NORDISKT OCH INTERNATIONELLT. 999    Den femte nordiska kriminalrättskonferensen hölls i Reykjavik d. 24—27 juni 1950 (om den närmast föregående se SvJT 1950 s. 306).
    I konferensen deltogo: från Danmark departementschef Eivind Larsen och prof. Stephan Hurwitz, från Finland prof. Bo Palmgren, från Norges orenskriver Ole F. Harbek och politimester Kr. Welhaven, från Sverige president Karl Schlyter och prof. Ivar Strahl samt från Island prof. Ármann Snævarr, hæstaréttardómari Árni Tryggvason, skriftstofustjóri Gústav A. Jónasson, hæstaréttardómari Jónatan Hallvarðsson, hæstaréttarlögmaður Sveinbjörn Jónsson, sakadómari Valdimar Stefánsson samt hæstaréttardómari Thórður Eyjólfsson. Konferensen öppnades av den isländske justitieministern Bjarni Benediktsson.
    De frågor överläggningarna skulle avse sammanfattades under rubriken Ekonomiska brottssanktioner. Därunder förstods böter, skadestånd och förverkande. Endast de båda förstnämnda överläggningsämnena medhunnos emellertid.
    En livlig diskussion utspann sig om dagsbotssystemet, vilket finnes i Danmark, Finland och Sverige men icke i de övriga nordiska länderna. Det försvarades av representanterna för Finland och Sverige men kritiserades av de övriga delegaterna, även de danska vilka åberopade mindre goda erfarenheter från systemets tillämpning i Danmark. Den svenska bötesverkställighetslagen, vilken medfört en oerhörd minskning av antalet avtjänade förvandlingsstraff, tilldrog sig intresse från de andra ländernas sida. Den omfattning vari böter användes befanns vara mycket olika i de skilda länderna, minst i Island och Norge och störst i Danmark och Finland. Detta ansågs böra ge anledning till vidare jämförelser och överväganden.
    Vid konferensen diskuterades vidare, om det vore ändamålsenligt och försvarligt att inom straffrätten i viss utsträckning använda ekonomiska sanktioner oberoende av vållande, liksom skadeståndsskyldighet utan vållande ålägges inom privaträtten, varvid man särskilt tänkte på fall där ingen individuell skada inträffat. Frågan bejakades, men sådana sanktioner ansågos icke böra betecknas såsom straff och icke böra kunna förvandlas till frihetsstraff vid bristande betalning. Utgående från dessa synpunkter var man ense om att det icke borde vara något principiellt hinder mot att ålägga juridiska personer bötesansvar eller mot att, där alldeles särskilda förhållanden påkalla det, ålägga bötesansvar fastän något vållande icke förekommit.
    I fråga om skadestånd diskuterades möjligheterna att använda skadeståndsskyldighet såsom ett medel i kampen mot brottsligheten, t. ex. genom att föreskriva skadeståndsbetalning såsom villkor i villkorlig dom.
    En resumé av förhandlingsresultaten har publicerats i Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1950 s. 260.
    De isländska värdarna beredde de gästande konferensdeltagarna ett utomordentligt älskvärt mottagande.
    Efter inbjudan från de svenska delegaterna uttalade sig konferensen för att nästa nordiska kriminalrättskonferens skulle hållas i Stockholm i augusti 1951 före det nordiska juristmötet och att såsom överläggningsämne skulle uppställas: Om behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar.

I. S.