FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET.
Lagstiftningsfrågor vid 1950
års riksdags vårsession. Det arbetsmaterial i form av lagpropositioner och motioner i lagstiftningsfrågor, som förelagts riksdagen i år, har icke varit av mindre omfattning än tidigare. Trots ett hektiskt arbete under slutskedet har det icke varit möjligt att avarbeta hela materialet; den med omläggningen av riksdagens arbetsformer öppnade möjligheten att uppskjuta ärenden till höstsessionen har måst utnyttjas i betydande omfattning. Detta gäller icke blott sådana lagförslag, som framlagts vid propositionstidens utgång i början av april, utan även förslag, som tidigare kommit på riksdagens bord. Bland viktigare lagärenden, som uppskjutits, må nämnas propositionerna nr 59 med förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde, m. m., nr 60 med förslag till lag om rätt till fiske m. m., nr 90 med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen d. 12 juni 1885 ang. lösdrivares behandling, m. m., samt nr 223 med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden. Här följer en redogörelse för de lagfrågor, som slutbehandlats under vårsessionen. Redogörelsen är utarbetad efter samma principer som tidigare år. Tyngdpunkten har sålunda lagts på sådana frågor, som kunna intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftningen är med ett undantag helt utelämnad.
Familjerätt. Frågan om utvidgning av rättens kontroll över överförmyndarnas verksamhet framfördes motionsledes. I första hand åsyftades, att rätten skulle åläggas skyldighet att med jämna mellanrum verkställa inspektioner hos överförmyndarna. Enligt första lagutskottet (utl. nr 9) talade åtskilliga skäl för att en sådan skyldighet infördes. Häremot vägdes de oundvikliga nackdelarna av en sådan ordning, främst i form av en ökning av domstolarnas arbetsbörda. Då det vore ett viktigt samhällsintresse, att skyddet mot förluster genom underslev eller försummelser i förmyndarförvaltningen fullkomnades så långt detta vore praktiskt möjligt, ansåg sig utskottet böra tillstyrka, att frågan närmare övervägdes. På hemställan av utskottet beslöt riksdadagen att i skrivelse till K. M:t anhålla, att K. M:t måtte taga under övervägande att meddela bestämmelser om skyldighet för domstol att med jämna tidsmellanrum verkställa inspektion hos överförmyndare. Utredning i frågan har redan igångsatts.
Fastighetsrätt. I lagen d. 18 juni 1926 om delning av jord å landet jämte vissa närstående lagar ha vidtagits ändringar, som avse ett antal mer eller mindre fristående frågor om jorddelning och proceduren i jorddelningsmål. Ändringarna ha i allmänhet motiverats av en strävan till förenkling och rationalisering av förfarandet vid fastställelseprövningen. Den måhända mest betydelsefulla nyheten är att länsstyrelser-
nas befattning med fastställelse av vissa avstyckningar avskaffats genom att 21 kap. 66 § jorddelningslagen upphävts. Detta lagrum stadgade bl. a. att i mål om avstyckning inom samhälle å landet, där byggnadslagens bestämmelser för stad ägde tillämpning, samt inom annat område å landet, för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts eller enligt äldre lag förordnats att stadsplan skulle upprättas, vad enligt jorddelningslagen ankom på ägodelningsrätt och ägodelningsdomare ävensom överlantmätares befattning med fastställelse skulle — med vissa undantag — fullgöras av länsstyrelsen. Efter ändringen äro enligt jorddelningslagen fastställelsemyndighet beträffande avstyckning i första hand överlantmätare eller ägodelningsdomare. Kompetensfördelningen mellan dem är som förut den, att ägodelningsdomaren prövar avstyckningar, som bero av sammanläggning, samt överlantmätaren alla andra. Då sålunda länsstyrelse icke längre skall vara fastställelsemyndighet förutsättes emellertid att de planvårdande myndigheterna, främst länsarkitekter och länsstyrelser, likväl skola beredas tillfälle yttra sig i planfrågor sammanhängande med jorddelningsförrättningar. Detta skall ske genom informellt samråd mellan fastställelsemyndighet och planmyndighet. Såväl överlantmätaren som ägodelningsdomaren äro — på grund av en nu genomförd ändring i 21 kap. 43 § jorddelningslagen — skyldiga att hänskjuta fastställelseprövning till ägodelningsrätten, om länsstyrelse, lantbruksnämnd eller byggnadsnämnd gjort erinran mot förrättningen. Samma skyldighet åligger ägodelningsdomaren om överlantmätaren framställt erinran. Av liknande skäl som förestavat den sist angivna ändringen har i 15 § lagen d. 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet föreskrivits att om överlantmätare eller lantbruksnämnd gjort erinran mot sökt sammanläggning, ärendet icke såsom eljest skall handläggas av ägodelningsdomaren utan hänskjutas till ägodelningsrätten.
I 21 kap. 43 § jorddelningslagen har ytterligare den ändringen vidtagits, att överlantmätare tillagts befogenhet att fastställa gränsbestämning som skett i samband med sådan avstyckning, som skall fastställasav överlantmätaren.
19 kap. 13 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 § lagen d. 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad innehålla regler i skilda avseenden för tillvaratagande av planintressena vid avstyckning. Bl. a. stadgas att om inom visst område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan ej blivit fastställd, tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid eller om eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles förväntas, avstyckning icke må verkställas så att områdets ändamålsenliga bebyggande eller lämplig planläggning av området motverkas. För att i detta hänseende nå full överensstämmelse med byggnadslagen, enligt vilken tätbebyggelse över huvud taget icke får ske om ej marken i fråga vid planläggning funnits ur allmän synpunkt lämpad för ändamålet, ha de båda ifrågavarande lagrummen kompletterats med en bestämmelse att under de angivna förutsättningarna avstyckning ej heller får verkställas så att olämplig tätbebyggelse kan föranledas därav.
Bestämmelserna i 21 kap. 51 § jorddelningslagen om rätt för överlantmätare, lantbruksnämnd och byggnadsnämnd att fullfölja talan mot beslut om fastställelse å jorddelningsförrättning och beslut om tillståndt ill sådan förrättning, som meddelats efter underställning, ha ändrats. Beslut som här avses få numera överklagas endast om de meddelats av ägodelningsrätt eller hovrätt. Tanken är den, att något behov för det allmänna att överklaga fastställelsebeslut icke föreligger annat än i sådana fall då erinran från myndighet framställts mot förrättningen; har så skett skall målet enligt 21 kap. 43 § hänskjutas till ägodelningsrätt, vars beslut därför bör få överklagas. Genom att talan icke får föras mot andra fastställelsebeslut än de nu nämnda vinnes en förkortning i proceduren för flertalet mål i det att i dessa beslutet omedelbart vinner laga kraft. Motsvarande ändring har genomförts beträffande rätten enligt 6 kap. 13 § fastighetsbildningslagen att överklaga beslut, varigenom laga skifte blivit fastställt eller tillstånd till skifte lämnats efter underställning, samt i fråga om den i 21 § sammanläggningslagen reglerade rätten att fullfölja talan mot beslut om sammanläggning. — Även vissa andra, smärre ändringar och jämkningar, merendels föranledda av de ovan nämnda, ha i samband med dessa företagits i jorddelningslagstiftningen.
I anslutning till nu nämnda ändringar i jorddelningslagstiftningen, kunna nämnas vissa ändringar i fastighetsbildningslagen m. fl. lagar, genom vilka den hittillsvarande gränsen mellan tillämpningsområdena för fastighetsregister och jordregister rubbats. De ifrågavarande ändringarna behandlas i särskild artikel i SvJT och kommenteras därför ej närmare här.
På grund av motionsvis framställt yrkande har riksdagen hos K. M:t hemställt om översyn av bestämmelserna om vägförening i 1939 års lag om enskilda vägar. Utredningen borde avse att åstadkomma ett mera smidigt system för bildande av vägförening samt att utvidga vägförenings kompetens till att även omfatta anordnande och omhänderhavande av vägbelysning.
I två motioner yrkades sådan ändring av expropriationslagen, att expropriationsersättning finge utbetalas i form av periodvis återkommande utbetalningar. Som skäl anfördes, att då en kraftledning framdroges genom skogsmark, skadorna å mindre fastigheter med kombinerat jord- och skogsbruk ofta kunde bli så stora, att fastigheterna icke längre bleve bärkraftiga. Om i ett sådant fall fastigheten tillförsäkrades en periodisk ersättning för framtiden, skulle den kunna bevaras som en fullständig brukningsdel. Yrkandet avslogs under hänvisning till de praktiska svårigheterna att genomföra förslaget. Sålunda skulle blott i vissa fall tillräcklig säkerhet för avgiftens utgående kunna anordnas, och systemet med en vid expropriationstillfället till storleken bestämd periodisk avgift skulle även innebära otrygghet på grund av penningvärdets fortgående förändringar.
Genom två likalydande motioner togos i båda kamrarna upp vissa frågor rörande rätten att skörda skogsbär. Det yrkades att bestämmel-
ser skulle utfärdas, innebärande dels förbud mot att plocka bär inom ett avstånd av 200 m. från annans hus eller trädgård, dels befogenhet för skogsvårdsstyrelse att förbjuda bärplockning å skogsodlad mark under tid, då plantorna kunna skadas genom nedtrampning, dels ock förbud att skörda omogna skogsbär. Liknande motionsyrkanden ha tidigare flera gånger framställts i riksdagen. De ha merendels avslagits men vid några tillfällen föranlett riksdagsskrivelse med begäran om utredning. Här kan även erinras om att lagberedningen i 1909 års förslag till jordabalk hade upptagit en bestämmelse, som reglerade rätten att å annans mark taga vilt växande bär och svamp samt att vid 1918 och 1930 års riksdagar framlades propositioner angående förbud att skörda lingon före viss dag, vilka propositioner emellertid icke föranledde lagstiftning i det att kamrarna båda gångerna stannade i olika beslut. Tredje lagutskottet (utl. nr 6), som behandlade årets motioner, erinrade i huvudsak om de invändningar, vilka tidigare rests mot de begärda lagstiftningsåtgärderna: tillräckliga skäl hade icke anförts mot att upphäva eller inskränka den allemansrätt som bestode i frihet att — med de inskränkningar 24 kap. 4 § strafflagen stadgade — plocka bär å annans mark, och det hade visat sig svårt att utforma lämpliga och effektiva bestämmelser om förbud mot att skörda omogna bär. Utskottet hemställde om avslag å motionerna, vilken hemställan bifölls av båda kamrarna.
B o l a g s- o c h f ö r e n i n g s r ä t t. Det vid fjolårets och 1948 års riksdagar framförda kravet på en översyn av aktiebolagslagen återkom i motioner även i år, denna gång kombinerat med begäran om revision av lagen om försäkringsrörelse. I sitt utlåtande i ämnet (nr 15) uttalade första lagutskottet att, när det gällde en omfattande och i det praktiska rättslivet djupt ingripande lag, det tedde sig naturligt, att sedan lagen någon tid varit i tillämpning och erfarenhet från dess praktiska användning vunnits, behov uppkomme att på enskilda punkter revidera dess bestämmelser. I fråga om den nya aktiebolagslagen hade också erfarenheten redan givit vid handen, att åtskilliga stadganden vore svåra att tillämpa. Utskottet pekade bl. a. på reglerna om bolagsbildning och ökning av aktiekapitalet. En översyn av aktiebolagslagen borde därför komma till stånd. I samband därmed borde i viss utsträckning en överarbetning företagas av lagen jämväl ur formell synpunkt. Däremot funnes det enligt utskottets mening icke anledning att för närvarande ifrågasätta jämkning i de fundamentala principer, på vilka lagen vore uppbyggd, utom möjligen i ett hänseende. Utskottet tänkte därvid på det ofta debatterade spörsmålet, huruvida en särskild, enklare form borde skapas för de s. k. småbolagen. Utskottet, som fann att anledning möjligen torde föreligga att upptaga spörsmålet vid en blivande revision av aktiebolagslagen, framhöll att frågan syntes vinna ökad aktualitet, därest det under fjolåret framlagda förslaget till lag om registrerade föreningar genomfördes. En översyn av aktiebolagslagen borde av naturliga skäl utsträckas till att omfatta även de bolagsrättsliga bestämmelserna i lagen om försäkringsrörelse Att såsom från visst håll förordats
revidera jämväl de försäkringstekniska stadgandena i samma lag kunde däremot i nuvarande läge icke anses påkallat. Med bifall till utskottets hemställan anhöll riksdagen hos K. M:t om översyn av gällande lagar om aktiebolag och om försäkringsrörelse.
Vissa ändringar i aktiebolagslagen ha beslutats även vid årets riksdag. Ändringarna ha bl. a. till syfte att bereda ökad insyn i bolagens ekonomiska förhållanden och grunda sig i denna del på ett under fjolåret framlagt förslag av 1947 års insynskommitté (SOU 1949:8). Skyldighet har sålunda ålagts aktiebolag att i förvaltningsberättelsen eller vinst- och förlusträkningen uppgiva hela intäkten av rörelsen under räkenskapsåret (omsättningssumman) såframt det finnes kunna ske utan förfång för bolaget. I årsredovisningen skola vidare lämnas vissa uppgifter till belysning av bolagens dolda reserver. Beträffande fastigheter, maskiner, inventarier och andra dylika anläggningstillgångar skola uppgivas taxeringsvärden och brandförsäkringsbelopp. Redogörelse skall även lämnas för viktigare ändringar i fråga om omsättningstillgångarnas värdering i förhållande till tidigare årsredovisning. Slutligen har ändring vidtagits beträffande sättet för utseende av skiljemän enligt 223 § aktiebolagslagen i syfte att bringa hithörande regler i överensstämmelse med stadgandena i lagen om skiljemän.
Jämväl i lagen d. 17 juni 1948 om försäkringsrörelse ha vissa ändringar vidtagits. Propositionen i ämnet (nr 220) bygger på 1945 års försäkringsutrednings principbetänkande rörande försäkringsväsendet (SOU 1949: 25; jfr SvJT 1950 s. 67). Ändringarna innebära i huvudsak följande. Försäkringstagarna skola, med vissa undantag, erhålla representation även i försäkringsaktiebolagens ledning. För premiesättningen har hittills allenast den s. k. soliditetsgrundsatsen varit normerande i vad angår skadeförsäkringen. Bestämmelser ha nu införts i lagen för att bereda utrymme åt den inom livförsäkringsrörelsen 1948 genomförda s. k. skälighetsprincipen. Slutligen har lagens tillämpningsområde, som tidigare icke omfattat sockenbolagen, utsträckts till vissa av dessa. I och med dessa lagändringar, som träda i kraft d. 1 jan. 1952, har ett mer än tioårigt reformarbete fullföljts. Ytterligare lagstiftningsåtgärder inom försäkringsväsendet i allmänhet anses icke påkallade. Frågan om trafikförsäkringens framtida organisation står dock alltjämt öppen.
I fråga om utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket gäller en lag av d. 24 juli 1903. Denna lag, som flera gånger ändrats, innehåller i många avseenden regler, som äro likartade med de bestämmelser som för de svenska försäkringsbolagens del upptogos i 1917 års lag om försäkringsrörelse. Sedan sistnämnda lag numera ersatts av 1948 års lag i samma ämne, ter sig den för utländska försäkringsanstalter gällande regleringen i åtskilliga stycken föråldrad. Vid tillkomsten av 1948 års lag förutsattes också att 1903 års lag senar eskulle göras till föremål för en allmän översyn. I avbidan härå blev genom en särskild lag av d. 17 juni 1948 om vissa inskränkningar i utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket den för svenska försäkringsbolag införda principen om materiell kon-
cessionsprövning provisoriskt genomförd även för de utländska anstalternas del. Lagen gäller t. o. m. d. 31 dec. 1950. Riksdagen har nu antagit ny lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket. Lagen innefattar närmast en omarbetning av 1903 års lag i syfte att anpassa densamma efter principerna i den nya lagen om försäkringsrörelse. Lagen har även i övrigt översetts och moderniserats. Såsom den mest betydelsefulla nyheten torde kunna betecknas bestämmelserna om koncessionsprövningen. Samma materiella villkor ha här uppställts som för de svenska bolagen, d. v. s. att den tillämnade rörelsen finnes behövlig och även eljest ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. De försäkringstekniska bestämmelserna ansluta sig ganska nära till motsvarande regler i lagen om försäkringsrörelse. På en viktig punkt förekommer emellertid en avvikelse. Skälighetsprincipen, vilken, såsom ovan nämnts, förut genomfördes för livförsäkringens del och som vid innevarande riksdag införts även på skadeförsäkringens område, har icke upptagits för de utländska anstalterna. Orsaken härtill är att alltför stora tekniska svårigheter ansetts möta mot en sådan åtgärd. Man har vidare räknat med, att de utländska anstalterna under alla förhållanden av konkurrensskäl se sig nödsakade att bereda sina svenska försäkringstagare villkor, som icke äro sämre än de svenska bolagens.
Från l ö s e g e n d o m s r ä t t e n s område må erinras om den nya lagstiftningen om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Denna har förut anmälts i SvJT 1950 s. 293.
I två motioner upptogs försäkringsutredningens tanke, att staten skulle åtaga sig betalningsskyldighet för vissa större personskadeersättningar.1 Motionerna avslogos under hänvisning till prof. I. Strahls förberedande utredning om en lagstiftning på skadeståndsrättens område, vars resultat nyligen framlagts i SOU 1950: 16.
På den egentliga s t r a f f r ä t t e n s område har icke förekommit någon lagstiftning. Vissa utredningar ha emellertid begärts av riksdagen. I första hand kan nämnas, att riksdagen anhållit om utredning rörande möjligheterna att få till stånd effektiva åtgärder mot tillgrepp av motorfordon.2 Vad som närmast åsyftas är, att statsmakterna — vid sidan av det rent kriminalrättsliga reformarbetet — skola främja profylaktiska åtgärder, såsom användandet av effektiva lås o. dyl. Av intresse i detta sammanhang är, att första kammarens allmänna beredningsutskott (utl. nr 27) understrukit angelägenheten av att polisens resurser äro tillräckliga. Den omständigheten att polisen är väl rustad för snabba och effektiva ingripanden vid brott utgör, heter det vidare, såsom erfarenheten visar en betydande brottsförebyggande faktor.
Riksdagen har vidare begärt utredning rörande införande av straffbestämmelse för fartygsbefälhavare, som varit onykter vid förande av fartyg eller eljest i tjänsten. I samband därmed skall även övervägas behovet av straffstadgande för fartygsbefälhavare, som visat oförstånd
eller försumlighet i tjänsten eller gjort sig skyldig till vårdslös navigering. Frågan, som framförts i en motion från andra kammaren, har aktualiserats genom ett av Stockholms rådhusrätt avdömt mål, vari en fartygsbefälhavare, som vid förande av sitt fartyg hade en alkoholkoncentration i blodet av 1,77 promille, blev frikänd i vad angick åklagarens talan om ansvar för att ha varit alkoholpåverkad vid förande av fartyg. Straffstadganden saknas i de här angivna hänseendena. Frågan har, såsom första lagutskottet (utl. nr 19) närmare utvecklat, samband med sjörättens invecklade regler om fartygsbefälhavarens ställning.
Slutligen kunna nämnas två avslagna motioner om införande av straffarbete i skalan för vissa fall av olovlig jakt. Utöver rent straffrättsliga överväganden åberopades, att utredningen i mål om olovlig älgjakt försvårades därigenom att de straffprocessuella tvångsmedlen häktning och anhållande icke stode till buds (jfr JO:s ämbelsberättelse 1950 s. 9—18 och 30—53). Första lagutskottet (utl. nr 17) vitsordade, att det med nu gällande bestämmelser visat sig svårt att bekämpa det i vissa landsdelar grasserande tjuvskyttet, särskilt på älg, samt att lagstiftningen på området vore behäftad med brister. Efter ingående diskussion av olika möjligheter fann sig utskottet icke nu kunna tillstyrka någon åtgärd i motionernas syfte. Härvid erinrade utskottet om att strafflagberedningen utreder frågan om att ersätta de nuvarande frihetsstraffen, fängelse och straffarbete, med ett enhetligt frihetsstraff.
Från p r o c e s s r ä t t e n s område må i första hand erinras om att riksdagen begärt tillsättande av en utredning för att med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den nya processordningens praktiska tilllämpning utarbeta förslag till ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följdförfattningar. Delvis i samband härmed har riksdagen behandlat motioner om borttagande av reglerna om summa revisibilis och om ändring av kompetensbestämmelserna för offentlig försvarare. Frågan om cirkulation mellan befattningshavare vid rådhusrätt och statliga domstolar har även upptagits. Dessa spörsmål ha behandlats i särskilda artiklar.1
Borttagandet av reglerna om förande av boskillnads- och hemskillnadsrotlar har tidigare anmälts (SvJT 1950 s. 299).
Genom ändring i lagen d. 29 maj 1931 om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge har skapats ett förenklat förfarande för redovisning av indrivna medel.
Med bifall till motioner från båda kamrarna har riksdagen antagit en lag om ändrad lydelse av 6 § lagen d. 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Nämnda lagrum stadgar, att införsel ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare än ett år innan beslutet meddelas. I motionerna påpekades, att moder till barn utom äktenskap ofta icke kunde få sin rätt till underhållsbidrag för egen del så tidigt fastställd som ett år efter den tidpunkt, då bidraget senast förfallit, d. v. s. vanligen sex veckor efter barnets födelse. Hon bleve således ofta helt avstängd från möjligheten att er-
hålla införsel för sin bidragsfordran. Olägenheterna härav ha tidigare framhållits av JO i skrivelse till K. M:t d. 31 dec. 1942. Genom den omläggning av reglerna om provisoriska beslut i faderskapsmål, som företogs i föräldrabalken, ha, såsom första lagutskottet (utl. nr 8) framhöll, olägenheterna ytterligare accentuerats. Förut gällde de provisoriska besluten endast till dess rätten meddelat dom; denna åter var omedelbart exigibel. Nu gäller i stället, att de provisoriska besluten avse tiden till dess laga kraft ägande dom föreligger, och dom, som icke vunnit laga kraft, är i fråga om möjligheterna till verkställighet likställd med annan sådan dom. Då provisoriskt beslut i allmänhet icke kan meddelas till förmån för modern, vars krav vanligen avser förfluten tid, får hon således vänta på verkställighet, tills domen i faderskapsmålet vunnit laga kraft. Dessförinnan kan lätt ettårsfristen för införsel utlöpa. Den nu företagna ändringen i 6 § införsellagen innebär, att ettårsfristen förlänges till två år, när fråga är om bidrag som fader till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets moder. Lagändringen har trätt i kraft den 1 juli 1950.
S t a t s r ä t t. Den betydelsefullaste händelsen är antagandet av den nya lagen om svenskt medborgarskap. För denna redogöres närmare i en särskild artikel.
Från den centrala konstitutionella rättens område kan nämnas ett såsom vilande antaget förslag till ändring av § 7 mom. 2 riksdagsordningen. Enligt förslaget skall valen till första kammaren hållas i oktober, alltså den månad, varunder landstingen numera ha sina lagtima möten,1 i stället för i september.
Av betydelse närmast ur statsrättslig synpunkt äro motionsledes framförda förslag om inskridande med lagstiftning mot den av vissa fackföreningar tillämpade kollektiva anslutningen till det socialdemokratiska partiet. Liknande förslag väcktes 1934 i anslutning till frågan om lagstiftning ang. tredje mans rätt. Då beslöt riksdagen att begära utredning. Denna gång rådde allmän enighet om att motionerna borde avslås. Från borgerligt håll hävdades emellertid, att den kollektiva anslutningsformen innebure en kränkning av den enskildes frihetsintresse. Detta bestreds från socialdemokratisk sida. Frågan väckte stor uppmärksamhet och föranledde långa kammardebatter. Vid voteringen segrade den socialdemokratiska meningen, vilken, uttalad i en reservation till första lagutskottets utlåtande i frågan (nr 21), sålunda kom att stå som motivering för avslagsbeslutet.
Bland avslagna motioner på statsrättens område kunna ytterligare några nämnas. I en motion vände man sig mot förekommande tendenser till s. k. ministerstyre och påyrkade komplettering i instruktionerna för riksdagens ombudsmän. Dessa skulle åläggas att ha uppmärksamheten riktad på fall då ämbetsmän handlade efter underhandsdirektiv från statsråd och icke efter egna överväganden inom ramen för givna bestämmelser. Nådeinstitutet var föremål för en annan avslagen motion, vari begärdes en redogörelse för institutets tillämpning under senare tid.
Första lagutskottet (utl. nr 12) uttalade sig i sin motivering för en utvidgning och aktualisering av statistiken över nådeärendena. Vissa färska statistiska uppgifter lämnas av konstitutionsutskottet i dess dechargememorial (nr 17).1 Frågan om statskyrkans framtida ställning och om eventuellt avskaffande av statskyrkosystemet uppdrogs i några motioner. Debatterna blevo långa och tillvunno sig stor uppmärksamhet.
Den av Sverige biträdda överenskommelsen rörande Europarådets privilegier och immunitet har föranlett en komplettering av 1 § lagen d. 10 juli 1947 om särskilda förmåner för vissa internationella organisationer.
K y r k o r ä t t. Kyrkomusikerreformen skall enligt riksdagens beslut innevarande vår träda i kraft d. 1 juli 1950, dock att tillämpningen i varje särskilt kyrkomusikerdistrikt blir beroende av att laga kraft ägande beslut föreligger om distriktsindelning och tjänstetyp. Reformens slutgiltiga genomförande har nödvändiggjort en del ändringar i lagen om kyrkofond. Genom de nya bestämmelserna komma kyrkofondslagens bestämmelser om finansieringen av prästlönekostnaderna att bli tillämpliga även på kostnaderna för kyrkomusikernas avlöning. Reformen har även föranlett följdändringar i kommunallagarna.
I motioner från båda kamrarna hemställdes om bestämmelser angående rätt att hos domkapitel överklaga pastors beslut om kyrkors upplåtande. Första lagutskottet (utl. nr 16) konstaterade, att den begärda besvärsrätten redan förefinnes samt att de regler som gälla för administrativa besvär i allmänhet måste bli tillämpliga. Närmast till hands såsom besvärsmyndighet är enligt utskottets mening domkapitlet. Detaljfrågorna ligga under besvärssakkunnigas uppdrag. Motionerna avslogos med denna motivering.
F i n a n s r ä t t. Riksdagen har i anledning av motioner hemställt om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande taxeringsförfarandet och taxeringsprocessen. Bevillningsutskottet har i sitt utlåtande i ärendet (nr 46) ingående diskuterat den kritik som från skilda håll anförts mot den nuvarande ordningen på detta för rättslivet allt viktigare område. I många stycken avvisas kritiken såsom obefogad. Utskottet framhåller, att ledmotivet i vår taxeringsprocedur bör vara hänsynstagandet till den enskildes rättssäkerhet och till önskvärdheten av effektivitet i taxeringsarbetet. Utskottet vill icke taga bestämd ställning till frågan om vårt nuvarande taxeringsförfarande tillgodoser kraven på rättssäkerhet och effektivitet. Att taxeringsorganen äro starkt belastade med arbete och att ärendena därför stundom icke bli föremål för en så ingående behandling som varit önskvärd anses emellertid förklarligt. Det erkännes också, att förfarandet sannolikt skulle kunna göras snabbare och förbättras i skilda hänseenden. Utskottet framhåller såsom en angelägenhet av vikt, att förtroendet för taxeringsmyndigheterna icke undergräves genom en kritik, som utgår från oriktiga förutsättningar. Med bevillningsutskottets uttalanden kan sammanställas vad första lagutskottet anfört (utl. nr 1) i anledning av ett i JO:s ämbetsberättelse re-
dovisat ärende. Detta angick en taxeringsintendent som dröjt tre år med yttra sig över och till kammarrätten insända taxeringsbesvär från en för oriktig deklaration tilltalad person. Belysande för de svårigheter, under vilka taxeringsorganen arbeta, är, att taxeringsintendenten icke blev åtalad. Första lagutskottet framhöll vikten av att de krav på snabbhet och säkerhet, som ställas på rättsväsendet i allmänhet, även tillgodoses i taxeringsprocessen.
I folkbokföringsförordningen har den ändringen vidtagits, att den s. k. fattigvårdsregeln i 14 § 5 mom. upphävts. Stadgandet innebar, att den som för sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § fattigvårdslagen av fattigvårdssamhälle åtnjöt full försörjning, som ej var tillfällig, skulle kyrkobokföras inom fattigvårdssamhället samt att motsvarande skulle gälla beträffande den som enligt 22 eller 29 § barnavårdslagen åtnjöt sådan försörjning för barn under 16 år.
F ö r v a l t n i n g s r ä t t. Åtskilliga ändringar ha utöver det ovan anförda skett i kommunallagstiftningen. I första hand må nämnas, att man infört ändrade regler om ersättning åt kommunala förtroendemän. Nu föreliggande möjligheter för kommunerna att utge ersättning i vissa bestämda former ha vidgats. Därjämte ha i kommunallagarna intagits nya regler om ersättning för särskild resdag och om pension. Genom en särskild lag med vissa bestämmelser om jämkning av valkretsar för val av landstingsmän lösas de särskilda spörsmål, som sammanhänga med den nya kommunindelningens inverkan på landstingsområdenas indelning i valkretsar för val av landstingsmän. Ytterligare jämkningar i kommunallagstiftningen ha företagits, bl. a. för att möjliggöra en administrativ kungörelse om fastställelse av hamn- och grundpenningstaxor samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifter.
I lagen d. 20 dec. 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus har införts en bestämmelse, som ger K. M:t befogenhet att medgiva undantag från de i 14 § sjukhuslagen upptagna reglerna om tillsättning av lasarettsläkare. Undantagsbestämmelsen avser sådana sjukhus, där medicinsk undervisning bedrives eller avses skola bedrivas.
Till epidemilagen d. 19 juni 1919 har gjorts ett tillägg av innebörd att kostnaderna för bakteriologiska prov inom epidemivården skola gäldas av epidemidistrikten, där ej beträffande viss sjukdom föreskrivits att de skola betalas av statsmedel.
Utlänningslagen d. 15 juni 1945 har förlängts t. o. m. den 30 juni 1951.
Genom en ändring i 11 § 4 mom. lagen d. 6 juni 1925 om polisväsendet i riket har polischef på landsbygden erhållit samma befogenhet som polischef i stad i fråga om tillsättande och entledigande av vikarie för polisman. Denna befogenhet har förut tillkommit länsstyrelsen. Lagändringen är ett led i decentraliseringen inom förvaltningen.
I värnpliktslagen d. 30 dec. 1941 ha vidtagits vissa ändringar. Vid 1949 års riksdag fattades principbeslut om inskrivning av de värnpliktiga det år de fylla 19 år och värnpliktsutbildningens påbörjande nästföljande kalenderår. I värnpliktslagen ha nu företagits av detta principbeslut betingade ändringar. Vidare ha i lagen inskrivits de nu för
skilda kategorier värnpliktiga genom särskilda provisoriska förordningar fastställda tjänstgöringstiderna. Arméns repetitionsövningar skola framdeles anordnas i krigsförband och i anslutning därtill ha de tidigare i lagen angivna tidsfristerna för övningarnas fullgörande slopats. I lagen har därjämte intagits bestämmelser om uttagning till befäl. Uttagningen skall framdeles ske vid inskrivningsförrättningarna utom såvitt angår uttagning till officersutbildning, som skall ske enbart på frivillighetens grund.
Familjepenningen enligt familjebidragsförordningen d. 29 mars 1946 har provisoriskt förhöjts enligt en särskild av riksdagen antagen förordning. I samband därmed har den nu gällande dyrortsgrupperingen för familjepenningen slopats.
N ä r i n g s r ä t t. Frågan om rätten att utöva läkarkonsten har under de senaste åren varit föremål för särskild uppmärksamhet. Riksdagen hade i år att taga ställning till en motion, vari yrkades att riksdagen i skrivelse till K. M:t måtte anhålla i första hand om förslag till lagstiftning med förbud för i Sverige icke legitimerade läkare att här utöva läkarkonsten. Alternativt yrkades bland annat skärpning av bestämmelserna i 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 29) avstyrkte andra lagutskottet yrkandet om totalförbud mot lekmannaverksamhet på läkarkonstens område. Utskottet ansåg dock att lagstiftningen på hithörande område vore i behov av översyn. Då emellertid chefen för inrikesdepartementet i avgivet interpellationssvar uttalat, att hithörande spörsmål under den närmaste tiden komme att upptagas till grundligt övervägande, fann utskottet någon framställning till K. M:t ej erforderlig utan inskränkte sig till att uttala, att utskottet förväntade, att frågan om översyn av lagstiftningen på hithörande område så snart sig göra läte komme att upptagas till omprövning.
Under hänvisning till rådande förhållanden inom fastighetsmäklaryrket hemställdes i väckta motioner om lagstiftning beträffande tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 6) uttalade andra lagutskottet bland annat, att redan vid tillkomsten av 1947 års kungörelse om auktorisation av fastighetsmäklare räknades med att verkningarna av densamma finge ses på längre sikt och att några omedelbara verkningar icke kunde förväntas. Utskottet ansåg därför — bortsett från de principiella betänkligheter, som utskottet hyste mot att inom ifrågavarande bransch tillskapa ett monopol, låt vara i modifierad form — att tiden ännu icke vore mogen att till omprövning företaga frågan om revision av gällande regler i ämnet. Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd.
De särskilda författningarna angående livsmedel och jordbruk ha kompletterats i vissa hänseenden. Bl. a. har riksdagen antagit en förordning med vissa bestämmelser angående seminverksamhet bland nötkreatur.
S o c i a l r ä t t. Genom ändringar i lagen d. 29 juni 1946 om folkpensionering har införts ett system för indexreglering av folkpensioner-
na. Indextillägg skall utgå å allmän ålderspension, tilläggspension och änkepension i den mån så föranledes av den levnadskostnadsökning, som må föreligga i jämförelse med levnadskostnaderna i juni 1946, då den nya folkpensioneringslagen antogs. För varje hel mångfald av fem, varmed pensionspristalet (förhållande i procent mellan de allmänna levnadskostnaderna under andra kvartalet samt i juni 1946) överstiger 100, skall indextillägg för år räknat utgå med belopp växlande mellan 30 och 50 kr. för respektive pensionärskategorier. Utbetalning av indextillägg skall enligt det nya systemet ske årsvis av pensionsstyrelsen.
I avsikt att höja ersättningsnivån i äldre skadefall har antagits förordningar enligt vilka från och med d. 1 juli 1950 tillägg av statsmedel skola utgå till vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen och åtskilliga andra med denna närbesläktade författningar.
Vidare må anmärkas att de nu gällande, i väsentliga delar endast provisoriska bestämmelserna om ersättningar till värnpliktiga och vissa andra kategorier av militär personal för kroppsskador, ådragna under militärtjänstgöring, från och med d. 1 juli 1950 ersättas av en ny militärersättningsförordning och en särskild förordning angående omreglering av äldre ersättningar.
Lagen d. 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar har fått vidgat tillämpningsområde genom att såsom yrkessjukdomar omfattade av försäkringen skall anses jämväl dels kronisk manganförgiftning, dels dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, dels ock hudsjukdom, framkallad genom inverkan av tropiskt träslag eller ock av formalin vid arbete med konsthartslim.
I skrivelse till K. M:t har riksdagen anhållit, att K. M:t ville till omprövning upptaga spörsmålet om sättet för de allmänna barnbidragens utbetalande. I de motioner, som föranlett skrivelsen, har framhållits, att det nuvarande systemet med lokal utbetalning föranleder ett betungande arbete och betydande kostnader för de kommunala organen.
Riksdagen har i anledning av väckta motioner för sin del antagit en lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen d. 30 juni 1948 om avgifter till välfärdsanordningar för sjöfolk i hamn. Lagändringen avser att göra lagen tillämplig jämväl å utländska sjömän, vilka äro för utrikes fart påmönstrade å svenskt handelsfartyg ävensom å svenska sjömän i utrikes fart, som icke äro inskrivna vid sjömanshus.
Arbetarskyddslagen d. 3 jan. 1949 har kompletterats med bestämmelser, enligt vilka i den lagstadgade ledigheten för nattvila för kvinnlig arbetstagare och för minderårig, som fyllt 16 år, skall ingå antingen, såsom för närvarande, tiden mellan kl. 22 och 5 eller — i anslutning till vissa internationella konventioner därom — i den utsträckning arbetarskyddsstyrelsen så medgivit beträffande viss ort, visst slag av arbete eller visst arbetsställe, annan tid om sju timmar i följd mellan kl. 22 och 7. Från lagens nattarbetsförbud för kvinnor skall dock undantagas arbetstagare i överordnad ställning. Därjämte har i lagen införts en särskild bestämmelse, som ger Konungen möjlighet att, när synnerliga skäl föranleda därtill, beträffande visst slag av arbete eller visst
arbetsställe medgiva, att kvinna användes till arbete å tid mellan kl. 22 och 5 i vidare utsträckning än som eljest följer av lagens regler.
I fråga om arbetstidslagstiftningen må nämnas att allmänna arbetstidslagen d. 16 maj 1930 utsträckts till att omfatta även flottningsarbetet samt att arbetstidslagen d. 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer i sin gällande lydelse gjors definitiv genom att den nuvarande tidsbegränsningen i fråga om lagens giltighetstid undanröjts.
Frågan om arbetstagarbegreppets innebörd uppkom i anledning av två motioner, vari yrkades sådan ändring i semesterlagen att skogskörare i semesterhänseende skulle betraktas som arbetstagare. Till stöd för sitt yrkande åberopade motionärerna främst, att enligt ett av högsta domstolen d. 22 dec. 1949 avgjort mål1 tre icke kollektivavtalsbundna skogskörare, som arbetat under med ramavtalet för skogsbruket i Norrland och Dalarna likartade förhållanden, icke ansetts såsom arbetstagare och förty ej heller berättigade till semesterersättning. Till följd därav ansågo motionärerna en klarare definition av arbetstagarbegreppet i semesterlagen erforderlig, därest riksdagens tidigare gjorda uttalande rörande skogskörarnas rätt till semesterersättning skulle vinna tillämpning i praktiken. Andra lagutskottet (utl. nr 23) erinrade om att riksdagen år 1949 avslagit motioner i enahanda syfte. Utskottet ansåg sig icke nu, allenast till följd av utgången i det åberopade rättsfallet, böra föreslå riksdagen att frångå den ståndpunkt, som riksdagen intagit 1949, utan att den fortsatta utvecklingen borde avvaktas. Motionerna avslogos.
Slutligen må tilläggas att hembiträdeslagen d. 30 juni 1944 givits fortsatt giltighet t. o. m. d. 31 okt. 1953.
K r i s l a g s t i f t n i n g. Vissa tidsbegränsade lagar av kriskaraktär ha förlängts till d. 30 juni 1951. Här må nämnas prisregleringslagen, valutalagen d. 22 juni 1939, lagen d. 3 juni 1949 med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning, särskilda lagstiftningen angående bankaktiebolags kassareserv, lagen d. 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete, samt tyskmedelslagstiftningen, d. v. s. lagen d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom, lagen d. 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m., lagen d. 14 dec. 1945 om administration av vissa bolag m. m. samt lagen d. 10 juli 1947 om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar. Det förutses, att ytterligare förlängning av tyskmedelslagstiftningen icke skall behövas. Riksdagen har genom propositionen nr 197 anmodats att godkänna särskilda grunder för det konkursliknande förfarande, varigenom de tyska tillgångarna här i riket skola slutligen avvecklas. Dessa grunder, som till sitt reella innehåll kunna sägas utgöra en lagstiftning in casu, innebära, att clearinglagens bestämmelser om tvångsclearing skola läggas till grund. Ställning har måst tagas till ett flertal invecklade och delvis starkt omstridda spörsmål. Riksdagen har på förslag av första lagutskottet (utl. nr 30) godkänt de i propositionen framlagda grunderna med vissa jämkningar.
Riksdagen har lämnat K. M:t samtycke till att K. M:t med stöd av 1 §
andra stycket allmänna förfogandelagen förordnar, att 2—5 §§ samma lag skola äga tillämpning under tiden d. 1 juli 1950—d. 30 juni 1951, 2 § andra stycket samt 4 och 5 §§ dock endast i den mån det erfordras för att tillgodose krigsmaktens beredskapsbehov.
I hyresregleringslagen har tillagts en ny paragraf, vilken innebär att vid val av ledamöter eller suppleanter i hyresnämnd sammanslutning av ägare till hyresfastigheter eller av hyresgäster eller rörelseidkare inom kommunen skall, om framställning därom gjorts, få tillfälle att avgiva förslag. Om förslag avgivits av förening, som med hänsyn till medlemsantal, verksamhet och övriga omständigheter kan anses väl företräda ifrågavarande intressegrupp, skall vid valet skälig hänsyn tagas till förslaget. Samtidigt har giltighetstiden för hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen och lagen med vissa bestämmelser om hyresrätt vid hemskillnad eller äktenskapsskillnad m. m. förlängts t. o. m. d. 30 sept. 1951. — I samband med nu nämnda lagfrågor har riksdagen behandlat motioner, i vilka yrkats införande av obligatorisk kommunal hyresförmedling, d. v. s. skyldighet för fastighetsägare att anmäla hyreslediga bostadslägenheter till ett kommunalt förmedlingsorgan och att såsom hyresgäster mottaga personer, som anvisats av detta organ. I tredje lagutskottet (utl. nr 9) förordade åtta ledamöter, vilkas mening genom lottdragning blev utskottets, att utredning skulle verkställas av frågan om sådan obligatorisk förmedling, under det att åtta reservanter hemställde om avslag å motionerna. Båda kamrarna beslöto avslag.
Sten Walberg.1