LITTERATUR.

 

FESTSKRIFT TILLÄGNAD KARL SCHLYTER den 21 december 1949. Utg. av Svensk Juristtidning. Sthm 1949. 413 s. Kr. 25.00 (vid rekv. hos SvJT:s exp., P. A. Norstedt & Söner, kr. 15.00, numrerad bibliofilupplaga, endast genom exp., kr. 40.00).

    Antologier åtnjuter inte någon hög uppskattning bland boksynta människor. När den är som bäst, kan denna litteraturart möjligen erbjuda en genväg till överblick över ett litteraturområde; i sina sämsta uppenbarelseformer — såsom mer eller mindre bearbetade »digests» — profiterar den på en viss sorts intellektuell tandlöshet: behovet att få födan tuggad åt sig.
    Många vetenskapsidkare ser med samma ögon på vetenskapliga festskrifter — antologien i dess så att säga akademiska form. I bästa fall, menar dessa, kan en festskrift vara en mödosamt hopsamlad bukett av blommor, dömda att i morgon vissna och dö; i sämsta fall en garderobsvädring där både malätet och halvfärdigt hängs ut i ljuset. Den kräsenhet som denna inställning är ett uttryck för, gäller inte inom rättsvetenskapen. På den juridiska litteraturens område har vi så länge haft garderobssorg, att vi vant oss att ta emot varje bok med tacksamhet och intresse. Vi kan inte välja och vraka på samma sätt som man kan inom åtskilliga andra vetenskapsområden. Detta ger de juridiska festskrifterna en jämförelsevis större vikt. Det har också räddat dem från att sjunka ned i bibliotekens glömska. Vilken mening man än må ha om festskrifter, är därför utgivandet av en juridisk festskrift en händelse i vår rättsvetenskapliga litteratur. Denna särställning medför att en juridisk festskrift får ett i motsvarande grad ökat värde som hedersbevisning.
    Om alla festskrifter gäller emellertid att deras läsbarhet och vetenskapliga tyngd står i ett visst förhållande till hyllningsföremålets insatser och betydelse inom sitt vetenskapsområde. »Festskrift tillägnad Karl Schlyter» riktar sig till en ovanlig man och har därför blivit en ovanlig bok. Knappast någon av uppsatserna i den saknar intresse. Inom de områden, där Karl Schlyter gjort och gör sin betydelsefullaste insats, är det en viktig bok. I några centrala uppsatser speglar hans festskrift den omdaningsprocess som pågår inom kriminalvetenskapen i vår tid. Som sådan tidsspegel lärer den få bestående värde.
    En lundaprofessor höll för en tid sedan ett föredrag om juristutbildningen. Hans framställning återgavs i en tidskrift under rubriken »Om en mänsklig varelses förvandling till jurist». När Karl Schlyter en kort tid därefter talade i Lund, ägnade han händelsen den kommentaren, att han för sin del funne det viktigare att söka besvara den motsatta frågan: hur förvandla en jurist till mänsklig varelse? Vad som fängslat

 

S. ERSMAN. 899Karl Schlyter inom kriminalrätten har inte varit dess rent juridiska problemställningar — dem har han ofta nog och fullt medvetet givit en god dag — utan dess mänskliga och sociala aspekter. Framförallt har han hävdat att   k r i m i n a l v å r d e n   alldeles icke hör hemma i den juridiskt-tekniska systematiken utan erbjuder problem av företrädesvis annan än rättslig natur; den är en psykologisk, en pedagogisk, en medicinsk, en social angelägenhet. Frågeställningen har därför för honom inte varit brott— straff, utan skydd, samhällsskydd, socialt skydd. Straff lagberedningen sysslar med utarbetandet av en »skyddslag», innefattande detaljbestämmelser rörande de brottspåföljder som brukar sammanfattas under benämningen skyddsåtgärder, och Karl Schlyter betecknar med förkärlek i internationell korrespondens beredningen såsom Sveriges »social defence commission» (»commission de défense sociale»). Inom Förenta nationerna ledes det internationella samarbetet på kriminalrättens område av en »Social defence section» under organisationens »Department of Social affairs». Belgien har sedan 1930 haft en »loi de défense sociale». Den italienske advokaten Filippo Gramatica tog efter det senaste världskriget initiativet till »Centro internazionale di studi di difesa sociale» som efter att ha hållit två uppmärksammade internationella kongresser nu är i färd med att organisera en fast byrå med säte i Paris.
    »La défense sociale», socialskyddet, har blivit ett lösenord för reformsträvandena inom kriminalrätten i alla länder. När MARC ANCEL, en av förgrundsgestalterna i det internationella samarbetet på kriminalpolitikens område, i festskriften behandlar uppkomsten och utvecklingen av begreppet »défense sociale», inleder han sin framställning med en hänvisning till att socialskyddstanken legat till grund för Karl Schlyters insatser i det svenska reformarbetet, som tilldragit sig intresse världen över.
    Ancel ger en historisk överblick över utvecklingen, som han indelar i tre etapper. Den första börjar på 1800-talet med de nya tankegångar som fördes ut av kretsen kring den år 1889 bildade »Union internationale de droit pénal», och sträckte sig fram till tiden för det första världskriget. Den andra sammanfaller med mellankrigsperioden. Just nu, menar Ancel, står vi vid början av den tredje utvecklingsfasen.
    Utgångsläget för kriminalpolitikens omdaning karakteriseras av GERHARD SIMSON i hans uppsats om »Franz von Liszt und die schwedische Kriminalpolitik» med den italienske justitieministern Mancinis ord, att kriminalisten hade att betrakta lagöverträdaren »come sotto una campana di vetro» (som under en glaskupa). Han skulle bedömas — och dömas — helt isolerad från sitt organiska och sociala sammanhang. Kriminologer sådana som von Liszt, Prins och van Hamel blev de främsta målsmännen för en ny skola, som med »Union internationale de droit pénal» som centrum inspirerade det kommande reformarbetet. I von Liszts »Marburger Programm» samt i Prins' arbeten »Science pénale et droit positif» och »La défense sociale et les transformations du droit pénal» formulerades de grundläggande tankegångarna för denna första utvecklingsfas som Ancel betecknar som den doktrinära.

 

900 S. ERSMAN.    Fram till det första världskriget var det endast teoretikernas diskussioner som präglades av det nya åskådningssättet. Den andra utvecklingsfasen enligt Ancels indelning sammanföll med mellankrigstiden, då åtskilliga länder införlivade skyddsåtgärder av skilda slag med sin kriminallagstiftning. Det gäller framförallt vissa centraleuropeiska länder och Skandinavien. De lagverk som gick längst i att förverkliga socialskyddsprincipen, Ferris italienska strafflagsförslag (1921) och den första sovjetryska kriminallagen (1926) nämner inte Ancel; däremot räknar han upp en rad andra lagar: den jugoslaviska (1928), den italienska (1930), den schweiziska (1937), den rumänska (1937) och den brasilianska (1940). Det klassiska straffsystemet bestod emellertid ännu; de skyddsåtgärder som infördes, framstod som undantag från den traditionella huvudregeln.
    Under den tredje och sista utvecklingsfasen, den vid vars början vi enligt Ancel nu befinner oss, har man börjat nå fram till en syntes: vad det gäller är att underkasta lagöverträdaren den behandling som är mest ändamålsenlig ur samhällsskyddets synpunkt. Detta behöver inte innebära att man av doktrinära skäl avstår från användandet av straff. Men det innebär ändå att kriminalrättens grundvalar rubbas:
    »La dernière phase de l'évolution pourrait presque être caractérisée comme constituant lavènement d'un nouvel humanisme juridico-social, appelé à transformer largement et à rénover spirituellement les conceptions fondamentales qui seront à la base du droit criminel de demain.»

    Ancels översikt och Simsons mera preciserade framställning, vilka tillsammans kan sägas ange den historiska bakgrunden till det kriminalrättsliga reformarbetet, kompletteras av STEPHAN HURWITZ' och IVAR STRAHLS bidrag, där det idémässiga underlaget behandlas.
    Hurwitz erinrar till en början om den betydelse som den filosofiska striden om viljans frihet har haft för kritiken mot den klassiska straffrätten. Det var determinismens anhängare som öppnade denna kritik; från deras utgångspunkt var straffansvar på grund av »skuld» en meningslöshet. Vissa moderna kriminologer, som Gramatica, är däremot indeterminister och menar att man måste appellera till människans moraliska föreställningar men med andra medel än straff; enligt deras mening saknar straffet etiskt berättigande. I Sverige är det inte logiska deduktioner från någon av dessa filosofiska utgångspunkter som har varit avgörande för det kriminalpolitiska reformarbetet. Där har, särskilt genom Karl Schlyters insatser, säger Hurwitz, rent kriminalpolitiska och lagstiftningstekniska synpunkter fått träda i förgrunden. Kritiken mot straffbegreppet har grundats på uppfattningen att de repressiva värderingar som traditionellt vidlåder straffbegreppet är till hinders för en rationell kriminalpolitik.
    Hurwitz' uppsats bär titeln »Om afskaffelse af straf». Måhända förhåller det sig så, menar han, att man vid bekämpandet av brottsligheten inte kan undvara den moraliska indignationen. Ett ur etisk synpunkt

 

ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD KARL SCHLYTER. 901alldeles neutralt preventions- och behandlingssystem skulle visserligen inte bara ge hela reaktionssystemet en högst tilltalande klarhet utan också skapa en motvikt till vedergällningsinstinktens krav på kännbara straff; det kan dock hända att ett sådant system skulle försvaga de enskilda människornas moraliska ansvarskänsla. Den preventiva funktion som straffet fyllt genom att framträda som uttryck för samhällets moraliska ogillande, behöver emellertid inte gå förlorad, om straffet ersättes med en pedagogisk eller kurativ behandling. Det avgörande är därför, framhåller Hurwitz, vad man vill sätta i stället för straffet. På detta sätt för han frågeställningen över till det rent kriminalpolitiska planet.
    I Strahls uppsats om »Det straffrättsliga ansvaret », som återger hans installationsföreläsning, utvecklas liknande tankegångar. Också Strahl lämnar frågan om viljans frihet helt därhän.1 Frågan om grunden för samhällets ingripande med påföljder mot lagöverträdare är för honom uteslutande en fråga om det praktiskt lämpliga:
    »Det gäller att ingripa i ett kausalförlopp för att ge detta sådan riktning att brott inte äger rum. En sådan fråga är att besvara efter undersökningar av verkligheten. Den lämnar intet utrymme för någon ideologi. Tanken, att straffrätten skulle bygga på att de brottsliga vore ansvariga för sina gärningar i den klassiska lärans mening, undantränges. Kvar står bara, att samhällsmakten anser sig behöva ingripa mot den, som begår brott, för att därmed bekämpa brottsligheten. Samhällsmedlemmarna får finna sig däri, liksom de måste finna sig i andra tvångsingripanden som samhällsmakten vidtager för att skydda de intressen den finner viktiga. Ansvaret, om man vill tala om ett sådant, är helt enkelt den omständigheten att brottet får en påföljd.»

    Den utveckling inom modern kriminalrätt för vilken detta uttalande är representativt, belyses av HARRY GULDBERG i ett bidrag med titeln »Några straffrättsliga spörsmål». Bland de aktuella kriminalitetsproblem som där blir föremål för några fint nyanserade synpunkter, är straffriförklaringarna. Guldberg betecknar med rätta frågan om tillräkneligheten som ett akademiskt spörsmål, som man numera lämpligen borde kunna förbigå, när det gäller att besluta om påföljd för en brottslig gärning. Med det utvidgade reaktionssystem som man förfogar över, är det ur olika synpunkter det mest ändamålsenliga att man tar sikte på att — med beaktande av alla föreliggande omständigheter — »utfinna den reaktionsform som bäst tillgodoser syftet att förekomma nya brott». JOHS. ANDENÆS påpekar i sitt bidrag till festskriften »Litt om straffeteoriene og tilregnelighetslæren» att gränsen mellan straff och andra åtgärder mot kriminella sopas ut i samma mån som man låter de helt behandlingsmässiga synpunkterna bli dominerande. »Særbehandling av annen karakter enn vanlig straff kan være indisert også overfor andre grupper enn dem som tradisjonelt betraktes som utilregnelige, således

 

    1 Den frågan anser han f. ö. vara ett skenproblem, jfr SvJT 1941 s. 319 ff.

 

902 S. ERSMAN.overfor alkoholister og vaneforbrytere. Systematisk og terminologisk er den naturlige konsekvens av denne tankegang, at tilregnelighetsbegrepet detroniseres fra sin sentrale plass blandt forutsetningene for straffbarhet, og at de tradisjonelle utilregnelighetstilstander i stedet blir henvist til læren om valget mellom de forskjellige reaksjonsformer», skriver Andenæs. Den kategoriklyvning av lagöverträdarna som straffriförklaringarna medför, framstår numera som inte bara verklighetsfrämmande utan också olämplig och hindersam för en rationell kriminalpolitik. Det är därför påkallat, det påpekas också av Guldberg, att man i en nära framtid drar konsekvensen därav också i lagstiftningen.
    Ett första steg vore enligt anmälarens mening att — som Karl Schlyter redan framkastat inom strafflagberedningen — domstolen finge befogenhet att under givna förutsättningar föreskriva den vård (sinnessjukvård, öppen vård etc.) som i varje särskilt fall skall tillämpas. Det är en anomali, vartill motstycke veterligen saknas, att beträffande vissa tilltalade, nämligen de som hänförs under 5: 5 SL, frågan om frihetsberövande eller icke skall avgöras av innehållet i ett läkarutlåtande, utan möjlighet för domstolen att öva inflytande. Om avgörandet lades i domstolens hand, och möjlighet öppnades att med stöd av läkarutlåtande föreskriva sjukhusvård även i andra fall än de i 5: 5 SL avsedda utan omvägen över en villkorlig dom, skulle straffriförklaringarna i realiteten komma att förlora all praktisk betydelse. Guldberg bemöter övertygande och träffande de invändningar som kan resas mot en omläggning som skulle möjliggöra att vederbörlig hänsyn till den tilltalades sinnesbeskaffenhet kunde tas utan anlitande av straffriförklaringar i den nuvarande utformningen. — Till några andra av Guldbergs intressanta synpunkter blir det strax anledning att återkomma.
    Strahl utvecklar fortsättningsvis hurusom det för upprätthållandet av regler för den samhälleliga sammanlevnaden i stor utsträckning är nödvändigt att överträdelser av reglerna belägges med en påföljd av något slag. I många fall, säger han, är det möjligt att följa det orsakssammanhang som lett fram till den brottsliga gärningen, och finna egenskaper hos den brottslige, som indicerar en viss behandling. I andra fall, där något behandlingsbehov inte kan konstateras, har påföljden sin »enda eller nästan enda» betydelse som sanktion: den skall visa den enskilde lagbrytaren att överträdelse beivras, och den skall hålla fram för samhällsmedlemmarna i gemen ett exempel på vart överträdelse leder. I varken det ena eller det andra fallet bör man emellertid, säger Strahl, tala om att påföljden är »rättvis». En i ett givet fall föreskriven behandling bestämmes ju inte efter brottet utan efter det behov av sådan behandling som man funnit hos den brottslige. Säger man däremot att en efter brottet utmätt sanktion är rättvis, har man därmed sagt att andra påföljder inte är rättvisa. Det är, framhåller han, »en för kriminalvården skadlig lära, att någon viss påföljd skulle vara den rättvisa påföljden för ett visst brott. Över huvud synes, hur chockerande det än må låta, den moderna utvecklingen av kriminalvården föra med sig att man inom straffrättsskipningen måste överge föreställningen att de påföljder man ådömer är rättvisa.»

 

ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD KARL SCHLYTER. 903    Dessa åsikter väckte, när de först framfördes i Strahls installationsföreläsning, en viss uppmärksamhet i pressen. Många menade, att de konsekvenser av den moderna kriminalpolitiken, som Strahl här utvecklade, bar vittnesbörd om dess urartning. Rättvisan kunde synas ha fått stryka på foten för godtycket.
    Man står onekligen här inför ett av den moderna kriminalpolitikens ömtåligaste problem. Å ena sidan är det naturligtvis riktigt, som Hurwitz framhåller, att kravet på straffbegreppets avskaffande är ägnat att »danne modvægt overfor en bestandig lurende tendens til overdreven strafanvendelse på følelsesbestemt grundlag». Allteftersom man vinner ökad kunskap om brottslighetens verkliga orsaker, utbredes också insikten om att brottsligt beteende bäst bekämpas med andra medel än straff. Det är otvivelaktigt att de missgärningar samhället i rättens namn begår mot lagöverträdare inte är lika upprörande i våra dagar som de varit i gångna tider.1
    Å andra sidan får man inte glömma att den stränga proportionalitet mellan brott och straff som härskade inom den klassiska straffrätten, innebar en rättssäkerhetsgaranti. En straffrätt, som inte känner andra påföljder än sådana som utmäts efter brottets beskaffenhet, kan naturligtvis, påpekar Strahl, innebära ett värn mot att straffrättsskipningen urartar till hänsynslöshet mot de brottsliga. När man vid påföljdens bestämmande låter den skönsmässiga bedömningen av den tilltalades behov av vård eller behandling bli avgörande i stället för den på objektiva kriterier grundade prövningen efter brottets grovhet, och när man samtidigt utvidgar reaktionssystemet till dess att dess traditionella gränser sprängs, skapar man ett spelrum för domstolarnas rent värderande verksamhet som tidigare inte haft motstycke. Härtill kommer — det påpekas av VILHELM LUNDSTEDT i hans bidrag till festskriften — att den moderna lagstiftningstekniken inom den speciella delen av kriminalrätten har givit ökad betydelse åt domstolarnas värderingar. Vida brottsbestämningar, vagt utformade rekvisit och flytande gränser mellan »grova» brott och brott av ringare beskaffenhet har, som Lundstedt uttrycker saken, inneburit »eftergifter ifråga om stringensen i satsen 'nulla poena sine lege'». Följden har blivit en enorm utvidgning av domstolarnas befogenheter.2 Det kriminalpolitiska problem som detta för-

 

     1 Jfr JON SKEIES ofta citerade ord i Den norske strafferett (Bd I, s. 13): »— når man har gransket den offentlige strafferett gjennem tidene — anvendelsen av voldsomme midler for bagateller, henrettelser og pinsler på sinnssyke og barn, torturen i rettergang og straffen for 'skjellig grunn til mistanke', anbringelsen av barn og ungdom i fengsler sammen med prostituerte og profesjonelle forbrytere — kunde man være fristet til å si at de fleste og groveste misgjerninger er øvet av offentlige myndigheter i rettens navn.»

   2 Den intressanta frågan om »Domstolarnas roll i straffrättsskipningen» behandlas i festskriften av ERIK BENDZ. Denne domare hyser den besynnerliga åsikten att »domstolarnas faktiska 'maktsfär' inom straffrättsskipningen under senare tid krympt ihop ganska avsevärt.» Det är inte nödvändigt att i denna anmälan gå in på de synpunkter Bendz utvecklar till stöd för denna tes; i »Skrifter tillägnade Natanael Gärde» har redan KARL SCHLYTER (S. 758) och — i ett visst avseende — MATHS HEUMAN s. 584) behandlat frågan, och anmälaren hänvisar till deras inlägg. 

904 S. ERSMAN.hållande erbjuder, har sin motsvarighet i den under senare år livligt debatterade frågan om de administrativa frihetsberövandena på socialrättens område.1
    Domstolarnas — och de administrativa myndigheternas — större handlingsfrihet kan ge en humanitärt och socialt betydelsefull effekt, och gör det också. Men detta är möjligt endast i ett samhälle som behärskas av liberala och humanitära ideal. Under en annan samhällsordning kan förhållandet bli ett annat. Skulle makten usurperas av en autoritär regim — något som dessvärre drabbat åtskilliga rättssamhällen i vår tid — står medborgarna utlämnade till samhällsmaktens godtycke. Detta torde föralldel bli fallet alldeles oberoende av vilka befogenheter lagstiftningen ger domstolar och andra myndigheter. Det betänkliga är blott att om man på de lagfästa rättssäkerhetsgarantiernas bekostnad har lagt vidsträckta arbiträra befogenheter i myndigheternas hand, medborgarfriheten kanske kan sättas ur spel utan lagändring och en ny ordning på detta sätt skulle kunna åberopa sig på ett slags legalitet.
    Strahl understryker det oeftergivliga kravet på att straffrättsskipningen handhas med oväld och i enlighet med lagens föreskrifter. Han betonar också att påföljderna måste hållas inom de gränser humaniteten utstakar. Platoniska önskemål av denna typ kan emellertid inte ensamma skapa trygghet. Det är därför av stort intresse, när Strahl tillfogar att man, utan att behöva fasthålla vid »rättvise»-kravet, ändå bör kunna iaktta »en viss proportionalitet mellan överträdelsen och påföljden». Tyvärr utför han inte denna tankegång närmare. Man får därför inte veta hur Strahl tänker sig att en dylik proportionalitet skulle avvägas. Varav skulle den för övrigt vara betingad, om icke av hänsynen till just de rättviseföreställningar, som Strahl vill eskamotera bort?
    Den som skriver detta, är själv en anhängare till Strahls åsikt att det vore lyckligt, om kriminalrätten kunde frigöras från de traditionella rättviseföreställningarna. Detta mål synes dock ännu vara mycket avlägset. Innan vi — med hjälp av ökade kunskaper om människan — kommit i besittning av objektiva kriterier, som kan ersätta proportionaliteten mellan brott och brottspåföljd som rättssäkerhetsfaktor, torde det vara omöjligt att bland allmänheten bana väg för en från »rättvise» föreställningarna renad uppfattning om brottspåföljdernas sociala funktion.
    Måhända har för övrigt Guldberg rätt, när han uttalar den förmodan att
    »tanken på brottsreaktionen såsom en ekvivalent uppbäres även av instinkter som måste betecknas som sunda eller i varje fall nyttiga för den mänskliga samlevnaden. Om man i detta sammanhang kan tala om tillfredsställelse vid brottsreaktionen, kan det antagas röra sig om en känsla som går vid sidan av dåliga hämndbegär och har sitt ursprung i djupare och renare skikt av känslolivet, måhända

 

    1 Se särskilt Forhandlingerne på Det attende Nordiske Juristmøde, s. 26 fl. och där anförd litteratur. 

ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD KARL SCHLYTER. 905källan även för den rening (katharsis) som är känd från antiken och förbindes med den tragiska upplevelsen.»

 

    Guldberg ser därför ingenting motbjudande i att föreställa sig att »i grundvalarna för straffrättsligt bedömande ingår, förutom moderna principer, en viss motsvarighet till den äldre vedergällningsåskådningen». Och han tillfogar den riktiga anmärkningen att det under alla förhållanden är av vikt att lagstiftaren i detta avseende icke avskär kontakten med det allmänna rättsmedvetandet.
    Vi vet ännu alltför litet om de allmänmänskliga reaktionerna för att kunna lösa dessa spörsmål. IVAR AGGE pekar i ett tankeväckande bidrag till festskriften med rätta på betydelsen av att större uppmärksamhet ägnas åt den kriminologiska forskningens allmänna läge och metoder.

    På det sätt som här har skett, kan man med ett axplock ur bidragen till festskriften belysa några av de centrala problemställningarna inom modern kriminalvetenskap. Om anmälaren valt en annan utgångspunkt för sitt försök att samla några av bidragen kring en gemensam tankegång, hade han kunnat belysa andra kriminalpolitiska problem av den största praktiska räckvidd med ledning av den belgiske statssekreteraren i justitieministeriet, professor PAUL CORNILS uppsats om »Individualisation pénitentiaire», den engelske fångvårdschefen LIONEL W. Fox' redogörelse för »The Swedish Prison Act 1945 and the English Criminal Justice Act 1948» och den svenske fångvårdschefen HARDY GÖRANSSONS korresponderande bidrag om »Engelsk fångvård och svensk», OLOF KINBERGs uppsats »Rättspsykiatrins metodik och uppgifter inom kriminalpolitiken», den finländske akademikanslern OTTO HJ. GRANFELTS översikt över straffrättsliga reformer och reformplaner i Finland och professor BRYNOLF HONKASALOS redogörelse för erfarenheterna av »lagen om statens arbetskolonier» i Finland. I MATHS HEUMANS bidrag om översynen av den svenska kriminalstatistiken och THORSTEN SELLINS »Status and prospects of criminal statistics in the United States» behandlas den i vårt land hittills sorgligt eftersatta kriminologiska hjälpvetenskapen kriminalstatistik, som i professor VELI VERKKO, vilken skriver i festskriften om »Alkoholtolerans, språk och ras», har sin främste representant i Norden. Kriminalrättsliga frågor behandlas även av sorenskriver OLE F. HARBEK, utrikesrådet STURE PETRÉN, häradshövdingen ERIK THOMASSON och statsadvokat JØRGEN TROLLE.

    »Det knakar i hela den straffrättsliga byggnaden», skriver Guldberg. Alla vet att det är Karl Schlyter som håller i skaftet, när yxan går. Men det är inte bara inom kriminalvetenskapen Karl Schlyter gjort insatser som fått avgörande betydelse för vårt rättsliv. Sin juris doktorsgrad honoris causa har han förvärvat för sitt arbete som en av rättegångsreformens främsta tillskyndare. Festskriften omfattar också ett avsevärt antal bidrag från processrättens område. Den franske forskaren professor HENRI DONNEDIEU DE VABRES skriver om den franska straffprocessreformen, NATANAEL GÄRDE behandlar den ackusatoriska principen enligt rättegångsbalken och A. HEMMING-SJÖBERG ger några syn-

 

906 ANM. AV FESTSKRIFT TILLÄGNAD KARL SCHLYTER.punkter på vittnesförhöret och vittnesmålet såsom bevismedel. HERMAN ZETTERBERG bidrar med en uppsats om organisationen av domstolarna i första instans och ÅKE HASSLER skriver om »Omröstning om res judicata». Andra processrättsliga bidrag har lämnats av advokaten GUNNAR BOMGREN, häradshövdingen ERNST LECHE och den finske processualisten TAUNO TIRKKONEN. Professor O. A. BORUM skriver om »Forældremyndigheden (vårdnaden) over børn som fjernes fra hjemmet». Hovrättsrådet HERVED AF TROLLE behandlar en fråga ur lagberedningens reformprogram: »Om fastighetspanträttens samband med fordran ».Rättshistoriska bidrag har lämnats av professor JAN ERIC ALMQUIST, lagmannen OLOF LÖTHNER och kommerserådet S. MATZ. Den inledande hyllningsuppsatsen har författats av THORE ENGSTRÖMER.
    På ett sätt som hittills saknar motstycke i vår rättsvetenskapliga festskriftslitteratur har främmande länders forskare och praktiker mött upp tillsammans med nordiska och svenska. Att göra rättvisa åt alla värdefulla bidrag som vore värda sin utförliga behandling, är inte möjligt. Må det dock tillgivas anmälaren att han slutligen ägnar den för festskriften utarbetade förteckningen över KARL SCHLYTERS skrifter ett aktningsfullt omnämnande. Med sina inemot 350 nummer utgör den ett imponerande vittnesbörd om den andliga energi och frejdiga mångsidighet som präglar Karl Schlyters rastlösa verksamhet.
    Anmälaren hade tillfälle att på nära håll bevittna hur Karl Schlyter reagerade, när — på ett sent stadium av förberedelserna — planerna för festskriften kom till dennes kännedom. Endast med svårighet kunde han förmås att inte avböja denna hedersbevisning. Reaktionen var inte alldeles oväntad. Karl Schlyters självmedvetande måste säga honom att hans verk inte behöver hugfästas med yttre åthävor.

S. Ersman.