Undvikande av partsförhör under sanningsförsäkran. I festskriften till Gärde (SvJT 1950 h. 7—8) har advokaten Olof Behm i artikeln »Partsförhör under sanningsförsäkran, ett överskattat bevismedel?» (s. 499 ff.) mot detta bevismedel riktat en kritik, i vilken mången domare, med bitter erfarenhet från mål där säkert endera parten, troligen båda parterna under sanningsförsäkran ljugit, kan till det väsentliga instämma. Behm förordar, att bevismedlet icke användes där i det konkreta fallet andra bevismedel synas säkrare, och han anser att underlåtenheten att använda detta andra bevismedel bör vid bedömanet av sanningsförsäkrans värde tagas i betraktande. Att detta i princip är riktigt kan väl knappast betvivlas.
    Behm går ej närmare in på frågan hur domaren skall kunna verka för att detta bevismedel icke användes felaktigt. Han nämner endast (s. 506) att i ett civilmål domaren torde sakna möjlighet att på eget initiativ genom frågor till parten skaffa sig kunskap om anledningen till att parten icke även anlitar annan bevisning. Denna mening synes dock icke alldeles riktig. Domstolen bör väl alltid vara oförhindrad att fråga en part om vad som har betydelse för målets utgång.
    Domstolen har emellertid också stora möjligheter att begränsa detta bevismedels användning och att ersätta detsamma med andra och bättre. Genom sin processledning vid en muntlig förberedelse kan domaren härvidlag åstadkomma mycket.
    Man tänke sig t. ex. följande situation vid en muntlig förberedelse. I en tvist mellan två f. d. kompanjoner blir det fråga om vad som stått i ett kontrakt, som de forna vännerna slutit med en tredje, X. Kompanjonernas eget kontrakt har ostridigt kommit bort, och partsförhör under sanningsförsäkran erbjudes från båda sidorna. Domaren kan då säga: Men kanske X har kvar sitt kontrakt eller minns något? Det kan tvistas huruvida reklamation skett; den ene vill under sanningsförsäkran bevisa, att rekommenderat brev sänts, den andre på samma sätt bevisa att han aldrig fått något dylikt brev. Domaren kan stillsamt säga: Någon av Er får väl ta reda på hos posten om brev sänts och kvitterats ut.
    I Behms första exempel tycker jag att det varit en naturlig fråga från domaren: Minns fastighetsmäklaren eller fastighetsbolagets disponent något, har någon av dem kvar ett kvitto eller annat papper, har ingen av advokaterna tagit reda på det? Och i Behms andra exempel kunde domaren ha frågat ungefär: Var finnas nu ramarna? Kan ingen lämplig person titta på dem? Eller kanske de rent av kunna visas förrätten?
    Exemplen kunna mångfaldigas. Jag minnes hur i ett mål ett intyg på några rader från statens järnvägar gjorde en punkt klar, vilken eljest parterna skolat höras om.
    Att domaren på detta sätt söker hjälpa till att på enklaste sätt få fram fakta tycker jag icke kan anses innebära att han tillhandagår den ena parten.
    Även ur andra synpunkter än de av Behm anförda synes det lämpligt att söka begränsa förhören under sanningsförsäkran. Dessa förhör

 

äro, enligt vad en allmän erfarenhet torde visa, tidsödande samt alltså både tyngande för domstolen och dyrbara för de enskilda parterna, vilkas advokater och vittnen bruka kosta mer ju längre en huvudförhandling varar. De förut anförda exemplen torde visa att den bevisning, som kan ersätta dylika förhör, ofta är mycket enkel. Denna andra bevisning kan ej sällan, om den skaffas i god tid före huvudförhandlingen, göra en förut omstridd punkt ostridig.

E. Thomasson.