ETT OCH ANNAT OM FÖRSVARARENS SKYLDIGHETER I DEN NYA RÄTTEGÅNGSORDNINGEN.

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN ERIK THOMASSON.

 

den nya rättegångsordningen har försvararen, både den av domstolen utsedde offentlige försvararen och den som part själv tillkallat, fått en fastare ställning än han hade tidigare. Ehuru vi domare och andra i rättegången medverkande kunna ha olika meningar i den ena eller andra detaljen beträffande försvararens medverkan, äro vi väl allmänt ense om att vi icke skulle vilja vara av med försvararen. Denne är numera i svårare brottmål en alldeles självklar medverkande. För egen del sätter jag inte minst värde på försvararens insats som kontrollant. Även om jag har anledning att aldrig så mycket lita på åklagaren och själv haft tillfälle att ingående tala med en tilltalad, är det för mig en trygghetskänsla, därest i målet funnits en omdömesgill försvarare, som haft tid och håg att ägna sig åt saken. Försvararen har fått på tu man hand tala med sin huvudman, denne bör ha talat öppet med sin försvarare och försvararen kan och bör även ha varit aktivt verksam för att skaffa material. En domare bör kunna räkna med att allt vad som kunnat framdragas till den tilltalades förmån också blivit framdraget. Även om— såsom ej sällan är fallet — försvararens verksamhet icke givit något resultat i form av ny utredning eller någon synpunkt, som domstolen icke skulle ha kunnat komma med själv, brukar jag tänka, att nu har en försvarare gjort allt vad han kunnat och ändock inte kommit med något; detta bör väl betyda att det fanns inte mer att komma med. Försvarare bör finnas särskilt om den tilltalade är klent begåvad, är ung och oerfaren, eller om han är från en avlägsen by, där han haft föga tillfälle att tala med andra, och han därför har svårt att själv uttrycka sig. I dessa sistnämnda fall tycker jag att domstolen skall vara benägen att av eget initiativ förordna offentlig försvarare, även

 

ETT OCH ANNAT OM FÖRSVARARENS SKYLDIGHETER. 775om brottet icke är särdeles grovt, även om man på förhand kan antaga att det skall bli bötesstraff eller villkorlig dom. Har domstolen sålunda för sin egen trygghets skull förordnat en offentlig försvarare, tycker jag också, att domstolen vid fällande dom kan låta en väsentlig del av kostnaden stanna å statsverket.
    Beträffande försvararnas rättigheter har i samband med den nya rättegångsordningens tillkomst åtskilligt skrivits. Däremot har mindre skrivits om försvararens skyldigheter. Detta har varit helt naturligt. Det har just gällt att ge försvararen en stark ställning, och då ha rättigheterna trätt i förgrunden. Det är också säkert, att försvararen har mera rättigheter än skyldigheter, om man ser på hans förhållande till domstolen (jag frånser nu dessa självklara saker, vilka icke behöva utsägas i lag, såsom t. ex. att försvararen skall göra allt vad han kan för att tillgodose sin huvudmans intressen, att han skall uppträda korrekt inför domstolen o. s. v.). Försvararen har alls icke någon skyldighet att bidrag till att skaffa utredning mot den tilltalade, det är åklagarens sak.
    I det följande skall jag söka att något belysa vissa punkter därför svararen, enligt min mening, även har skyldigheter. Jag håller mig då till sådana frågor, beträffande vilka olika meningar synas råda, och jag gör detta icke minst i förhoppning om att från dem, som tänka annorlunda än jag, få motsägelser så att en diskussion kan komma igång.
    Jag skall då först vända mig mot att försvarare ibland uttryckligen själv mer eller mindre går i borgen för huvudmannens oskuld. Försvararen säger t. ex. ungefär följande: »Det är ju uppenbart, att i det här målet finnes mycken bevisning, som talar mot min huvudman. Målet är väl också av den beskaffenhet, att om min huvudman erkände, så skulle han få villkorlig dom. Jag har noga framhållit för min huvudman, att om han begått brottet, så bör han erkänna, och att han då kan räkna med villkorlig dom. Trots detta vidhåller han, att han inte har begått denna gärning.» Men försvararen fortsätter kanske: »Under dessa mina långa samtal har jag, som från början var mycket misstrogen, själv blivit övertygad om att min huvudman är oskyldig.» Mot detta sista måste jag på det bestämdaste reagera. Försvararen har då gått in på ett område, som inte är hans. Han skall inte vara domare. Att försvararen i rättegången för in sin egen mening måste ju bero på att han vill påverka domstolen, uttalandet

 

776 ERIK THOMASSON.är alltså ett bevisdatum eller ett argument. Men varje bevisdatum eller argument måste få bemötas av motparten, i detta fall åklagaren. Och denne måste ju ha rätt att fråga hur försvararen kommit till sin åsikt — varmed man är inne på vad som förekommit mellan försvararen och den tilltalade, något som med all rätt försvaren icke är skyldig, icke berättigad att svara på. Det är vidare inkorrekt mot andra tilltalade, vilka också neka, men beträffande vilka försvararens samvete icke tillåter försvararen att göra ett dylikt uttalande.1 — Härmed har jag naturligtvis icke sagt annat än att en försvarare bör uppträda som om han trodde på sin huvudman.
    Bland det viktigaste i den nya rättegångsordningen är otvivelaktigt att rättegången skall vara koncentrerad. Vi alla, som under cirkulärprocessens tid och nu efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande sökt förverkliga denna koncentrerade rättegång, ha väl fått lära oss, att skall denna rättegång riktigt gå i lås, då kräves att domstolen och båda partsidorna medverka därtill. Visserligen skiljer sig brottmålsprocessen från tvistemålsprocessen därutinnan, att i den förra såsom ett förberedande led ingår den av statliga organ omhänderhavda förundersökningen, vilken är avsedd att bland annat så bereda målet att huvudförhandling kan äga rum. Såsom av det följande torde framgå kunna emellertid vissa underlåtenheter från försvararens sida göra, att i ett brottmål en utsatt huvudförhandling icke kan genomföras på rätt sätt.
    Den nya rättegångsordningen har visat sig dyrbar, både för de enskilda och för statsverket. Detta må vara väntat eller icke, vi alla medverkande måste sträva efter att alla onödiga utgifter undvikas. Härav följer — jämte mycket annat — att vi skola söka få huvudförhandlingen till stånd på enklaste sätt och att vi skola söka undvika att en utsatt huvudförhandling måste uppskjutas.
    En grundregel i tvistemålsprocessen är att båda parterna samt domstolen i god tid före huvudförhandlingen skola veta vad tvisten rör, vilka relevanta omständigheter äro ostridiga och vilka stridiga, samt alltså vad vardera parten har att bevisa. Tidigare

 

    1 Den av mig här hävdade meningen synes överensstämma med den engelska uppfattningen, se t. ex. HILBERY, Duty and art in advocacy s. 20: »No Counsel should express his personal confidence in his case. — — — it is utterly wrong.» Jfr SINGLETON, Conduct at the Bar, s. 35 o. f. 

ETT OCH ANNAT OM FÖRSVARARENS SKYLDIGHETER. 777metoder att överrumpla motparten — metoder vilka f. ö. i uppskovsprocessen icke voro så farliga — äro förbjudna. I straffprocessen har åklagaren (med några få undantag1) att bevisa alla de omständigheter vilka konstituera brottet. Den tilltalades erkännande inför rätta utgör dock (jämte det att erkännandet icke motsäges av övriga omständigheter) i de flesta målen tillräcklig bevisning. I flertalet mål erkänner också den tilltalade. Han har då i regel erkänt redan under förundersökningen. Ett erkännande under förundersökningen är emellertid icke ett processuellt erkännande (ehuru det kan vara ett viktigt bevisdatum). Att den tilltalade inför rätta bestrider den åtalade gärningen ehuru han dess förinnan erkänt får icke anses såsom en alltför märklig omständighet; den tilltalade har rätt därtill. Den till synes ändrade ståndpunkten kan bero på att den tilltalade missförstått polismannens fråga eller polismannen missförstått svaret. Den tilltalade kan ha varit okunnig om innebörden i det ena eller det andra. Sedan han fått tid att tänka på saken, kan han minnas bättre än vad han först gjorde. Här är inte endast fråga om erkännande eller bestridande av brottet i dess helhet utan även av viss omständighet, t. ex. tidpunkten för brottet, vilket kan ha sin betydelse för spörsmålet om preskription föreligger eller inte. En av försvararens skyldigheter är otvivelaktigt att med den tilltalade gå igenom allt vad den tilltalade erkänt vid polisundersökningen.
    Om i ett mål, där erkännande är tillräckligt, den tilltalade inför rätta förnekar gärningen, har åklagaren alltså att med vittnen eller på annat sätt styrka sin talan för att denna skall kunna bifallas. Om den tilltalade vid förundersökningen erkänt, synas följande alternativ tänkbara:

 

    A) Åklagaren har på förhand varit beredd på den ändrade ståndpunkten och alltså medhaft all behövlig bevisning. Åklagaren är då på den säkra sidan. Men om nu erkännandet vidhålles, har hela denna bevisning varit obehövlig. Vittnena måste i alla fall ha sin ersättning (denna utgör, trots höjningarna i samband med nya rättegångsbalken, f. ö. ofta icke full ersättning för vittnet). Den tilltalade kan med fullt fog säga: »När jag nu ärligt erkände allt, är det väl icke rättvist, att jag skall få betala dessa onödiga vittnen.» Domstolens planläggning av tingsdagen (en mycket besvärligare sak än vad man ofta synes antaga) skulle dessutom störas.
    B) Åklagaren har icke med sig sin bevisning, men söker få in vittnena med hjälp av telefon eller bud. Detta lyckas dock endast sällan.

 

    1 Se t. ex. 7 kap. 15 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen.

 

778 ERIK THOMASSON.    C) Åklagaren nedlägger åtalet. Detta sker ibland då åtalet avser flera brott och den ändrade ståndpunkten endast berör ett mindre betydelsefullt; åklagaren säger sig, att i det stora hela det icke betyder något, om den tilltalade dömes även för detta mindre brott.
    D) Åklagaren medhar icke bevisning, men huvudförhandlingen genomföres i alla fall. Detta alternativ synes orimligt; det må endast anföras att den tilltalade skulle kunna avsiktligt missleda åklagaren och att, efter det att åklagarna råkat ut för detta en eller annan gång, de säkerligen i fortsättningen så gott som alltid skulle åberopa vittnen även om den tilltalade erkänt vid förundersökningen.
    E) Åklagaren har icke med sig sin bevisning men begär och erhåller ny huvudförhandling. Detta alternativ synes mig vara det riktiga; det ger rättvisa åt båda parterna. Men uppskovet vållar ofta kostnader samt omak för domstolen. Parterna måste inställa sig en gång till,vilket kostar pengar särskilt om parterna bo på annan ort än tingsstället. Har försvarare inställt sig, skall denne ha sin ersättning för tidsspillan, resa o. s. v. Domstolen har för målet avsatt en viss tid, vilken mer eller mindre går till spillo under väntan på nästa mål; detta gäller i synnerhet på landsbygden och då nämnd skall deltaga i målet. Särskilt olägligt blir det därest den tilltalade är åtalad förflera brott samt vid polisundersökningen vidgått några och nekat till några, varför åklagaren inkallat vittnen för att styrka de bestridda gärningarna. Om det nu blir uppskov, måste ofta de inkallade vittnena skickas hem ohörda.

 

    Det synes mig uppenbart, att åklagaren som regel icke bör inkalla vittnen för att styrka redan erkända gärningar. Undantag bör naturligtvis göras — förutom vid grövre brott — när åklagaren på grund av sin kännedom om den tilltalade räknar med att denne ändrar sig; även i andra fall kan det finnas särskilt skäl att höra vittne. Genom att spara på vittnena iakttager åklagaren, i såväl statsverkets som den tilltalades, ofta även i vittnenas intresse de processekonomiska kraven. Att den tilltalade tager tillbaka sitt erkännande är dock undantaget, icke regeln; i de allra flesta fallen bli vittnena obehövliga om gärningen erkänts vid förundersökningen.
    Men det önskvärda är naturligtvis att åklagaren i god tid före huvudförhandlingen vet vad han har att bevisa, så att denna konflikt i sista stund över huvud taget icke uppkommer.
    Det synes mig icke obilligt att av en försvarare begära att om hans huvudman ändrar ståndpunkt försvararen så fort som möjligt härom underrättar åklagaren, så att denne vet vad han måste bevisa, och domstolen, så att denna får någon uppfattning om vad tid målet kan taga och med ledning härav kan planera tings-

 

ETT OCH ANNAT OM FÖRSVARARENS SKYLDIGHETER. 779dagen. (Obs. att denna planering av tingsdagen icke sker endast i domstolens eget intresse utan även i parters och vittnens samt, icke minst, för att advokaternas tid icke skall förspillas i onödig väntan på att ett mål börjar; om ett måls handläggning oväntat förlänges genom nya vittnen, innebär detta att nästa måls advokater få vänta.) Det är viktigt, att tillkännagivandet sker ögonblickligen, som regel per telefon, så att åklagare och domstol få tid på sig att anpassa sig därefter. Åklagaren skall icke vara pliktig att kasta allt annat arbete för att ordna denna sak, vilket bland annat kan innebära att han får göra för statsverket dyrbara extra resor, som icke i sista stund kunna samordnas med resor för andra tjänsteåligganden. Domstolen kan icke sätta ut nya mål i sista minuten. Att en försvarare i princip är pliktig att tillgodose de processekonomiska synpunkterna är väl så självklart, att det icke behöver närmare utvecklas; genom att förbilliga rättegången över huvud taget gör han det billigare även för sin huvudman. Den enda tänkbara invändningen vore, att försvararen skulle kunna försämra sin huvudmans ställning i själva saken. Naturligtvis skulle en försvarare kunna tänka sig att han genom en överrumpling vunne en fördel, men det förfarandet vore ovärdigt och det kan ju f. ö. motas genom att åklagaren får uppskov. Tvärtom bör det för huvudmannen vara förmånligt att den ändrade ståndpunkten kommer fram så fort som möjligt; en ändring i sista minuten har i regel mindre utsikt att vinna tilltro.1

 

    1 En norsk vän, förut overrettssakfører, numera sorenskriver, har på min begäran, efter samtal med andra norska jurister, uttalat sig på denna punkt. Han säger, att han icke känner till något direkt lagstadgande eller uttalande i norsk litteratur härom samt att enligt hans mening någon juridisk plikt för försvararen att upplysa domstolen om den ändrade ståndpunkten icke föreligger. Han anser emellertid, att om en tilltalad för sin försvarare omtalar, att han vill gå ifrån sitt erkännande inför polisen, så skall försvararen strax med den tilltalade överlägga om huruvida åklagaren bör veta detta på förhand. Samtycker den tilltalade, skall försvararen strax underrätta åklagaren; säger den tilltalade nej, »da har forsvareren neppe plikt, kanskje icke en gang rett, till å varsle». Min vän säger vidare bl. a.: »Jeg tror nokk også en norsk dommervilde sporre tiltalte om han har omtalt for sin forsvarer at han aktet å fragå sin tilståelse. Og tiltalte vil nokk bli spurt om forsvareren hadde foreslått hamå gjore påtalemyndigheten opmerksom på dette. Videre tror jeg nokk at ifald tiltalte svarer enten at det har forsvareren ikke gjort eller at han — tiltalte —motsatte sig at det blev gitt underretning til påtalemyndigheten vil det bli lagtfor dagen fra dommerens side en tydelig reaksjon. Jeg mener også at i de allerfleste tilfelder i hvertfald, vil en forsvarer være berettiget til å gi de oplys- 

780 ERIK THOMASSON.    Av den tilltalade själv kan väl i regel icke begäras så mycket, den tilltalade torde oftast ha svårt att överblicka de processuella konsekvenserna. Men annorlunda ligger saken till för yrkesmannen-försvararen.
    I nya rättegångsbalken är stadgat, att part skall på förhand angiva sin bevisning; i stämningsresolutionerna bruka ju de tilltalade anmodas att inom viss tid angiva sina vittnen. Här bör försvararen komma med uppgifterna i mycket god tid. Att begära vittnen i sista stund kan störa planeringen av tingsdagen och kan dessutom orsaka statsverket en onödig kostnad i det att en polisman kanske får göra en lång resa enbart för delgivningen. Även vittnena ha anspråk på att i god tid få veta inkallelsen så att de kunna ordna med sina egna angelägenheter. Mycket lyckligt är om försvararna noggrant angiva vad vittnena skola styrka, den tid vittnesförhöret kan beräknas pågå — detta sista har försvararen såsom mera insatt i saken än domaren större möjlighet att bedöma än denne — ävensom tiderna förlämpliga lägenheter till och från tingsstället och vittnenas egna önskemål. Domstolen får härigenom möjligheter att bättre planera tingsdagen och vid målets utsättande ta hänsyn även till att vittnet må förbruka så litet tid som möjligt, vilket senare minskar kostnaderna samt omaket för vittnet självt. Jag tror att utvecklingen kommer att gå därhän, att vittnena i mycket stor utsträckning icke inkallas till målets början utan till de klockslag, då man kan beräkna att varje vittne skall höras, och att detta kommer att minska kostnaderna avsevärt.
    För att en försvarare skall kunna i god tid rätta till en ståndpunkt som en tilltalad förut intagit, i god tid angiva sin bevisning samt i övrigt förbereda sin talan kräves, att försvararen i god tid ingående talat med sin huvudman (jfr 21: 7 andra st. RB). Min erfarenhet har visat mig, att det vanligaste felet med försvararnas förberedelse är att försvararen alltför sent träffat sin huvudman. Den gamla metoden från uppskovsprocessen att försvararen och hans huvudman träffade varandra första gången omedelbart före första inställelsen sitter tyvärr i fortfarande här

 

ninger i retten som viser at han — forsvareren — har handlet slik som god sakførerskikk tilsier. Dommeren må etter mit skjønn ha full rett til i rettsmotet å sporre forsvareren, etterat tiltalte er kommet med sine uttalelser, om grunnen til at det ikke er gitt påtalemyndigheten beskjed på forhånd, og må har ett til å uttale sin beklagelse over at slik underretning ikke er blit gitt —bortsett fra det tillfelde at tiltalte positivt har forbudt forsvareren å gi beskjed.» 

ETT OCH ANNAT OM FÖRSVARARENS SKYLDIGHETER. 781och var. Det kunde gå an under uppskovsprocessen, då kunde försvararen vid första inställelsen i stort sett begränsa sig till att begära uppskov och han begagnade väl tillfället att efter målets handläggning ingående tala med sin huvudman. Men nu är det ju inte meningen att man skall få uppskov, och då duger metoden inte heller. Träffar en försvarare sin huvudman först strax före huvudförhandlingen, blir försvararens insats mycket klen. Den blir ofta inte mera än några banala fraser om förmildrande omständigheter och villkorlig dom, saker, som domstolen precis lika gärna kunde säga sig själv. Ett personligt sammanträffande kan icke heller annat än i undantagsfall ersättas med telefonsamtal eller brev. Naturligtvis kan man härigenom få reda på någon enstaka omständighet. Men hur många tilltalade ha förmåga att i skrift uttrycka vad de ha att säga? Man vet juockså att vid en överläggning om en rättegång det ena svaret ger nästa fråga o. s. v. i nästan all oändlighet. Telefonsamtal kunna ju göra någon nytta, men de flesta människor tala icke lika öppet i telefon som när de sitta öga mot öga. Dessutom är den tilltalade kanske rädd för att någon på växelstationen skall höra vad han säger. En försvarares förnämsta insats är ofta icke att plädera utan att ta reda på den ena eller andra omständigheten. Om han sammanträffar med den tilltalade för sent, hinner han icke skaffa ny utredning. En försvarare är väl också som andra människor, att han kan behöva fundera på en sak, sova på den samt studera litteratur och rättsfall. Icke ger det domstolen någon trygghet att en försvarare kvällen före huvudförhandlingen pratat med den tilltalade!
    De flesta tycka väl att jag här framför en alldeles självklar sak. Även jag tycker att det sagda är självklart, men då jag flera gånger hos försvarare samt någon gång även hos en domstol (som t. ex. förordnat offentlig försvarare alldeles för sent) träffat på en annan åsikt, har jag velat behandla saken utförligt. Om en försvarare lägger sitt arbete så att han träffar den tilltalade först kvällen före huvudförhandlingen, har det naturligtvis många gånger gått bra ändå, vilket emellertid egentligen inneburit, att det icke funnits så mycket för försvararen att göra i saken. Men efter det advokaten haft tur i flera fall, kommer det ett, där det fanns något att ta reda på, något att fundera på, och när det fallet inträffar, kan försvararen icke med säkerhet veta på förhand.

 

782 ERIK THOMASSON.    Jag har ingående diskuterat denna sak med norska domare och advokater. Dessa ha blivit mycket förvånade över att en annan åsikt än den jag här förfäktar ibland gör sig gällande i Sverige. De norska advokaterna säga, att när de bli offentliga försvarare, så studera de handlingarna och därefter kalla de den tilltalade till sig. Ifall han inte vill komma, vill den norske advokaten icke ha målet, han vill inte stå inför rätten och visa sig okunnig.
    Vid avgörandet av frågan om villkorlig dom kunna domstolarna ibland icke undgå att ta hänsyn till huruvida den tilltalade får en lämplig anställning eller icke. Det ankommer i första hand på personundersökaren och skyddskonsulenten att söka skaffa en dylik anställning. Ibland kan emellertid en försvarare — t. ex.tack vare personlig bekantskap med en arbetsgivare — skaffa den tilltalade en bra plats, och då bör han även göra det. Arbetet därmed ingår i försvararens uppgifter och berättigar alltså till arvode.
    En försvarare bör naturligtvis söka begränsa en tilltalads skadeståndsskyldighet till det tillbörliga. I mål, där det kan bli villkorlig dom, betyder det emellertid mycket huruvida den tilltalade visar god vilja att gottgöra en skada, som han vållat. En försvarare bör låta den tilltalade visa att denne har god vilja härutinnan, även om naturligtvis ofta den tilltalades ekonomiska förmåga är klen. Försvararen bör alltså på förhand medverka till en uppgörelse om skadeståndet. Kan detta icke betalas genast, bör överenskommelsen bestämma regelbundna avbetalningar. Genom att den tilltalade går med på en överenskommelse kan målsägaren dessutom bli benägen att pruta; ibland tycker han nämligen, att det är bättre att få något genast än att hela skadeståndet lämnas åt framtiden, ibland tycker han, att han, som kanske har bättre ekonomi än den tilltalade, bör vara billig när den tilltalade dock försöker göra rätt för sig. Det händer naturligtvis, att en målsägare söker pressa till sig ett oskäligt högt skadestånd. I dylikt fall kan försvararen låta den tilltalade bjuda ett skäligt skadestånd att betalas i lämpliga terminer samt för domstolen omtala detta erbjudande. Kan den tilltalade ej betala något, bör försvararen visa detta genom att redogöra för den tilltalades inkomster och nödvändiga utgifter. En försvarare, som genom konstlade invändningar om t. ex. bristande behörighet hos målsägaren söker komma från skadeståndet, kan göra sin huvudman allvarlig skada — såvida nu icke domstolen säger sig: »Det

 

ETT OCH ANNAT OM FÖRSVARARENS SKYLDIGHETER. 783där har allt den tilltalade icke hittat på själv, det kan man inte lägga honom till last.»
    Jag skall sluta med att tala om en särskild förpliktelse, som åvilar advokaterna. Det är den att utbilda advokater, vilka äro intresserade av försvararens uppgifter och vilja ägna sig åt brottmålen. Det är att beklaga att juris kandidater, anställda å advokatbyråer, icke få vara offentliga försvarare. Jag kan förstå att advokater och domstolar nu vilja slå vakt om det begränsade advokatmonopol, som härutinnan genomdrivits. Men icke skulle det vara betänkligt om advokaterna finge låta sina biträden, vilka icke ännu hunnit bli ledamöter av samfundet, vara offentliga försvarare i lättare mål. Det skulle då gå att utbilda dem så småningom genom att ge dem allt svårare mål, och det skulle då även vara möjligt, innan de unga hunnit specialisera sig åt annat håll, att väcka de ungas intresse för dessa stundom icke tillräckligt uppskattade åligganden. Jag kan här i det väsentliga åberopa advokaten GOTTFARBS uttalanden i TSA 1948: 7. Att låta hos advokat icke anställda juris kandidater vara försvarare synes såsom regel icke tillrådligt, men därför skulle det icke vara något så märkligt att låta advokaterna, vilkas legalisering i nya rättegångsbalken icke medfört allenast rättigheter utan även skyldigheter för dem, hava sina biträden såsom försvarare. Det skulle inte skada om dessa yngre ibland finge höra på rättegångar, vilka deras chefer utföra inför domstolen men med vilkas förberedande biträdena sysslat. Det går väl inte att såsom i Englandta betalt för att biträdena sitta där såsom medhjälpare, men advokatbyråernas innehavare finge väl räkna biträdenas tidsspillan såsom en anskaffningskostnad för vad som otvivelaktigt är advokatbyråernas dyrbaraste tillgång, nämligen advokaterna själva.