NÅGRA ANTECKNINGAR I ANSLUTNING TILL 1946 ÅRS LAGSTIFTNING OM VITTNEN VID RÄTTSHANDLINGAR.
AV
JUSTITIERÅDET ERIK SÖDERLUND.
I de fall, då rättshandlingar på privaträttens område enligt lag skola bekräftas med vittnen, var det tidigare av vikt att tillse att endast ojäviga personer anlitades; man riskerade eljest att rättshandlingen kunde förklaras ogiltig.1 Förhållandena härutinnan ändrades genom den i samband med rättegångsreformen tillkomna lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. Samtidigt med att de processuella vittnesjäven avskaffades avstod man enligt sagda lag i stort sett från kravet på särskilda kvalifikationer beträffande vittnen vid rättshandlingar av här avsedd beskaffenhet, och detta med verkan även för rättshandlingar som avslutats före lagens ikraftträdande. Kanske är det under dessa omständigheter så mycket mera påkallat att göra klart för sig vilka begränsningar som alltjämt kvarstå.
Det torde i detta hänseende icke vara erforderligt att närmare uppehålla sig vid testamentsvittnen — för vilka alltjämt gällade särskilda jävsbestämmelserna i 2 kap. 4 § testamentslagen — eller vid stadgandet i 1946 års lag, att som vittne ej må godkännas den som är under 15 år eller som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten saknar insikt om betydelsen av den ifrågasatta vitt-
nesbekräftelsen.1 Uppmärksamhet skall i stället ägnas den återstående begränsningen i 1946 års lag, att som vittne ej heller må godkännas den mot vilken rättshandlingen skall företagas.2
Motiveringen är på denna punkt knapphändig, vilket torde sammanhänga med att begränsningen för flertalet fall ansetts självskriven.3 Av den allmänna motiveringen kan visserligen utläsas, att det ansetts lämpligt att anknyta till reglerna i 36: 13 RB om vittnes hörande under straffansvar; därav skulle bl. a. följa att den som kunde komma att intaga partsställning ej borde ifrågakomma som vittne.4 I övrigt framhölls endast, att det torde vara uppenbart att vid ett ömsesidigt förpliktande avtal ena kontrahenten icke kunde anlitas som vittne i förhållande till den andra, men att stadgandet syntes vara av en viss praktisk betydelse vid vissa andra rättshandlingar. Innebörden härav synes närmare kunna utläggas på följande sätt.
Enligt vanligt språkbruk måste ett vittne till en rättshandling vara en annan person än den som ingår rättshandlingen. Då vid ett ömsesidigt förpliktande avtal kontrahenterna å vardera sidan kunna sägas ingå rättshandlingen, hade måhända ej behövt utsägas, att de icke kunde ifrågakomma såsom vittnen. Om en rättshandling för sin tillkomst förutsätter endast en agerande, får likaledes utan särskilt stadgande anses klart, att den som sålunda företager rättshandlingen ej kan fungera som vittne. Det kan däremot vara påkallat att lagen för sådant fall ger besked om att icke heller den, mot vilken rättshandlingen skall företagas, får anlitas som vittne.
Det sakligt berättigade häri står utom tvivel, om man betänker att lagstiftaren med föreskrifter om vittnens medverkan kan ha avsett bl. a. att bereda säkerhet mot förhastade beslut, obehörig påtryckning o. dyl. Den mot vilken rättshandlingen skall företagas bör i sådant fall uppenbarligen vara diskvalificerad som vittne.5
Ifrågavarande stadgande skulle alltså vara ett uttryck för den
något vidare regeln, att personer, som vid en rättshandlingsföretagande framstå såsom kontrahenter i det åsyftade mellanhavandet, icke få fungera som vittnen vid rättshandlingen. Av denna bestämning skulle tillika framgå, att om vid tillfället icke är klart mot vem rättshandlingen skall företagas — det gäller t. ex. ett inteckningsmedgivande vars utnyttjande först framdeles blir relevant — det är utan betydelse att som vittne anlitas någon som på grund av senare träffade anstalter kan komma att intaga ställning som medkontrahent. En sådan tolkning stämmer tydligen väl med vad nyss anförts rörande de sakliga motiven för stadgandet.
Ett närmare övervägande torde ge vid handen, att vittnesförbudet kan komma att rikta sig jämväl mot personer, som i en eller annan egenskap äga företräda de verkliga kontrahenterna. Om kontrahenterna vid rättshandlingens ingående företrädas av befullmäktigade ombud, måste även ombuden anses obehöriga som vittnen.1 Härvid förutsättes att ombudet verkligen handlar å huvudmannens vägnar t. ex. för honom underskriver ett avtal angående fastighetsförsäljning. Ett ombud som fungerar allenast som underhandlare eller teknisk rådgivare vid en av huvudmannen själv avslutad rättshandling är naturligen både behörig och lämpad att biträda som vittne vid rättshandlingen.
I fråga om rättssubjekt som äro hänvisade att handla genom legal ställföreträdare kommer förbudet att avse ställföreträdaren. Detta blir av betydelse ej blott såvitt angår juridiska personer utan även exempelvis vid rättshandlingar, som ingås för omyndig; i sistnämnda fall träffar förbudet både förmyndaren och den omyndige.2
En fråga som redan tilldragit sig uppmärksamhet är, huruvida barnavårdsman skall anses behörig som vittne vid formbundna avtal om erkännande av faderskap eller underhåll åt barn utom äktenskap. Frågan har såvitt angår avtal om underhållsbidrag besvarats nekande av RegR (se RÅ 1949 s. 75). Denna utgång står väl i överensstämmelse med det ovan anförda. Rättshandlingen är i ett sådant fall att anse som företagen mot barnet, och barnets rätt bevakas i detta hänseende, utom av
modern, jämväl av barnavårdsmannen, som är att betrakta som ställföreträdare för barnet.1 Barnavårdsmannen är för övrigt direkt engagerad i rättshandlingen, i det att lagen fordrar att avtalet skall godkännas av honom. På dessa skäl bör han enligt 1946 års lag anses obehörig som vittne.2
Förhållandena äro i huvudsak desamma i fråga om erkännande av faderskap till barn utom äktenskap. Före föräldrabalken ansågs dock att godkännande av barnavårdsmannen kunde undvaras (jfr NJA 1940:379; för gällande rätt däremot 3 kap.4 § föräldrabalken). Att av sådan anledning en vittnesbekräftelse av barnavårdsmannen skulle godtagas å avtal, som tillkommit före föräldrabalkens ikraftträdande, finner jag dock icke riktigt, helst som barnavårdsmannen i övrigt även enligt äldre rätt hade att tillvarataga barnets intresse speciellt i statusfrågor.3
En öppen fråga är annars om i det fall, att ställföreträdarskap är delat mellan flera ställföreträdare med sinsemellan skilda arbetsuppgifter, en ställföreträdare i förhållande till annan skall anses oförhindrad att bevittna rättshandlingar, som icke falla inom hans kompetensområde. Sakligt sett vore måhända icke något att erinra däremot. Formellt kan dock invändas, att båda representera det rättssubjekt som rättshandlingen omedelbart angår. I processuellt hänseende är ställföreträdare, likaväl som part, utesluten från att vittna, och det synes vara lagens ståndpunkt att detta skall gälla även vid en uppdelning av ställföreträdarskapet mellan flera.4
Om till vittne tagits någon som är obehörig enligt 1946 årslag, skall enligt föreskrift i lagen hans vittnesbekräftelse vara utan verkan. Vad detta innebär i fråga om rättshandlingens giltighet får avgöras efter allmänna regler. Betraktas vittnena som solennitetsvittnen, kan detta leda till att rättshandlingen förklaras ogiltig eller helt eller delvis frånkännes åsyftad verkan.
Anses åter vittnena som bevisvittnen, bör såsom hittills vara möjligt att i vissa situationer godtaga rättshandlingen, ehuru den ingåtts utan behöriga vittnen.1
Genom 1946 års lag regleras endast behörighetsvillkoren för vittnen vid rättshandlingar. I fråga om formerna för vittnenas medverkan — om de skola samtidigt närvara vid rättshandlingen, taga del av densamma eller endast bevittna kontrahenternas namnunderskrifter etc. — har man att hålla sig till de regler som utbildats för de olika slagen av rättshandlingar. Såsom torde framgå av det redan anförda syftar lagen icke heller till att åstadkomma någon ändring i avseende å vittnenas egenskap av solennitetsvittnen, resp. bevisvittnen.2
Det hittills anförda har hänfört sig uteslutande till fall, där medverkan av vittnen är påbjuden i lag. Man kan fråga, hur det ställer sig för de fall, då vittnen anlitas vid rättshandlingar utan att sådant föreskrivits i lag? Här må erinras om bruket att låta bevittna namnunderskrift å skuldebrev, borgensförbindelser, fullmakter av olika slag, kvitton å postanvisningar m. m.
Man synes kunna utgå från att bevittningen i dylika fall ytterst avser att bereda tillgång till bevisning om underskriftens äkthet. Med tidigare bevisregler var då naturligt att fordra två ojäviga vittnen; därigenom hade man utsikt att i rättegång åstadkomma fullt bevis om handlingens äkthet.
De nya bevisreglerna göra det påkallat att taga denna praxis under omprövning.3 Till en början kan ifrågasättas, om det överhuvud skall anses behövligt att vidare kräva bevittning. Man är här icke bunden av legala formföreskrifter, och tillräcklig bevisning angående handlingens äkthet lär ofta kunna åstadkommas utan vittnen. Särskilt må erinras om de vidgade möjligheter som föreligga för sanningens utletande, när parterna å ömse sidor äro skyldiga att mera aktivt bidraga till målets utredning samt part seden ersatts med fritt förhör under sanningsförsäkran och fri bevisprövning genomförts.
Den omständigheten att man är mindre beroende av vittnes-
bevisning än tidigare utgör väl dock ej tillräcklig anledning att avstå från möjligheten att föra bevisning även genom vittnen, och det kan därför också i fortsättningen vara motiverat att kräva bevittning av namnunderskrift, när förhållandena sådant påkalla.
En annan fråga är, om det alltjämt skall vara nödvändigt att fordra bevittning av två personer. I princip kan så ej anses vara fallet. Tillräcklig bevisning kan vid fri bevisprövning åstadkommas lika väl med ett vittne som med två. Det kan ju sägas att två vittnen böra minnas mer än ett. Dessutom har man att räkna med att ett vittne kan avlida eller eljest ej kan höras i rättegång, varför det skulle vara tryggare att ha flera vittnen att tillgå. Men man frågar sig då, varför man inför sådana eventualiteter skulle stanna just vid två vittnen? Hittillsvarande praxis står i detta hänseende säkerligen i samband med den numera avlysta regeln, att två vittnen vore fullt bevis, däri de sammanstämde (äldre RB 17: 29). Mot risken att ett vittne ej skall vara att tillgå i händelse av tvist kan man, om så önskas, gardera sig genom att begära vittnesförhör till framtida säkerhet (RB41:1).
För min del kommer jag därför till att det framdeles vid de icke formbundna rättshandlingarna väl kan gå för sig att godtaga bevittning av endast en person.
Vad härefter angår de kvalifikationer, som böra uppställas beträffande vittnena, kan jag ej finna att man har anledning att ställa strängare krav än i 1946 års lag. Då personer, som enligt äldre rätt varit jäviga, nu kunna höras som vittnen, börade också utom rätta kunna godtagas i fall, då syftet därmed väsentligen är att säkra bevisning. Intet skulle således hindra att exempelvis en hustru bevittnade mannens namn under en borgensförbindelse eller på en postanvisning.1
Mot en sådan utvidgning av kretsen av vittnesgilla personer kunde måhända invändas, att i en rättegång angående den bevittnade handlingens äkthet nära anhöriga till part äga undandraga sig vittnesmål (RB 36:3; jfr 36:6). Detta förhållande har dock icke tillmätts någon avgörande betydelse för de fall,
som avses i 1946 års lag, och man bör kunna bortse därifrån även här. En domstol kan väl knappast undgå att finna det särdeles graverande, om — för att återgå till det nyss anförda exemplet — hustrun, som bevittnat mannens namnteckning, i rättegång, där mannen nekar till sin underskrift, utan giltig förklaring vägrar att vittna mot mannen. De olägenheter, som kunna vara förenade med att mindre tillförlitliga personer anlitas som vittnen, får man söka övervinna genom ett effektivt vittnesförhör.
Snarare skulle man vilja ifrågasätta, om för här avsedda fallens är anledning att iakttaga motsvarande inskränkningar som enligt 1946 års lag. Minderåriga och sinnessjuka äro icke under alla förhållanden uteslutna från att vittna i rättegång, låt vara att de ej få höras under straffansvar (RB 36: 4, 13). Den mot vilken rättshandlingen företages kan som part i en tvist angående rättshandlingen visserligen icke höras som vittne, men möjlighet föreligger att höra honom under sanningsförsäkran. I den mån dylika personer anlitats för bevittning är alltså icke uteslutet, att de kunna höras därom i en blivande rättegång. Naturligt nog bjuder dock försiktigheten att man avböjer vittnen av detta slag, om kontroll härutinnan praktiskt låter sig genomföra.
Inom doktrinen har uttalats den åsikten att bevittning av två ojäviga personer grundade en presumtion för den bevittnade namnteckningens äkthet, något som kunde vara av särskild betydelse, om tvist uppkomme först vid en tidpunkt då kanske varken vittnena eller den föregivne undertecknaren längre funnes i livet.1 Riktigare är väl dock att verkan av bevittningen får fastställas efter fri bevisprövning.2 Bevisvärdet behöver ingalunda vara mindre därför att endast en person anlitats som vittne eller bevittning skett genom någon anhörig. Den omständigheten att mannens namnteckning bevittnats av hustrun utgör väl sålunda redan i och för sig ett starkt bevis för att handlingen härrör från mannen. Endast om hustrun kan antagas ha förfalskat mannens namnteckning eller eljest speciella förhållanden påvisas, torde man komma till en annan slutsats.
Med de nu antydda synpunkterna avses naturligen ej att ge någon närmare anvisning om när bevittning i här åsyftade fall skall anses påkallad. De praktiska förhållandena bli därvid utslagsgivande. Bevittning kan förebygga eller lämna skydd mot ohemult bestridande av en handlings äkthet, däremot knappast hindra förfalskning. Mot en sådan risk får man tillgripa andra medel, närmast legitimationskontroll.1 Värdet av bevittning förringas även därav att på många håll befolkningens storlek och rörlighet måste göra det svårt att vid behov träda i förbindelse med vederbörande vittne.
De processuella vittnesjävens avskaffande har aktualiserat behovet av behörighetsföreskrifter även för sådana fall, då enligt lag eller författning »ojävig» person skall anlitas för besiktning, uppskattning eller annan sådan uppgift. Givet är att man har anledning ställa större anspråk i fråga om sådana personer än då det gäller vittnen vid rättshandlingar. Bestämmelser i ämnet ha meddelats i 24 § lagen om införande av nya RB, som tillika upptar föreskrifter om vittnen vid offentliga förrättningar.
Enskilda personer, som anlitas för bestyrkande av avskrift, synas intaga en mellanställning i förhållande till nyss nämnda grupper samt vittnen vid rättshandlingar. Om annat ej är föreskrivet bör, såvitt jag förstår, av dem icke krävas mer än att de böra vara trovärdiga.2 Att för ändamålet anlitas två personer synes betingat av det praktiska skälet, att motläsning vanligen erfordras för en säker kontroll å avskriftens riktighet.