Andra internationella kongressen för socialt skydd. I Liége hölls d. 3—8 okt. 1949 Le 2e Congrés international de défense sociale. Den första kongressen av detta slag ägde rum i San Remo 1947 (se SvJT 1948 s. 140).
    Dessa båda kongresser ha uppburits av en straffrättslig reformrörelse, som framträtt i Italien under ledning av den genuesiske advokaten greve FILIPPO GRAMATICA. Rörelsens program kommer till uttryck i kongressernas namn: Défense sociale, Difesa sociale. Namnet har valts för att understryka, att straffrätten bör inriktas på uppgiften att skydda mot brottslighet, att hämnd eller vedergällning däremot icke bör vara straffrättens uppgift samt att samhället bör i så måtto skydda även brottslingar att det bör verka för att avlägsna de orsaker som leda till brott och, där brott likväl förövas, behandla brottslingen med aktning för hans människovärde.
    Liégekongressen, som anordnats på initiativ av ordföranden för det belgiska advokatsamfundet, f. d. båtonnier THÉO COLLIGNON och öppnades av belgiske justitieministern, hade samlat cirka 200 deltagare från 27 länder, till övervägande del latinska. Förutom jurister deltogo talrika psykiatrer, rättsmedicinare och filosofer. Till grund för förhandlingarna låg ett hundratal rapporter, författade av vetenskapsmän och praktiker av skilda nationaliteter. Diskussionerna voro livliga och röjde icke obetydliga meningsskiljaktigheter i grundläggande frågor. På det hela taget företrädde belgare och schweizare en mera konservativ, neoklassisk, uppfattning, enligt vilken det är tillräckligt att modifiera och komplettera det hävdvunna straffsystemet, medan närvarande italienare och fransmän ivrade för mera djupgående reformer. Meningarna bröto sig bl. a. i frågorna om straffbegreppets existensberättigande och om brottspåföljdernas inordnande i ett enhetligt system.
    Ett flertal resolutioner antogos.
    Enhälligt uttalade sig kongressen för att staten icke bör nöja sig med att inskrida sedan brott förövats utan bör anse som en plikt att söka undanröja själva orsakerna till brottsligheten samt vidare för att staten vid alla sina inskridanden bör respektera individens fundamentala rättigheter och hans människovärde, att tillfogande av lidande icke någonsin bör vara ett motiv för staten vid dess ingripande mot brottslingar och icke bör eftersträvas vid straffverkställigheten samt att denna bör inriktas på att anpassa den brottslige till samhällslivet.
    I andra resolutioner uttalade sig kongressen bl. a. för anordnande av personundersökning, avsedd att tjäna till ledning såväl för domstolen som för verkställighetsmyndigheterna, för kriminologisk utbildning av domarna samt för användning av villkorlig dom med övervakning och, där så erfordras, föreskrifter. I fråga om sådan s. k. probation önskade kongressen, att domstolen måtte ha möjlighet att underlåta att utsätta straff i domen. Medverkan av polisen vid övervakningen borde såvitt möjligt undvikas.

 

    Såsom medel att under straffverkställigheten påverka de dömda anvisade kongressen arbete motsvarande dessas anlag och färdigheter, nyttiga fritidssysselsättningar och över huvud åstadkommande av sådana förhållanden i fångvårdsanstalterna att dessa framför allt få karaktären av uppfostringsoch utbildningsanstalter.
    I vad hittills omtalats stämma kongressens önskemål väl med det som i vårt land i allmänhet anses riktigt och som också delvis förverkligats här. Kongressens omsorg om människans fri- och rättigheter tog sig emellertid även uttryck i en resolution vari sterilisering på eugenisk indikation förkastades oavsett om den sker med samtycke av personen själv. Såsom skäl anfördes, att läran om själsliga defekters ärftlighet icke vore vetenskapligt säkerställd, att sterilisering på eugenisk indikation strede mot människans värdighet samt att missbruk kunde befaras. Likaså uttalade sig kongressen mot straffrättslig kastrering såsom stridande mot nutidens humaniseringssträvanden. Även användande av narkoanalys såsom rättslig undersökningsmetod förkastades. Sådan borde vara tillåten allenast såsom ett terapeutiskt medel, använt av läkare (se om narkoanalys STRÖMGREN i Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab 1949 s. 195).
    Kongressen avslutades med tillkännagivande, att en tredje internationell kongress för socialt skydd kommer att anordnas om något år.
    I samband med Liégekongressen bildades en internationell förening, Société internationale de défense sociale, med uppgift bl. a. att upprätta ett institut för kriminologisk forskning och kriminalpolitik samt att utgiva en tidskrift. Förmodligen kommer det nya institutet att i sig upptaga det redan existerande motsvarande institutet i Genua, vars organ är Rivista di difesa sociale. Till föreningens ordförande valdes GRAMATICA. Denne är känd bl. a. för sina strafflagsförslag: för San Marino 1934 och för Cuba 1938 och 1941.
    Bland COLLIGNONS skrifter märkes den i förening med VAN DER MADE utgivna kommentaren La loi belge de défense sociale à l'égard des anormaux et des délinquants d'habitude, 1943.

I. S.