DOMSTOLARNAS »MAKTSFÄR» INOM KRIMINALVÅRDEN.

 

ETT DISKUSSIONSINLÄGG.

 

AV

 

F. D. PRESIDENTEN KARL SCHLYTER.

 

I en intresseväckande uppsats om »Domstolarnas roll i straffrättsskipningen»¹ har borgmästaren ERIK BENDZ verkställt en utredning av frågan i vad mån de senaste decenniernas kriminallagstiftning lett till att domstolarnas faktiska »maktsfär» krympt ihop. Det har fallit utanför uppsatsens ram att i detalj belysa i vad mån kompensation kan ha lämnats genom nya uppgifter åt domstolarna eller domarna inom eller utom den egentliga »straffrättsskipningen». Förf. gör blott en allmän anmärkning (s. 55—56) att betydande grupper av mål och ärenden av straffrättslignatur samtidigt överförts till de allmänna domstolarna från annan myndighet, vilket exemplifieras, och erinrar om strävandena att till de allmänna domstolarna överföra vissa grupper av ärenden från administrativa myndigheter, särskilt beträffande administrativa frihetsberövanden. Förf. medger också att domstolarnas verksamhet blivit rikare facetterad, bl. a. genom nytillkomna påföljder och behandlingsformer. Förf:s anmärkningar avser — med enstaka undantag — icke att utgöra någon kritik av den straffrättsliga utvecklingen i vårt land. Avsikten har blott varit att något belysa hur domstolarnas faktiska ställning påverkats av denna utveckling (s. 63). Jag har för min del utgått ifrån att bakom förf:s framställning ligger den för alla inom rättsskipningen arbetande jurister och en stor del av allmänheten självklara uppfattningen, att domstolarnas medverkan i fråga om frihetsberövande åtgärder utgör den största rättssäkerhetsgaranti lagstiftningen kan erbjuda och att en minskning i domstolarnas infly-

 

    ¹ Festskrift tillägnad Karl Schlyter den 21 december 1949, s. 55—63.

 

tande på lagtillämpningen alltså kan innebära en minskning i rättssäkerheten.¹
    Förf. anger huvudsakligen följande avseenden i vilka domstolarnas medverkan i fråga om fastställandet av straffrättsliga påföljder för brott beskurits.

 

    1. Ett stort antal lagöverträdelser undandrages domstolarna genom de båda instituten strafföreläggande och åtalseftergift² samt genom vissa bestämmelser om åtalsprövning i strafflagens speciella del. (Riktigare än att utvidga möjligheten till åtalseftergift vore att införa möjlighet för domstol att eftergiva straff.)
    2. Länsstyrelse äger bevilja till frihetsstraff dömd person som icke är häktad uppskov med verkställigheten under viss tid, högst 6 månader. Fångvårdsstyrelsen äger förordna att tid, varunder intagen av olika skäl vistas utom fångvårdsanstalt, icke skall inräknas i verkställighetstiden. Styrelsen äger också, om intagen gör sig skyldig till svårare förseelse, ålägga fången särskilt straff genom förlängning av verkställighetstiden med högst 14 dagar.³
    3. Fångvårdsstyrelsen avgör ansökningar om fakultativ villkorlig frigivning och bestämmer på detta sätt i ett stort antal fall i sista hand anstaltsvistelsens längd. Styrelsen äger också medgiva att den frigivne under prövotiden icke skall stå under tillsyn. Tillsyn får förenas med särskilda föreskrifter. Åsidosätter den frigivne härigenom erhållet åliggande, kan styrelsen förklara friheten förverkad. Lagen har sålunda, säger Bendz, utrustat fångvårdsstyrelsen med befogenheter, som tidigare ansetts böra tillkomma allenast allmän domstol. Bestämmelserna om prövotid och tillsyn etc. innebär på sätt och vis en förlängning av strafftiden utanför den dömande domstolens kontroll.
    4. Enligt särskilda lagar om olika behandlingsformer skall frågan om utskrivning m. m. avgöras av en särskild nämnd (interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, sinnessjuknämnden).
    5. Nådeinstitutet (som icke äger samband med nyare strömningar inom straffrätten) innebär att en utanför domstolarna stående myndighet, K. M:t, avgör straffrättsliga frågor som redan prövats och som också i princip bör prövas av domstol.

 

    ¹ En administrativ jurist har offentligen förhånat denna uppfattning såsom »hovrättsråderi», se HENRIK KLACKENBERG, Morgon-Tidningen 29/9 1948.
     ² Förf:s varning mot en utvidgning av rätten till åtalseftergift har uppkallat riksåklagaren MATHS HEUMAN till ett diskussionsinlägg i denna festskrift (ovans. 584).
    ³ Förf. betecknar detta såsom en möjlighet för administrativ myndighet att förlänga ett av domstol utmätt straff. I realiteten är det väl fråga om en rätt för fångvårdsstyrelsen, i sin bl. a. med en domare förstärkta sammansättning, att för grov disciplinär förseelse av person som redan är berövad friheten ådöma intill 14 dagars frihetsförlust. Lämpligheten härav kan tydligen diskuteras, men fångvårdsstyrelsens nämnda befogenhet utgör icke någon inskränkning i någon domstolarna tidigare tillkommande makt. 

    I fråga om strafföreläggandena framhåller förf. uttryckligen att det nya institutet utformats på ett sätt som torde innebära betryggande garantier för rättssäkerheten. Rättssäkerhetssynpunkten nämnes också vid behandlingen av den tredje frågan under punkt 2 här ovan. Detta bestyrker att det är ur rättssäkerhetssynpunkt som förf. vill att man skall bedöma de gjorda beskärningarna av domstolarnas maktsfär. Hela ämnet skulle därför kanske ha fått en mera principiell uppläggning, om det formulerats t. ex. »Individualpreventionen och rättssäkerheten» — men det kanske kan bli en annan gång? — och ett par av påpekandena under punkt 2 skulle då kanske ha bortfallit.
    Utanför ramen för framställningen av det inflytande de senaste decenniernas lagstiftning haft på domstolarnas allmänna ställning faller enligt förf:s eget påpekande hans anmärkningar (s.62) mot nådeinstitutets tillämpning. Frågan äger emellertid ett visst samband med ett lagförslag från strafflagberedningen (SOU1948: 40) som går ut på en principiellt mycket betydande utvidgning av domstolarnas maktsfär. Utvidgningen sker genom införandet av den av Bendz även berörda rätten för domstolarna att besluta eftergift av påföljd för brott, varigenom det kan sägas att till domstolarna överflyttas uppgifter som för närvarande tillkommer benådningsmyndigheten. Förslaget äger icke något samband med de klagomål som på senare tid även från annat håll förts över den starka utvidgningen av benådningsrättens användning.¹ Det har framsprungit ur strafflagberedningens överväganden om lämpligaste anordningen av samhällets reaktionssystem mot kriminaliteten. Vill man göra allvar av att kriminalrätten endast har att fullfölja individual- och allmänpreventiva syften, och har man tillgång till så högt kvalificerade organ för dess tillämpning som domstolarna och en så högt kvalificerad procedur för brottmålsutredningen som den i RB lagfästa, förefaller det riktiga vara, att man i varje särskilt fall åt domstolarna själva överlåter att pröva huruvida individual- eller allmänpreventiva skäl påkallar någon samhällsreaktion eller icke, så att man undgår för rättsuppfattningen stötande utslag av träldom under lagens bokstav. Om detta övervägande leder till att det ena eller andra organets — domstolens eller justitieministerns —

 

    ¹ Se t. ex. I kamm. prot. 1949 nr 29 s. 126 ff. (HOLMBÄCK), Motion i I kamm. 1950 nr 96 (HERLITZ), I lagutsk. utl. 1950 nr 12; SvJT 1950 s. 367; reservation i konstitutionsutskottets utl. 1950 nr 17 s. 12. 

maktsfär ökas eller minskas, har man bara att konstatera detta; synpunkten kan icke vara på något sätt avgörande för frågans lösning.
    På samma sätt förhåller det sig när man står inför valet mellan instituten påföljdseftergift och åtalseftergift. »Valet» är för resten icke det riktiga ordet. Man kan — såsom strafflagberedningen — komma till det resultatet att båda instituten har sin plats i rättssystemet. Huruvida åklagarens eller domarens maktsfär blir större eller mindre bör vara helt likgiltigt; det avgörande är vad som ur rätts- och socialvårdens synpunkt är mest ändamålsenligt. Man kan emellertid icke undgå intrycket, att när Bendz (s. 57) anför att en utvidgad åtalseftergift skulle komma att tillämpas i vissa fall som enligt hittillsvarande praxis har omfattats av K. M:ts nåd, han menar att detta skulle vara ett skäl mot institutet. Beträffande motiveringen till kravet på en vidgad rätt till åtalseftergift under tillbörliga garantier för en vederhäftig prövning kan jag hänvisa till HEUMANS uppsats.
    Bendz framhåller med rätta (s. 63) att när straffrättsskipningen för en eller ett par generationer sedan helt låg i domstolens hand, tillämpningen ofta nog var nästan automatisk. Den stora maktsfären synes alltså då inte ha varit så mycket värd. Vid sidan om domstolens dåvarande möjlighet att utmäta ett straff inom den för varje brott bestämda straffskalan har sedermera tillkommit ett helt system av skyddsåtgärder som i domstolarnas hand lagt befogenheter, vilka man bara börjat drömma om för 50 år sedan. Det hedrar alla våra äldre domare att de — trots frånvaron av annan omskolning än genom praxis— inte mera högljutt klagat över den stora utvidgning av deras arbetsbörda och samtidigt därmed av deras maktsfär, som legat däri att lagstiftaren pålagt dem hela serier av socialvårdande uppgifter allt efter de tilltalade brottslingarnas skiftande personliga förutsättningar.¹ Tag kriminalvården i frihet, alla de växlande föreskrifter på livets olika områden som lagen anförtrott åt domstolarna att meddela i samband med en villkorlig dom. Det är inte ens så som Bendz beträffande en annan skyddsåtgärd säger (s. 60), att i och med att domen fallit domstolen har spelat utsin roll (idealet för mången domare förr i världen). Såsom övervakningsdomstol har den fortfarande fallet över sig.

 

    ¹ Jfr min i samarbete med TORGNY LINDBERG i samlingsverket »I socialvårdenstjänst» (1944—45) s. 191—198 framlagda redogörelse »Domaren och socialvården». 

    I fråga om ungdomliga lagöverträdare har en domare nu en riklig tillgång på olika möjligheter som lagstiftaren givit honom att välja på. Beträffande vuxna brottslingar ger deras egenskaper av alkoholister, psykiskt abnorma, straffoemottagliga, yrkesförbrytare, arbetsskygga o. s. v. domstolarna ständigt nya, individuella problem att lösa. Telefonen har blivit ett ofta anlitat hjälpmedel för domaren att klara upp vad han skall taga sig för med en individ. Det är icke ovanligt att en domare ringer till skolbyråchefen i socialstyrelsen och inhämtar upplysningar om olika möjligheter beträffande ungdomsvårdsskolor. Med barnavårdsnämnden måste rådhusrätternas ungdomsavdelningar stå i ständig kontakt. Sinnesundersökningsväsendet har blivit ett för domstolarna mycket tålamodsprövande instrument. Hela förberedelsen till huvudförhandlingen enligt nya RB sätter den intresserade domaren i en aktivitet som torde giva honom mera maktkänsla än äldre tiders automatiska straffmätning. Hur stor domstolarnas makt i själva verket är framgår bl. a. av den kritiska inställning många av dem intagit till de mot kriminell ungdom tillämpade vårdformerna, i det att antalet domar å tidsbestämt frihetsstraff för ungdom icke oväsentligt ökats under de sista båda åren.
    Själv skulle jag känna det som hybris, om jag efter handläggning av ett grövre brottmål skulle anse mig i stånd att på månad och dag slutligt fixera den tid vartill individual- och allmänpreventiva synpunkter kräver att frihetsförlusten bestämmes. Det är i regel ändamålsenligt att en maximi- eller minimitid angives i domen. Hänsyn till rättssäkerheten talar tydligen fören tidsbegränsning av frihetsförlusten. Men minst lika starka skäl talar för att åt andra, särskilt kvalificerade verkställighetsorgan överlåtes att förkorta den i domen eller lagen fixerade tiden genom villkorlig frigivning, utskrivning på prov. En modern kriminalpolitisk riktning vill förbehålla åtdomstolarna allenast att konstatera brottets förefintlighet och karaktär, varefter speciella fackorgan skulle besluta behandlingsformen. Jag är ur rättssäkerhetssynpunkt ängslig för att tillämpa denna för vissa ungdomliga lagbrytare passande metod på vuxna brottslingar. Den förlängning av tiden för omhändertagandet som ligger i eftervården av frigivna eller provutskrivna — ett av kriminalvårdens viktigaste institut — kan omöjligen betraktas som en inskränkning i någon maktbefogenhet som bör tillkomma

 

domstol. Men varje förbättring av skyddsåtgärden ur rättssäkerhetssynpunkt — t. ex. genom medverkan av domstol — är välkommen.¹
    Vid utformningen av de antydda verkställighetsorganen har det visat sig önskvärt att bereda med inflytande åt representanter för domstolarna. I århundradets internationella, kriminalpolitiska diskussioner har det varit ett ofta återkommande krav att domaren inte skulle isoleras från straffverkställigheten: dels har det betecknats som ett samhällsintresse att han såsom dömande instans ägde djupare insikt i fråga om de brottspåföljder varom domstolen hade att besluta, dels har det ansetts att den i ett objektivt bedömande och hänsynstagande till rättssäkerheten tränade domaren hade en uppgift att fylla även på verkställighetsstadiet.
    Den sista synpunkten har i vårt land tillgodosetts på det sätt, att i olika nämnder med verkställighetsuppgifter plats har beretts för en representant för domarkåren, i regel såsom nämndens ordförande.
    I internerings- och ungdomsfängelsenämnderna kan man säga att domstolarnas minskade inflytande på bestämmandet av frihetsförlustens tidslängd kompenserats genom det avgörande inflytande en domare erhållit såsom ordförande i de nämnder som fattar beslut om utskrivning. Kompenserats — inte såsom utslag av ett krav på maktbalans utan helt enkelt därför att det i rättssäkerhetens intresse verkligen har framstått såsom viktigt att i frågor om frigivning från ådömd frihetsförlust på obestämd tidsamhället fick tillgodogöra sig en domares rutin i dessa frågors bedömande. Liknande synpunkter blev avgörande för insättandet av en domare som ordförande i sinnessjuknämnden, vilken hade att avgöra hur länge en för brott i sinnesjukhus intagen person skulle behöva hållas berövad friheten. Sedermera också i de lokala utskrivningsnämnderna. Ur liknande synpunkter har en domare insatts såsom ledamot av förstärkta fångvårdsstyrelsen. En domare är också i regel ordförande i de lokala anstaltsnämnderna.

 

    ¹ Mot det av Bendz s. 60 citerade uttalandet om en »rätt» för brottslingen att, sedan han »sonat» sitt brott, »få i viss mån ordna sitt liv på egen hand och självbestämma över sitt kommande öde» kan, även med användande av vedergällningstermen »sona», invändas att brottet icke kan anses sonat förrän den samhällsskyddsåtgärd lagen funnit erforderlig avslutats. 

    Domaregenskapen har beskrivits något olika i de lagar som reglerar dessa nämnders sammansättning utan att i variationen ligger någon lagstiftarens avsikt att ställa olika krav beträffande ifrågavarande jurists egenskap av domare. I allmänhet angives att han skall vara eller hava varit innehavare av domarämbete. Det förutsättes (utom beträffande förstärkta fångvårdsstyrelsen) att han skall vara nämndens ordförande. I några fall (interneringsnämnden och de lokala utskrivningsnämnderna vid några sinnessjukhus) stadgas detta uttryckligen. Beträffande fångvårdens anstaltsnämnder gäller att i stället för domarrepresentanten kan sitta någon som eljest är lagfaren. Detta alternativ tillkom för att möjliggöra för K. M:t att utse även en advokat till ledamot av nämnden. Vid den av 1949 års riksdag beslutade försöksdecentraliseringen av sinnessjuknämndens verksamhet på lokalautskrivningsnämnder, vilken trätt i kraft den 1 april 1950, utformades på grund av gjorda erfarenheter om tillämpningen av hittills gällande bestämmelser angående domstolsrepresentanter inämnderna,¹ med ändring av propositionen, ifrågavarande bestämmelser så att i den lokala utskrivningsnämnden skulle finnas »en lagfaren ordförande, vilken bör vara innehavare av domarämbete».
    Bendz anför de judiciella nämnderna såsom exempel på den fortskridande nedskärningen av domstolarnas maktsfär. Jag är benägen att snarare se dem som ett utslag av önskan att införa domarinflytande på administrativa områden, där fråga är om individens frihet. Jag skulle dock önska, att den decentralisering som på begynts i fråga om sinnessjuknämndens utskrivningsuppgifter fullföljdes i fråga om övriga nämnder, så att lokala organ under presidium av en domare och med möjlighet till muntlig handläggning av utskrivningsfrågorna genomgående får träda i de centrala nämndernas ställe. I fångvårdens anstaltsnämnder finns redan förträffliga organ för handläggning av de villkorliga frigivningarna, avgjort att föredraga framför ett centralt ämbetsverk.
    När fångvårdsstyrelsen accepterades såsom utskrivningsmyndighet i stället för justitiedepartementet, torde det från de lagstiftande instansernas sida ha betraktats såsom ett provisorium i avbidan på vunnen erfarenhet, hur de då ännu icke prövade anstaltsnämnderna skulle utfalla. Jag delar Bendz' betänksamhet

 

    ¹ Jfr SvJT 1946 s. 203.

 

inför denna anordning. Den sjätte sjättedelen av frihetsförlusten vid ett tidsbestämt frihetsstraff å 6 månader eller däröver utbytes obligatoriskt mot eftervård. Frågan om ett fakultativt utbyte även av den femte sjättedelen av strafftiden mot sådan vård lämpar sig i hög grad för en muntlig, ev. kontradiktorisk förhandling inför en domare i orten. Den ofta missbrukade synpunkten, att hänsyn till ett formellt enhetligt bedömande av vissa frågor skulle påkalla deras centrala avgörande redan i första instans,kan i fråga om ett beslut rörande den femte sjättedelen av strafftiden icke spela större roll än beträffande det primära avgörande angående hela frihetsförlusten som åligger domstolarna i första instans. Detta äger rum utan annan kontroll av högre myndighet än den som kan anordnas genom överklaganden. Vid valet för en dylik uppgift mellan domstolen i orten och anstaltsnämnden under ordförandeskap av en domare torde rättssäkerhetssynpunkten kunna tillgodoses vilkendera vägen som väljes. Anstaltsnämnden tillgodoser härutöver kravet på särskild sakkunskap. I vad mån någon särskild rättssäkerhetsgaranti skulle erfordras för att åt anstaltsnämnden överlämna jämväl uppgiften att besluta om återintagning av en villkorligt frigiven är en mera invecklad fråga, som utrymmet här ej medger att ingå på. Enhetlighets- och rättssäkerhetssynpunkterna skulle här möjligen kunna tillgodoses på det sätt, att frågan icke finge komma under anstaltsnämndens prövning annat än på hemställan av fångvårdsstyrelsen.

 

    Ett annat mycket vidsträckt fält för medverkan av domare i syfte att tillgodose rättssäkerhetens krav utgör, såsom Bendz antytt, de administrativa frihetsberövandena. I denna fråga ber jag att få hänvisa till mitt korreferat vid 1948 års nordiska juristmöte (Förhandlingarna s. 30—39).

 

    Med ovan lämnade, rapsodiska marginalanteckningar till Bendz' tankeväckande uppsats hoppas jag i någon liten mån ha vidgat synfältet på domstolarnas »maktsfär» inom kriminalvården.