VII.ARVSRÄTTEN.
AV
Justitierådet NILS BECKMAN.
Efter det en partiell rättsenhet uppnåtts särskilt på arvs- och familjerättens områden har det nordiska lagstiftningssamarbetet i viss mån stannat av. Otvivelaktigt kunna emellertid både ytterligare resultat uppnås på de redan bearbetade områdena och nya områden med fördel bliva föremål för samarbete. Vinding Kruses »udkast til en fælles borgerlig lovbog for Danmark, Finland, Island, Norge og Sverrig» kommer därför enligt min mening som en stöt i rättan tid till att intensifiera arbetet på nordisk rättsenhet. Visserligen kan en lagstiftning för samtliga nordiska länder näppeligen grundas omedelbart på utkastet, men den därigenom skapade enhetliga översikten över problemen kan bliva till ovärderlig nytta vid stundande samarbete på vilket som helst av den borgerliga rättens områden.
På arvsrättens område upptager utkastet dels en allmän arvsordning och dels en speciell arvsordning för jordbruksfastigheter. Den sistnämnda innebär, att en jordbruksfastighet alltid skall (mot eller utan lösen) odelad tillfalla en arvinge, gårdsarvingen. Finnas bröstarvingar, skall en av dem utses till gårdsarvinge. Gårdsarvingen utses i första hand av arvlåtaren genom testamente, i sista hand av en särskild domstol, »herredsretten», bestående av en lagfaren ordförande samt en jordbruks- och en fastighetskreditsakkunnig bisittare. Med fullt erkännande av att jordbrukets vidmakthållande kan ligga i det allmännas intresse och att jordbruksfastigheter därför icke böra delas eller belastas med gäld så att de förlora sin bärkraft — torde det dock i detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om att ett svenskt förslag om dylik gårdsarvingerätt (SOU 1937: 14, jfr SvJT 1937 s. 346) blev föremål för skarp kritik från remissmyndigheterna och därefter icke föranledde någon vidare åtgärd.
Utkastets allmänna arvsordning ansluter sig i huvudsak till gällande svensk rätt, vilken genom 1928 års lag om arv och 1930 års lag om testamente är den modernaste nordiska. Den norska arvslagen är av 1854 (ändrad 1937) och den danska av 1845. I Danmark föreligger nu ett, till avsevärd del på grundval av den svenska lagstiftningen, utarbetat arvslagsförslag. Kruses utkast bygger på svensk rätt och det danska förslaget men går i åtskilliga hänseenden längre i den riktning varåt
utvecklingen enligt hans uppfattning tenderar. Utkastet upptager såväl intestatarvsrätt, vilken principiellt viker för testamente, som rätt enligt testamente samt tillika vissa rättigheter som gå före testamente. Efter den ordning vari de äga företräde till kvarlåtenskapen äro arvsrättigheterna följande:
1) Efterlevande make äger utbekomma så mycket, att det jämte hans egen förmögenhet och arvslott utgör 5,000 kr.
2) Underåriga barn och adoptivbarn skola erhålla till underhåll och utbildning erforderligt belopp.
3) Även efterlevande make har rätt till underhåll.
4) Bröstarvingar ha rätt till lösören av värde för släkten.
5) Testamentsrätt.
6) Arvsrätt på grund av släktskap, äktenskap och adoption.
7) Statens arvsrätt.
Denna arvsordning avviker från den gällande svenska främst såtillvida att å ena sidan bröstarvinges laglottsrätt avskaffats men å andra sidan de under 3 och 4 upptagna rättigheterna tillkommit. För övriga nordiska länder innebär även barns underhållsrätt (2) en nyhet (hämtad från svensk rätt).
I systematiskt hänseende följer utkastet icke den här angivna förmånsrättsordningen utan en ordning, som ansluter sig närmare till gällande lagar men icke längre kan anses tidsenlig. Härigenom bliva särskilt de rättigheter, som skola gå före testamente, svåra att överblicka. Nummer 1 behandlas i 1 kap. om »slægtinges arveret og arveret ifølge ægteskab», 3 och 4 i 3 kap. med den i detta sammanhang överraskande rubriken »arveret ifølge testamente» samt 2 i 4 kap. om »forlodsret». Sistnämnda ord skulle jag vilja översätta med fördelsrätt och använda om alla rättigheter som gå före testamente. Härigenom skulle en naturlig tredelning i arvsordningen markeras. I första hand inträder fördelsrätten, vilken går efter behovsprincipen, den berättigades behov resp. (4) affektionsintresse. Därefter följer testamentsrätt i enlighet med arvlåtarens vilja. I sista hand medför intestatarvsrätten en schablonmässig fördelning bland dem som genomsnittligt sett kunna sägas vara arvlåtarens närmaste. Då den liberalistiska utvecklingen med dess allt överskuggande vikt vid testamentet nu i stort sett kan anses fullbordad, torde den framtida utvecklingen huvudsakligen komma att ligga på fördelsrätternas område.
Makes fördelsrätt skall enligt utkastet jämväl ersätta den nuvarande giftorätten, vilken saknar direkt motsvarighet. Detta är otvivelaktigt ett lycklig grepp, men efterlevande makes förmåner ha nog tillmätts väl knappt. På grund av penningvärdets fall äro 5,000 kr. nu mindre värda än 3,000 kr. voro 1928, då 3,000-kronorsregeln infördes i Sverige. Lyckligt vore, om makes rätt kunde göras oberoende av valutafluktuationer, exempelvis genom att bestämmas till viss multipel av den avlidnes årsinkomst. Att make utöver denna fördelsrätt (1) tillerkännes en underhållsrätt (3) med förmånsrätt efter barns (2) kan formellt te sig såsom ett något invecklat system men är sakligt befogat. Barns underhålls
rätt har, såsom nämnts, hämtats från svensk rätt, varvid emellertid vuxna barn som äro sjuka eller eljest arbetsoförmögna icke medtagits. Till stöd för denna begränsning åberopas ett motivuttalande till det danska arvslagsförslaget, enligt vilket den svenska regeln innebure försörjningsbördans överflyttande från samhället på den arbetsoförmögnes syskon. Jag skall icke upptaga denna detalj till diskussion och ej heller ingå på den föreslagna nya fördelsrätten till släktklenoder (4). De i utkastet upptagna fördelsrätterna äro nog i stort sett invändningsfria, men den stora frågan blir, huruvida icke något fattas.
Det skulle kunna ifrågasättas att tillerkänna fördelsrätt ej blott åt efterlevande make utan även åt annan, som stått den avlidne nära och med skäl kunnat förutsätta att vara ihågkommen i hans testamente. Enligt utkastet kan emellertid en arvlåtare i förhållande till en arvinge eller annan, som har rättsligt intresse därav, förbinda sig att icke upprätta eller återkalla testamente. Härigenom kan nyssnämnda fråga måhända anses ha förlorat sin betydelse, men en sådan obegränsad frihet att avtala om kvarlåtenskap kan leda till betänkliga konsekvenser i andra hänseenden, särskilt om bröstarvinges rätt till laglott utan vidare avskaffas. I det danska arvslagsförslaget avskaffas laglott för adoptivbarn och nedskäres för make och bröstarvingar från 2/2 till 1/2 av arvslotten. Kruse vill emellertid avskaffa laglotten helt och framhåller att den icke förekommer vare sig i det privatkapitalistiska engelsk-amerikanska rättsområdet eller i det socialistiska ryska. Han hänvisar också till en uppsats av notarius publicus PH. PRAHM i UfR 1935 b s. 37—40, vari denne skildrar hur föräldrar ofta kommit till honom och velat upprätta testamente till förmån för hemmavarande barn som »offrat» sig för föräldrarna men att de ur boet utflugna barnen ändå kunna fortsätta att leva i lättsinne och lättja i förlitande på sin laglottsrätt. Detta är en högst ensidig framställning, grundad endast på utsagor av den part som velat upprätta testamente. Sanningen är väl snarare den motsatta, att de unga ofta icke uträtta så mycket i brist på ett kapital vilket ligger i händerna på åldringar samt att åldringar lätt kunna förmås till oskäliga testamentariska dispositioner av dem som för tillfället stå dem lokalt närmast. Jag vill gärna tillstyrka avskaffande av laglottsrätten i dess nuvarande form, men i så fall erfordras särskilda säkerhetsföreskrifter, t. ex. om inskränkning i gamla personers testationsfrihet eller om diskretionär möjlighet för domstolarna att jämka ett testamente som alltför mycket inskränker bröstarvinges rätt.
I fråga om testamente äro nyheterna i utkastet mindre påfallande.Testationshabilitetsåldern sänkes generellt till 18 år. Jämte skriftligt testamente med två vittnen upptages som ordinär testamentsform skriftligt testamente inför en notarie, vilket uppges vara den vanligen brukade formen i Danmark. Muntligt testamente med två vittnen bibehålles som nödtestamente men däremot icke holografiskt testamente. Återkallelse av testamente kräver testamentsform, och testamente kan, som nämnts, göras oåterkalleligt. Överhuvud äro utkastets regler om testamente knapphändiga. Man kan hålla med Kruse om att den svenska lagens
rigorösa regler om bevakning och delgivning av testamente äro överflödiga, men åtminstone några bestämmelser om testamentstolkning äro erforderliga. Då principen om testamentets återkallelighet ej upprätthålles, kan man eljest tveka t. o. m. om testators vilja såsom den grundläggande tolkningsnormen, och domstolarna behöva stöd i lagen för att, på sätt nu sker i Sverige, efter vissa riktlinjer komplettera luckor i testamenten.
Gränsen för släktarvet skulle enligt det danska kommittébetänkandet vara densamma som i svensk lag, men i det slutliga arvslagsförslaget ha även kusiner medtagits. Kruse vill gå ett steg i motsatt riktning och beröva föräldrarnas syskon deras arvsrätt. Av tredje parentelen skulle alltså endast far- och morföräldrarna vara arvsberättigade. Några bärande skäl för att frångå den svenska gränsbestämningen ha icke anförts.
Efterlevande make skulle enligt utkastet ärva 1/4 vid sidan om bröstarvingar, 1/2 vid sidan om andra parentelen och eljest hela kvarlåtenskapen. Detta överensstämmer formellt med gällande dansk och norsk lag. En betydande reell olikhet följer emellertid av att utkastet icke upptagit någon rätt att kvarsitta i oskiftat bo. Att make skulle ärva vid sidan om bröstarvingar är för svensk del en nyhet, vilken dock torde godtagas under förutsättning att giftorätten avskaffas. Däremot lärer det icke ens under nämnda förutsättning kunna tänkas att inskränka makes nuvarande rätt i övriga fall, nämligen att maken ärver allt, låt vara med sekundosuccessionsrätt för den avlidnes släkt (andra parentelen).
I fråga om arvsrätt på grund av adoption följer utkastet de gällande nordiska lagarna och erkänner icke arvsrätt mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt men väl mellan adoptivbarnet och dess egen släkt. Denna ordning infördes av försiktighetsskäl då adoptionsinstitutet var nytt, men tiden synes nu vara mogen att antingen taga ett steg framåt eller ett steg tillbaka. Vill man bibehålla adoptionsinstitutet, måste det utformas så, att adoptivbarnet blir i allt väsentligt likställt med adoptantens eget barn.
Vad nu sagts om adoptivbarn förutsätter, att laglottsrätten avskaffas. Under samma förutsättning möter det inga betänkligheter att, på sätt utkastet innebär, tillerkänna utomäktenskapliga barn arvsrätt efter fader och fädernefränder. De sistnämndas arvsrätt efter barnet begränsas i utkastet, liksom i gällande dansk lag, till vad barnet från dem mottagit. Den svenska principen om full ömsesidighet behöver måhända ej anses oomkullrunkelig.
Vad slutligen angår statens arvsrätt, har det icke ansetts erforderligt att inrätta någon särskild arvsfond, men rätt att efterskänka arv har tillerkänts »justitsministeriet». Här föreligger ett område, lämpat föratt »göra nåd».
Som helhetsomdöme om Vinding Kruses utkast beträffande arvsrätten må uttalas, att det innefattar en välgjord syntes av
föreliggande lagar och lagförslag samt därutöver ger många nya intressanta uppslag, låt vara att dessas konsekvenser icke alltid blivit till fullo beaktade. Detta får liksom detaljutformning i övrigt bliva en cura posterior. Utkastet ger goda belägg för att möjligheterna till nordisk rättsenhet på arvsrättens område äro större än tidigare antagits. För min del anser jag enhetlighet eftersträvansvärd ej blott beträffande de grundläggande principerna utan även beträffande systematik och terminologi.