ÅKLAGARNA OCH DEN NYA RÄTTEGÅNGSORDNINGEN.
NÅGRA REFLEXIONER.
AV
BYRÅCHEFEN I RIKSÅKLAGARÄMBETET ERIK VINBERG.
Under den s. k. cirkulärprocessen tillvandes de agerande i processen — domarna, åklagarna, enskilda parterna och deras advokater — lika väl som de i brottmålsprocessens förspel, polisutredningen, verksamma polismännen till åtskilliga av de radikala nygestaltningar, som den nya rättegångsordningen skulle medföra. Även om denna förberedelsetid var en god skola innebar emellertid den 1 januari 1948, då man definitivt ställdes öga mot öga med det myckna nya, något av en chock. Någon har, ganska träffande för övrigt, dragit en jämförelse med det icke simkunniga barnet, som av en obeveklig men förtröstansfull fader gripes i nackskinnet och slänges i på djupt vatten för att själv sörja för att komma upp till ytan och lära sig flyta. Så småningom ha väl de flesta av oss lyckats ta oss upp till ytan och förmått hålla oss flytande. Från ett ganska oskönt sprattlande omkring i paragrafernas vilda hav ha vi undan för undan tillägnat oss större förtrogenhet med elementa och röra oss numera relativt obesvärat bland de många försåtliga blindskären. Om en åklagare ser på en gång tillbaka på »den gamla goda tiden» och på övergångstiden samt fram emot den mer eller mindre avlägsna dag, då förtrogenheten med den nya rättegångsordningen blivit något av en självklarhet, faller honom först i tankarna nygestaltningen av brottmålsprocessens förberedande skede, förundersökningen.
Ett försök till systematisk granskning av rättsreglerna för förundersökningen mot bakgrunden av den föga paragrafomgärdade föregångaren, polisutredningen, kan här rimligen icke komma ifråga. Här må endast framföras några synpunkter beträffande moment i förundersökningen, som — vare sig de innebära direkta
nyheter eller allenast kodifiering av något tidigare outtalat men ändock allmänt vedertaget — ge den dess karakteristiska prägel.
Åklagaren inkopplas på ett tidigt skede i förundersökningen. Därest han icke själv inleder den skall han, så snart någon skäligen misstänkt finnes eller det eljest av särskilda skäl är påkallat, övertaga ledningen. Ledningen av förundersökningen medför enligt uttryckligt stadgande rätt för åklagare, som ej tillika är polismyndighet, att anlita biträde av polismyndighet samt att uppdraga åt polisman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffenhet tillåter det. Ehuru det icke ansetts möjligt att i lag fullständigt reglera vilka åtgärder, som här komma i fråga, utan bedömandet härav överlåtits till åklagaren, torde man erfarenhetsmässigt våga säga, att i tillämpningen svårigheter eller felbedömningar mera sällan förekommit. Där felbedömningar må ha förekommit lära de ha bestått däri att åklagaren i utövandet av sin delegationsrätt ålagt sig större återhållsamhet än som strängt taget varit nödvändig och därigenom till förfång för den jämna gången i arbetet belastat sig med en onödig arbetsbörda. Något principiellt intresse har emellertid knappast detta spörsmål.
En fråga, vars rätta bedömande emellertid synes vara av principiell natur, är den, som kan knytas till en bestämmelse i förundersökningskungörelsen. I dess § 3 stadgas, att där anledning finnes att antaga, att undersökningsledare skulle i samband med vidtagande av viss till förundersökning hörande åtgärd kunna göra iakttagelser av väsentlig betydelse för utredningen eller åtalsfrågans bedömande, han bör, om så lämpligen kan ske, själv vidtaga åtgärden även om han eljest med hänsyn till dess beskaffenhet ägt uppdraga åt biträde att vidtaga densamma.
Utan tvivel är denna bestämmelse värdefull. Den ger åklagaren en anvisning om hans vida möjligheter att skaffa sig förstahands iakttagelser utan vilka mången gång ett rätt drivande av en talan försvåras. Men det ligger en icke ringa fara i att utnyttjandet av denna möjlighet överdimensioneras. På sina håll har sålunda, t. ex. när det gäller grova våldsbrott, utvecklats den praxis att redan på spaningsstadiet och ofta till och med innan någon misstänkt finnes åklagaren aktivt ingriper i kriminalpolisens verksamhet, även där kriminalpolisen genom mångårig rutin och under skolad ledning är väl skickad att lösa spaningsuppgifterna, vilka, det må särskilt betonas, äro av polisiär natur. Det kan en-
ligt min mening icke vara riktigt, att en åklagare så djupt engagerar sig i dessa uppgifter att han — såsom skett — personligen deltager i uppsökandet och gripandet av en för brottet misstänkt. En sådan inblandning i det rent polisiära arbetet är ägnat att skapa irritation mellan åklagaren och polismyndigheten, en irritation, som endast kan vara till hinders för verksamheten. En patentmedicin som råder bot för denna irritation, som visserligen endast kan uppkomma i de största och medelstora städerna med en från polismyndigheten skild åklagarmyndighet, är icke utan vidare tillgänglig. Att undanröja dualismen genom att sätta dessa båda myndigheter under en hatt är uteslutet. Lika olämpligt vore det att, sedan man principiellt engagerat åklagaren i förundersökningen, gå en motsatt väg och låta åklagaren träda i funktion först sedan förundersökningen är avslutad.
I detta sammanhang påpekas att även åklagare, som är polismyndighet, synes böra i fråga om det rena spaningsarbetet ålägga sig avsevärt större återhållsamhet än som i åtskilliga fall kunnat konstateras. Det må betänkas, att en åklagare även med den polisutbildning, som han haft att genomgå, och den praktiska erfarenhet, som han senare förvärvat, i fråga om praktiskt polisarbete måste stå tillbaka för de verkliga fackmännen, vår rutinerade kriminalpoliskår.
Om, såsom här antytts, åklagarens intresse för utredningens bedrivande när det gäller mera uppmärksammade våldsbrott, icke sällan gått längre än vad som för resultatets ernående kan anses lämpligt, har man å andra sidan kunnat konstatera en benägenhet till bristande aktivitet i en annan typ av ärenden. Jag syftar på de ofta mycket svårbedömda gäldenärsbrotten och med dessa ur utredningssynpunkt jämförliga brott, grova bedrägerier, invecklade skattedelikt o. d. Här har icke sällan åklagaren nöjt sig med en tämligen blank remiss till vederbörande statspolisavdelning och lämnat förhörsledaren utan de direktiv och den kontinuerliga vägledning, som just för sådana ärendens utredning äro högeligen angelägna.
Beträffande förundersökningens förlopp har man utfärdat en del föreskrifter, som — i syfte att tillvarataga den misstänktes rätt — i olika hänseenden reglera åklagares skyldigheter gentemot honom.
Åklagaren skall sålunda under förundersökningen enligt uttryckligt stadgande i RB tillvarataga ej blott de omständigheter
som tala emot den misstänkte, utan även dem, som äro gynnsamma för honom, ävensom bevis till hans förmån. Åklagaren skall vidare vara verksam för att, där så erfordras, bereda den misstänkte möjlighet att anlita försvarare, och åklagaren bör så bedriva förundersökningen genom kontakt med försvararen och i övrigt att — utan att åklagaren därigenom frånhänder sig ledningen av förundersökningen — denna kan betecknas såsom ett samspel mellan de agerande i objektivitetens och rättssäkerhetens intresse.
Ehuru lagfästandet av dessa åligganden är en nyhet torde redan tidigare synpunkterna i avsevärd utsträckning ha beaktats. De åklagare torde väl ha hört till undantagen, som sysselsatta med granskningen av en polisrapport och bedömningen av förutsättningarna för ett åtal, icke aktgivit på omständigheter som talade till en misstänkts förmån. Den uttryckliga bestämmelsen har emellertid det goda med sig att den — samtidigt som den manar åklagaren till ökad noggrannhet i detta stycke — ger den misstänkte och hans försvarare den berättigade garantien för objektivitet från undersökningsledningens sida. Icke heller anlitandet av försvarare på förundersökningsstadiet är en ren nyhet. Den som skriver dessa rader, och säkerligen många åklagare med honom, har åtskilliga gånger under pågående polisutredningar anmodat den misstänkte att anlita advokat och om den misstänkte själv saknat möjlighet där till, biträtt honom i denna angelägenhet. Erfarenheterna från sådana åtgärder ha också i allmänhet varit gynnsamma. Den naturliga benägenheten hos den som, kanske för första gången, utsättes för ett ingående förhör att »knyta sig» och av misstro till förhörsledarens syften och förmåga av objektivitet låsa sig fast i en måhända för honom själv olycklig position har, liksom vaneförbrytarens ovilja att trots överväldigande bevisning ge ett erkännande, ofta fördelaktigt motverkats genom den sålunda tillkallade advokatens ingripande. Här gäller alltså liksom i fråga om tillvaratagandet av bevisen vad jag ovan sagt, att kodifikationen främst tjänar syftet av en direkt uttalad garanti för objektiviteten i förundersökningen.
Ytterligare rättsregler ha tillskapats för att befästa denna garanti och för att åt den misstänkte utan oskäligt dröjsmål ge besked om den åtgärd, vartill förundersökningsledaren funnit förundersökningen böra leda. Sålunda må åtal icke beslutas, förrän den misstänkte och hans försvarare beretts tillfälle taga del av
vad som förekommit vid förundersökningen och angiva den ytterligare utredning de önska. Vidare skall, när förundersökningen avslutats, undersökningsledaren meddela beslut, huruvida åtal skall väckas. I fråga om iakttagande av dessa föreskrifter har — vid inspektioner som riksåklagaren företagit eller på annat sätt — kunnat observeras en viss valhänthet, mindre dock i sak än kanske därigenom att åklagarens åtgärder och beslut icke vederbörligen redovisats i förundersökningsprotokollet eller på annat godtagbart sätt. Dessa rent formella brister torde en ökad rutin snabbt undanröja.
Av stor betydelse för brottmålsprocessens behöriga bedrivande i den nya rättegångsordningens anda av koncentration är föreskriften i RB 23: 14 att undersökningsledaren äger hos rätten påkalla sakkunnigutredning redan på förundersökningsstadiet. Särskilt har detta visat sig värdefullt, där undersökning av misstänkts sinnesbeskaffenhet funnits böra ske redan innan målet kommit till huvudförhandling eller ens avancerat så långt att ansökan om stämning gjorts. Denna möjlighet till utredning om den misstänktes psyke, som icke blott är av värde för bedömande av den rätta kriminalpolitiska reaktionen utan ock kan ge tillförlitligt material för ett eventuellt avslutande av förundersökningen utan åtal, synes hittills icke ha i önskvärd utsträckning beaktats av åklagarna. Men vi äro ju dock ännu blott vid början av en ny epok.
Om alltså redan förundersökningen med dess mångfald av föreskrifter ställt åklagaren inför problem, som det tar sin tid att igenkänna och lära sig bemästra, är detta i än högre grad fallet med själva huvudförhandlingen. Även beträffande denna kunna endast några spridda synpunkter komma till uttryck.
Redan vid målets anhängiggörande möta svårigheterna. I stämningsansökan skola vissa minimikrav vara tillgodosedda. Däri skall, bland annat, upptagas den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter, som erfordras för dess kännetecknande (RB 45: 4 p. 3). Erfarenheterna från tillämpningen av detta stadgande äro synnerligen blandade. En god gärningsbeskrivning är den, som kort och adekvat identifierar brottet icke blott för domstolen utan även för den tilltalade för att denne skall veta på vilka punkter han skall inrikta sitt försvar. Men gärningsbeskrivningen får icke svälla ut så att den tar formen av en sakframställning. Att så icke
sker är icke minst ett åklagarens eget intresse. Vid huvudförhandlingen skall, sedan stämningen in extenso upplästs och den tilltalade fått besvara frågan huruvida han erkänner gärningen eller icke, åklagaren utveckla åtalet, d. v. s. göra sin sakframställning. Det kan icke vara för åklagaren angenämt att efter uppläsningen av en stämning, där gärningsbeskrivningen är nära nog en sakframställning, finna sig försatt i den situationen att behöva »spela skivan på nytt». Och föga angenämare torde det vara för auditoriet. Och att i sådana fall, såsom ofta sker, sakframställningen ersättes med en förklaring av åklagaren, att han till stämningens innehåll endast vill foga den eller den kompletterande upplysningen, torde strida direkt mot lagens anda och bokstav. Åklagare, som vid diskussion om detta spörsmål visat sig icke ha beaktat dessa synpunkter, ha ofta försvarat sig med att domstolen gärna vill i stämningsansökan ha en gärningsbeskrivning av så fylligt innehåll att den närmast är att anse som en sakframställning. »Det är så bekvämt att skriva domen då», skulle vara det stående argumentet. Uppenbarligen kan en sådan argumentering icke godkännas. I anslutning härtill må framhållas att man i överdomstolarna i ändamål att icke helt förtaga sakframställningen dess friskhet i allt vidare utsträckning inskränker den påbjudna uppläsningen i erforderliga delar av underrättsdomen (-domarna) till ett angivande av yrkanden och domslut. En åklagare har endast att vara tacksam för denna lösning av ett tillsynes bagatellartat men för processens smidiga förlopp ingalunda oviktigt problem.
Ofta har man kunnat iakttaga, att föreskriften (RB 45: 4 p. 4) om bevisningens angivande i stämningsansökan vållar missförstånd. Ännu två år efter reformens genomförande »nöjer» man sig icke sällan med att som bevisning angiva »förundersökningsprotokollet» och i fråga om förteckning av skriftliga bevis är tveksamheten om vad därvid bör iakttagas ganska markant. I stämningsansökan angående ett visserligen erkänt tvegiftesbrott, hade åklagaren t. ex. inskränkt sig till att som bevis åberopa den tilltalades erkännande. Uppenbarligen hade bort såsom bevis — skriftliga sådana — i stämningsansökningen angivas vederbörliga pastorsintyg angående de båda äktenskapen. Exemplet skulle kunna mångfaldigas, men sådana skönhetsfläckar torde lätt avtvås, när större rutin vunnits.
Föreskriften i RB 36:17 om vem som skall omhänderhava vitt-
nesförhöret, rätten eller parterna, har, såsom var att vänta, blivit föremål för skiftande meningar. Principiellt har man lagt det hos rätten men genom lagrummets avfattning öppnat möjlighet för den önskvärda utvecklingen, att vittnesförhören ombesörjas av parterna själva. Att mången domare med djup förankring i den inkvisitoriska principen alltjämt vill säkra åt sig ledningen av vittnesförhöret och också gör så, är förståeligt. Mindre förståeligt är att — såsom förekommit — åklagare, som tillbjudits att leda förhöret, avböjt detta. Han har motiverat sitt ståndpunktstagande dels formellt med att lagrummets avfattning lägger i parts hand att bestämma, om han vill begagna sig av möjligheten att själv höra vittne (riktigt), dels med att enligt hans mening partsförhör med vittne skulle kunna medföra risk för att det viktiga kravet på objektivitet icke bleve vederbörligen tillgodosett. Om detta sistnämnda skäl torde endast vara att säga, att domstolens kontrollmöjlighet över vittnesförhöret är så stark, att parts rätt att själv höra vittnen knappast torde kunna utnyttjas illojalt. Och numera är man väl tämligen allmänt överens om att den ackusatoriska processen, när det gäller sanningens utletande, är överlägsen den inkvisitoriska. Med den här uttalade meningen har jag icke velat göra gällande att icke i vissa fall det kan vara nödvändigt att rätten själv omhänderhar vittnesförhören. Så t. ex. därmot åklagaren står en part utan juridiskt skolat biträde.
Ytterligare ett spörsmål må upptagas till någon diskussion. Det avser frågan om åklagarens användning av institutet anslutningsvad.
Tydligt är att anslutningsvad bör användas, där åklagaren, som ansett sig kunna nöjas med underrättens dom under förutsättning att ej heller motparten fullföljer talan, om sådan fullföljd likväl sker, kan finna angeläget att exempelvis en av många åtalspunkter, däri hans talan ogillats, kommer under prövning, när på motpartens talan målet ändock skall prövas av hovrätten. Det har emellertid på flera håll visat sig, att åklagaren begagnat sig av anslutningsvad på ett sätt, som enligt min mening icke är riktigt. Ett exempel må anföras. Mot en för rattfylleri tilltalad anförde åklagaren vid underrätten, att med hänsyn till brottets art och de föreliggande försvårande omständigheterna samt till den tilltalades personliga förhållanden ett kännbart straff borde utmätas. Domen kom att lyda på fängelse i en månad. Åklagaren fullföljde icke talan men väl den dömde under yrkande om vill-
korlig dom. Åklagaren begagnade sig då av anslutningsvad och yrkade i sin vadeinlaga avsevärt höjt straff. Det kan enligt min mening icke vara riktigt att på detta sätt »ligga och lurpassa» i en straffmätningsfråga. Resultatet blev för övrigt — och där får åklagaren taga »äran» åt sig — att en välmotiverad straffhöjning sannolikt uteblev genom att vadekäranden efter kännedom om åklagarens anslutningsvad återkallade sin talan. Ehuru detta ju närmast är en intern åklagarfråga, har den kanske likväl något att säga även andra processpersoner än åklagarna.