De båda domarkarriärerna. SvJT 1950 s. 447 o. ff. innehåller bland Aktuella spörsmål och under rubriken »Interpellationssvar om de båda domarkarriärerna» en redogörelse undertecknad med det i tidskriften ofta sedda och välkända märket B. L. Redogörelsen upptar vad som i huvudsak förekommit dels i november—december 1949 i ett utnämningsärende angående häradshövdingämbetet i Härjedalens domsaga, dels någon tid därefter i riksdagens andra kammare i anledning av en interpellation av borgmästaren Rylander. Efter avslutad redogörelse tillfogar signaturen B. L.: »Justitieministern har alltså tagit bestämt avstånd från de principer för utnämningarna, för vilka majoriteten av hovrättspresidenterna gjort sig till tolk.» Det är närmast denna slutreflexion som givit mig anledning att tillfoga några ord i ämnet. Jag förmenar nämligen att, såvitt av utnämningsärendet och interpellationssvaret kan utläsas, det är nog så tveksamt huruvida någon principiell motsättning mellan justitieministern och »majoriteten av hovrättspresidenterna» (den värderade signaturen medtog i sammanhanget icke högsta domstolens ordförande) verkligen föreligger. Man synes snarare ha, om jag så må säga, i majoritetsyttrandet och i interpellationssvaret gått fram på olika linjer.
    Först torde något böra nämnas om befordringsgrunderna »förtjänst och skicklighet». Regeringsformen utsäger (§ 28 fjärde stycket) att »Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd». Man möter ej sällan en tolkning av lagrummet, som skulle vara rimligare därest slutorden »men icke på deras börd» ej funnes med. Man förmenar sålunda ibland att förtjänst och skicklighet äro de ovillkorligen enda befordringsgrunderna, då K. M:t verkställer utnämningar. Denna tolkning är enligt min uppfattning icke riktig och har — efter vad man, utifrån sett, kunnat förstå — ej heller tillämpats av K. M:t. Jämte de sökandes förtjänst och skicklighet göra sig nämligen även andra faktorer gällande, hänförande sig till statsnyttoskäl av större vikt. Stadgandet att avseende skall fästas endast å förtjänst och skicklighet måste säkerligen ses mot bakgrund av slutorden »men icke på deras börd». Stadgandet får då en förnuftig begränsning och innebär att, såvitt de sökandes personliga intressen och förhållanden angår, de enda befordringsgrunderna äro förtjänst och skicklighet.
    Till stöd för uppfattningen att statsnyttosynpunkter av större vikt i praktiken göra sig gällande vid utnämningar vid sidan av de sökandes förtjänst och skicklighet, skulle kunna anföras en mångfald exempel. Man kan tycka det vara överflödigt att nämna sådana, men erfarenheten

 

visar att så ej år fallet. Från min egen verksamhet må ett par exempel nämnas.
    Inom hovrätten för Övre Norrland, vilken jag tillhörde en följd av år, var åtminstone på min tid rekryteringsfrågan ständigt aktuell. Man sökte ett medel att stimulera yngre domstolsjurister att söka sig till Övre Norrland och stanna där en avsevärd tid. Emot starkt motstånd från de övriga hovrätternas sida utverkades omsider hos justitiedepartementet medgivande, att rättsbildade befattningshavare vid hovrätten för Övre Norrland finge, för varje år — högst sex — varunder de tjänstgjort i eller under denna hovrätt, tillgodoräkna sig en extra månad i formella tjänstemeriter, alltså högst sex månader. Tillgodoräknandet avsåg närmast turordningen i nedre justitierevisionen men torde säkerligen även gälla vid sökande av häradshövdingämbete. Detta är ett klart avsteg från vad enbart grundlagsregeln om förtjänst och skicklighet skulle föranleda. Varför har man nu kunnat göra detta avsteg? Tydligen därför att en statsnyttosynpunkt av stor vikt, nämligen hänsyn till rekryteringssvårigheterna i Övre Norrland, har gjort avsteget nödvändigt. Detta kan, såvitt jag förstår, alldeles icke anses grundlagsstridigt.
    Ännu ett exempel. Det är inte bara hovrätten för Övre Norrland som har sin rekryteringsfråga. Varje hovrätt har sin. Det har åtminstone hittills visat sig omöjligt att hålla befordringsgången till sin snabbhet lika i samtliga hovrätter. I den ena hovrätten går befordran fortare, i en annan långsammare. Konjunkturerna växla för övrigt inom samma hovrätt tid efter annan. Det nämnda förhållandet föranleder stundom att, då t. ex. ett hovrättsrådsämbete i hovrätten A blir ledigt, sökande anmäla sig inte bara från hovrätten A utan även från annan hovrätt B, och att därvid den senare sökanden kan uppvisa längre formella meriter än sökanden från A. För att tillgodose hovrätten A:s rekrytering har man då nödgats uppställa den regeln, att (vid lika skicklighet) sökanden från B skall kunna uppvisa minst ett års — för de två nordligaste hovrätternas del ha nämnts högre siffror — längre formella tjänstemeriter än sökanden från A för att erhålla det lediga ämbetet framför sökanden från A. Avsteget från grundlagsbudet om förtjänst och skicklighet är i detta fall än mer påtagligt än i det först nämnda. Om man nu, reellt sett, skall anse det vara ett avsteg.
    Ett tredje exempel må hämtas från stadsdomarnes område. Antag att ett ledigt borgmästare- eller rådmansämbete sökes av X, Y och Z. Hovrätten anser X vara till förtjänst och skicklighet överlägsen de medsökande och Z vara klart underlägsen samt tillkännager i sitt yttrande såsom sin åsikt, att sökandena böra ifrågakomma till ämbetet i ordningen X, Y och Z. Valet i staden utfaller så, att Z erhåller stor majoritet, och stadsfullmäktiges förslag upptager alltså Z som första namn. Vi antaga att departementschefen anser hovrättens uppfattning riktig. Å andra sidan måste departementschefen säga sig, att stadens innevånare — åtminstone om röstsiffrorna äro stora — tydligt sagt ifrån att man önskar Z till befattningen. Skall man då anse att K. M:t förfar mot

 

grundlagsbudet om förtjänst och skicklighet, därest Z, den till förtjänst och skicklighet siste i raden, erhåller ämbetet? Detta torde hittills icke på något håll ha gjorts gällande. Här har alltså hänsyn till stadens bestämda önskan fått väga så tungt, att den satt regeln om förtjänst och skicklighet ur spelet.
    Vad innehåller då det yttrande, vartill anslutit sig majoriteten av hovrättspresidenterna och HD:s ordförande och som på sina håll blivit så förkättrat? Yttrandet har återgivits i SvJT, men jag tror det är nödvändigt att i koncentrat upprepa dess viktigaste punkter och därvid något förtydliga och utveckla synpunkterna utan att jag avlägsnar mig alltför mycket från det skrivna. En särskild anledning till en kort utveckling kan jag finna däri, att yttrandet icke författats av mig.
    1) Det föreligger — har man velat uttala — en grundväsentlig skillnad mellan sätten för utseende av domare på det statliga och på det kommunala området. I den statliga karriären kan envar, som efter objektiv gallring i flera omgångar blivit godkänd, räkna med att, någorlunda i tur och ordning, nå fram till en sluttjänst (häradshövding, hovrättsråd etc.). Däremot, en rådmanstjänst t. ex. kan man ej erhålla utan att bli upptagen på stadsfullmäktiges förslag, och detta utseende är helt beroende av valutgången. För de väljande gälla ingalunda befordringsgrunderna »förtjänst och skicklighet», utan vid valet finns utrymme för mycket subjektiva och ovidkommande synpunkter. Icke ens om den mest förtjänte och skicklige lyckas komma på förslaget, har han alltid utsikter att erhålla befattningen; det beror i hög grad på hans röstetal jämfört med de medsökandes.
    2) Många personer ha av en eller annan orsak svårt att på kort sikt göra sig gällande inom en bred krets av utomstående (valmännen). Det torde utan större risk för misstag kunna påstås att sådana personer relativt ofta äro att finna bland de statliga domarne eller domaraspiranterna — just därför att de ej velat utsätta sig för valproceduren i städerna.
    3) Det är sant att personer inom den statliga domarkategorien vida oftare utsetts till borgmästare eller rådmän, än tillsättning inom den statliga domarkategorien skett med personer ur rådhusrätterna. Men detta har ej haft sin förklaring i någon samfälld strävan från den statliga domarkåren, men väl, ofta nog, i motsättningar inom vederbörande stad, som resulterat i att man ej önskat en stadsdomare till den lediga tjänsten i staden.
    4) En stadsdomare kommer i regel tidigt till goda inkomster, och han har den förmånen — jag förmodar att flertalet stadsdomare ser det som en förmån — att få vara kvar i sin stad och slippa täta förflyttningar med åtföljande bostadsbekymmer. De statliga domarna däremot äro, med undantag kanske för en del av häradshövdingarna, genomgående svagt avlönade, särskilt i den ålder då deras barn skola få sin utbildning. Den statlige domaren har dessutom, framför allt under sina yngre domareår men även därefter, den bördan sig pålagd att ofta låta sig förflyttas: först från hovrätten till förordnanden i domsagor och tillbaka till hovrätten; så småningom från hovrätten till domsaga i egenskap av tingssekreterare; därefter tillbaka till hovrätten såsom fiskal, adjungerad ledamot och assessor; sedermera från hovrätten till nedre justitierevisionen; efter ett antal år regelmässigt tillbaka till hovrätten såsom hovrättsråd eller domsaga såsom häradshövding. Man kan nog såsom säkert antaga att, åtminstone i nuvarande tid med dess bostads- och hemhjälpsbekymmer, det ofta utspelar sig nära nog små tragedier i de yngre statliga domarnes familjer i samband med ombyte av tjänstgöringsort för familjefadern. Att erhålla ett häradshövdingämbete är för den statlige domare, som ej har avsevärda inkomster vid sidan av lönen, praktiskt taget enda utvägen att erhålla på en gång en varaktig stad och en rimlig utkomst. Å andra sidan blir hans utbildning otvivelaktigt i regel grundligare och allsidigare än stadsdomarens.

 

5) Den levnadsålder, vid vilken ordinarie befattning kan uppnås på den statliga domarebanan, har alltmer förskjutits uppåt. Det är då betänkligt att utöka de grupper, som mera stadigvarande komma i fråga vid häradshövdingutnämningar.
    6) Med hänsyn särskilt till de i grund olika sätten för utseende av statliga och kommunala domare men även till övriga mötande problem och svårigheter bör en överflyttning av stadsdomare till statlig domartjänst, närmast häradshövdingämbete, tillsvidare inskränkas till sådana fall, då överflyttning betingas av särskilda förhållanden, som icke verka därhän att avgörandet blir prejudicerande. Ett sådant fall ansågs icke föreligga i fråga om Härjedalens domsaga.
    7) Dualismen inom det svenska domstolsväsendet är ett ont som bör avlägsnas. Detta kan ej ske annorledes än genom att städernas rättegångsväsen förstatligas samt enhetliga avlönings- och pensioneringsgrunder inom hela domstolsväsendet införas. En direkt vädjan gjordes i yttrandet till statsmakterna att utan dröjsmål vidtaga åtgärder för genomförande av ett förstatligande.

 

    Majoritetsyttrandet behandlar ju ur olika synpunkter de två domarkategoriernas »intressen», och ordet »kompensation» för den ena eller andra kategorien förekommer i yttrandet mer än en gång. Man gör sig emellertid skyldig till missförstånd om man därav sluter, att det är någon sorts de statliga domarnes skråanda, eller en obehörig önskan att tillgodose enskilda statliga domare, som uppbär yttrandet. Det är i stället omtanke om den statliga domarkårens goda kvalitet och rekrytering. Det är till fullo motiverat att hysa farhågor i dessa hänseenden. De otillfredsställande avlöningsförhållandena för de statliga domarne ha utan tvivel redan skrämt bort från banan många av landets dugligaste jurister. Den fortgående förskjutningen uppåt av den levnadsålder, vid vilken ordinarie statlig domartjänst erhålles, liksom de många förflyttningarna från ort till annan, ha verkat i samma riktning. Allvarliga farhågor måste sålunda i detta nu hysas för att en kvalitativ försämring av de statliga domstolarna skall komma till synes. I denna bekymmersamma situation reses kravet att de talrika stadsdomarne, utan att särskilda förhållanden föreligga, skola få fritt konkurrera om de enda relativt välavlönade statliga domarämbetena, nämligen häradshövdingämbetena. I hur stor utsträckning stadsdomarna skulle träda in i konkurrensen — det kan ingen nu veta; man kan blott vara optimist eller pessimist. Det synes icke blott förklarligt, utan vara ett utslag av en enkel och självklar plikt, att de, som anse de framhållna vådorna för den statliga domarkårens kvalitet förefinnas och som haft att yttra sig i det ifrågakomna ärendet, velat säga ifrån: Denna fråga är en del av ett svårt och invecklat problem. Grip Eder an problemet i rätt ände. Förstatliga först domstolsväsendet till den del det ej är förstatligat, och tillskapa enhetliga och rationella avlöningsbestämmelser. Sedan behöva vi ej hysa farhågor för domarkårens kvalitet eller för en fortsatt flykt från den statliga domarbanan. Och därefter kan vi äntligen slippa de nuvarande två domarkategorierna, till båtnad för vardera kategorien.
    Man torde nu kanske bättre än tidigare inse varför jag inledningsvis så pass utförligt uppehållit mig vid begreppet förtjänst och skicklighet. Man åsidosätter förvisso icke lagliga befordringsgrunder, då man av om-

 

sorg om statsdomarkårens kvalitet och goda rekrytering vill framhålla, att en dylik omsorg innebär ett viktigt statsintresse, vars tillgodoseende medför att befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet icke ensamma bli avgörande.
    Vad härefter interpellationssvaret angår torde väl ingen av dem som anslutit sig till majoritetsyttrandet vilja förneka riktigheten av vad departementschefen på tal om grundlagsbudet om förtjänst och skicklighet yttrat, då han säger att »det skulle icke vara förenligt med lagrummet att uppställa villkor, som inte hade annan funktion än den rent negativa att spärra tillträdet för vissa kategorier av sökande».
    Längre fram i interpellationssvaret säger departementschefen: »Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag icke anser några principiella hinder böra resas mot utnämning av stadsdomare till statliga domarebefattningar. Även i utnämningsärenden med sökande från skilda domarekategorier måste det avgörande vara de allmänna befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet.»
    Så ovillkorligt som detta yttrande är formulerat, kan det synas djärvt att påstå att yttrandet måhända icke står i strid med min ovan uttalade uppfattning att statsnyttosynpunkter av större vikt böra få utrymme vid sidan av reglerna om förtjänst och skicklighet. Men K. M:ts i justitiedepartementet månfaldiga gånger tidigare intagna ståndpunkt i utnämningsärenden ådagalägger, såvitt jag förstår, fullt tydligt att man godkänner den nyssnämnda uppfattningen om statsnyttosynpunkternas relevans. Därest tidigare i interpellationssvaret hade diskuterats de statsnyttoskäl, som i utnämningsärendet förelågo, men icke dess mindre regeln om förtjänst och skicklighet förklarats vara det enda relevanta i ärendet — då hade interpellationssvaret uppenbarligen stått i motsättning mot majoritetsyttrandet. Men någon sådan diskussion förekom icke, utan efter en del uttalanden av i viss mån historiskt redogörande karaktär övergick departementschefen direkt till att behandla frågans rättsliga sida enligt § 28 regeringsformen.
    Om man finner att »rådmannen» såväl med tillämpning av regeln om förtjänst och skicklighet som ock ur synpunkten av ett viktigt statsnyttointresse borde få stå tillbaka för »hovrättsrådet», kan det måhända sägas vara en smaksak vilketdera skälet man vill åberopa till stöd för sin slutsats. Logiskt sett är väl dock statsnyttosynpunkten det primära. I majoritetsyttrandet har man valt att utveckla betydelsen av statsnyttointresset och framhålla dess avgörande inverkan i ärendet. Om jag skulle våga en gissning med avseende å interpellationssvaret, så skulle jag förmoda att justitieministern ansett statsnyttointresset icke ha en sådan avgörande inverkan och därför tillämpat regeln om förtjänst och skicklighet. Men om denna förmodan är riktig, innebär svaret ju icke någon principiell motsättning mot majoritetsyttrandet, endast en annan bedömning av statsnyttointressets styrka.
    Till förekommande av missuppfattning vill jag till slut säga, att jag till fullo delar den uppfattningen att — i förbidan på det kommunala domstolsväsendets förstatligande — det vore lyckligt om stadsdomare mera regelbundet kunde adjungeras som ledamot i hovrätt och att hov-

 

rättsdomare finge motsvarande tillfällen att tjänstgöra i rådhusrätt. Tyvärr äro väl möjligheterna att genomföra en sådan ordning av flera orsaker begränsade, men med god vilja kan man nog komma ett stycke på väg.

Holger Elliot