ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN.

 

AV

 

ADVOKATEN HOLGER WIKLUND SEKRETERARE I ADVOKATSAMFUNDET.

 

Det svenska advokatväsendet har genom nya RB blivit föremål för rättslig reglering. Syftet därmed har i främsta rummet varit att tillgodose den rättssökande allmänhetens behov av kvalificerade rättegångsombud och rättegångsbiträden. Ett ordnat advokatväsen är emellertid av betydelse ej blott för rättsskipningen utan för hela rättslivet, icke minst för den viktiga del därav som utspelas utom rätta. Detta förhållande har stått klart för lagstiftaren. Nya RB:s regler om advokatväsendet syfta över huvud taget till upprätthållandet av en rättrådig och yrkesskicklig advokatkår, till vilken allmänheten kan vända sig för erhållande av hjälp i rättsliga angelägenheter i och utom rättegång. När statsmakterna genom nya RB gjort denna uppgift till sin, innebär detta ett fullföljande av de strävanden, som utgjort målsättningen för den sedan år 1887 existerande privata advokatsammanslutningen Sveriges advokatsamfund. När våra lagstiftare haft att utforma regler om advokatväsendet, ha de kunnat hämta värdefull vägledning i utländsk rätt. I alla kulturländer utom Sverige och Finland har nämligen advokatväsendet redan tidigare blivit reglerat. Principen är överallt densamma och innebär att de yrkesutövare, som i viss ordning prövats vara i besittning av erforderliga kvalifikationer som rättegångsombud, bilda en särskild kår, vilken å ena sidan erhållit en privilegierad ställning (advokattvång eller advokatmonopol) men å andra sidan underkastats särskild disciplinär kontroll. Denna kontroll är i regel överlämnad åt advokaterna själva genom deras organisationer. Undantagsvis (Norge) är den disciplinära kontrollen lagd i domstolarnas händer.
    Den reglering av det svenska advokatväsendet, som skett ge-

 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 813nom nya RB, avviker i väsentliga stycken från det utomlands gängse systemet och torde icke äga direkt motsvarighet i något land. Den viktigaste avvikelsen ligger däri att man hos oss icke infört vare sig advokattvång eller advokatmonopol utan nöjt sig med att förbehålla titeln advokat för de yrkesutövare, som tillhöra en i lag föreskriven advokatorganisation och därmed stå under dess kontroll. Vad nya RB gjort till föremål för reglering är framför allt två huvudspörsmål, nämligen dels frågan om legitimation av advokater, dels frågan om ordnande av den disciplinära kontrollen. I dessa hänseenden har som bekant följande ordning införts.

 

    För riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund, vars stadgar fastställas av Konungen. Advokat är den som är ledamot av samfundet (RB 8:1). Legitimation som advokat meddelas alltså i den formen att vederbörande antages till ledamot av samfundet.
    Villkoren för inträde i samfundet äro bestämda i lagen (RB 8:2). Sålunda fordras att vissa formella behörighetsvillkor äro uppfyllda (svenskt medborgarskap, 25 års ålder, juris kandidatexamen). Vidare uppställes krav på viss praktisk utbildning, varom närmare bestämmelser meddelas i stadgarna (3 § första st.). Dessa ge emellertid viss möjlighet till dispens från kraven på praktisk utbildning. Slutligen fordrar lagen att sökanden skall ha gjort sig känd för redbarhet och även i övrigt finnas lämplig att utöva advokatverksamhet. Till ledamot av samfundet får icke antagas den, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Beträffande vissa kategorier av befattningshavare i allmän tjänst (lagfarna domare i allmän domstol m. fl.) gäller ett absolut förbud mot beviljande av ledamotskap; för andra tjänstemän gäller förbud, från vilket dock dispens kan medgivas.
    Ansökan om inträde i advokatsamfundet prövas av styrelsen (RB 8:3). Avslås ansökan, äger sökanden fullfölja talan mot beslutet genom besvär till högsta domstolen (RB 8:8). Det har nyss nämnts att dispens i två avseenden kan ifrågakomma, nämligen dels från de i stadgarna uppställda kraven på praktisk utbildning, dels från förbudet beträffande vissa tjänstemän. Dispensprövningen torde i dessa båda fall uteslutande ankomma på styrelsen. Såvitt angår det sistnämnda fallet synes detta följa direkt av lagens ordalydelse; denna tolkning har ock av lagrådet antagits. Anledning torde saknas till antagande att annat skulle gälla i det förstnämnda dispensfallet; stadgarnas formulering lämnar emellertid rum för viss tvekan (3 § andra st. i stadgarna).
    Den disciplinära kontrollen över advokaterna är anförtrodd advokatsamfundets styrelse. Den utövar tillsyn över advokatväsendet och har att tillse att advokat såväl vid utförande av talan inför domstol som i sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvila honom. Advokat är skyldig att lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras

 

814 HOLGER WIKLUND.för denna tillsyn (RB 8:6). Härutöver innehålla stadgarna en bestämmelse, som möjliggör för styrelsen att genom samfundets sekreterare eller auktoriserad revisor granska advokats diarier och räkenskaper med tillhörande handlingar (40 § i stadgarna). De disciplinära åtgärder, som styrelsen kan vidtaga mot advokat, äro erinran, varning och uteslutning. De närmare förutsättningar, under vilka styrelsen skall eller må vidtaga dylik åtgärd, äro angivna i lagen (RB 8: 7 första och andra st.).
    Den som av styrelsen uteslutits ur samfundet äger föra talan mot beslutet genom besvär till högsta domstolen (RB 8: 8). Meddelad varning eller erinran kan däremot icke överklagas av den därav drabbade. Ej heller kan enskild person, som hos styrelsen gjort anmälan mot advokat, överklaga styrelsens beslut.
    Vid sidan av de nu återgivna bestämmelserna om disciplinärt förfarande har lagen sökt sörja för att advokat, som icke längre uppfyller de för ledamotskap uppställda formella behörighetsvillkoren, skiljes från samfundet. Advokat, som upphör att vara svensk medborgare eller flyttar ur riket eller förklaras omyndig eller försättes i konkurs eller antager sådan tjänst, som utgör hinder för vinnande av ledamotskap, är sålunda skyldig att genast utträda; gör han det ej, skall styrelsen förordna om hans uteslutning (RB 8: 7 tredje st.).
    Justitiekanslern har uttryckligen tillerkänts befogenhet att hos advokatsamfundets styrelse påkalla åtgärd mot advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig att vara advokat (RB 8: 6 andra st.). Vidare äger justitiekanslern hos högsta domstolen överklaga styrelsens beslut i alla disciplinärenden, vare sig dessa anhängiggjorts av honom eller upptagits av styrelsen självmant eller på anmälan av annan (RB 8: 8). I enlighet härmed är i stadgarna (38 § andra st.) föreskrivet att styrelsens beslut i disciplinärende genom dess försorg skall tillställas justitiekanslern. Dennes klagorätt avser även det fall att styrelsen skulle underlåta att ur samfundet utesluta advokat, som icke längre fyller de formella behörighetsvillkoren för ledamotskap i samfundet.
    Såsom redan nämnts har den rättsliga regleringen av det svenska advokatväsendet skett utan att vare sig advokattvång eller advokatmonopol införts. Processkommissionen, som avvisade advokattvånget såsom i alltför hög grad stridande mot den allmänna rättsuppfattningen i vårt land, föreslog advokatmonopol i hovrätterna och högsta domstolen, och detta förslag upptogs i 1931 års proposition men rönte motstånd från riksdagens sida och upptogs därför icke i processlagberedningens förslag. Allenast i ett avseende har nya RB givit advokaterna monopol på en arbetsuppgift, nämligen i fråga om uppdrag såsom offentlig försvarare i brottmål (RB 21:5). Även i detta avseende har emellertid genom särskild bestämmelse i promulgationslagen K. M:t tillagts befogenhet att tillsvidare medgiva undantag från regeln (Rp 27 §). I stället för att införa advokatmonopol har nya RB givit advokaterna ensamrätt till advokattiteln, och genom bestämmelse i strafflagen har straffskydd för titeln tillskapats (SL 10: 14).

 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 815    Den nya ordningen har kunnat med minimalt besvär för statsmakterna genomföras därigenom att den privata sammanslutningen Sveriges advokatsamfund frivilligt ändrat sina stadgar till överensstämmelse med nya RB, varpå stadgarna den 31 oktober 1947 fastställts av Konungen. Vid årsskiftet 1947/48 upphörde advokatsamfundet att längre vara en enskild sammanslutning. Från och med den 1 januari 1948 är samfundet den offentligrättsliga advokatsammanslutning, varom stadgas i rättegångsbalken.
    Syftet med denna uppsats är bl. a. att lämna en redogörelse för hur den nya ordningen hittills fungerat och i anslutning härtill göra några reflexioner. Innan så sker må i korthet erinra som hur advokatväsendet är ordnat i Danmark och Norge. En jämförelse med dessa länder är nämligen i vissa hänseenden av intresse. Särskilt gäller detta Danmark, därför att man där liksom hos oss har ett offentligrättsligt advokatsamfund, vilket däremot saknas i Norge.
    I Danmark gäller som huvudregel advokatmonopol. Legitimation (beskikkelse) som advokat (sagfører) meddelas av justitieministeriet. För att få beskikkelse fordras bl. a. juridisk examen samt viss praktisk juridisk verksamhet, i vilka hänseenden kraven äro olika för olika grader av sagførere: højesteretssagførere, landsretssagførere och sagførere ved underret (denna skillnad mellan olika grader av advokater behandlas icke vidare i det följande). Vidare fordras att sökanden styrker att han fört en rättskaffens vandel. Alla sagførere äro sammanslutna i en i retsplejeloven föreskriven förening av offentligrättslig natur, Det Danske Sagførersamfund. Medlemskap i denna sammanslutning förvärvas automatiskt genom beskikkelsen som sagfører. Sagførersamfundets styrelse (sagførerrådet) har sålunda formellt icke att pröva inträdesansökningar men har ändock i lagen tillerkänts ett betydande inflytande vid behandlingen av ansökningar om beskikkelse som landsretssagfører eller sagfører ved underret. I dessa ärenden skall nämligen justitieministeriet inhämta yttrande från sagførerrådet, och om dess yttrande går ut på att sökanden icke i tillbörlig omfattning deltagit i praktiken eller att han icke fört en rättskaffens vandel, får ansökan icke annat än vid särskilda omständigheter och först efter sagførerrådets förnyade hörande bifallas.
    Liksom sagførerrådet formellt icke är prövningsmyndighet i ärenden rörande meddelande av beskikkelse, har rådet i princip icke heller rätt att utesluta någon ur sagførersamfundet. Principiellt kan en sagfører icke berövas sin beskikkelse annat än genom domstols dom. Domstol kan sålunda förklara en sagfører förlustig rätten att utöva advokatverksamhet, om denne genom dom finnes skyldig till straff-

 

816 HOLGER WIKLUND.bar handling, som gör honom ovärdig den aktning och det förtroende, som en advokat måste åtnjuta. Efter fem års förlopp äger dock justitieministern undantagsvis och efter sagførerrådets hörande meddela ny beskikkelse. Förlust av rätten att utöva advokatverksamhet innebär att medlemskapet i sagførersamfundet upphör.
    Den disciplinära kontrollen över de danska advokaterna utövas enligt retsplejeloven av sagførerrådet. De disciplinära straffen äro i rettesættelse (närmast = varning), förbud att utföra vissa saker eller förrättningar, böter högst 5,000 kronor (tillfalla statskassan) samt suspension under högst ett år. Finner sagførerrådet icke tillräcklig anledning föreligga att använda straff, kan rådet tilldela vederbörande advarsel (närmast = erinran). Går sagførerrådets beslut ut på advarsel eller annat disciplinstraff än låga böter (upp till 40 kronor), äger den av påföljden drabbade påkalla prövning av beslutet hos landsretten, som, efter att ha hört sagførerrådet och den dömde vid förhandling inför stängda dörrar, antingen fastställer eller upphäver sagførerrådets beslut. Däremot äger icke någon offentlig myndighet rätt att överklaga sagførerrådets beslut i disciplinärenden. I vad mån sagførerrådets beslut bör offentliggöras eller icke, bestämmer rådet själv.
    Retsplejeloven ger sagførersamfundet möjlighet att genom bestämmelse i stadgarna överflytta disciplinärendenas avgörande från sagførerrådet till ett särskilt organ, sagførernævnet, vars medlemmar väljas av en valkorporation inom sagførersamfundet. Av denna möjlighet har sagførersamfundet begagnat sig, sedan det visat sig att det blev alltför betungande för sagførerrådet att jämte övriga samfundsangelägenheter även handlägga disciplinärendena.
    Vid sidan av den disciplinära kontroll, som enligt vad nu sagts utövas av sagførersamfundets organ, äro de danska advokaterna för överträdelse av de i retsplejeloven meddelade föreskrifterna eller förseelse i verksamheten som sagførere underkastade strafflagens bestämmelser om straff för tjänsteförseelser. Enligt inhämtade upplysningar lära emellertid dessa bestämmelser i praktiken icke tillämpas, utan man nöjer sig med den av sagførersamfundets organ utövade kontrollen.1

 

    I Norge råder liksom i Danmark principiellt advokatmonopol (i viss utsträckning t. o. m. advokattvång). Legitimation meddelas av justitiedepartementet. De viktigaste förutsättningarna äro viss ålder, intyg om hederlig vandel samt vissa juridiska kvalifikationer. För rätt att uppträda vid lagmannsrett fordras viss praktisk verksamhet. Även i Norge finnas olika grader av advokater: høyesterettsadvokater och sakførere. För legitimation som høyesterettsadvokat uppställas särskilda krav. Någon offentligrättslig advokatsammanslutning är

 

    1 I redogörelsen för förhållandena i Danmark ha vissa 1946 införda särskilda bestämmelser, avseende utrensning av personer, som under den tyska ockupationen ådagalagt ett nationellt ovärdigt uppträdande, utelämnats. 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 817icke föreskriven. Den disciplinära kontrollen är ordnad så att strafflagens bestämmelser om förseelser i allmän tjänst gjorts tillämpliga på advokater och sakførere. Domstol kan alltså efter åtal och under i lagen närmare angivna förutsättningar döma en advokat eller sakfører till böter eller förlust av legitimationen. Dömes en advokat eller sakfører till svårare straff för allmänt brott, kan såsom särskilt straff därtill knytas förlust av legitimationen eller suspension, om den dömde genom brottet visat sig ovärdig förtroendet såsom sakfører eller kränkt sina plikter som sådan. Även justitiedepartementet kan återkalla legitimationen, om vederbörande gjort sig skyldig till »urettskaffent forhold»; i detta fall föreligger emellertid klagorätt till høyesteretts kjæremålsutvalg.
    Det har redan nämnts att någon i lag föreskriven advokatsammanslutning med offentligrättsliga funktioner icke existerar i Norge. Däremot finnes en privat sammanslutning, Den Norske Sakførerforening, till vilken det övervägande antalet advokater och sakførere äro anslutna. Oberoende av domstolarnas disciplinära kontroll utövar denna förening genom sina organ tillsyn över medlemmarnas verksamhet. Finner föreningens huvudstyrelse att en medlem har handlat i strid mot god advokatsed, äger huvudstyrelsen tilldela honom advarsel eller i rettesettelse eller, i svårare fall, ådöma honom böter på intill 500 kronor. Har en medlem uppträtt så att han icke bör vara medlem av föreningen, kan han av huvudstyrelsen uteslutas. Efter framställning av vederbörande kretsstyrelse kan huvudstyrelsen med viss kvalificerad majoritet upphäva uteslutningen efter tre år eller, om samtliga ledamöter äro därom ense, även tidigare.

 

    Den tid av något över två år, som förflutit sedan vår nya rättegångsbalk trädde i kraft, är naturligtvis alltför kort för att man skulle våga på erfarenhetsmässig grund göra några bestämda uttalanden rörande ändamålsenligheten i dess reglering av advokatväsendet. En kort redogörelse för hur den nya ordningen hittills fungerat torde dock vara av visst intresse.
    Såsom var att vänta föranledde nya RB en stark ökning av antalet ansökningar om inträde i advokatsamfundet. Då nya RB icke tillskapat något advokatmonopol beträffande rättegångar i allmänhet, torde förklaringen till nämnda ökning väsentligen vara att söka däri att många yrkesutövare, som av en eller annan anledning tidigare stått utanför samfundet, nu velat genom ledamotskap i samfundet bevara den advokattitel, som de tididigare varit — i varje fall lagligen — oförhindrade att begagna.
    Antalet inträdesansökningar under åren 1944—1949 framgår av följande tabell, som också lämnar upplysning om styrelsens beslut:

 

     52—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

818 HOLGER WIKLUND.Avslagna ansökningarÅr Bifallna ansök-ningar Bristande SummaBristande eller ej Andra Summa ärendenkvalifika- styrkt skäl1 avslagnationstid lämplighet1944 36 1 6 1 8 441945 21 1 4 4 9 301946 26 3 3 1 7 331947 86 8 14 5 27 1131948 75 12 22 18 52 1271949 40 7 1 2 10 50

 

    Att den starka ökningen av antalet inträdesansökningar redan 1947 får ses mot bakgrunden av nya RB:s blivande ikraftträdande den 1 januari 1948 torde vara uppenbart. Antalet samfundsledamöter, som under många år oavbrutet stigit, har på de senaste tio åren ökat med c:a 225. Av denna ökning faller ett antal av c:a 150 på tiden efter den 1 januari 1947. Antalet samfundsledamöter utgör nu 877.
    Det vill synas som om den av nya RB föranledda »rushen» nu vore över (jfr 1949 års siffror).
    Såsom framgår av tabellen avslog styrelsen under åren 1948 och 1949 tillhopa 62 inträdesansökningar. Besvär över styrelsens beslut har hos högsta domstolen anförts i 23 av dessa fall. I två fall ha besvären sedermera återkallats, och i ett fall har målet förklarats desert. I övriga tjugo fall har högsta domstolen i sjutton fall fastställt styrelsens beslut och i tre fall med ändring av styrelsens beslut förklarat sökanden berättigad att vinna inträde i samfundet, varefter styrelsen antagit vederbörande till ledamot av samfundet.
    Även i fråga om disciplinärendena har efter nya RB:s ikraftträdande en icke oväsentlig ökning av antalet kunnat konstateras. I nedanstående tabell redovisas antalet av advokatsamfundets styrelse avgjorda disciplinärenden under åren 1944—1949 med angivande av styrelsens beslut:
År Uteslut- Varning Erinran Särskilt Utan Summaning uttalande åtgard1944 — 1 9 1 20 311945 — — 3 2 20 251946 1 1 5 6 19 321947 1 2 5 4 13 251948 3 4 15 7 43 721949 3 5 6 9 43 66

 

    Ökningen av antalet disciplinärenden är svårare att förklara än ökningen av antalet inträdesansökningar. I och för sig är det visserligen naturligt, om ett ökat ledamotsantal också leder till en ökning

 

    1 Statstjänst, bolagsförhållande med eller anställning hos annan än advokat, underlåtenhet att tillhandahålla erforderlig utredning, verksamhet av alltför ringa omfattning etc. 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 819av antalet disciplinärenden (absolut sett), men ökningen under åren 1948 och 1949 är icke desto mindre påfallande. Då antalet disciplinärenden avseende under de senaste åren nyintagna ledamöter icke (relativt sett) är större än beträffande äldre ledamöter, beror ökningen icke på att de nya ledamöterna skulle vara sämre än de gamla. Snarare torde ökningen sammanhänga därmed att publiciteten kring nya RB och advokatsamfundets förändrade ställning på ett helt annat sätt än tidigare riktat allmänhetens uppmärksamhet på styrelsens disciplinära befogenheter och därigenom föranlett väsentlig ökning av antalet anmälningar. Det stora antal ärenden, som under åren 1948 och 1949 icke föranlett någon styrelsens åtgärd, visar att obefogade anmälningar i betydande utsträckning förekommit.
    I ett av de sex fall, där styrelsen under åren 1948 och 1949 uteslutit ledamot ur samfundet, har den uteslutne överklagat styrelsens beslut, som emellertid av högsta domstolen fastställts. I två av de fall, där styrelsen under år 1948 tilldelat ledamot varning eller erinran, har justitiekanslern anfört besvär hos högsta domstolen (fallen rörde en och samma ledamot). Sedan det blivit utrett att den ifrågavarande advokaten även i annat avseende än dem, som varit föremål för styrelsens bedömande, åsidosatt sina plikter, blevo ärendena på styrelsens begäran återförvisade till styrelsen, som därpå uteslöt vederbörande ur samfundet. I ett av de fall, där styrelsen under år 1949 tilldelat ledamot varning, har justitiekanslern fullföljt talan mot beslutet. Detsamma är förhållandet med två under år 1950 meddelade beslut om varning. Dessa tre besvärsmål äro nu beroende på högsta domstolens prövning.

 

    Skall man trots den relativt begränsade erfarenhet, som hittills vunnits, göra några uttalanden rörande ändamålsenligheten i nya RB:s reglering av advokatväsendet, synes man till en början kunna konstatera att den för antagande av nya advokater stadgade ordningen visat sig fungera på ett i stort sett tillfredsställande sätt. Styrkan i denna ordning ligger framför allt däri att lagstiftaren upprätthållit kravet på en verklig lämplighetsprövning och icke nöjt sig med att uppställa vissa formella behörighetsvillkor och därutöver allenast fordra viss schablonmässig utredning i form av mer eller mindre standardiserade lämplighetsintyg. Genom att i första hand anförtro lämplighetsprövningen åt advokatsamfundets styrelse, som i sin tur har att inhämta yttrande från styrelsen för vederbörande avdelning av samfundet, har lagen sörjt för att prövningen verkställes av det organ, som har både den största erfarenheten på området och de bästa möjligheterna att vinna utredning om sökandens person och kvalifikationer. Det vill synas som om ur denna synpunkt den svenska ordningen vore att föredraga framför både den danska

 

820 HOLGER WIKLUND.och den norska, även om olikheten mellan svensk och dansk rätt i ifrågavarande hänseende måhända är mera formell än reell (jämför vad i det föregående anförts om sagførerrådets med inflytande i ärenden rörande ansökan om beskikkelse).
    Även om man betraktar frågan ur sökandens synpunkt, torde den svenska ordningen kunna betecknas såsom mycket tillfredsställande, då den nämligen möjliggör för sökanden att få ett av styrelsen meddelat avslagsbeslut omprövat av landets högsta judiciella myndighet. Det lärer näppeligen med fog kunna göras gällande annat än att lagen härigenom skapat än starkare garanti mot godtycke än om prövningen — såsom fallet är i Danmark och Norge — lagts i administrativ myndighets hand. Möjligen kan mot den svenska ordningen invändas att en ren lämplighetsprövning faller utanför en domstols egentliga arbetsuppgifter. Det synes dock vara med fullt fog som man låtit eventuella betänkligheter i denna riktning vika för önskvärdheten att skapa starkast möjliga skydd mot en godtycklig behandling av de sökande.
    Alldeles utan missnöjesyttringar har den av nya RB tillskapade ordningen för prövning av inträdesansökningar naturligtvis icke kunnat praktiseras. Den som fått sin ansökan om inträde avslagen och vars besvär över beslutet ogillats, har självfallet ofta svårt att förlika sig med utgången. Att han själv skulle erkänna det berättigade däri, vore i allmänhet för mycket begärt. Dagspressen har vid ett par tillfällen innehållit referat, vari viss kritik framförts mot lagstiftningen eller mot behandlingen av det i referatet omnämnda ärendet. I åtskilliga andra fall har det förekommit att representanter för tidningarna, efter att ha inhämtat sökandens version av saken, satt sig i förbindelse med advokatsamfundets sekretariat och begärt närmare upplysningar, därvid visst tvivel om det berättigade i avslagsbeslutet framskymtat. Av lätt insedda skäl (framför allt hänsyn till sökanden) har det i allmänhet icke varit möjligt att tillhandahålla pressen någon närmare redogörelse för förhållandena i det särskilda fallet. Det är väl att antaga att den misstro mot den nya ordningen, som sålunda understundom framskymtat, väsentligen är att hänföra till de initialsvårigheter, varmed man vid en genomgripande omgestaltning alltid måste räkna. Klart är att särskilda svårigheter yppat sig, när det gällt att under tiden närmast efter nya RB:s ikraftträdande pröva ett

 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 821mycket stort antal inträdesansökningar från yrkesutövare, som länge praktiserat i yrket men av olika skäl stått utanför advokatsamfundet.
    Vad angår de för inträde i advokatsamfundet stadgade villkoren har styrelsen i ett par avseenden ställts inför spörsmål, vilkas lösning icke är alldeles given. Det ena av dessa avser frågan, huruvida man beträffande sökande, som driver egen verksamhet, äger uppställa krav på att verksamheten skall vara av viss omfattning eller om hur obetydlig verksamhet som helst skall anses kvalificera för inträde i samfundet. Starka sakskäl tala utan tvivel för den förstnämnda ståndpunkten. Styrelsen har också ställt sig på denna ståndpunkt, och till denna uppfattning har högsta domstolen i ett par fall principiellt anslutit sig. Mot denna uppfattning kan naturligen invändas och har också invänts, att det innefattar en obillighet mot sökanden att vägra honom inträde i samfundet därför att hans verksamhet är av alltför ringa omfattning, eftersom nämligen just avsaknaden av ledamotskap i samfundet gjort det svårt för sökanden att upparbeta en verksamhet av tillräcklig omfattning. Det måste rättvisligen erkännas att det ligger en kärna av sanning i detta resonemang. Man har emellertid här att göra med en av de egendomligheter, som blivit en följd av att lagstiftaren icke i samband med den rättsliga regleringen av advokatväsendet infört advokatmonopol. Hade man gjort det, skulle det givetvis över huvud taget ha varit omöjligt att som kvalifikationsgrund fordra eller godkänna egen »advokatverksamhet», ty ingen kunde ju då driva sådan utan att vara advokat. Följden skulle bliva att praktiskt taga alla aspiranter förvärvade sin praktiska advokatutbildning genom tjänstgöring som biträde hos advokat eller å rättshjälpsanstalt, en i och för sig mycket lämplig lösning. Så länge lagstiftaren icke vill införa advokatmonopol utan tvärtom anser att yrkesmässig verksamhet som rättegångsombud bör få drivas även av andra än advokater, saknas emellertid anledning att frångå kravet på att verksamheten, när den åberopas såsom kvalifikationsgrund för inträde i samfundet, måste vara av icke alltför obetydlig omfattning. Om advokatmonopol införes, bortfaller hela problemet (här bortses från eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser).
    Den andra fråga som vållat viss tvekan gäller inträdessökande som uppnått relativt hög ålder. I de stadgar, som gällde för

 

822 HOLGER WIKLUND.advokatsamfundet före den av nya RB föranledda stadgeändringen, fanns en bestämmelse av innehåll att den, som intill 55 års ålder ägnat sig huvudsakligen åt annat än advokatverksamhet, ej finge utan synnerliga skäl antagas till ledamot. Denna bestämmelse ströks ur stadgarna, sedan från justitiedepartementet uttalats att densamma knappast syntes förenlig med nya RB. Då goda skäl kunna anföras för en bestämmelse av angivet slag (det vore uppenbarligen icke lämpligt, om nyrekryteringen till advokatsamfundet till betydande del skulle ske från olika kategorier av pensionerade jurister från andra yrkesområden), och det synes tveksamt i vad mån den i lagen föreskrivna lämplighetsprövningen bereder tillräcklig möjlighet att förhindra en olämplig utveckling i detta hänseende, synes kunna ifrågasättas, huruvida icke i rättegångsbalken och stadgarna borde införas en bestämmelse av samma eller liknande slag som den nyss återgivna.
    Vad angår den disciplinära kontrollen över advokaterna torde det få betraktas som en av nya RB:s förtjänster att man icke följt det norska utan det danska exemplet och sålunda inrättat ett offentligrättsligt advokatsamfund, åt vars styrelse tillsynen över advokatväsendet anförtrotts. Redan processkommissionen förordade en sådan lösning. I dess betänkande framhölls sålunda att den disciplinära kontrollens överlämnande åt domstolarna vore förenad med betydande olägenheter. Det kunde, anförde kommissionen bl. a., på goda grunder betvivlas att en dylik kontroll skulle bliva vidare effektiv. Det måste alltid bliva mer eller mindre beroende av tillfälligheter, huruvida åtal kommer till stånd. Genom den disciplinära kontrollens anordnande i den allmänna straffrättskipningens form finge kontrollen en formell anstrykning, som ej vore önskvärd. En offentlig rättegång för en obetydlig förseelse vore vidare ägnad att väcka ett onödigt uppseende till skada för advokaten i hans fortsatta utövning av yrket.
    Mot nya RB:s ordnande av den disciplinära kontrollen torde i flertalet avseenden icke mycket vara att erinra. En olägenhet, som redan gjort sig kännbar, ligger emellertid däri att så få reaktionsformer stå till styrelsens förfogande. Särskilt föreligger ett behov av att vid vissa allvarligare förseelser kunna vidtaga någon disciplinär åtgärd, som är mera kännbar än varning men mindre sträng än uteslutning. Med nuvarande regler tving-

 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 823as styrelsen stundom att välja mellan dessa två åtgärder, oaktat styrelsen finner den ena för mild och den andra för sträng. Närmast till hands skulle i och för sig ligga att efter danskt mönster införa viss tids suspension, men denna form av disciplinär bestraffning passar å andra sidan mindre väl in i ett rättssystem, där advokatmonopol saknas. En suspension betyder i Danmark att vederbörande avstänges från advokatverksamheten; hos oss torde den knappast få annan konsekvens än att den suspenderade temporärt förlorar rätten att kalla sig advokat, medan han däremot obehindrat kan fortsätta sin verksamhet. Anses det av dessa skäl omöjligt att hos oss införa suspension, synes i stället böra övervägas att införa rätt för styrelsen att ådöma böter intill visst belopp. Om suspension eller böter eller båda dessa reaktionsformer infogas i det disciplinära systemet, bör den av dessa påföljder drabbade äga rätt att — liksom vid uteslutning — överklaga styrelsens beslut hos högsta domstolen.
    I samband med vad nyss anförts om suspension förtjänar framhållas att klarare linjer vore önskvärda i fråga om verkan av uteslutning ur samfundet. I processlagberedningens förslag till rättegångsbalk uttalas den meningen att förslagets regler om de allmänna villkoren för behörighet att vara rättegångsombud i allmänhet torde leda till att den som uteslutits ur advokatsamfundet ej kan tillåtas att uppträda som ombud, varom särskild bestämmelse dock ej ansetts böra meddelas. Våra domstolar synas emellertid regelmässigt icke tillämpa lagen på detta sätt utan tillåta uteslutna advokater att uppträda. Denna inställning är i och för sig icke heller underlig. Det kan för domstolarna framstå som stötande att vägra den som uteslutits ur samfundet rätt att uppträda som rättegångsombud, medan den som fått ansökan om inträde i samfundet avslagen eller som aldrig ansökt om inträde obehindrat kan uppträda, blott han anses uppfylla de icke alltför rigorösa kraven i RB 12:2. Återigen en illustration till svårigheten att rationellt ordna advokatväsendet, när statsmakterna icke vilja införa advokatmonopol.
    Såsom en viss brist i nya RB:s regler om den disciplinära kontrollen kan anföras att avfattningen av bestämmelserna i RB 8: 7 första och andra st. synas lägga hinder i vägen för vidtagande av disciplinär åtgärd i alla sådana fall, där vederbörande advokats förseelse icke begåtts i hans verksamhet som advokat och icke heller innebär någon oredlighet. I ett par fall har efter

 

824 HOLGER WIKLUND.nya RB:s ikraftträdande till styrelsen anmälts förfarande av antydd art, som sakligt sett väl motiverat disciplinär åtgärd (fråga har varit om ytterst olämpligt skrivsätt i mål, där advokaten själv varit part); styrelsen har emellertid funnit sig lagligen förhindrad att vidtaga dylik åtgärd, och justitiekanslern har icke fullföljt talan mot styrelsens beslut. Före den av nya RB föranledda stadgeändringen innehöllo stadgarna en bestämmelse, som gav styrelsen rätt att tilldela ledamot varning eller erinran, om han gjort sig skyldig till handling ägnad att menligt inverka på samfundets anseende (vid försvårande omständigheter kunde den felande t. o. m. uteslutas ur samfundet). Bestämmelsen fick på justitiedepartementets hemställan utgå såsom icke förenlig med RB 8: 7. Det synes böra övervägas, huruvida icke någon bestämmelse av ifrågavarande innebörd borde införas i lagen och stadgarna, därvid bestämmelsen dock bör erhålla sådan formulering att icke advokatens privata liv lägges under styrelsens disciplinära kontroll.
    En fråga, till vilken styrelsen haft att taga ställning, är den, huruvida styrelsen äger vidtaga disciplinär åtgärd mot advokat på grund av förfarande, som ägt rum innan denne vunnit inträde i samfundet. Styrelsen har funnit sig sakna befogenhet att i sådant fall besluta om disciplinär åtgärd; mot styrelsens beslut har talan icke fullföljts av justitiekanslern. Ett med denna fråga sammanhängande spörsmål är, huruvida laglig möjlighet föreligger att i annan ordning än genom disciplinförfarande skilja en ledamot från samfundet, om det efter hans inträde uppdagas att han tidigare gjort sig skyldig till förfarande, som, därest det varit känt vid behandlingen av inträdesansökan, otvivelaktigt skulle ha föranlett avslag å denna, samt, om det inträffat efter inträdet, skulle ha föranlett uteslutning. Spörsmålet synes ytterligt svårbesvarat. Justitiekanslerns befogenhet jämlikt RB 8: 6 andra st. torde icke omfatta ifrågavarande fall. Huruvida RB:s regler om resning kunna tillämpas med avseende å ett beslut av advokatsamfundets styrelse, varigenom inträdesansökan bifallits, synes tveksamt.
    Själva förfarandet i disciplinärenden är icke reglerat i lagen, utan därom meddelas bestämmelser i stadgarna. Efter nya RB:s ikraftträdande har det visat sig att en viss omarbetning av dessa bestämmelser bör äga rum. Det är framför allt i två hänseenden som förändringar synas påkallade. Dels har det visat sig önsk-

 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 825värt att i sådana fall, där styrelsen självmant upptager fråga om disciplinär åtgärd, på ett eller annat sätt sörja för att en kontradiktorisk förhandling kommer till stånd, dels synes det bliva nödvändigt att lätta styrelsens arbetsbörda, då styrelsen nämligen har svårt att vid sidan av den disciplinära verksamheten även medhinna övriga arbetsuppgifter. I sistnämnda hänseende synes man ha att välja mellan att uppdela styrelsen på två avdelningar, vilka båda skulle handlägga ärenden av alla slag, eller ock att efter danskt mönster överlämna disciplinärendena till ett särskilt organ, medan styrelsen skulle bibehålla övriga uppgifter.
    Såsom nämnts i det föregående äger justitiekanslern rätt att hos högsta domstolen föra talan mot alla styrelsens beslut i disciplinärenden, vilka beslut därför genom styrelsens försorg skola tillställas honom. Något förslag i denna riktning fanns varken i processkommissionens betänkande eller i 1931 års proposition; ej heller synes något yrkande därom ha framställts under riksdagsbehandlingen 1931. Förslaget i denna del framlades av processlagberedningen under motivering allenast att de allmänna intressen, som vore förknippade med advokaternas verksamhet, vore av den vikt att de borde äga en målsman utanför advokaternas egen krets.
    Huruvida tillräckliga skäl föreligga för den sålunda gällande ordningen, synes kunna dragas i tvivelsmål. Den bakom densamma liggande tanken måste väl ha varit den att det allmännas intresse av att olämpliga personer icke kvarstode i samfundet krävde att det allmänna genom någon sin representant bereddes möjlighet att draga styrelsens beslut i disciplinärenden under högsta domstolens prövning. Närmast måste man alltså ha åsyftat att skapa ett korrektiv för det fall att styrelsen skulle underlåta att ur samfundet utesluta en advokat, som gjort sig skyldig till sådant handlingssätt att han bort uteslutas. Det bör emellertid observeras att det allmänna har precis samma intresse av att olämpliga personer icke beviljas inträde i samfundet. För detta fall har lagen emellertid icke stadgat någon klagorätt för justitiekanslern. Anledningen är säkerligen den att lagstiftaren haft den i och för sig mycket välgrundade uppfattningen att styrelsens intresse av att ståndets anseende upprätthålles utgör den ur det allmännas synpunkt allra starkaste garantien emot att olämpliga personer beviljas inträde. Om

 

826 HOLGER WIKLUND.detta är riktigt, är det emellertid svårt att se, varför icke samma skäl skulle kunna anföras i fråga om disciplinärendenas behandling. Det kan i detta sammanhang nämnas att när man i Danmark principiellt icke velat förläna sagførerrådet befogenhet att utesluta någon ur sagførersamfundet, d. v. s. fråntaga honom rätten att utöva advokatverksamhet, utan lagt denna befogenhet i domstolarnas händer, så har detta — enligt vad en framstående dansk advokat upplyst — berott icke därpå att man befarat för stor mildhet i bedömningen utan därpå att man fruktat att sagførerrådet kunde »for standens skyld» visa benägenhet för alltför stor stränghet mot advokaterna. Det må också erinras om att processkommissionen, som utan tvekan förordade den disciplinära kontrollens överlämnande åt advokaterna själva, uttryckligen uttalade att densamma därigenom komme att utövas av personer, som i erfarenhet om advokatyrkets olika förhållanden stode framom varje annat organ och därför ägde särskilda förutsättningar att rätt utöva sin myndighet.
    Om det sålunda kan ifrågasättas, huruvida justitiekanslerns klagorätt ur allmän synpunkt är behövlig, kommer härtill det förhållandet att vissa principiella och praktiska olägenheter äro förknippade med denna klagorätt. Först och främst kan sålunda mot densamma anföras att den — för att använda processkommissionens uttryckssätt i annat sammanhang1 — kan ge den disciplinära kontrollen en formell anstrykning, som icke är önskvärd. Det är här icke fråga om straffrättsskipning i vanlig mening, och disciplinförfarandet bör icke utan vidare få samma prägel som en brottmålsprocess; utan risk för missförstånd vågar man kanske säga att det icke är något fel, om disciplinförfarandet i någon mån har en patriarkalisk anstrykning. Med justitiekanslern som åklagare och högsta domstolen som prövningsmyndighet kan en sådan prägel över förfarandet icke gärna bibehållas. Vidare kan mot överlämnandet till justitiekanslern av samtliga beslut i disciplinärenden anföras att detsamma leder till att alla dessa beslut bliva offentliga. Såsom ett skäl mot den disciplinära kontrollens överlämnande åt domstolarna framhöll processkommissionen bl. a. att en offentlig rättegång vore ägnad att väcka ett onödigt uppseende till skada för advokaten i hans fortsatta yrkesutövning. Detta skäl har i

 

    1 Jfr ovan s. 822.

 

ADVOKATSAMFUNDET EFTER PROCESSREFORMEN. 827förevarande sammanhang sin fulla giltighet. Pressen har visserligen hittills ådagalagt stor hänsynsfullhet och icke publicerat styrelsens beslut i andra fall än sådana, där beslutet överklagats av justitiekanslern. Risk föreligger emellertid för att t. ex. en advokat, som för en obetydlig förseelse tilldelats erinran, en vacker dag får på grund härav schavottera inför offentligheten. Slutligen kan mot disciplinärendenas överlämnande till justitiekanslern anföras att det ligger någonting mindre tilltalande i att advokatsamfundets egen styrelse skall vara skyldig att till offentlig myndighet vidarebefordra uppgifter, som den kunnat erhålla allenast på grund av den särskilda upplysningsplikt, som lagen och stadgarna ålagt samfundets ledamöter. En advokat borde kunna vara fullständigt öppen och ärlig inför sin egen styrelse utan att behöva frukta att vad han uppger av styrelsen bringas vidare till offentlig myndighet och därefter användes mot honom. Medvetandet om att dylik öppenhet kan innebära risk utöver den som ligger i styrelsens befogenhet att vidtaga disciplinär åtgärd kan komma att försvåra för styrelsen att erhålla erforderliga uppgifter.
    Av skäl som nu anförts synes det böra övervägas, huruvida justitiekanslerns rätt att överklaga styrelsens beslut i disciplinärenden bör bibehållas. Anses det erforderligt att alltjämt ge offentlig myndighet befogenhet att sörja för att en advokat, när skäl därtill föreligger, berövas sin legitimation som advokat (vartill dock vida mindre anledning föreligger i ett land, som saknar advokatmonopol, än i ett land där dylikt monopol råder), torde i varje fall böra undersökas, huruvida icke justitiekanslerns klagorätt borde begränsas till att avse sådana fall, där han själv hos styrelsen påkallat åtgärd mot advokat. Advokatsamfundets disciplinära verksamhet bör i övrigt icke stå under offentlig myndighets överinseende. Begår en advokatbrottslig handling, ankommer det däremot på allmän åklagare och domstol att i vanlig ordning beivra brottet.
    Till undvikande av missförstånd må framhållas att de nu anförda synpunkterna beträffande spörsmålet om justitiekanslerns klagorätt icke bottna i någon önskan att »mörklägga» styrelsens disciplinära verksamhet. Sålunda må erinras dels om att den som hos styrelsen anmält en advokat alltid erhåller del av styrelsens beslut, dels om att styrelsen regelbundet låter publicera de disciplinära avgörandena i samfundets tidskrift

 

828 HOLGER WIKLUND.(givetvis utan angivande av namn). I båda dessa hänseenden bör den gällande ordningen bestå.
    Det rättsliga reglerandet av advokatväsendet utan införande av advokatmonopol har i åtskilliga hänseenden lett till egendomligheter som sakna motsvarighet i utlandet. I det föregående ha vissa av dessa egendomligheter omnämnts. Bland de jurister, som varit i tillfälle att närmare syssla med dessa frågor, torde flertalet vara ense om att en rationell reglering av advokatväsendet knappast är möjlig utan ett advokatmonopol. Motståndet kommer främst från lekmannahåll och från politiska kretsar. Det kan för övrigt knappast betecknas såsom förvånande att lekmannaopinionen i ett land, där man av ålder varit van vid att praktiskt taget vem som helst godtages som rättegångsombud, har svårt att förlika sig med tanken på advokatmonopol. Den starkt accentuerade inställningen mot ett sådant kan möjligen också bero på att rättsvetenskapen icke lyckats finna någon bättre benämning på ifrågavarande företeelse änen term, i vilken det förhatliga ordet monopol ingår. Måhända skulle det vara lättare att hos menige man vinna förståelse för advokatmonopolets betydelse, om man ägde tillgång till en benämning, som bättre klargjorde vad som är dess syfte, nämligen att skydda allmänheten mot okvalificerade och okontrollerade yrkesutövare. Benämningen kvacksalveriförbud vore ur denna synpunkt mera adekvat, även om det måste medgivas att uttrycket språkligt sett icke är tilltalande.
    Såsom ett sammanfattande omdöme om nya RB:s reglering av advokatväsendet torde kunna sägas att lagens författare i stort sett och bortsett från enstaka punkter, där förbättringar synas tänkbara, gjort vad som kan göras för att ordna förhållandena på det bästa sätt som är möjligt utan införande av advokatmonopol. Genom bestämmelsen om straff för den, som obehörigen giver sig ut för advokat, har man skapat ett visst skydd för allmänheten. Skyddet är emellertid ofullständigt så länge detsamma icke hindrar juridiskt eller moraliskt undermåliga personer att yrkesmässigt tillhandagå allmänheten i rättsliga angelägenheter. Huruvida den av rättegångsbalken genomförda ordningen i längden kommer att utgöra ett tillräckligt skydd för allmänhetens berättigade intressen, eller om det även hos oss kommer att visa sig erforderligt att införa advokatmonopol, torde för närvarande få betecknas såsom en öppen fråga.