134 LITTERATURNOTISER.Norges lover 1682 —1948 utgitt av det juridiske fakultet. Utarbeidet av professor Th. F. Grundt og høiesterettsdommer Einar Hansen. Oslo 1950. Grøndahl & søns boktrykkeri. 2,585 s.

 

    Det har ofta framhållits hur bortskämda vi svenska jurister äro i fråga om service med lageditioner. Den lagbok som nu bär namnet Afzelius och för en kort tid sedan hette Skarstedt erhålla vi varje nyår mycket punktligt, förd up to date med författningsmaterial, utkommet framtill årsskiftet, låt vara att de färskaste författningarna måst sättas i det av läsarna tyvärr alltför ofta förbisedda Tillägget. I de övriga nordiska länderna få juristerna finna sig i att få sina lageditioner med något större mellanrum. I fråga om Danmark må hänvisas till SvJT 1950 s. 437 samt 1943 s. 379 med de på sistnämnda ställe gjorda ytterligare hänvisningarna. Beträffande Finland se SvJT 1949 s. 298. Vi bruka räkna som en fördel hos vår lagbok också att den är, åtminstone delvis (jfr SvJT 1948 s. 241 och 673), systematiskt uppställd, i den mån 1734 års lags balkindelning kan sägas utgöra systematik. Det måste innebära en fördel att man finner med varandra nära sammanhängande författningar nära varandra också i lagboken. Likväl kunna vi ju inte undvara vare sig systematisk eller kronologisk innehållsförteckning. Danskar och norrmän äro än mera beroende av dessa innehållsförteckningar. »Vårt» övertag i snabb redigering och utgivning markeras — i förhållande till den nu föreliggande utgåvan av Norges lover — av att denna väl är tryckt 1950 men att företalet är daterat i mars 1949 och att boken blott innehåller författningarna fram till utgången av 1948.
    Skulle då vår lagbok ha företrädet i alla hänseenden? Helt visst är vår lagbok utmärkt. Bakom den ligger ett oerhört arbete, både med hänsyn till kvantiteten och till precisionen. Snabbheten i utgivandet fordrar ett ständigt pågående redaktionsarbete och ett välförsett tryckeri som kan hålla det omfattande stilmaterialet stående från utgåva till utgåva. Men med varje år som går innehåller vår lagbok, trots att den blivit tjockare och tjockare, en allt mindre del av författningsmaterialet. Att den inte skall innehålla grundlagarna och t. ex. sjölagen med tillhörande författningar ha vi alltid betraktat som naturligt. Någon betydande nackdel har väl detta inte inneburit. Vi ha ju utmärkta särskilda editioner av vardera författningsgruppen till bruk för dem som behöva ha tillgång därtill. Allvarligare var måhända att kommunallagarna så småningom måste utgå. Och sedan ha flera grupper måst förvisas ur lagboken: diverse associationsrätt, författningar om löner och pensioner samt nu senast bl. a. åklagarinstruktionerna. Förlaget och utgivaren skola inte lastas härför. Anledningen till att begränsningen måst göras är att söka i den ymniga tillväxten av författningsfloran, lönekineseriet o. s. v. Men det måste fasthållas att den minskade fullständigheten — i den mån den inte gäller specialiteter som antingen äro av mindre vikt eller kunna fås i särskilda editioner — är ofördelaktig. Jämför Norges lover! Där finns både Grundloven, som

 

LITTERATURNOTISER. 135ju är välgörande kort, sjölagstiftningen, lov om stortingsvalg, lov om Statens Pensjonskasse, lov om kommunestyre i byene och lov om kommunestyre på landet. Dessutom finns där en hel del som vi nog gärna finna oss i att ej ha motsvarigheten till i vår lagbok såsom lov um lærarskular og prøvor for lærarar i folkeskulen. Och ändå stannar bokens omfång vid 2,585 sidor medan vår är på över 3,000. Att sidantalet inte blivit större beror i första hand på att det totala norska författningsmaterialet sannolikt är avsevärt mindre än det svenska. Men något torde också den omständigheten göra att det norska formatet är större. Ett summariskt överslag ger vid handen att satsytan är 20 à 25 % större. I det hela skulle alltså den norska lagboken innehålla ungefär lika mycket som vår. Härvid måste man emellertid ta i beaktande också stilsorten. Den norska boken är genomgående — bortsett från noterna — satt med en och samma stil, en mycket vacker och lättläst modern stil, rätt lik den varmed nyare lagar, t. ex. RB, är satt hos Afzelius, och följaktligen helt olik den gammaldags och svårlästa antikva, varmed t. ex. vår köplag är satt. Vår lagboks artikulering av stilsorterna alltefter författningsmaterialets antagna värde måste anses innebära en betydande fördel. Men den mindre satsytan är nog en nackdel. Ju mindre satsyta, dess större del går proportionellt bort till marginaler och desto svårare blir boken att läsa närmast ryggen. Men det är att befara att den teknik som möjliggör att vi bli så punkligt och snabbt furnerade med vår årliga edition — alltså stående stil och fortlöpande redigering — hindrar en övergång till ett större format som skulle möjliggöra att inom ett oförändrat sidantal medta ett större författningsmaterial.
    En läsning av en lagedition är, om den bedrives med måtta, visst inget tråkigt företag, allra minst om lagstoffet är så intressant, både materiellt och formellt sett, som det norska. Språkutvecklingen är roande, från de äldre författningarnas danska till nynorsk och bokmål. Ang. användandet av nynorsk se bl. a. SvJT 1938 s. 574. Nynorsk förekommer ganska tidigt som lagspråk, dock något nymornat, se t. ex. Log um sams normaltid fyr kongeriket Norig 29/6 1894. Numera heter det, som kanske är känt, på nynorsk »lov», »for» och »Noreg». En språkfråga förekommer också i den ovan omnämnda lova um lærarskular etc., där det under rubriken »Målet for upplæringa» och underrubriken »I. b. Norsk» upptas bl. a. »Dugleik i å lesa svensk». Krav på förmåga att läsa danska uppställes varken under nämnda underrubrik eller under underrubriken »I. c. Framandt mål».
    Från tiden mellan 29/3 1940 och 13/7 1945 står bara en författning kvar i lagboken, nämligen en mycket neutral forordning 8/8 1941 om konserveringsbedrifter for frukt, bær og grønnsaker.

B. L.