ETT SPÖRSMÅL VID TREDJE MANS ERSÄTTNINGSANSPRÅK I RÄTTEGÅNG.
AV
HOVRÄTTSRÅDET JUR. DR SIGURD WILDTE.
Rättegångsbalken innehåller en rad bestämmelser om tredjemans ersättningsanspråk i rättegång. Sådana anspråk kunna framställas av vittne, sakkunnig, ombud, biträde och offentlig försvarare. Talan mot underrätts beslut under rättegången i sådan fråga skall föras särskilt (RB 49: 4). Meddelas beslut i sådan fråga i samband med dom eller slutligt beslut skall mot beslutet föras särskild talan genom besvär (RB 49:5). Ersättning till vittne, som åberopats av part i tvistemål eller av enskild part i brottmål, utgives av parten (RB 36: 24). Vittne, som åberopats av åklagaren i ansvarsfrågan, skall erhålla gottgörelse av allmänna medel. Har rätten självmant inkallat vittne i mål om brott, som hör under allmänt åtal eller i indispositivt tvistemål, skall ersättningen likaledes utgå av allmänna medel. Ersättningens storlek bestämmes alltid av rätten. Beslutet tager ej ställningtill frågan av vem vittneslönerna skola slutligen bäras. Detta sker, om ersättningen till vittne skall utgivas av part, genom rättens beslut rörande rättegångskostnaderna. Skall ersättning utgå av allmänna medel, har rätten att vid målets avgörande bestämma, huruvida ersättningen skall stanna å statsverket eller återbäras av part eller annan. Liknande regler gälla för sakkunniga. Offentlig försvarare ersättes av allmänna medel (RB 21: 10) med återbetalningsskyldighet för den misstänkte eller annan enligt bestämmelserna i RB 31 kap. I lagen om fri rättegång finnas särskilda bestämmelser för där avsedda fall.
Tredje man ersättes således av statsverket eller av parterna i målet. Den ersättningsskyldige blir givetvis tredje mannens motpart vid en besvärstalan mot ersättningsbeslutet. Domen eller det slutliga beslutet behandlar ersättningsskyldighetens slutliga för-
delning mellan parterna. De spörsmål, som här uppstå beträffande sambandet mellan beslutet i ersättningsfrågan samt det slutliga avgörandet av ersättningsskyldighetens fördelning, skola i det följande behandlas mer ingående.
I lagen om fri rättegång § 8 andra stycket heter det: »Där ej part, som åtnjutit fri rättegång, enligt första stycket förklarats skyldig att återgälda kostnad som där avses, skall sådan skyldighet åläggas motpart eller annan, som enligt lag skulle varit pliktig att gottgöra parten kostnaden.»
Stadgandet innebär, att när rätten skiljer sig från mål, vari parten A åtnjutit fri rättegång, skall rätten självmant iakttaga, att därest icke A förpliktas ersätta statsverket kostnaden sådan förpliktelse skall åläggas motparten B eller annan som enligt lag skulle varit pliktig att gottgöra A för dennes kostnader å målet. Det är således icke fråga om någon utsträckning av B:s ersättningsskyldighet utan blott ett fastslående av att denna inträder oberoende av framställt yrkande därom och förteckning.
I Betänkande med förslag rörande fri rättegång avgivet 1942 av 1941 års utredning om fri rättegång anföra de sakkunniga (SOU 1942/50 s. 106): Enligt 8 § andra stycket i lagen om fri rättegång skall tappande motpart under de i lagrummet angivna förutsättningarna förpliktas återgälda statsverket dess kostnader för den fria rättegången. Har tappande part av underrätt ålagts att gälda sådan ersättning bör han — om fattigpartens rättegångsbiträde hos hovrätten lyckas utverka höjning därav — vara pliktig gottgöra statsverket även ökningen. Vid en förfrågan hos hovrättspresidenterna hade framkommit att så icke alltid skedde. Dessa hade lika med de sakkunniga funnit att sådan förpliktelse borde åläggas den tappande parten. Att man icke gjorde detta förklarades av att biträdets besvär icke kommunicerats med den tappande parten. De sakkunniga funno det oriktigt att ej förplikta den tappande parten att återgälda statsverket ökningen. Parten borde höras över besvären. Den omständigheten att skäl för att tillämpa 13 § lagen om fri rättegång framdeles kunde yppas borde däremot ej föranleda att fattigparten hördes över besvären. Ej heller borde det vara nödvändigt kommunicera besvären med advokatfiskalsämbetet.
De gjorda anvisningarna synas ha beaktats av domstolarna. Så exempelvis i Kungl. Maj:ts beslut den 8 november 1949 nr 769/1949. Besvär över biträdesersättningens storlek hade anförts av
advokaten Arthur Ekström i Vänersborg. Besvären kommunicerades med den tappande parten och denne förpliktades att återgälda statsverket det belopp varmed den Ekström tillkommande ersättningen ökats.
Det måste medgivas att ett sådant förfaringssätt är både praktiskt och materiellt tilltalande. Uttalandet av de sakkunniga hänför sig enligt ordalydelsen till biträde men torde väl få anses ha tillämpning å varje tredje man. Men är det riktigt, som ovangjorts gällande, att stadgandet i lagen om fri rättegång icke utsträcker B:s ersättningsskyldighet, så måste samma synpunkter kunna tillämpas i rättegång, där A icke åtnjuter fri rättegång.Ty den bärande synpunkten kan väl icke vara statsverkets intressen — härtill finnes intet direkt stöd — utan den att besvärsmålet icke är en isolerad rättegång mellan tredje mannen och den, som är skyldig ersätta honom. Det kompletterar huvudmålet.Vid kommunikation i hovrätten har i uppgörelsen mellan statsverket och tredje mannen tappande parten B förts in och förpliktats. Enligt nämnda uttalande har man till och med gått så långt att man ansett sig kunna utesluta parten A och statsverket. (Att kommunikation ändock stundom sker med advokatfiskalsämbetet se NJA 1949 s. 580.)
Några rättsfall från hovrätten för Västra Sverige belysa de svårigheter, som vid sådant förfarande uppstå med hänsyn till den teoretiska konstruktionen.
1) Beslut 143/1949 (I avd.). En advokat besvärade sig över biträdesersättningen. Besvären kommunicerades med B, som sedermera ålades ersätta statsverket den i hovrätten utdömda ökningen. Fullföljdshänvisning meddelades såväl advokaten som B. Båda ålades generellt nedsätta fullföljdsavgift 150 kronor jämte 150 kronor för motparts rättegångskostnader. Uppenbarligen ansågs att advokaten och B genom hovrättens beslut kommit i ett direkt motsatsförhållande. Men advokaten har ju från underrätten gått till hovrätten för att av statsverket utfå större arvode. Han får i hovrätten viss ökning. Vill han försöka få mera hos Kungl. Maj:t är detta alltjämt från hans sida en talan mot statsverket, som icke bör medföra skyldighet för honom att nedsätta 150 kronor för B:s rättegångskostnader. Och om B i sin tur vill gentemot statsverket bestrida ersättningsskyldighet, varför skall han då nedsätta 150 kronor för advokatens rättegångskostnader? Advokaten har ju intet som helst intresse härav, såvida man icke
anser att han på B:s talan kan få minskning i biträdesersättningen oavsett statsverket icke klagar.
2) Beslut 190/1949 (II avd.). En advokat besvärade sig över biträdesersättningen. Besvären kommunicerades med B. Hovrätten hade därjämte huvudförhandling i huvudmålet varvid i domen redovisades, att advokaten genom särskild talan yrkat förhöjning av biträdesersättningen, och utsades helt allmänt att B förpliktades återgälda statsverket dess kostnader i anledning av den fria rättegången vid underrätten. I beslutet upptogs att hovrätten i sin nämnda dom fastslagit B:s skyldighet att återgälda statsverket. Det yrkade beloppet utdömdes och B ålades återgälda statsverket ökningen. Enligt fullföljdshänvisningen skall B nedsätta fullföljdsavgift 150 kr. Det heter däri vidare: »Fullföljer B talan mot advokaten X om arvodets storlek, skall han tillika nedsätta 150 kr. till säkerhet för den kostnadsersättning som högsta domstolen kan komma att tillerkänna X.»
Som synes har i sistnämnda beslut resonerats annorlunda än i det förstnämnda beträffande den teoretiska konstruktionen. Anser man X principiellt helt utanför en talan av B blir det ännu en lösning av fullföljdshänvisningens avfattning utan anman nedsättning än fullföljdsavgiften. Och flera lösningar kunna kanske tänkas.
Uttalandena i litteratur, lagmotiv och lagtext rörande de frågor, som nu åsyftas, äro mycket sparsamma. Spörsmålen ha dock numera stor praktisk betydelse.
De nu gällande fullföljdsbestämmelserna rörande tredje man följa i huvudsak äldre bestämmelser. (Gamla RB 16: 10.)
WREDE (Finlands gällande civilprocessrätt II s. 309) uppgiver att tidigare gällde om ifrågavarande beslut att de kunde överklagas först sedan huvudsaken blivit avgjord. Ett sådant förfaringssätt motiverades med att hovrätten därigenom bereddes tillfälle att på en gång avgöra alla frågor i målet. Då frågor, som rörde tredje man, vanligen hade föga samband med huvudsaken blev ett sådant förfarande olägligt för denne och han tilläts klaga genast utan dröjsmål.
Det kan här erinras om att enligt gamla RB 16 kap. i andra hänseenden processen kunde vila i avbidan på hovrättens utslag i anledning av beslut under rättegången samt att särskild rättegång kunde enligt 21 kap. 2 § föras beträffande rättegångskostnader.
KALLENBERG (Rättsmedlen 2:a uppl. s. 33 och s. 339) nämner endast om förevarande fall att den då gällande rätten överensstämde med äldre lagstiftning samt att rättsmedlet besvär motiverades av behovet av skyndsamt avgörande och sakens enkla beskaffenhet.
Vad nu nämnts visar väl närmast, att man ej synes ha räknat med att tredje mannens besvär skulle påverka underrättens dom i efterhand, därest denna hunnit få rättskraft. Lagakraftbevisen i hovrätterna enligt gamla ordningen ha också utfärdats utan hänsynstagande till besvär av tredjeman. Man synes istället ha utgått ifrån att frågorna rörande tredje man redan voro klara när målet avdömdes. Det är med den moderna processens snabbhet nu ifrågavarande spörsmål satts på sin spets. Beslut och dom kollidera. Oftast avkunnas de samma dag.
AGGE (Bidrag till läran om civildomens rättskraft s. 85—86,s. 220) anför: Domen reglerar slutligt frågan om rättegångskostnadernas fördelning. Domens rättskraft hindrar en ny talan om annan reglering och domen är bindande i så måtto, att de anspråk, som icke i samma rättegång framställts till bedömande, ej heller framdeles kunna göras till föremål för särskild rättegång. Beslut om ersättning åt tredje man i målet fastslår bindande rättsförhållandet mellan tredje man och den, som är i första hand pliktig utgiva ersättningen. Fördelningen av kostnaderna mellan parterna är en särskild fråga, som avgöres i den slutliga domen och omfattas av dess rättskraft.
Beträffande nu gällande lagtext kan erinras om följande bestämmelser, som beröra dessa frågor:
I RB 18 kap. 13 § och 31 kap. 9 § har intagits erinran om att särskilda bestämmelser gälla rörande återgäldande till statsverket av kostnader, som utgått av allmänna medel i anledning avatt part resp. tilltalad åtnjutit fri rättegång. Vidare finnas regler att i åtskilliga fall i tvistemål kostnad för bevisning skall utgå av allmänna medel (18: 13) med skyldighet för part att återgälda statsverket kostnaden. Såväl den tappande som den vinnande partens företrädare kan bliva ersättningsskyldig. Regler om sådan skyldighet för parts ställföreträdare, ombud eller biträde att gottgöra kostnad finnas i 18 kap. 7 §. Beträffande brottmål gäller (31: 1) att tilltalad, om han dömes för brott, är skyldig ersätta statsverket vad enligt rättens beslut av allmänna medel utgått för anskaffande av bevisning. I vissa fall kan åklagare bliva er-
sättningsskyldig för tilltalads kostnader exempelvis för vittne och sakkunnig (31: 2) eller för statsverkets kostnader (31: 3) och inträder alltså här som ersättningsskyldig part. Även målsägande och offentlig försvarare kunna bliva ersättningsskyldiga. Förut dömande av kostnad i tvistemål fordras att parten gör yrkande därom och förtecknar kostnaderna (18: 14). För brottmål gäller en motsvarande regel (31: 9). När ersättning utgått av allmänna medel bör dock rätten självmant meddela beslut (PLB s. 242 ochs. 351). Regeln i gamla RB 21 kap. 2 § att om kostnaden är sådan, att parten ej genast kan veta eller nämna den, han må förbehålla sig att föra särskild rättegång därom, har upphävts. Detta har motiverats med att den haft ringa praktisk betydelse.
Processlagberedningen (s. 242) anför: Det kunde ifrågasättas, att i likhet med vad som tillämpas i vissa främmande länder rätten i sin dom endast skulle bestämma, hur rättegångskostnaderna skulle gäldas, och kostnadernas belopp därefter fastställas av en ledamot av domstolen eller en tjänsteman vid denna. Härigenom skulle vinnas, att rätten befriades från uppgiften att pröva de i partens kostnadsräkning upptagna beloppen och att en noggrannare granskning därav skulle kunna ske vid ett enklare förfarande. Bestämmandet av kostnadernas belopp är emellertid i flertalet fall mycket enkelt och kan utan större besvär ske i samband med prövning av saken. Beloppet är dessutom ofta av betydelse för parterna vid bedömande av huruvida de skola överklaga domen i sak. På grund härav har intagits föreskrift, att rätten, då den avgör målet, samtidigt skall meddela beslut angående rättegångskostnaden.
Kravet på att part skall yrka och förteckna kostnaden innebär givetvis beträffande vittnes- och sakkunnigersättningar hänvisning till de av rätten utdömda ersättningarna. Någon reservation för eventuella ändringar, därest besvär anföres, synes icke få ske. Ersättningsskyldighetens omfång skall bestämmas när målet avgöres och någon ny rättegång om kostnaderna får ej föras. Anmäles icke vad mot domen inom 1 vecka så vinner den lagakraft i tvistemål. Såsom processlagberedningen anfört skall part på basis av de i domen nämnda kostnaderna bedöma huruvida domen skall överklagas i denna del. Har nu dom avkunnats genast i samband med huvudförhandlingen så går besvärstiden för tredje man beträffande beslut som röra honom icke ut förrän 2
veckor efter domens avkunnande. Besvär kunna alltså mycket väl anföras av tredje man sedan domen vunnit laga kraft.
Några exempel skola belysa en del situationer.
I en civil rättegång mellan A och B hör A två sakkunniga, som vardera fordra 500 kr. men tillerkännas av underrätten allenast 100 kr. A fordrar rättegångskostnader av B och måste då förteckna dessa. A kan icke förteckna och yrka ersättning för annat än 2 × 100 kr. B förpliktas ersätta A detta belopp. B tager då under övervägande om han bör fullfölja målet i kostnadsfrågan för att ernå kvittning av kostnaderna. Han bedömer detta med hänsyn till det utdömda beloppet och finner detta för ringa för att taga risken av hovrättsprocessen. Domen vinner laga kraft. Men de sakkunniga besvära sig och få i hovrätten vardera 500 kr att utbetalas till dem av A. I besvärsmålet bör väl B icke enligt gällande regler kunna förpliktas ersätta A även denna kostnad. Mot B har ju aldrig framställts annat yrkande än att utfå 2 ×100 kr. Och domen bör väl i den delen ha vunnit laga kraft. Hur skall då A utfå skillnaden mellan 500 kr och 100 kr. av B? Någon ny rättegång är ju icke tillåten.
Tillämpas nu den av de sakkunniga beträffande fri rättegång anvisade lösningen blir resultatet följande. A har i exemplet fri rättegång. A behöver därför icke göra något yrkande eller förtecknande utan rätten tager upp ersättningsfrågan ex officio. Men givetvis bör även här gälla, att man alltjämt rör sig med en till beloppet bestämd kostnad. Rätten ålägger B ersätta statsverket 2 × 100 kr. Domen vinner laga kraft. De sakkunniga besvära sig och deras motpart är statsverket. I hovrätten skall i sådant fall B förpliktas återgälda statsverket ökningen d. v. s. 400 kr. till vardera sakkunnige. Om nu resonemanget för det fall att A icke har fri rättegång är riktigt, måste den motsatta utgången i det fall att A åtnjuter fri rättegång baseras på särbestämmelser när det är fråga om statsmedel och på 8 § i lagen om fri rättegång. Men, såsom nämnts, uttryckliga sådana regler, vilka också skulle sakna varje fog, finnas icke. Det har endast sagts, att när rätten skiljer sig från målet skall den se till att B:s ersättningsskyldighet beaktas, där denne enligt lag är skyldig återbetala kostnaden. Det har icke sagts att statsverket har större fordran mot B än A själv, vars rättegång statsverket finansierar, eller att B:s ersättningsskyldighet gentemot statsverket kan bliva större än mot A tack vare att A har fri rättegång.
Om i exemplet underrätten tillerkänt de sakkunniga vardera 500 kr. att betalas av A och B i domen förpliktats återgälda beloppet till A skall B, om han är missnöjd såväl med domen som med beslutet om ersättning åt sakkunnig, fullfölja talan genom både vad och besvär (PLB s. 506). Beloppets storlek kan i detta fall icke ändras om B allenast efter vad klagar på ersättningsskyldigheten. Men i analogi härmed kan väl ej heller beloppets sänkning i samband med besvären medföra minskning av ersättningsskyldigheten därest han ej anfört vad. B:s besvärstalan är under sådana förhållanden meningslös om den icke kombineras med en vadetalan. Om B får bifall till sin talan medför detta då också att A:s ersättningsskyldighet gentemot tredje mannen också minskas, ehuru A icke klagat? (Jämför vad ovan sagts i redogörelsen för de båda hovrättsbesluten.) Om beslutet fattas flera veckor före domen har ju knappast B anledning att klaga, då han ej vet om han blir ersättningsskyldig. Däremot kan A i den situationen känna sig föranledd att klaga på ersättningens storlek. Men klagar icke B blir han ju därmed berövad möjligheten att få beloppet minskat. Har A ensam klagat — oviss om den blivande domen — och får bifall så att ersättningen sänkes från 500 till 100 kr. uppstår frågan om B, som är ålagd ersätta A med 500 kr. kan få beloppet ändrat. Besvaras frågorna nekande blir resultatet att parterna alltid böra besvära sig över beslutet närde reagera mot beloppets storlek.
Skulle till äventyrs A vilja yrka åläggande även för B:s ombud att ersätta A:s kostnader, har A att, om han vill överklaga beslut varigenom hans yrkande avslagits, använda vad beträffande B och särskild talan genom besvär i fråga om ombudet (GÄRDE m. fl. Nya rättegångsbalken s. 734).
Som synes kan det bliva en hel rad av överklaganden för att reda ut frågan om rättegångskostnaderna. Hur skall hovrätten i så fall förfara? Detta blir den centrala frågan. Teoretiska, materiellrättsliga och praktiska synpunkter gå här icke ihop och besvärligheterna samla sig.
Teoretiskt är givetvis tredje mannens besvärstalan riktad mot den, som är skyldig i första hand ersätta tredje mannen. A:s vittnen och sakkunniga har A som motpart eller, därest A har fri rättegång, statsverket. A:s biträde och offentlige försvarare ha likaledes att vända sig mot statsverket, om detta svarar för
ersättningen. B:s ställning är däremot oklar. Man har å ena sidan räknat med att han kan besvära sig över ersättningsbeslutet men å andra sidan sagt, att frågorna om tredje mans ersättning icke ha inverkan på rättegången i övrigt (GÄRDE m. fl. s. 731). Man har sagt att A skall förteckna sina kostnader och icke sedermera får processa om ytterligare kostnader samt att det i domen angivna beloppet ligger till grund för B:s begrundande av fullföljdsfrågan. Beträffande domens rättskraft och lagakraftbevis föreligger ingen reservation med hänsyn till överklagade beslut rörande tredje mans ersättningsanspråk. Domen i tvistemål vinner laga kraft, när tiden för anmälan av vad utgått. (PLB s. 508 och s. 528.) Under sådana förhållanden torde det vara svårt införa B eller annan ersättningsskyldig såsom ombud eller offentlig försvarare i besvärsmålet. Ty därmed begränsar man ju laga kraften och låter domen kompletteras av ett nytt beslut rörande B:s förpliktelser. Ett sådant förfarande skulle istället motivera att parts yrkande och förteckning av kostnaderna finge kompletteras med reservation för ändringar genom besvär över meddelade beslut och att domen i denna del icke heller innehölle slutgiltiga belopp eller begränsades till ett uttalande om ersättningsskyldighetens fördelning. Så har emellertid uppenbarligen icke varit lagstiftarens mening.
Anser man å andra sidan att av materiellrättsliga och praktiska skäl reglering sker i besvärsmålet med hänsyn till ersättningsskyldighetens slutfördelning så uppstår frågan om någon begränsning skall ske och varpå denna i så fall skall baseras. Det tidigare nämnda uttalandet från 1942 avser ju till ordalydelsen allenast biträdesersättning i mål med fri rättegång. Samma regler torde dock, såsom framhållits, få anses gälla när statsverket i andra fall är intressent. Att statsverket å andra sidan icke har särställning gentemot enskild part framgår av lagen. Med part likställes statsverket vid ersättning av rättegångskostnad (GÄRDE m. fl. s. 734). Någon begränsning med hänsyn till vem som är ersättningsskyldig finns således ej och bör ej heller finnas.
Återstår frågan om hovrätten endast kan reglera den slutliga betalningsskyldigheten i de fall, där redan underrätten har ett uttryckligt besked i den delen, till vilken beslutet kan hänföras. Om vittne hörts men icke fått ersättning och tilltalad således icke ålagts någon betalningsskyldighet av underrätt, kan i sådant fall
hovrätten, som tillerkänner vittnet ersättning av statsverket, icke förplikta den tilltalade att återgälda statsverket ersättningen? Så har ansetts vara fallet i ett beslut (nr 104/1949 III avd) från hovrätten för Västra Sverige. Här gällde det storleken av en vittnesersättning. Underrätten hade ogillat ersättningsyrkandet, varför någon ersättningsskyldighet aldrig ålagts part. Besvären kommunicerades ej och hovrätten utlät sig att enär underrättens dom ej innehåller yttrande jämlikt vilket den enligt hovrättens nu meddelade beslut upplupna rättegångskostnaden skulle återgäldas statsverket eller stanna därå så skulle kostnaden stanna å statsverket.1
Ett annat exempel: Vittnet X besvärar sig för att utfå större ersättning av parten A. A i sin tur har i domen fått kostnadsersättning av motparten B. A besvärar sig emellertid med yrkande om ersättningsskyldighet även för B:s ombud Y. X får i hovrätten sin ersättning och Y ålägges ersättningsskyldighet jämte B. Skall Y:s skyldighet begränsas till kostnaderna enligt domen? Skall hovrätten i målet mellan X och A införa jämväl Y från målet mellan A och Y samt ålägga B + Y återgälda A merkostnaden till X? I underrättens dom har Y icke ålagts någon förpliktelse; varför denne i hovrätten skulle föras in i målet mellan X och A från det sidolöpande målet mellan A och Y.
De många exemplen ha avsett visa några av de spörsmål, som uppstå i samband med tredje mans ersättningsanspråk. Lagtext och lagmotiv giva icke domstolarna tillräckligt stöd för lösningen och de relaterade rättsfallen visa hur de treva mellan teoretiska och materiellrättsliga funderingar.