AKTUELLA SPÖRSMÅL. 

 

Den straffrättsliga rubriceringen av »billån». I SvJT 1950 s. 444 ff har intagits ett uttalande av ungdomsfängelsenämnden i denna fråga. Nämnden anför, att det sällan torde förekomma att den som begått tillgrepp av bil dömes för stöld. Vanligen bedömes brottet enligt nämnden i stället såsom grovt egenmäktigt förfarande. Mot denna praxis riktar nämnden kritik. Det vill förefalla, yttrar nämnden, som om rättstillämpningen på detta område icke alltid står i god överensstämmelse med den tolkning av lagbestämmelserna som enligt förarbetena bör vara den riktiga. I fortsättningen av sitt yttrande antyder nämnden, huru bestämmelserna enligt dess åsikt böra tolkas.
    Emedan den ståndpunkt praxis enligt nämnden intager såvitt jag förstår är både lagenlig och lämplig, ber jag att få göra ett inlägg för att försvara ståndpunkten. Tyvärr kan jag icke fatta mig helt kort.
    Strafflagen angav i sin lydelse före 1942 års ändringar icke vad som menades med stöld. Det stod endast, att var som stal gods eller penningar över 30 riksdaler skulle dömas för stöld. I teori och praxis utformades emellertid vissa rekvisit. Bl. a. krävdes för stöldansvar, att objektet genom tillgrepp skulle, om händelserna avlöpt enligt gärningsmannens beräkning, dels definitivt ha frånhänts sin ägare, dels ha kommit gärningsmannen till nytta varaktigt eller allenast övergående. Detta dubbla rekvisit brukade kallas tillägnande.
    När straffrättskommittén skulle revidera bestämmelserna om förmögenhetsbrott, slog det kommittén, att denna avgränsning av stöldbegreppet medförde en icke önskvärd olikhet i bedömningen av tillgrepp, d. v. s. olovligt besittningstagande, av å ena sidan cyklar, å andra sidan bilar. Emedan en olovligen bortförd bil i allmänhet tämligen lätt kan återfås av ägaren, plägade det nämligen anses såsom olovligt brukande och icke som stöld, när någon olovligen tog en bil och efter att ha använt den för en färd övergav den, under det att enahanda förfarande beträffande cykel i regel bedömdes som tjuvnad emedan ägarens utsikter att återfå det tillgripna ansågos vara mindre. Kommittén förordade, att denna olikhet undanröjdes genom att stöldbegreppet inskränktes så att liksom tillgrepp av bilar även tillgrepp av cyklar i de ifrågavarande fallen lämnades utanför; i stället skulle tillgreppen falla under brottet egenmäktigt förfarande. Inskränkningen skulle enligt kommittén ske genom att i stöldparagrafens brottsbeskrivning upptogs ett krav på att gärningsmannen tillägnat sig objektet, ett krav som för att ange brottets perfektionspunkt i lagtexten fick formen av ett krav på tillägnelseuppsåt. Det förut icke i lagen använda ordet tillägna ansågs av kommittén

 

språkligt innebära, att gärningsmannen ej endast tillfälligt brukar saken utan gör sig till herre över den som vore han dess ägare. Kommittén tillade, att kravet på tillägnande vore uppfyllt om han behåller saken och därigenom så att säga upptager den bland sina ägodelar, om han säljer den eller på annat liknande sätt tillgodogör sig dess värde eller om han konsumerar den. Emedan ett tillfälligt begagnande icke skulle vara tillräckligt, skulle ett olovligt tagande av en cykel med uppsåt att blott tillfälligt använda den falla utanför stöldbegreppet. (SOU 1940: 20 s. 96 f.)
    I den kungl. propositionen tog departementschefen icke avstånd från kommitténs uppfattning. Tvärtom förklarade departementschefen vid remissen till lagrådet (kungl. prop. 1942:4 s. 84): »I kravet på att gärningsmannen skall ha förövat tillgreppet med tillägnelseuppsåt torde, såsom kommittén angivit, ligga att ett tillgrepp som blott avsett ett mera tillfälligt nyttjande av det tillgripna icke blir att betrakta såsom stöld.» Och departementschefen tillade: »Olovligt tillgrepp skall bedömas såsom stöld om gärningsmannen haft uppsåt att göra saken till sin men eljest såsom egenmäktigt förfarande.» Omedelbart efter dessa båda meningar, vilka jag ej kan läsa annorlunda än såsom ett uttryckligt godtagande av kommitténs ståndpunkt, anförde departementschefen: »Det torde sålunda kunna antagas, att tillgrepp av cykel jämväl enligt förslagets brottsbestämning kommer att bedömas såsom stöld även i många fall när gärningsmannen endast tillfälligt nyttjat cykeln.» Icke heller i det sist anförda uttalandet ligger, såvitt jag kan förstå, något avståndstagande från kommitténs ståndpunkt. Det är givet, att den som tagit en cykel med uppsåt att göra den till sin men icke hunnit begagna den mera än tillfälligt likväl är att döma för stöld. Såsom stöld skola uppenbarligen alla de fall bedömas, i vilka gärningsmannen haft uppsåt att behålla cykeln, sälja den, pantsätta den eller »slakta» den.
    Lagrådet tog fasta på uttalandet att tillgrepp av cykel i många fall bleve att betrakta som stöld även om gärningsmannen endast tillfälligt nyttjat cykeln och anförde, att detsamma icke sällan torde äga tillämplighet jämväl i fråga om de s. k. billånen (kungl. prop. s. 190). Att så är fallet när gärningsmannen haft uppsåt att behålla bilen, sälja den eller eljest förfara med den på sätt nyss nämnts är uppenbart. Lagrådet fortsatte emellertid: »Om fordonet förstörts eller eljest gått förlorat eller dess återställande till ägaren varit förenat med betydande svårigheter, lärer det, om tillgreppet skett med åtminstone eventuellt uppsåt att för alltid avhända ägaren bilen, saknas giltigt skäl att icke betrakta tillgreppet såsom stöld, låt vara att gärningsmannen icke tillägnat sig fordonet i den bemärkelsen, att han upptagit det bland sina ägodelar eller på annat sätt tillgodogjort sig dess värde.» Med detta uttalande tog lagrådet avstånd från kommitténs ståndpunkt. Enligt lagrådet skulle det nämligen icke vara en förutsättning för stöldansvar, att ett tillägnande skett i den mening kommittén velat inlägga i detta ord. Det skulle tydligen i fråga om tillgodogörandet räcka med mindre än kommittén tänkt sig. Men hur mycket skall fordras? Är det, såsom enligt äldre doktrin,

 

tillräckligt med ett helt tillfälligt begagnande eller kräves ett i någon mån kvalificerat tillgodogörande? I EKEBERG, STRAHL & BECKMANS kommentar (s. 142) upprätthålles icke kravet på tillägnande i kommitténs mening men antages, att ett tillgodogörande kan vara så oväsentligt att av denna grund ett tillägnande får anses uteslutet.
    I samma mån som kravet på tillgodogörande minskas, minskas också möjligheten att förverkliga straffrättskommitténs tanke att nå en lika bedömning av cykeltillgrepp och biltillgrepp på den väg kommittén anvisat, nämligen genom att bedöma båda såsom egenmäktigt förfarande. I lagrådets uttalande anvisas emellertid en annan väg att i viss omfattning åstadkomma en lika bedömning, men såsom stöld.
    Lagrådets yttrande innehåller nämligen icke blott ett förkastande av det långtgående krav på tillgodogörande, som kommittén uppställt genom sin tolkning av ordet tillägna. Däri betonas också, att om tillgrepp av bil skett med åtminstone eventuellt uppsåt att för alltid avhända ägaren bilen och om vidare bilen förstörts eller eljest gått förlorad eller dess återställande till ägaren varit förenat med betydande svårigheter, tillgreppet uppfyller stöldbegreppets frånhändanderekvisit.
    Denna åsikt är uppenbarligen i och för sig riktig. Stöld är tillgrepp med tillägnelseuppsåt, och om man bortser från den del av tillägnandet som avser tillgodogörandet, är rekvisitet tillägnande tydligen uppfyllt där tillgreppet skett med uppsåt att för alltid avhända ägaren bilen. Men om detta är riktigt, kräves icke därutöver, att bilen efter tillgreppet förstörts eller eljest gått förlorad eller att dess återställande till ägaren varit förenat med betydande svårigheter. Stöld består i tillgrepp, icke i vad som därefter händer. Antingen är tillgreppet stöld, oavsett hur det går med bilen, eller också är det icke stöld. Huruvida ägaren återfår bilen är irrelevant för frågan om tillgreppet var en stöld. Allt hänger på om uppsåtet innefattade, att bilen för alltid frånhändes ägaren.
    Detta synes mig vara en svag punkt i lagrådets anvisning för rättstillämpningen. Lagrådet tänker sig tydligen, att domstolarna i icke ringa utsträckning skola kunna konstatera att den som tagit en bil därvid haft uppsåt omfattande att bilen skulle bli förstörd eller eljest gå förlorad eller att dess återställande till ägaren skulle bli förenat med betydande svårigheter. Sådant uppsåt torde dock domstolarna före 1942 års lagändringar sällan ha vågat antaga i andra fall än där förövaren av tillgreppet behållit bilen eller sålt, pantsatt eller slaktat den eller också omständigheterna gåvo vid handen att han ämnat företaga en sådan åtgärd. Det är därför som domstolarna även före 1942 så sällan bedömt tillgrepp av bil såsom stöld. Lagrådets uttalande synes innebära en uppfordran till domstolarna att frångå sin försiktighet vid bedömande av uppsåtsfrågan. Men är icke denna försiktighet välmotiverad? Det måste vara sällan som en domstol kan konstatera att den som tagit en bil för en körtur därvid haft direkt (eller indirekt) uppsåt att den skulle bli förstörd eller eljest gå förlorad. Det uppsåt, som skulle kunna tänkas föreligga i någon mera avsevärd utsträckning, vore eventuellt upp-

 

såt. Men det förefaller rätt betänkligt, om domstolarna skulle börja ådöma stöldansvar i vidgad omfattning genom en utsträckt användning av denna konstruktion.
    Enligt den definition av eventuellt uppsåt, som strafflagskommissionen uppställt och straffrättskommittén godtagit, har den som olovligen tagit en bil för en körtur varunder denna förolyckats haft eventuellt uppsåt omfattande förstörelsen, om han insett möjligheten av att bilen skulle förstöras och det tillika måste antagas att han skulle ha betett sig som han gjort även om han varit viss om att bilen skulle bli förstörd. Eftersom möjligheten av en olycka måste stå klar för snart sagt vem som helst, blir svaret på uppsåtsfrågan helt beroende av en ytterst vansklig bedömning av gärningsmannens sinnelag. Något säkrare blir prövningen, om eventuellt uppsåt, såsom förordas i BECKMAN, BERGENDAL & STRAHLS kommentar (s. 39 f) inskränkes till fall där en olycka för gärningsmannen ter sig sannolik. En sådan inskränkning stämmer måhända också bättre med praxis, eftersom tillgrepp av bil i det slags fall som nu nämnts före 1942 års reform sällan torde ha bedömts såsom stöld ehuru de skolat bedömas så om eventuellt uppsåt förelegat. Huru än eventuellt uppsåt bestämmes, bör det i allt fall fordras starka skäl för att en domstol skall antaga att gärningsmannen skulle ha handlat som han gjort även om han förstått mera än han, såvitt visat, verkligen insåg. Att bilen förolyckats är icke tillräckligt som bevis för att gärningsmannen var likgiltig för denna utgång. Det är betänkligt att i någon större utsträckning antaga, att den som tagit en bil för en körtur, varunder denna blivit förstörd, vid tillgreppet haft ett uppsåt omfattande den olyckliga utgången. På betydligt säkrare grund står en rättstillämpning efter straffrättskommitténs linjer, enligt vilka tillägnelseuppsåt förutsätter uppsåt ej blott att frånhända ägaren bilen för alltid utan även att göra den till sin.
    Det kan f. ö. ifrågasättas, om det eventuella uppsåt varom lagrådet talar kan föreligga allenast i de av lagrådet nämnda fallen, nämligen då bilen förstörts eller eljest gått förlorad eller dess återställande till ägaren varit förenat med betydande svårigheter. I och för sig är, som förut framhållits, en sådan utgång irrelevant för frågan huruvida stöld föreligger. Det förefaller därför, som om lagrådets ståndpunkt borde leda till att tillgrepp av en bil för en körtur med eventuellt uppsåt att bilen skall förstöras skulle kunna bedömas som stöld även om bilen oskadd återfås av ägaren. Att hänföra ett sådant fall till stöld bjuder emellertid emot. I tillämpningen skulle nog för stöldansvar fordras, att bilen förstörts eller gått förlorad eller blivit svår att återställa till ägaren. Men i samma mån som detta får bli avgörande för frågan om stöldansvar, avlägsnar man sig från lagens stöldbegrepp, enligt vilket stöld är ett tillgrepp med tillägnelseuppsåt.
    Lagrådets uttalande föranledde icke något yttrande av departementschefen eller under riksdagsbehandlingen. Därav bör dock icke slutas, att dessa instanser accepterat lagrådets tolkning. Det kan icke begäras, att lagstiftningsinstanserna skola uttryckligen taga ställning till varje tolk-

 

ning som framställes i ett vidlyftigt lagstiftningsärende, vid äventyr att deras tystnad uppfattas som ett instämmande.
    I frågan om de s. k. »billånens» straffrättsliga rubricering föreligger därför, såvitt jag förstår, icke något så auktoritativt uttalande under förarbetena att icke lagens eget innehåll bör få utslagsgivande betydelse.
    Enligt min mening talar detta för straffrättskommitténs uppfattning, att för stöldansvar förutsättes uppsåt ej blott att frånhända ägaren saken för alltid utan även att göra den till sin.
    Märk till en början, att i stöldparagrafens brottsbeskrivning intagits ordet tillägna. Det kan knappast bestridas, att detta ord enligt vanligt språkbruk för tanken mera på vad gärningsmannen får än på vad ägaren mister. För brottstypen är uppenbarligen väsentligt, att gärningsmannen tillgodogör sig det tillgripna. Att ägaren går miste om saken är icke tillräckligt. Jag kan därför icke instämma i ungdomsfängelsenämndens tankegång, då nämnden (s. 445 nederst) säger att ett tillgrepp av bil med åtföljande hänsynslös behandling av denna, varigenom den praktiskt taget går förlorad för ägaren, ur dennes synpunkt är helt jämförligt med stöld. Detta må i och för sig vara riktigt, men lagens metod är icke att under ett brottsbegrepp samla olika förfaranden som från ägarens synpunkt äro likvärdiga. Lagen fäster också avseende vid förfarandets art och vid huruvida brottet medför förmån för gärningsmannen. Det göres skillnad mellan stöld och tjuvgömmeri, mellan stöld och skadegörelse, mellan vinningsbrott och brott som medföra endast skada o. s. v.
    Det tillgodogörande som krävs för stöldansvar anges icke såsom eljest vid förmögenhetsbrotten med termen vinning. Avfattningen är sålunda icke t. ex.: »Var som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att frånhända ägaren detta, dömes, där tillgreppet innebär skada för ägaren och vinning för gärningsmannen, för stöld» etc., en formulering som skulle bättre överensstämma med lagens uttryckssätt vid andra förmögenhetsbrott och som skulle ge tydligare uttryck för kravet på förmögenhetsöverföring. När straffrättskommittén föredrog ordet tillägna, skedde det i tanke att det för stöldansvar icke vore tillräckligt att gärningsmannen får vinning. För bedrägeri, vid vilket brott kräves vinning, kan ansvar inträda exempelvis om någon narrar sig till att gratis få låna en bil tillhörig ett hyrverk. Men enligt kommitténs mening skulle en motsvarande vinning, en tillfällig körtur, som någon tillskansar sig genom tillgrepp icke vara tillräcklig för att göra tillgrepp till stöld. Det skulle krävas en på visst sätt kvalificerad förmögenhetsöverföring, en kvasi-äganderättsövergång.
    Avsikten att från stöldbegreppet utesluta icke blott tillgrepp och tillfälligt begagnande av bil, ett beteende som icke heller före 1942 års reform regelmässigt betraktades som stöld, utan även motsvarande förfarande beträffande cykel har vidare kommit till uttryck i paragrafen om egenmäktigt förfarande, där såsom exempel på grovt sådant brott upptagits att beteendet innefattat tillgrepp av annans fortskaffningsmedel som brukats vårdslöst, eljest vanvårdats eller icke återställts.

 

Detta exempel skulle ej vara motiverat, om fallet icke vore praktiskt betydelsefullt. Det synes därför förutsätta, att tillgrepp av bil med efterföljande vanvård i avsevärd utsträckning bedömes såsom egenmäktigt förfarande.
    Även med de synpunkter, som ligga till grund för systematiken i strafflagens kapitel om förmögenhetsbrott, synes straffrättskommitténs uppfattning av tillägnelserekvisitet stämma bäst överens. Till grund för uppdelningen i olika brottstyper ligger nämligen en strävan att låta varje brottslingstyp motsvaras av en brottstyp. Det för den typiske tjuven karakteristiska är, att han genom tillgrepp vill göra sig till ägare av annans egendom. I samma mån som man underlåter att kräva tillägnande i denna mening, avlägsnar man sig från det brott som är utmärkande för den typiske tjuven. Stöldbrottet kommer i samma mån att omfatta fall, där den för den typiske tjuven karakteristiska ohederligheten saknas eller är föga framträdande, medan det som påkallar kriminalisering mera är tillgreppet och den skada ägaren lider. Genomsnittligt sett synes det vara en bestämd skillnad mellan å ena sidan personer som tillgripa annans egendom för att behålla den, sälja den eller pantsätta den och å andra sidan de som olovligen taga sådan egendom blott för att mer eller mindre övergående begagna den, låt vara att de måhända därigenom beröva ägaren den för alltid eller förstöra den. Det må väl vara motiverat att ingripa även mot de senare med stränghet, men att sammanföra dem och deras brott med tjuvarna och stölden stämmer ej väl med den strävan till en uppdelning av brotten efter brottslingarnas genomsnittliga psykologiska typ, som genomgår strafflagens bestämmelser om förmögenhetsbrott.
    I den praxis ungdomsfängelsenämnden kritiserar kan måhända också ses ett belägg för att domstolarna, när de haft de konkreta fallen inför sig, funnit det naturligt att anse att den som olovligen tagit en bil för en körtur icke därmed är en tjuv, icke ens om han, såsom tyvärr ofta händer, farit illa fram med bilen, kanske förstört den.
    Att denna ståndpunkt är välgrundad synes mig framgå, om man vänder uppmärksamheten från tillgrepp av bilar, beträffande vilka omdömet lätt påverkas av de därmed förknippade särskilda farorna och förlusterna, och riktar den mot tillgrepp av andra slags objekt. Ponera att någon olovligen tager en ömtålig maskin av något slag för att använda den på sådant sätt att den blir förstörd eller, för att välja ett exempel som kan synas trivialt men kanske också är mera övertygande, ponera att en kvinna olovligen »lånar» en ömtålig damklänning för utflykt i ruskväder så att den, såsom hon måste ha förutsett, blir oanvändbar. Hennes uppsåt omfattade emellertid icke, att ägaren skulle gå miste om de tygtrasor som funnos kvar efter utflykten. Hon kanske t. o. m. återlämnade den förstörda klänningen. Skall hon verkligen dömas för stöld? Det synes följdriktigheten fordra, om man anser stöld föreligga när en man tagit en bil för en tillfällig körtur med uppsåt omfattande att den skall förstöras men med insikt om att ägaren kommer att återfå vraket.
    De åsikter som här framlagts avvika betydligt från ungdomsfängelse-

 

nämndens. Om jag förstått nämndens uttalande rätt, skulle enligt dess mening stöld föreligga, där någon tillgripit en bil för en körtur och handskats med den så hänsynslöst att den praktiskt taget gått förlorad för ägaren, förutsatt att hans uppsåt vid tillgreppet omfattade denna utgång (s. 445 nederst). Jag har redan opponerat mot en sådan uppfattning. När nämnden emellertid i detta sammanhang yttrar, att det i många fall måste »vara tydligt att brottslingen, även om han icke direkt åsyftade det, insett att hans förfarande med bilen kunde leda till sådan förlust för ägaren» och att förutsättningarna för stöldansvar då torde föreligga, måste jag ytterligare erinra, att eventuellt uppsåt icke är detsamma som medveten culpa. Egendomligt förefaller mig också, att nämnden efter sitt yttrande, att förutsättningarna för stöldansvar torde föreligga om förövaren av tillgreppet insett att hans förfarande med bilen kunde leda till förlust av angivet slag, tillägger, att »ett dylikt handskande med annans bil» även rent objektivt ofta med fog kan »vara att anse som ett tillgodogörande för egen räkning av bilen». Om gärningsmannens beteende icke objektivt sett är ett tillgodogörande för egen räkning av bilen, fattas en förutsättning för stöldansvar. En fråga är emellertid, om hans begagnande av bilen fyller kravet på tillägnande. Vad i detta avseende bör fordras har här diskuterats, och i den frågan ha olika meningar gjorts gällande av straffrättskommittén och lagrådet. Jag kan icke finna, att nämnden har fog för att kategoriskt uttala att ett handskande med annans bil, varigenom denna praktiskt taget går förlorad för ägaren, innebär tillägnelse i lagens mening och således gör brottet till stöld (s. 446 överst).
    Vad ungdomsfängelsenämnden synes vilja uppnå med sitt uttalande är en differentiering av hithörande fall. Nämnden vänder sig nämligen mot att praxis, såsom den säger, »schablonmässigt» bedömer tillgrepp av bilar såsom egenmäktigt förfarande (s. 446). Med den innebörd av lagen, som enligt nämnden är den riktiga, ger denna emellertid, yttrar nämnden, »erforderliga möjligheter till en differentiering av nu ifrågavarande brott och deras förövare efter de omständigheter som föreligga vid brotten». Och nämnden fortsätter: »Brotten kunna enligt nämndens erfarenhet både subjektivt och objektivt vara till sin natur så olika, att det måste anses synnerligen tillfredsställande att de lindrigare fallen kunna hållas utanför stöldområdet, under det att de verkligt allvarliga både betecknas och bestraffas såsom stöld.»
    Tanken, att man skulle skilja mellan olika brottstyper, i förevarande fall mellan stöld och egenmäktigt förfarande, efter brottens svårhetsgrad, är emellertid främmande för strafflagen. Dennas systematik bygger på angreppsobjekten, förfarandets art och den genomsnittliga brottslingstypen.
    Till de svårare fallen och därmed till stöld är nämnden, efter vad det vill synas, benägen att hänföra fall, i vilka bilen utsatts för särskilt svår vanvård eller ägaren ej återfått bilen (s. 446 mitten). Tanken framträder bl. a. i ett uttalande (s. 446 något nedom mitten), att det vore till skada för kriminalvården, i synnerhet beträffande ungdomar, om tillgrepp,

 

som icke varit förbundna med allvarligare skada eller olägenhet för bilägaren, skulle föranleda att förövaren bleve stämplad såsom tjuv. Till detta må erinras, att lagrådet, vars ståndpunkt nämnden åberopar, dock icke gått så långt som till att anse stöld föreligga för det förfarandet varit förbundet med, låt vara av uppsåt täckt, allvarligare skada eller olägenhet för bilägaren.
    Genom en differentiering av det slag ungdomsfängelsenämnden förordar skulle tillgrepp av bilar oftare än nu komma att bedömas såsom stöld. En sådan ändring av praxis skulle säkerligen mottagas med tillfredsställelse av många. Från bilägarhåll har påyrkats, att tillgrepp av bilar generellt måtte bestraffas såsom stöld. Bland bilägarna råder en förståelig förbittring över de talrika tillgreppen. Dessa orsaka f. ö. icke blott högst betydande skador på bilarna. De utsätta även trafiken på vägar och gator för allvarlig fara. Och statistiken visar en skrämmande utveckling.
    Här skall från en utredning av statistiska centralbyrån anföras några siffror för att belysa hur de ökat i antal.¹ Siffrorna avse vad i utredningen kallas »olovligt tagande och brukande», en brottsgrupp som numera till största delen säkerligen utgöres av tillgrepp av bil men vari också ingå tillgrepp av cyklar och annat. Siffrorna ange antalet personer, som av domstol i första instans sakfällts för sådant brott, på 100,000 av folkmängden inom vederbörande åldersgrupp. I siffrorna för 1944 och senare år medräknas de personer som erhållit åtalseftergift och alltså icke ställts under åtal för brottet. Fr. o. m. 1 juli 1944 har det nämligen som bekant varit möjligt att efterge åtal mot personer som icke fyllt 18 år vid brottets begående.

 

Ej fyllda Fyllda18 år 18 år Samtliga1917 — 0,4 0,41926 0,9 0,8 0,81927 3,2 1,3 1,51930 11,9 2,4 3,11937 39,9 6,9 9,21939 63,3 7,7 11,21941 19,0 8,0 8,71944 51,2 18,1 19,81945 51,9 19,5 21,11946 165,9 23,0 30,11947 159,0 22,5 29,1

 

    Siffrorna, som på grund av vissa brister i uppgifterna om åtalseftergift äro att anse som minimisiffror, visa en väldig stegring, särskilt för åldersgruppen under 18 år. Stegringen är kraftigare än för någon annan i utredningen redovisad brottsgrupp. Man får emellertid icke förbise, att tillfällena att taga bilar ökats oerhört.
    De skador, som tillgreppen av bilar orsaka, äro också betydande. Enligt uppgift i första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 27 vid 1950 års riksdag s. 8 anmäldes 1948 till bilförsäkringsanstal-

 

    ¹ Brottslighetens utveckling åren 1913—1947, Sthm 1949, tab. 2.

   63—507004. Svensk Juristtidning 1950.

 

terna 3,218 stöldförsäkringsskador; ersättningsbeloppen för dessa skador uppgingo till sammanlagt 1,270,991 kr. Motsvarande siffror för år 1949 voro 3,913 skador och 1,444,539 kr. i skadeersättningar.
    Obestridligen finnes all anledning att energiskt bekämpa denna art av kriminalitet. Det måste emellertid ifrågasättas, om ungdomsfängelsenämnden anvisat ett lämpligt medel.
    Efter att ha yttrat att straffskalan är densamma för grovt egenmäktigt förfarande som för enkel stöld och att rubriceringen därför kanske icke har så stor praktisk betydelse för straffmätningen, anmärker nämnden, att om de svåraste fallen av biltillgrepp hänföras till tjuvnad, straffmaximum blir betydligt högre genom den därmed öppnade möjligheten att tillämpa 20: 4 om grov stöld (s. 446 nederst). För min del har jag svårt att tänka mig, att bestämmelsen om egenmäktigt förfarande skulle vara olämplig på grund av att dess maximum är två års straffarbete. Maximum fördubblas ju om flera tillgrepp begåtts. Och om någon tillgripit en bil för en körtur och under denna uppsåtligen »kvaddat» bilen, är han enligt den åsikt som här gjorts gällande att döma dels för grovt egenmäktigt förfarande, dels också för skadegörelse, säkerligen grov sådan, vilket medför ett maximum av sex år. Att domstolarna skulle behöva ändra sin brottsrubricering för att få tillfälle att ådöma tillräckligt höga straff kan jag därför icke tro.¹
    Fördelen med en ändrad praxis skulle snarare kunna vara att söka i den ändrade brottsbeteckningen. Genom att stämpla tillgrepp av bil som stöld och gärningsmannen som tjuv skulle man visa, att tillgreppet är ett allvarligt brott.
    Att förse brott med träffande och diffamerande beteckningar är en metod som har sina fördelar. Att en man, som tagit annans egendom för att sälja den, dömes för stöld och att han själv anses vara en tjuv har sitt värde från kriminalpolitisk synpunkt. Stöld framstår som en föraktlig gärning; tjuv vill få heta. Men för att en brottsbeteckning skall ha den rätta slagkraften måste den motsvara en särpräglad gärningstyp. Ordet stöld kan befaras mista något av sin psykologiska effekt, om därunder i större utsträckning föras gärningar som äro olika den typiska stölden. Att gärningar äro hänsynslösa, farliga eller skadliga är icke något tillräckligt skäl varför de skulle kallas stöld.
    Därtill kommer, att de ifrågavarande tillgreppen av bilar till mycket stor del förövas av personer under 18 år. Att stämpla dessa unga som tjuvar — att genom domstols dom och i straffregistret likställa pojkar, som tagit en bil och farit illa fram med den, med personer som stulit

 

    ¹ Straffet har skärpts i flera repriser. Ända till 1924 innehöll det om olovligt brukande handlande lagrummet 22:12, varunder tillgrepp av bil brukade hänföras, icke högre straff än 50 kronors böter. Med anledning av framställningar från bilismens förelrädare höjdes det 1924 så att sex månaders fängelse, 1930 så att ett års straffarbete kunde ådömas. År 1942 tillkom den nuvarande bestämmelsen om egenmäktigt förfarande, 20: 6, i vilken tillgrepp av annans fortskaffningsmedel som brukats vårdslöst, eljest vanvårdats eller icke återställts, har utpekats såsom ett grovt fall med ett maximum av två års straffarbete. Enligt den senast publicerade årsstatistiken, Brottsligheten år 1946, ådömdes icke i något fall högre straff enligt 20: 6 än straffarbete i ett år. 

pengar eller saker med uppsåt att förvandla dem till pengar — är knappast rätta sättet att göra dem till oförvitliga samhällsmedlemmar. Tjuvstämpeln deklasserar och går sent ur.¹
    Ungdomsfängelsenämndens mening är emellertid icke, att alla tillgrepp av bilar skola bedömas som stöld utan blott de svårare fallen. Men säkerligen förövas dessa till mycket stor del av ungdom, och antagligen skulle det vara till ringa nytta att plocka ut de svårare fallen »efter de omständigheter som föreligga vid brotten» för att ge dem en förnedrande beteckning. Ty, såsom förut framhållits, den avsedda folkpsykologiska effekten göra brottsbeteckningarna icke, om de icke äro beteckningar för typer. En subtil differentiering är icke på sin plats. Den schablonmässighet hos praxis som nämnden klagar över är i mina ögon en förtjänst.
    Vad man skulle kunna överväga, om man anser det önskvärt att tillgrepp av bil erhåller en mera slående beteckning än egenmäktigt förfarande, synes icke vara att genom ändrad praxis överföra sådana tillgrepp till stöld, allra minst efter någon invecklad kasuistik, utan snarare att göra dem till ett specialdelikt med särskild brottsbeteckning. »Billån» låter måhända för lindrigt. »Biltillgrepp» förefaller möjligt. Till nöds kunde kanske »bilstöld» duga; genom sammansättningen av de två orden skulle markeras, att det icke vore fråga om vanlig stöld. Antagligen vore dock icke mycket vunnet med en namnändring.
    Men vad skall man då göra för att bekämpa de talrika biltillgreppen, som tillfoga bilägarna sådana förluster och utgöra en så allvarlig trafikfara? Det bästa vore utan tvivel, att bilarna låstes på ett betryggande sätt. Huruvida ändamålsenliga låsanordningar finnas att tillgå är omstritt. Det borde emellertid icke vara omöjligt att konstruera sådana. Av värde vore också, om polisens möjligheter att fasttaga förövarna av biltillgrepp kunde förbättras. Dessa båda frågor ha särskilt framhävts, när riksdagen i år begärt utredning om möjligheterna att få till stånd effektiva åtgärder mot tillgrepp av motorfordon (skrivelse nr 361). För straffrättsskipningen är det en svår uppgift att med de medel som stå den till buds avhålla mängden av bilentusiastisk och på sport och äventyr begiven ungdom från att tillfredsställa sin längtan efter att hantera en ratt och att ge sig ut på något som bryter vardagslivets enahanda. Vad man kan göra inom straffrättsskipningen synes vara att, efter en tankegång liknande den med vilken rattfylleriet bekämpas, ställa upp som regel för rättstillämpningen att tillgrepp av bil sällan eller aldrig skall få passera utan kännbar reaktion. Är gärningsmannen ung, är det visserligen ofta betänkligt att använda frihetsberövande, om han icke är

 

    ¹ I ärendet om den i föregående not omtalade straffskärpningen år 1930 yttrade föredragande departementschefen, statsrådet BISSMARK (kungl. prop. 1930: 3 s. 14), att man måste vara särskilt försiktig med att hänföra ett brottsligt förfarande just till tjuvnadsbrotten. Varsamhet i sådant hänseende påkallades framför allt av den starkt vanärande verkan, som av den allmänna rättsåskådningen tillägges en dom för tjuvnad. Att bliva stämplad som tjuv innebure ofta ett större lidande än själva straffet. Det vore därför mycket betänkligt att såsom tjuvnad behandla en gärning, vilken närmast varit uttryck för hänsynslöshet, överdåd eller okynne. Första lagutskottet instämde (utl. nr 3 s. 14). 

i behov av fostran och utbildning som kan ges i denna form. Men villkorlig dom eller åtalseftergift borde kanske i regel icke ifrågakomma, om den icke kan förenas med ett kännbart ingripande. I detta hänseende är det att hälsa med tillfredsställelse, att försäkringsbolagen lära ha beslutat sig för att regelmässigt göra sina ersättningsanspråk gällande i brottmål mot den som tillgripit bil och skadat denna. Föreskrift om skadeståndsbetalning i villkorlig dom är mången gång ett lämpligt medel att få den brottslige att känna vad han gjort.

Ivar Strahl.