VI.

 

ÄKTENSKAPSRÄTTEN.

AV

ADVOKATEN SIGRID BECKMAN.

 

De nu gällande äktenskapslagarna i Sverige, Danmark och Norge bygga på gemensamt lagstiftningsarbete, och Finland och Island, som icke deltogo i samarbetet, ha i sina nya äktenskapslagar tillgodogjort sig resultatet av samarbetet.
    Vinding Kruse, som i sitt utkast till En nordisk lovbog behandlar äktenskapsrätten i 1—3 kap. av tredje boken — familieretten — anger i inledningen till hela utkastet, att han ifråga om lagar, som tillkommit efter nordiskt samarbete, när dessa uppvisat olikheter valt den regel, som synts honom erbjuda den bästa lösningen och att han, när gemensamma bestämmelser redan funnits, upptagit dessa oförändrade och endast undantagsvis föreslagit ändring, när han icke funnit den nuvarande nordiska regeln »helt rationel». De nuvarande nordiska äktenskapslagarna bygga samtliga på vissa utpräglat nordiska grundprinciper, som fastslogos vid samarbetet — makarnas likställighet, vardera makens rätt att under äktenskapet råda över sin egendom och skyldighet att ensam ansvara för sin skuld samt den lika delningen vid äktenskapets upplösning. Även i övrigt bygga lagarna i stort sett på samma principer men förete dock så stora inbördes olikheter, att man med stort intresse emotser vilka lösningar Vinding Kruse skall rekommendera. Vidare har det, sedan äktenskapslagarna kommo till, gått en del decennier, som givit erfarenhet av hur lagarna verka och under vilka åtskilligt hänt i det borgerliga livet. Intresset för Vinding Kruses utkast avser därför också frågan, hur han för sin del vill föra rättsutvecklingen vidare. Den som läser utkastet särskilt i sistnämnda syfte kan bereda sig på en stimulerande lektyr och den sensationen, att Vinding Kruse vill helt utmönstra den nuvarande nordiska förmögenhetsordningen.
    Jag övergår till de konkreta förslagen och följer därvid Vinding Kruses lagtext.

 

    Av bestämmelserna i 1 kap., œgteskabs indgaaelse, tilldraga sig äktenskapshindren särskilt intresse. I fråga om dessa har hos oss sedan nya GB:s tillkomst en av dansk rättsutveckling påverkad åsiktsförskjutning ägt rum, som kommit till uttryck i vissa ändringar i GB 2 kap. Vinding Kruse fullföljer utvecklingen med delvis radikala förslag och gör frågorna till föremål för en intressant behandling i motiven.
    I fråga om sjukdomshindren föreligga tendenser till utvidgning på rasbiologiska grunder. Här upptager Vinding Kruse under vissa villkor dispensabelt förbud icke endast för sinnessjuk och sinnesslö samt vissa epileptiker, utan även — efter förebild av gällande danska regler — för den som är grav psykopat eller kronisk alkoholist. Det likaledes under vissa villkor dispensabla äktenskapsförbudet för personer med könssjukdom föreslås skola gälla förutom då smittofara föreligger även vid fara för överförande av sjukdomen å avkomman.
    Den uppmjukning av släktskaps- och svågerlagshindren, som rättsutvecklingen efter nya GB:s tillkomst medfört, fullföljes av Vinding Kruse genom att han utan tillstånd tillåter giftermål mellan ett syskon och det andras avkomling och helt gallrar ut svågerlagshindren.
    I fråga om utkastets bestämmelser om lysning må nämnas att desamma, i likhet med vad som nu gäller i de nordiska länderna med undantag av Sverige, stadgar valfrihet mellan kyrklig och borgerlig lysning, som kungöres endast en gång.
    I avsnittet om vigsel konstaterar man, att Vinding Kruse där upptagit en i dansk och norsk lag i varierande form redan existerande bestämmelse, att präst kan neka att viga frånskild.
    Lagutkastets 2 kap., œgteskabets ophør, består av två avsnitt, det första om återgång av äktenskap och det andra om äktenskapets upplösning.
    I sistnämnda avsnitt tilldrager sig Vinding Kruses omskapade hemskillnadsinstitut särskild uppmärksamhet. I motiven skriver Vinding Kruse, att nu gällande, i de olika lagarna något varierande bestämmelser avseende hemskillnad åsyfta hindrande av förhastade, ogrundade och upprepade skilsmässor men icke fylla syftet. Han tillägger, att lagstiftaren hittills icke förstått, att detta riktiga syfte kan nås genom rättstekniskt klarare regler, som samtidigt individualisera i högre grad än hittills. Då man med förväntan söker efter dessa underbara lagregler, finner man i 11 och 12 §§ följande: Make har en absolut rätt att få hemskillnad när han begär det. Hemskillnadstiden utgör ett år utom i följande undantagsfall: Finns i äktenskapet barn under 18 år, skall hemskillnadstiden vara två år; har den make, som begär hemskillnad, varit gift tidigare och är den andra maken emot skilsmässa, skall hemskillnadstiden vara två år om han varit gift en gång tidigare och tre år om han tidigare varit gift två eller flera gånger — en bestämmelse, som obehagligt påminner om systemet med andra och tredje m. fl. resan, som utmönstrats ur svensk strafflag. Med all eloge för Vinding Kruses intresse för skilsmässoproblemet, måste man om hans regler säga, att de nog äro rättstekniskt klara men näppeligen lösa problemet.

 

    Av de bestämmelser i kapitlet, som reglera underhållsskyldighet, antecknas såsom av aktuellt intresse en regel om att underhåll till frånskild make kan jämkas när förhållandena väsentligt ändrats och omständigheterna i övrigt tala därför. De nordiska lagarna med undantag för vår lag ge redan nu i varierande form åt frånskild make möjlighet att få sitt underhåll höjt utöver det belopp det bestämdes till vid skilsmässan. Vi ha i denna fråga kommit i efterhand — först nu pågår utredning efter riksdagsskrivelse förra året.
    Av de varningar, som vid nya GB:s tillkomst höjdes mot dess förmögenhetsordning, har den om möjligheten att »skilja sig till pengar» icke bara stått sig utan fått ökad aktualitet. I Norge ha erfarenheterna av den nordiska förmögenhetsordningen lett till att år 1937, under Trygve Lies justitieministertid, samtidigt med att jämväl i övrigt en rad ändringar i äktenskapslagen vidtogos, dels infördes en ny typ av äktenskapsförord, enligt vilket kunde avtalas att vardera makens egendom skulle vara enskild men dock vid dödsfall behandlas såsom giftorättsgods (jag har tillåtit mig använda motsvarande svenska facktermer), dels också giftorätten försågs med en säkerhetsventil på så sätt, att åt domstol gavs befogenhet att, då därtill fanns grund, besluta att bodelningen vid skilsmässa skulle ske efter de grunder som gällde vid återgång av äktenskap. Det är därför med särskilt intresse man börjar läsningen av 3 kap. — ejendomsforholdet mellem œgtefœller. Av lagtexten finner man, att Vinding Kruse som den legala ordningen föreslår egendomsskillnad mellan makarna, enligt vilken vardera maken vid äktenskapets upplösning behåller sin egendom, dock med en av Vinding Kruse konstruerad mildrande regel, att tillgång, som »er indtjent» under äktenskapet och ifråga om vilken må antagas att förvärvet eller bevarandet väsentligen i lika grad beror på den ena som den andra av makarna, skall delas lika. Som motiv för att göra egendomsskillnaden till legal ordning erinrar Vinding Kruse om hur stötande resultat av den lika delningen vid skilsmässa ofta uppstår ifråga om egendom, som make ägt vid äktenskapets ingående eller erhållit under äktenskapet genom arv, gåva eller testamente (den norska lagens ovan skisserade säkerhetsventil undantar från delningen just dessa grupper av tillgångar) och han framhåller vidare, att det också kan framstå som orimligt att likadelning skall ske av värden, som under äktenskapet skapats av ena makens arbetsinsats, om denna är så betydande att den andra makens egenskaper ej haft inflytande på värdenas skapande.
    Det måste emellertid ihågkommas, att den nuvarande lagstiftningen genom giftorättsgemenskapen velat ge full rättvisa åt den i hemmet arbetande hustrun och onödiggöra det räknande och bevakande av rätt under äktenskapets lopp som egendomsskillnaden medför. Dessa syften få icke prisges genom att egendomsskillnaden göres till den legala ordningen. Däremot vore det enligt min uppfattning lyckligt om den av Vinding Kruse konstruerade delningsregeln vid egendomsskillnad kunde beaktas vid blivande reformarbete. I de fall, då hos oss makar ha egendomsskillnad på grund av äktenskapsförord, uppstå

 

nämligen ej sällan vid äktenskapets upplösning otillfredsställande situationer, beroende på att ena maken under äktenskapets lopp ej bevakat sin rätt.
    Vid sidan av den legala ordningen med egendomsskillnad uppställer Vinding Kruse en ordning med egendomsgemenskap på grund av äktenskapsförord, men denna ordning motsvarar ej den nuvarande legala nordiska förmögenhetsordningen utan närmast den tidigare hos oss gällande ordningen med det tillägget, att hustrun likställts med mannen och sålunda det gemensamma boet svarar för alla skulder vardera maken gör. Jag kan ej förstå annat, än att en sådan ordning för nordisk rätt skulle innebära ett steg tillbaka. Vinding Kruse gillar icke nu och har aldrig (se UfR 1920 B s. 257 o. f.) gillat den nuvarande legala giftorättsgemenskapen (svensk term), ifråga om vilken han träffande säger, att den visar sig först då ena maken dör eller makarna skola skiljas.

    I det föregående har jag från utkastet till omnämnande utvalt förslag av aktuellt intresse eller mera påfallande natur. Den för nordisk äktenskapsrätt intresserade har även i övrigt mycket att finna i utkastet.
    Justitieministern tog förra året initiativ till en utredning inom sitt departement om erfarenheterna av nya GB:s tillämpning i det praktiska rättslivet och behovet av ändringar däri. Det är naturligt att i lagverk med så många nyskapelser som giftermålsbalken en del revideringar skola behöva göras sedan lagverket prövats i tillämpningen. Under de trettio år som gått sedan nya GB antogs ha få ändringar gjorts i densamma; framkomna ändringsyrkanden ha troligen hållits tillbaka därför att de gällt en lag, som tillkommit efter nordiskt samarbete och som man därför ej velat ensidigt ändra. Som ovan nämnts ha de nordiska äktenskapslagarna trots samarbetet kommit att visa många olikheter dels från början och dels genom ändringar som särskilt i Norge gjorts. Det synes önskvärt, att en gemensam nordisk översyn av äktenskapslagarna kommer till stånd, varvid man skulle pröva möjligheterna till sammanjämkning av nu förefintliga olikheter och därvid beakta erfarenheter och rättsutveckling i de olika länderna. Det är angeläget, synes det anmälaren, att så förnämliga lagverk som de nordiska äktenskapslagarna hållas à jour med utvecklingen och väl vårdas. Måhända kan Vinding Krusesutkast verka som ett incitament i den riktningen.