HOVRÄTTSRESOR I ÖVRE NORRLAND.

 

AV

 

PRESIDENTEN CARL ROMBERG.

 

Det har ofta framhållits att den kategori av domstolar, för vilken rättegångsreformens verkningar varit mest genomgripande, är hovrätterna; i fråga om dem kan man tala om en verklig omvälvning. Bland annat har ju den avskildhet från yttervärlden, som onekligen tidigare kännetecknade arbetet i hovrätt, så gott som helt upphört i och med att den muntliga processen gjort sitt intåg där och fört med sig offentlighet även vid hovrättsförhandlingarna. Om likväl den stora allmänheten fortfarande står ganska främmande för vad som händer och sker i hovrätterna, beror väl detta till dels på att där saknas det folkliga inslag i domstolen, som nämnden representerar, men säkerligen framför allt på det enkla faktum att det finns så få hovrätter. Förutom det relativt ringa antal personer, som i egenskap av parter eller vittnen figurerat i hovrätt, är det ej många som haft tillfälle att bevista en hovrättsförhandling. Förhållandet torde icke vara alldeles utan betydelse. Förr i tiden imponerade kanske sekretessen på enkla själar; i våra dagar har det nog snarare utbildat sig en viss benägenheten hos gemene man att misstro sådant som man ej känner till och kan skaffa sig en inblick i. Det är därför angeläget att den hemlighetsfulla slöjan kring hovrätterna och deras dömande verksamhet skingras. Med ökad insikt följer säkerligen också ökat förtroende. Redan processkommissionen anmärkte, hurusom »rättsskipningens anseende i det allmänna folkmedvetandet måste vinna av att domare i den högre domstolen, när stora och viktiga målskola avgöras, infinna sig å den ort, dit målet är knutet, och själva hämta ett omedelbart intryck av allt av vikt i målet ochpå grund därav giva sin dom». Även ur denna synpunkt har man anledning att med tillfredsställelse hälsa den nyhet i hovrätternas arbetsformer, som möjligheten och skyldigheten att

 

hålla sammanträden på andra orter än hovrättsstäderna innebär.
    Införandet av dessa hovrättssammanträden var ju eljest —bortsett från syner och dylika anordningar för speciella syften— huvudsakligen betingat av önskan att underlätta parters och vittnens inställelse till huvudförhandling. Det stod från början klart, att den nya processordningen skulle göra det avsevärt dyrare att föra rättegång i hovrätt, liksom att detta alldeles särskilt skulle bli fallet i fråga om de norrländska hovrätterna med deras vidsträckta domkretsar. I själva verket skulle säkerligen i dessa trakter mången gång rätten att fullfölja talan till hovrätten bli tämligen illusorisk, ifall parten skulle vara tvungen att själv och åtföljd av sina vittnen bege sig till hovrättens förläggningsort. Man må betänka, att hovrätten för Övre Norrland har en domkrets, som omfattar mer än en tredjedel av vårt lands yta. Hovrättsstaden är belägen i detta vidsträckta områdes sydöstra hörn. Bussresan mellan Umeå och de övriga båda städerna inom länet, Lycksele och Skellefteå, går på 130 resp. 150 km. Med järnväg är det till Umeå från Luleå 354 km,från Haparanda 484 km, från Gällivare 486 km och från Kiruna 586 km; resan tar från sistnämnda ort 91/2 timmar, från Haparanda 10 timmar. »Sörlänningen», som kräver expresståg för att resa mellan Stockholm och Örebro och finner en rälsbussfärd från Göteborg till Kalmar stå på gränsen till det outhärdliga, lär knappast kunna bilda sig en konkret föreställning om vad de övre norrländska avstånden innebära. Kanske säger det honom dock något, att en pajalabo, som skall resa söderut, först får färdas bortåt 120 km med buss innan han når järnvägen i Övertorneå; därifrån har han sedan över 500 km till Umeå, så att hans sammanlagda färdsträcka bara för att komma till hovrättsstaden är längre än avståndet Stockholm—Malmö. Och från Karesuando, där det finns tingsställe och landsfiskal, har man att åka buss omkring 180 km för att kunna stiga på tåget i Kiruna. Karesuandobons pilgrimsfärd till Umeå motsvarar ungefär en bussresa från Gävle till Stockholm plus fortsättning med järnväg nästan ända ned till Hässleholm; och eftersom tågen gå glest i Lappland och bussarna ännu glesare, tar enbart resan två dagar i vardera riktningen. Man bör också ha i minnet, att dessa avlägsna samhällen i sin tur utgöra centra för till stor del väglösa ödemarker, där det

 

trots allt finns människor som emellanåt kunna få ett ärende till rätten i egenskap av parter eller vittnen. För dessa kan detta ett par dagar enbart att ta sig fram till närmaste busslinje.
    Med dessa fakta för ögonen torde man endast finna det naturligt, att hovrätten för Övre Norrland i regel förlägger huvudförhandlingen i mål från norrbottniska domstolar till ort inom Norrbottens län. Som grundsats tillämpas, att huvudförhandling i norrbottensmål hålles på hovrättsting i Luleå. Om särskilda skäl därtill föranleda, förlägges emellertid huvudförhandlingen antingen till annan ort inom länet eller ock, mera undantagsvis, till Umeå. Av de sammanlagt 292 huvudförhandlingar, som förekommit i hovrätten för Övre Norrland under tiden t. o. m. första kvartalet 1950, höllos 134 eller i det närmaste 46 % på annan plats än Umeå. Av dessa senare gälldede allra flesta, nämligen 124, mål från domstolar i Norrbottens län. Nära 80 % av huvudförhandlingarna i norrbottensmål företogos på resor. Motsvarande siffra för Västerbottens län utgjorde endast något över 7 %. Efter år 1948 har f. ö. endast ett enda västerbottensmål handlagts vid huvudförhandling utanför Umeå; i dragkampen om anslagsmedlen har hovrättsstadens eget län fått vika för Norrbottens. Dettas andel i hovrättens arbetsbörda synes också vara stadd i tillväxt; sålunda ha norrbottensmålen — här avses alltjämt sådana, vari huvudförhandling hållits under året — ökat från jämnt 50 % av samtliga huvudförhandlingsmål i hovrätten under 1948 till 56 % under 1949. Det synes ej osannolikt att denna utveckling sammanhänger med hovrättsresorna.

 

    Hovrätten för Övre Norrland har blott en tingsort, Luleå, med hela Norrbottens län som tingsområde. Såsom residensstad och på sin tid allvarlig konkurrent om den övre norrländska hovrätten är det naturligt att Luleå blir replipunkt för hovrätten under dess resor i Norrbotten. En avsevärd del av norrbottensmålen — i genomsnitt bortåt hälften — kommer f. ö. från Luleå rådhusrätt och häradsrätterna i Luleå domsaga. Stadens läge är också tämligen gynnsamt i förhållande till det vidsträckta länets olika delar, och kommunikationerna dit så pass goda som man kan begära i denna landsända, där man sannerligen ej är bortskämd i det hänseendet. Tack vare Riksgränsbanan samt järnvägen Boden—Karungi med dess fortsättningar till Haparanda och Övertorneå är Luleå relativt lätt tillgängligt från

 

stora delar av Norrbotten. Sålunda tar exempelvis resan från Gällivare till Luleå mindre än 4 timmar mot 8 à 10 timmar till Umeå, och från Haparanda kommer man också till Luleå på mindre än hälften av den tid som går åt för att resa till Umeå. Gällivarebon, som skall fara till Umeå, får betala kr. 28:20 för en tredjeklassbiljett, enkel resa med persontåg, men slipper undan med kr. 15:—, om Luleå är målet; från Haparanda bli motsvarande biljettpriser kr. 27:60 resp. 15:—. För befolkningen i det väldiga området nordost om Riksgränsbanan och i övre Tornedalen äro emellertid även resorna till Luleå så pass tidsödande och kostsamma, att anledning ofta föreligger att handlägga mål från dessa trakter på särskilda sammanträden, exempelvis i Kiruna, Haparanda eller Pajala. Dessa sammanträden äro dock ej så regelbundet återkommande, att de ansetts böra få karaktären av hovrättsting. Av de inom Norrbottens län hållna huvudförhandlingarna ha 80 hållits i Luleå (eller Boden) samt 44 på annan plats. Det får kanske antas, att övervikten för Luleå kommer att bli än mer accentuerad, sedan staden blivit hovrättens tingsort. Det är också klart, att det för den resande hovrättsavdelningens arbetsförmåga och effektivitet är av vikt att någorlunda bekväma hotellrum finnas på platsen. I detta hänseende erbjuder självfallet Luleå goda möjligheter,vilket ingalunda kan sägas om alla de orter där hovrätten för Övre Norrland håller sammanträden. Det saknar ej heller betydelse, att tillgång finns till ordentlig sammanträdeslokal, som kan ostört disponeras. I det avseendet kommer hovrätten att få det väl ordnat i Luleå, sedan inom en nära framtid en sessionssal med tillhörande biutrymmen under samverkan med stadens myndigheter hunnit iordningställas för dess räkning. På andra håll är det sämre ställt, exempelvis i Pajala; där finns visserligen ett tingshus, men detta primitiva och skröpliga ruckel är direkt hälsofarligt, när den norrbottniska vinterkölden sätter in på allvar.
    I detta sammanhang må anmärkas, att systemet med på förhand kungjorda hovrättsting — vilket på andra håll synes vara ändamålsenligt — i Övre Norrland knappast medför någon egentlig fördel, åtminstone ej för allmänheten. Med hänsyn till arbetets organisation inom hovrätten kan det naturligtvis för dennas egen del vara lämpligt och även nödvändigt att före varje sessions början planera avdelningarnas resor. Längre än

 

till en stomme för resorna kan man dock knappast komma. I praktiken blir det förmodligen så att hovrätten, med hänsyn till svårigheten att långt i förväg bedöma måltillgången och för att ej onödigtvis binda arbetet, kommer att sätta ut ungefär det antal hovrättsting som författningen föreskriver, medan övriga sammanträden utanför Umeå få karaktären av »särskilda sammanträden», vare sig de äga rum i Luleå eller annorstädes. För vårsessionen 1950 utsatte hovrätten 4 hovrättsting, två i början och två i slutet av sessionen. Antalet resor kommer emellertid ej att stanna under 7, och av de »extra» resorna har en uteslutande ägnats tingsorten Luleå. Det vanliga är eljest, att under en och samma resa förhandlingar hållas på minst två ställen; stundom ha sammanträden utsatts på 4 à 5 platser. På grund av att en så stor del av hovrättens huvudförhandlingar företas vid hovrättsting är det ej möjligt att —såsom under förarbetena till hovrättstingskungörelsen rekommenderades och även torde tillämpas i andra hovrätter — låta samma avdelning få samtliga mål från tingsområdet. (Däremot tilldelas målen från Gällivare domsaga den ena avdelningen och målen från Torneå domsaga den andra, varigenom de särskilda sammanträdena längst uppe i norr kunna organiseras mera praktiskt.) Även om nu i fråga om ett visst fullföljt mål sannolika skäl tala för att detta skall komma att handläggas i Luleå kunna ju parterna likväl ej med någon större visshet beräkna,vid vilket ting eller eventuellt särskilt sammanträde deras mål kommer upp, och de kunna än mindre förutse, till vilken dagmålet blir utsatt. Den kungjorda tingsordningen ger följaktligen advokater och åklagare ringa ledning i detta avseende. De få liksom förut lita till de förhandlingar med respektive referenter, som alltid pläga äga rum i god tid innan ett mål utsättes till huvudförhanding. Dessa förhandlingar höra för övrigt till de besvärligaste momenten vid planerandet av resorna. Man har ont om advokater och andra lämpliga rättegångsbiträden i Övre Norrland, och det kräves mycken möda och mycken god samarbetsvilja för att organisera en sådan sammanhängande serie av rättegångsförhandlingar i olika mål, som det här gäller.

 

    I samband med hovrättstingens införande angavs såsom det lämpligaste antalet dagar under ett ting 2 å 3, såsom maximum 5 å 6. Hur önskvärt det än vore att kunna iaktta en sådan be-

 

gränsning med avseende på antalet sessionsdagar under varje särskild hovrättsresa, låter det sig dock i Övre Norrland icke göra att hålla sig inom denna ram. Det skulle bli alltför många resor med därav följande allvarliga rubbningar av arbetet ochen oproportionerlig stegring av resekostnaderna. Av besparingsskäl har hovrätten tidigare vid sina resor sökt ta så många mål som möjligt åt gången. Så t. ex. företog den ena avdelningen i oktober 1949 en resa till bl. a. Luleå och Gällivare, omfattande 12 sessionsdagar samt 5 rese- eller vilodagar eller alltså sammanlagt 17 dagar. Olägenheterna i olika hänseenden av en så långvarig resa visade sig dock vara mycket stora, och numera söker man begränsa antalet sessionsdagar till 8 å 9; härtill komma ju åtminstone en eller ett par resdagar jämte någon söndag, så att frånvaron från hovrättsstaden i regel varar minst 10 å 12 dagar. Även ett dylikt program är dock i drygaste laget och mycket påfrestande för deltagarna. Redan att under en så pass lång tid behöva bo på hotell utan den trivsamma omgivning och de möjligheter till vila och avkoppling, som hemmet erbjuder, är tröttsamt och nedsätter den psykiska vigören. Är så till på köpet logiet av den primitiva beskaffenhet som flerstädes möter resenären i Övre Norrland, är det givet att man ej gärna gör resorna långvarigare än nöden kräver. Även av denna anledning — de rent ekonomiska synpunkterna spela ju dessutom härvidlag liksom eljest en viktig roll, långt viktigare ände borde — söker man i allmänhet undvika att lägga in andra sessionsfria dagar under hovrättsresorna än dem som betingas av förflyttningar från en ort till en annan samt infallande helgdagar. Härav försvåras naturligtvis å andra sidan själva planläggningen av sessionerna. Man måste vara säker på att det hela »klaffar» och att ej exempelvis ett mål, som förekommer i början av resan, visar sig ta en dag mer än beräknat; hela programmet kan ju på det sättet gå sönder. Nu vet varje domare, hur vanskligt det ofta är att på förhand beräkna vilken tid en huvudförhandling kommer att ta. Har man därtill att göra med den fåmälta och ofta fåkunniga befolkningen i Norrbottens ödebygder, blir det ingalunda lättare att få förhandlingarna att löpa undan. Ofta nog komma därför sessionerna under hovrättens resor att dra ut långt på kvällarna; man måste helt enkelt hålla på, tills målet är slut. Detta bidrar naturligtvis i hög grad till att göra resorna ansträngande för ledamö-

    48—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

terna, vilka ju också, efter det parterna avträtt, äro skyldiga att samma eller »sist nästa helgfria dag» — då man tagit itu med ett nytt mål eller i bästa fall sitter på tåget — hålla överläggning till dom.
    Den allmänna grundsatsen att dom bör beslutas och avkunnas omedelbart efter den på huvudförhandlingen följande överläggningens slut kan, det nödgas man konstatera, endast i ganska begränsad omfattning upprätthållas under hovrättsresorna i Övre Norrland. Jäktet under resorna, i förening givetvis med den bristande tillgången till litteratur och rättsfallssamlingar, leder till att knappast andra domar kunna meddelas i anslutning till huvudförhandlingarna än sådana som innefatta en ren fastställelse av underrättens dom. Ur processuell synpunkt utgör ju detta ett icke önskvärt förhållande, som därtill är ägnat att i viss mån förta den psykologiska effekten av överinstansens uppträdande på platsen. Den möjlighet att uppskjuta domarnas avkunnande till efter hemkomsten, som lagen bereder och som i betydande utsträckning måste utnyttjas, är för övrigt också ur hovrättsarbetets synpunkt ett tveeggat svärd. Visserligen få ledamöterna på detta sätt »fundera» på målen i mera lugn och ro, men å andra sidan kommer lätt — särskilt då efter en längreresa ett flertal intrikata mål satts på dom — en eller ett par veckor efter hemkomsten att mer eller mindre fullständigt tas i anspråk för överläggningar och annat efterarbete i dessa mål. Det medför ett ej oväsentligt intrång på den tid mellan resorna, som skall ägnas åt huvudförhandlingar i hemorten, förberedelser till nya huvudförhandlingar samt avgörandet av »handlingsmål».

 

    De långvariga resorna med deras många sessionsdagar på olika platser ha skapat även andra problem, vilka påkallat speciella åtgärder. I samband med att hovrättstingen tillkommo vidtogs som bekant ändring i § 16 expeditionslösensförordningen av innehåll att dom eller slutligt beslut, som avkunnas på hovrättsting eller särskilt hovrättssammanträde utanför förläggningsorten, skall expedieras inom sex dagar räknat från tingets eller sammanträdets slut i stället för, som eljest, från den dag då domen eller beslutet meddelades. Det är tydligt att den lättnad, man härigenom velat bereda hovrätterna på deras resor, kan bli betydligt reducerad eller rent av gå förlorad, då reseprogrammen läggas upp så som i allmänhet sker i Övre Norrland. När hovrätten slutat sina förhandlingar på en viss ort, är ju »sammanträdet» (tinget) där avslutat, och sexdagarsfristen börjar löpa oavsett om avdelningen fortsätter till ett nytt sammanträde eller reser

 

hem. Även den genom författningsändringen medgivna utsträckta expeditionstiden kan alltså ofta komma att gå till ända under resan eller kort efter hemkomsten. Med hänsyn till dessa förhållanden — vilka, åtminstone i större skala, torde vara speciella för den övre norrländskahovrätten — har Kungl. Maj:t i brev till denna hovrätt den 29 december 1949 (SFS nr 721) medgivit, att i sådana fall som här avses de sex dagarna skola räknas från slutet av det sista sammanträdet underresan; dock måste i varje fall expeditionen vara tillgänglig senast på fjortonde dagen från den då domen eller beslutet avkunnades. — Samtidigt har för hovrättens del viss uppmjukning skett även av bestämmelserna i 1946 års kungörelse angående översändande av domar i vissa brottmål m. m.

 

    Det lär vara uppenbart, att den nuvarande normala personaluppsättningen på de norrländska hovrättsavdelningarna — fyra ledamöter, presidenten oräknad — ej räcker till för en så omfattande och koncentrerad arbetsprestation som de ovan skildrade reseprogrammen förutsätta. Såvida det ej rör sig om ett vidlyftigt mål, vars handläggning sträcker sig över flera dagar, kunna samma ledamöter ej gärna delta i långvariga förhandlingar dag efter dag. Vederbörande referent måste sålunda få någon tid på sig för att kort före huvudförhandlingen genomgå målet och vidta andra förberedelser; efter huvudförhandlingen bör han så snart som möjligt få tillfälle att avfatta domen, om denna ej avkunnats genast, samt ombesörja eljest förekommande efterarbete. Också för ordföranden är det — även om han begagnar sig av möjligheten att i viss utsträckning uppdra åt referenten att leda förhandlingen — alltför krävande att utan något uppehåll delta i det ena målet efter det andra under flera dagar i följd. Kungl. Maj :t har ställt sig förstående även för dessa synpunkter och genom beslut den 25 februari 1949 bemyndigat hovrätten för Övre Norrland att, då det gäller resor om mer än fyra sessionsdagar, förordna en extra ledamot. Arrangemanget har medfört en betydande lättnad i arbetet. Inom hovrätten vill man dock ogärna betrakta det som annat än ett palliativ. Fyramannaavdelningarna ha ur olika synpunkter visat sig utgöra en allt annat än lycklig organisationsform —från vilken ju för övrigt samtliga hovrätter utom de norrländska blivit förskonade — och det är ett starkt önskemål att de försvinna.
    På hovrättens resor medfölja därjämte — förutom ett kvinnligt biträde — som regel två fiskaler eller aspiranter. Dessas huvuduppgift är att ombesörja protokolleringen, särskilt upptagandet av utsagor un-

 

der förhandlingarna. I hovrätten för Övre Norrland tillämpas numera, såväl hemma som borta, så gott som undantagslöst metoden att låta en rättsbildad befattningshavare på eget ansvar uppteckna sådan utsaga som skall antecknas i protokollet; utsagan skrives sedan ut på maskin, och utskriften granskas av vederbörande. Det tidsödande dikterandet har helt övergivits.

 

    Det är givet att det reseprogram som hovrätten för Övre Norrland sålunda uppgjort kostar en del pengar. För budgetåret 1949/50 beräknas medelsåtgången till reseersättningar i samband med hovrättsting och särskilda sammanträden komma att överstiga 26 000 kronor. Siffran kan vid en första anblick synas hög i relation till de anslagsbelopp som för motsvarande ändamål beviljats andra, större hovrätter. Såsom av det föregående torde framgå är emellertid en dylik »matematisk» jämförelse helt missvisande. I betraktande av de säregna förhållandena i Övre Norrland lär det ej vara för mycket sagt, att det förbrukade beloppet är väl använda pengar och i själva verket betecknar ett minimum för vad som från statens sida skäligen bör offras för det ändamål varom här är fråga. Man bör för övrigt ej blunda för att hovrättsresorna medföra betydande besparingar på anslagen till ersättning åt domare, vittnen och parter samt till kostnader enligt lagen om fri rättegång. Genom att åklagarnas resor i vissa hovrättsmål avsevärt förkortas och stundom helt undgås inbesparas också kostnader såväl till reseersättningar som till ersättningar åt vikarier — därest sådana överhuvud finnas att tillgå. Lägger man härtill de belopp som i form av biljettavgifter hamna hos statens järnvägar, torde resultatet bli att statsverkets nettoutgift för hovrättsresorna visar sig vara ganska obetydlig. Sakligt sett är det föga lyckligt, att till följd av budgettekniska konstgrepp detta faktum skall vara så svårt att påvisa och få beaktat vid anslagsprövningen.

 

    Den föregående framställningen har till ej ringa del rört sig om de svårigheter och komplikationer av olika slag, som hovrättsresorna i Övre Norrland kommit att medföra särskilt för hovrättens ledamöter. Härav må dock ej den slutsatsen dragas, att dessa skulle betrakta sammanträdena utanför Umeå som ett besvärligt onus, som man helst vill slippa ifrån. I själva verket omfattas dessa resor med det livligaste intresse inom hovrätten. Man är där snarast böjd att beklaga, att resorna ej kunna omfatta även Västerbottens län. Det är alls icke tillfredsställande

 

att den rättssökande allmänheten i detta läns lappmarker — ett område, som i areal vida överträffar skånska och västsvenska hovrätternas domkretsar tillsammantagna och hyser en befolkning av omkring 60,000 personer — för närvarande är så gott som helt utestängd från den processekonomiska förmån som de särskilda hovrättssammanträdena innebära. Det är härvidlag ej fråga om någon mera avsevärd merkostnad. Åtskilligt vore vunnet med ett par tre sammanträden om året i Lycksele eller något av samhällena vid Inlandsbanan, och med den förståelse för övre Norrlands önskemål och behov på detta område, som hittills visats från justitiedepartementets sida, skulle väl erforderliga medel till ytterligare resor kunna påräknas. Det avgörande hindret ligger för närvarande på det personalorganisatoriska planet. Med sin knappa ledamotsuppsättning torde hovrätten ej mäkta att ta på sig ens den relativt ganska ringa utvidgning av reseprogrammet, det här rör sig om. Härför kräves en personalförstärkning, som gör det möjligt för hovrätten att — åtminstone tidvis — arbeta på tre avdelningar. Ej heller detta skulle ju innebära någon stor börda för det allmänna; i budgeten skulle kostnaden vara som en droppe i havet. I längden är det väl också ofrånkomligt att bereda den alltjämt i så många avseenden styvmoderligt behandlade befolkningen i Övre Norrlands skogs- och fjällbygder åtminstone någorlunda lika förmåner i fråga om rättsvården som dem rikets övriga innebyggare åtnjuta.