domar i början av AD:s tillvaro har emellertid AD förelagt arbetsgivare vid vite av 50 kr att uppsätta arbetstidsschema (AD:s domar nr 41 och 48 år 1930) och arbetarorganisation vid vite av 300 kr att häva vidtagen olovlig

 

stridsåtgärd (dom nr 76 år 1930), ehuru såvitt av domarna framgår något uttryckligt yrkande om vitesföreläggande icke framställts i målen. Vidare måste man taga hänsyn till om andra på påföljder av domens åsidosättande finnas, som kunna anses lämpligare än vite. Såsom ovan nämnts pekade lagutskottet år 1928 på de möjligheter som 7 § KAL erbjuder. Det förefaller emellertid föga tilltalande att på detta sätt låta genomförandet av en meddelad dom bero på den vinnande partens rent faktiska maktställning; syftet med 1928 års lagstiftning är ju att rättsanspråk skola undandragas från striderna på arbetsmarknaden. AD har också visat sig obenägen att tillämpa bestämmelserna i 7 § KAL. Stor praktisk betydelse i nu förevarande hänsende ha däremot de skadeståndsregler som gälla på det kollektivavtalsrättsliga området.
    I 8 § KAL föreskrives, att arbetsgivare, arbetare eller förening , som åsidosätter sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller lagen, skall gälda därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall enligt andra stycket av samma paragraf hänsyn tagas även till intresset i avtalets upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Liknande bestämmelser meddelas i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Skadestånd, som icke grundas på ekonomisk skada, s. k. allmänt eller ideellt skadestånd, utdömes mycket ofta av AD. Så är exempelvis fallet, när arbetsgivare åsidosatt föreskrift i kollektivavtal om uppsättande av arbetstidsschema.Underlåtenheten behöver icke ha medfört någon som helst ekonomisk skada. När skadestånd för avtalsbrottet enligt lagen skall bestämmas med hänsyn till arbetarpartens intresse i avtalets upprätthållande, innebär detta i praktiken att skadestånd kan utmätas efter väsentligen samma grunder som ett eventuellt vite. Det kan nämnas, att AD för underlåtenhet att uppsätta arbetstidsschema brukar utdöma allmänt skadestånd med omkring 50 kr, alltså ett belopp av samma storlek som det i nyssnämnda domar från år 1930 förelagda vitet. Beträffande måttet av de ekonomiska konsekvenser, arbetsgivaren ådrar sig genom åsidosättande av dom, innebär sålunda vitet ur arbetarpartens synpunkt icke någon fördel framför skadeståndet; såsom förutnämnts må vitet ej förvandlas. Vitet skiljer sig från skadeståndet — förutom däri att utdömt vite tillfaller kronan — därigenom, att vitet blir på förhand till beloppet bestämt. Det kan

 

emellertid sättas i fråga, om sistnämnda förhållande i realiteten innebär att vitet har starkare tvångseffekt. En part, som känner till AD:s praxis vid utdömande av allmänt skadestånd, lärer knappast kunna hysa förhoppning om att komma lindrigare undan ett fortsatt avtalsbrott blott därför att domstolen underlåter förelägga vite. Och en part, som eventuellt saknade dylik kännedom, komme säkerligen att av motparten upplysas om förhållandet.
    Det har hänt, att parterna i kollektivavtalet överenskommit att skadestånd för avtalsbrott icke skulle utgå. I sådant fall kunde det naturligtvis bli nödvändigt att tillgripa vite för framtvingande av kollektivavtalets tillämpning. Dylika klausuler torde emellertid knappast förekomma numera.
    Vid en jämförelse mellan skadestånd och vite uppmärksammar man vidare bestämmelsen i 8 § tredje stycket KAL, att skadestånd ej må ådömas enskild arbetare till högre belopp än 200 kr. De skäl som föranledde att denna bestämmelse upptogs i lagen — vilket skedde vid riksdagsbehandlingen år 1928 — kunna i och för sig åberopas till stöd för en motsvarande maximering av vitets belopp. Något formellt hinder för AD att förelägga enskild arbetare högre vite än 200 kr för fullgörande av domstolens dom torde dock icke föreligga. Ett sådant vitesföreläggande skulle givetvis ha starkare effekt än risken för skadeståndsskyldighet,under förutsättning likväl att det överhuvud finns möjlighet att hos arbetaren indriva något belopp, vare sig vite eller skadestånd. Frågan saknar praktisk betydelse. Domar, varigenom enskild arbetare ålägges fullgöra annat än betalningsskyldighet, förekomma nämligen vid AD praktiskt taget endast vid olovliga stridsåtgärder och andra fall av arbetsvägran, då arbetare förpliktas återgå till arbetet. I Kollektiv arbetsrätt (1950) s. 226 uttalar SCHMIDT, att allmän domstol icke torde ha befogenhet att vid vite förelägga någon att fullgöra en avtalsförpliktelse som avser att han personligen skall utföra ett arbete. Härom torde dock råda delade meningar, se HASSLER, Svensk exekutionsrätt I. s.142, jfr EKELÖF, Straffet, skadeståndet och vitet, s. 154 ff, och ALMÉN, Om köp och byte av lös egendom I, 3 uppl., s. 283; frågan huruvida någon skulle kunna vid vite tillhållas att fullgöra ett arbete som förutsätter andlig verksamhet, t. ex. att måla en tavla, kan i detta sammanhang lämnas därhän. Det må för övrigt erinras om att, såsom ovan nämnts, förbudet mot för-

 

vandling av domstolsvite insattes i ADL just för att förhindra att strejkande arbetare skulle kunna på grund av vitesförvandling sättas i fängelse. Oavsett hur det förhåller sig med AD:s befogenhet att förelägga vite i nu ifrågavarande fall, måste emellertid framhållas, att vitesföreläggande knappast är ett lämpligt tvångsmedel gentemot arbetare som nedlagt arbetet. Möjligheten att indriva ett utdömt vite är problematisk, så länge strejken pågår och arbetarna ej ha någon arbetsinkomst, och den omständigheten, att vitet eventuellt skulle kunna indrivas, sedan arbetarna återgått till arbetet, endast motverkar syftet med vitet. AD har ej heller i något fall förelagt enskild arbetare vite för fullgörande av dom; när vitesföreläggande förekommit vid olovlig arbetsnedläggelse, har det riktats mot arbetarnas organisationer.
    Enligt RP 18 § skall i fråga om talan, som föres särskilt angående utdömande av förelagt vite, vad i nya RB är föreskrivet angående åtal för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, äga motsvarande tillämpning. Här avses bl. a. fall, då domstol förelagt vite för fullgörande av dom. Ehuru 29 § ADL utsäger, att angående rättegången vid AD skall i de avseenden, som icke särskilt reglerats i lagen, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i RB eller eljest finnes stadgat beträffande rättegång vid rådhusrätt i mål, där förlikning om saken är tillåten, lärer den i RP 18 § uttryckta principen gälla även för AD. För detta speciella fall skulle sålunda mål vid AD handläggas i brottmålsprocessens former.¹ De avvikelser, som härav skulle föranledas, torde dock icke vara av större betydelse. Bestämmelserna i RB om allmän åklagares talerätt kunna uppenbarligen icke anses tilllämpliga för dessa fall; det får ankomma på den vinnande parten att föra talan vid AD om vitets utdömande. Till följd härav kan förundersökning enligt RB icke ifrågakomma, utan förberedelse får ske enligt de i ADL givna reglerna. Påföljden av parts utevaro är särskilt reglerad i 19 och 22 §§ ADL. Beträffande omröstningen angående vitets utdömande skola tillämpas bestämmelserna i 29 kap. 3 och 4 §§ RB; detta gäller emellertid icke blott då talan om vitets utdömande föres såsom särskilt mål utan på grund av 16 kap. 6 § RB även för det fall att fråga om

 

    ¹ Detsamma gäller mål om utdömande av vite, som förelagts enligt 6 § lagen om medling i arbetstvister eller 26 eller 27 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt; rätten att påkalla vitets utdömande tillkommer förlikningsman, opartisk ordförande eller skiljenämnd. 

vitets utdömande skulle kunna tänkas uppkomma under fortsatt handläggning av själva huvudmålet.
    En genomgång av AD:s tryckta domar visar, att vitesföreläggande för fullgörande av AD:s dom meddelats i sammanlagt 11 fall. I dom nr 21 år 1929 blev en konditoriidkare, vilken genom tidigare dom förpliktats att från anställningen skilja de elever utöver en som arbetade hos honom men det oaktat behållit en övertalig elev, vid vite av 500 kr ålagd att genast skilja denne från anställningen. I domarna nr 41 och 48 år 1930, vilka ovan berörts, förpliktades arbetsgivare vid vite att uppsätta arbetstidsschema. De övriga domarna, nr 55, 76 och 90 år 1930, nr 70 år 1931, nr 63 och 83 år 1932, nr 1 år 1945 samt nr 61 år 1948, avse fall av olovliga stridsåtgärder från arbetarsidan; arbetarorganisationer förpliktades vid vite — varierande mellan 100 och 5,000 kr — att vidtaga åtgärder för hävande av stridsåtgärderna. Efter år 1932 har alltså vitesföreläggande meddelats endast i två fall. Fråga om utdömande av förelagt vite har icke någon gång förelegat till domstolens prövning.
    Efter den 1 januari 1948 har yrkande om vitesföreläggande för fullgörande av AD:s dom framställts — förutom i det nyssnämnda målet år 1948, då vitesföreläggande meddelades — i följande fall.

 

    Dom nr 2 år 1949: Ett arbetsgivareförbund och ett därtill anslutet företag gjorde gällande, att en fackförening upprätthöll en hemlig blockad mot företaget i avsikt att framtvinga en allmän löneökning, samt yrkade bl. a. att det fackförbund fackföreningen tillhörde måtte förpliktas vid kraftigt verkande vite att vidtaga verksamma åtgärder för blockadens hävande. AD fann ej styrkt, att en hemlig blockad förelåg. Emellertid konstaterade AD, att fackföreningen motsatt sig förhandlingar om individuella löneökningar enligt särskild bestämmelse i kollektivavtalet, och AD förklarade att fackförbundet hade att — därest efter AD:s dom sådana förhandlingar påkallades — hålla hand över att fackföreningen i avtalsenlig ordning inginge i förhandlingar. Något vitesföreläggande i detta avseende meddelades ej.
    Dom nr 53 år 1949: En restauranginnehavare hade i tidigare dom ådömts skadestånd för åsidosättande av avtalsbestämmelser om organisationstvång och om anställdas fridagar samt ålagts att för framtiden följa nämnda bestämmelser. Arbetarorganisationen yrkade efter nystämning, att arbetsgivaren måtte ådömas skadestånd för fortsatt åsidosättande av bestämmelserna, allvarligt anmanas att iakttaga desamma och vid kraftigt verkande vite förpliktas följa denna anmaning. AD utdömde allmänt skadestånd med 1,200 kr för de nya avtalsbrotten och förpliktade arbetsgivaren att för framtiden ställa sig

 

ifrågavarande bestämmelser till noggrann efterrättelse. Däremot fann AD ej skäl bifalla yrkandet om vitesföreläggande.
    Dom nr 1 år 1950: Praktiskt taget samtliga arbetare vid ett varv hade nedlagt arbetet på grund av att arbetsgivaren icke tillmötesgått deras krav att en ingenjör vid varvet skulle avskedas. AD fann arbetsnedläggelsen vara olovlig samt ålade arbetarna att återupptaga arbetet och deras organisationer att vidtaga verksamma åtgärder för att förmå arbetarna därtill. Arbetsgivarsidans yrkande om vitesföreläggande för fullgörande av domen bifölls ej. Efter domens avkunnande tillade domstolens ordförande, att domstolen underlåtit förelägga vite, enär den utginge från att man å arbetarsidan även utan vitesföreläggande skulle fullgöra domen. Så skedde också.
    Med hänsyn till vad i det föregående anförts kan det ifrågasättas, om AD överhuvud bör använda vitesföreläggande för fullgörande av domstolens domar. Om AD underlåter meddela sådant föreläggande, har den vinnande parten visserligen möjlighet att vända sig till överexekutor med begäran om vitesföreläggande enligt 38 § UL. Spörsmålet om vite kommer emellertid i sådant fall icke att aktualiseras förrän det visat sig att myndighets medverkan erfordras för att vinna verkställighet. För övrigt torde man kunna utgå från att i de fall som här äro i fråga — fullgörelsedomar avseende annat än pengar — den vinnande parten hellre än att vända sig till överexekutor anhängiggör ny talan vid AD med yrkande om skadestånd. Härigenom kan han också erhålla ersättning för den skada som vållas av dröjsmålet med domens fullgörande.