FRANZ VON LISZT OCH DEN SVENSKA KRIMINALPOLITIKEN.
AV
F. D. PRESIDENTEN KARL SCHLYTER.
När det gäller att få ett intryck av LISZTS inflytande på svensk kriminalpolitik får man kanske den bästa utgångspunkten härför genom att taga del av hans egen mycket koncentrerade framställning av »kriminalpolitikens fordringar» i hans berömda Lehrbuch des deutschen Strafrechts (§ 15)1 för att därmed jämföra vad svensk kriminalpolitik hittills uppnått. Jag begagnar vid följande framställning ett av mig för 50 år sedan vid studiet av straffrätt i Lund förvärvat exemplar av lärobokens 10:e upplaga, tryckt 1900 i Liszts femtionde år.
Liszts inflytande på vår kriminalpolitik har också i första hand säkerligen gått över den akademiska undervisningen. En av THYRÉN omkring sekelskiftet i Lund hållen föreläsningskurs i kriminalpolitik, vilken i sällsynt grad fångade auditoriets intresse och som utgjorde det första embryot till hans blivande principer för en strafflagsreform, röjde djup frändskap med det Lisztska programmet. Till Uppsverige spreds Liszts synpunkter till en början genom medicinska auktoriteter med starka kriminalpolitiska intressen — bland vilka OLOF KINBERG snart kom att intaga den ledande ställningen — och genom bildandet av den svenska kriminalistföreningen vid tredagarsmötet i augusti 1911. Man söker däremot förgäves något citat från Liszt i HAGSTRÖMERS Svensk Straffrätt, 1901—05. Av kriminalistföreningens medlemmar blev vid själva starten icke mindre än 64 samtidigt medlemmar av den av Liszt, PRINS och VAN HAMEL 1888 bildade Internationale Kriminalistische Vereinigung. STJERNBERG, som var anhängare av den nya kriminalpolitiken, skrev till IKV:s 25-årsjubileum 1913 i föreningens Mitteilungen XXI: 1 om »Schweden und die IKV», medan TORP i samma publikation skrev om »Der Einfluss der IKV auf die dänische Gesetzgebung». Vid sidan om Torp blev i Danmark AUGUST GOLL en kongenial förkunnare av Liszts läror. Flera av IKV:s reformkrav genomfördes i Danmark genom ett tillägg till strafflagen 1905 och har därifrån övergått till 1930 års nya danska strafflag. (Jfr KRABBES Kommentar, 4:e udg., s. 29, där Liszts reformprogram i korthet återgives; HURWITZ, Den danske Kriminalret, Almindelig Del I, 1950 s. 94.) TULENHEIMO omtalar att Liszts inflytande på tänkesättet i Finland varit mycket stort. Hans lärobok, allmänna delen, översatt till finska, har i årtion-
den varit obligatorisk i de juridiska examina. Jämte Tulenheimo har både IGNATIUS och SERLACHIUS arbetat hos Liszt. Om Liszts inflytande på norsk kriminalpolitik hänvisas till föregående artikel av ANDENÆS. Hur våra dagars svenska kriminologer och rättslärare ser på Liszt har framlagts här ovan s. 161—167.
Nu till Liszts lärobok.
Straffets rättfärdigande, dess rättsgrund, ligger enligt Liszt i dess nödvändighet och ändamålsenlighet för rättsordningens och därmed för statens upprätthållande. Efter utvecklande av general- och specialpreventionens innebörd (§ 13) understryker Liszt att kriminalpolitikens fordran går ut på att så fullständigt som möjligt utnyttja straffets användbarhet såsom medel för ändamålet och att gestalta det efter det enskilda fallets behov. Kriminalpolitiken kräver i allmänhet att straffet såsom »Zweckstrafe» till art och mått rättar sig efter brottslingens egenart. Det vill genom att tillfoga honom ett ont avhålla honom från att framdeles begå nya förbrytelser.
Reformrörelsens början kännetecknades enligt Liszt av en mera negativ aktion, kampen mot de korta frihetsstraffen, vilka helt behärskade den tidens straffrättsskipning. Med sitt dåvarande tillämpningssätt varken förbättrade eller avskräckte de brottslingen, ej heller gjorde de honom oskadlig, men de införde ofta nybörjaren varaktigt på förbrytarbanan. Lagstiftaren bör därför i vidsträcktaste mån ersätta de korta frihetsstraffen med andra, lämpliga åtgärder eller genom skärpningar återgiva dem deras avskräckande kraft.
Dessa satser har sedan seklets början utgjort en ledtråd för svenskt reformarbete. I vissa detaljer har man avvikit från Liszt. Bland de lämpliga åtgärderna till ersättning för de korta frihetsstraffen nämnde Liszt även prygelstraffet.1 Till detta var som bekant Thyrén en bestämd motståndare, och den av honom ledda opinionsbildningen har blivit beståndande. Vad straffskärpningarna angår gjorde Sverige under seklets första årtionde ett misslyckat försök med mörkt enrum och hårt nattläger. Senare har de korta frihetsstraffen i viss utsträckning utkonkurrerats genom den villkorliga domen och dagsböterna. I den mån de numera verkställs på öppna kolonier har beträffande vissa brottslingstyper en del av deras olägenheter bortfallit. Kravet på begränsning i deras användning kvarstår dock alltjämt.
Bland positiva reformkrav nämner Liszt följande som de viktigaste.
1. Nuvarande lagstiftning gör ett överdrivet bruk av straffet. Den gamla satsen »minima non curat prætor» borde åter komma till heders, dels processuellt genom inskränkning i legalitetsprincipen, dels materiellträttsligt genom straffrihet vid ringa rättskränkningar. En utvidgad användning av böter rekommenderas. Av särskild vikt vore att utskilja förseelserna från kriminalitetsbegreppet.
Åtalseftergift är införd i Sverige i fråga om ungdom under 18 år och beträffande polisförseelser. Strafflagberedningen har föreslagit
en väsentlig och generell utvidgning av densamma, liksom rätt för domstol att efterge påföljd. Men kriminaliseringen av stort och smått, mest smått, fortgår oavbrutet, och våra prætorer har i hög grad att curare minima.
2. Den villkorliga domen rekommenderas, men denna rekommendation inskränker sig till kravet att, i fall som förtjänar särskild hänsyn, tillfällighetsförbrytaren skall erbjudas möjlighet att genom välförhållande efter domen undgå verkställighet av det ådömda straffet.1
Detta motsvarade också Thyréns förkunnelse vid sekelskiftet. På detta område har svensk rättsutveckling, efter anglosaxiska förebilder (probation), i princip hunnit längre, även om ännu mycket brister i den »skyddstillsyn», kriminalvård i frihet, som här utvecklat sig vid sidan av den ursprungliga villkorliga domen och som står främst på programmet för aktuella reformkrav.
3. Beträffande unga brottslingar bör enligt Liszt så långt som möjligt frihetsstraffen ersättas med uppfostrande åtgärder. »Straffmyndigheten» bör höjas till 14 år (då 12 år i Tyskland). Prövningen av förhandenvaron av »tillräknelighet» (code pénal's »discernement») beträffande ungdom upp till 18 år bör avskaffas. Statligt övervakad uppfostran bör regleras genom rikslagstiftning och dess tillämpningsområde utvidgas.
Begreppet straffmyndighet är antikverat, men det är ännu ett orealiserat krav, att all vanartig och kriminell ungdom upp till den civilamyndighetsåldern bör göras till föremål för omsorgsfulla och intensiva åtgärder för dess anpassning i samhället utan hänsyn till förlegade straffrättsteorier. Tvångsuppfostran för 15—18-åringar har ersatts med den bättre organiserade sociala ungdomsvården, men ett partiellt genomfört försök med borstal-träning för 18—21-åringar under namn av ungdomsfängelse har ännu ej stabiliserats. Englands Criminal justice act av 1948 har i princip utsträckt kravet på avskaffande av fängelse för ungdom till all ungdom under 21 år. Men Sverige har ännu inte ens förbjudit användande av fängelse för 15—18-åringar.
4. Lagstiftning och rättsskipning bör, säger Liszt, mer än hittills fästa avseende vid brottslingens egenart. Gentemot tillfällighetsförbrytaren räcker det med att den hämning, som ligger i de statliga förbuden och påbuden, bringas till en levande erinran i medvetandet (avskräckning). En skärpning av de kortvariga frihetsstraffen möter här nästan oöverkomliga praktiska svårigheter. En vidgad användning av bötesstraffet kan däremot leda till resultat, om det anpassas efter den tilltalades förmögenhet och böternas förvandling till frihetsstraff i möjligaste mån undvikes.
På sistnämnda område betraktas i Sverige den THYRÉN-GÄRDESKA dagsbotsreformen i förbindelse med 1937 års lag om verkställighet av böter såsom en god lösning av problemet. Vad angår det allmänna uttalandet om avskräckning av tillfällighetsförbrytaren torde
mycket ofta de statliga förbuden och påbuden mer än tillräckligt bringas i den tillfällige lagöverträdarens levande erinran genom polisundersökning, åtal, rannsakning inför domstol och sakerförklaring, utan att härtill behöver komma verkställigheten av ett avskräckande straff. Villkorlig dom, kriminalvård i frihet i reformerad gestaltning, dagsböter eller en kombination av sistnämnda båda påföljder torde individualpreventivt vanligen vara allt som behövs. Beträffande reaktionssystemet i allmänhet torde kunna sägas att det numera erbjuder stora variationsmöjligheter efter brottslingens egenart, med skilda institut för olika kategorier brottslingar. Även inom verkställigheten såväl av böter som av frihetsförlust öppnar lagen möjlighet till betydande differentiering. (Se vidare nedan 5, 6, 7.)
5. När förbrytarens hemfallenhet till ett brottsligt leverne blir konstaterad genom brottet (»Zustandsverbrechen», kronisk kriminalitet), måste rättsordningen skyddas genom förbrytarens oskadliggörande. Denna uppgift fyller sinnessjukhuset för den sinnessjuke brottslingen, straffet för den friske. Särskild svårighet vållar de talrika övergångstillstånden. Man må här alltjämt tala om »förminskad tillräknelighet» och låta ett mildrat straff inträda; huvudsaken är att den frigivne (kurs. av mig) förbrytaren göres oskadlig för rättsordningen. Den inrotade hemfallenheten till brott behöver icke ha tagit sig uttryck i upprepade återfall. Den kan ha manifesterats redan i den första förbrytelse som kommer under prövning. Det nödvändiga skyddet för rättsordningen får inte äventyras genom psykiatriska tvistefrågor om begreppet moral insanity o. dyl. Drinkare bör, såsom föreslagits i det schweiziska strafflagsutkastet, botas eller göras oskadliga i särskilda anstalter.
I det ovan citerade uttalandet synes Liszt acceptera eller åtminstone tolerera den mot hela hans tankebyggnad i övrigt stridande s. k. dubbelspårigheten, d. v. s. ett successivt verkställande av såväl straff som skyddsåtgärd.1 Han berör här den fråga som kanske mer än någon annan utgjorde föremålet för den internationella kriminalpolitikens intresse under vårt århundrades första kvartssekel, frågan om förvaring eller internering i vård- eller säkerhetsanstalt av psykiskt abnorma brottslingar och farliga återfallsförbrytare. Frågan om skyddsåtgärder mot allmänfarliga förbrytare var det enda rent kriminalpolitiska överläggningsämnet på IKV:s sista stora kongress i Köpenhamn 1913, där Liszts närvaro blev en verklig högtid för deltagarna. Ett av de mera berömda lagstiftningsresultaten på området var Emile Vanderveldes belgiska loi de défense sociale av 1930. Efter långa förberedelser av Thyrén genomförde han själv såsom justitieminister 1927 våra första förvarings- och interneringslagar, vilka 1937 reviderades och sammanslogs till en. I den senaste utformningen, justerad 1945 och i kraft 1946, ådömes skyddsåtgärden utan någon föregående straffmätning med ty åtföljande förvandling. Institutet verkar nu åter reformbehövande. Domstolens utsättande av minimitid och det ad-
ministrativa organets mera formella än reella makt att fixera det obestämda frihetsberövandets varaktighet torde vara mogna för en omprövning (se nedan under 7).
6. Ådagalägger gärningen en ännu icke fast rotad, utan alltjämt i utveckling varande hemfallenhet till brott (begynnande Zustandsverbrecher), fortsätter Liszt, bör genom ett varaktigt och intensivt straff ett försök göras att omgestalta det brottsliga anlaget (förbättring). Särskilt i fråga om ännu unga yrkesmässiga förbrytare är ett resultat av en sådan inverkan icke uteslutet.
Man var för 50 år sedan mera bunden än nu vid den traditionella tanken att ingripandet skulle vara ett straff. Frigör man sig härifrån, vilket särskilt beträffande ungdom är en förutsättning för varje rationell behandling, blir denna mycket lättare att ordna. Att man sedan från behandlingen av de unga har mycket att lära beträffande rationella åtgärder mot förbättringsbara vuxna, är en sats som bestyrkts även av svenska erfarenheter, inte bara rent insiktsmässigt utan genom talrika uppnådda resultat.
7. Tanken på obestämda domar framkastas av Liszt i den form, att domen ej bör angiva något bestämt straff, utan att detta inom visst maximum och minimum slutgiltigt skall bestämmas på grundval av ett efterföljande noggrant fastställande av brottslingens karaktär. Två alternativ för detta fastställande redovisas: VAN HAMEL vill förbehålladet slutliga avgörandet åt domstolen i en senare dom; LISZT själv vill överlåta detta avgörande åt en särskild myndighet (»Strafvollzugsamt»).
Sverige har genom sin interneringsnämnd gått den senare vägen. Den känsla av bundenhet vid domstolens minimitider i domar å förvaring eller internering som synes utmärka interneringsnämndens praxis, liksom de dömdas starka reaktion mot tidens obestämdhet, är emellertid omständigheter, ägnade att bringa under övervägande, om icke van Hamels linje vore att föredraga: på grundval av en noggrann, sakkunnig observation under viss, lagfäst maximitid efter en sakerförklaring kunde observationsorganet hos domstolen hemställa om påföljdens bestämmande, med rätt för interneringsnämnden att före utgången av en av domstolen bestämd interneringstid förordna om villkorlig utskrivning, liksom nämnden också vid behov borde kunna hos domstolen begära tidens förlängning. En reform av en framtida skyddsinternering i denna riktning synes förtjäna övervägande. Den dömde torde ha lättare för att respektera en fixering av frihetsförlustens längd från domstolens än från den administrativa nämndens sida. Huvudsaken är att man vid denna fixering frigör sig från gamla straffmätningssynpunkter, vilka alltjämt tillämpas vid minimitidens bestämmande, och i stället riktar blicken framåt mot samhällets behov av skydd mot den från brottslingen hotande faran.
Under samma punkt framhåller Liszt att fängelseväsendets utskiljande från strafflagstiftningen varit ett ödesdigert fel och att verkställigheten av frihetsstraff måste ställas i bestämda, genom lag och dom utstakade kriminalpolitiska måls tjänst. Det förefaller som om
den svenska straffverkställighetslagstiftningen på papperet i stort sett skulle uppfylla detta krav, medan tillämpningen lämnar mycket övrigt att önska på grund av dels omöjligheten för närvarande att verkställa erforderliga nybyggnader och dels den långsamma omskolningen av befattningshavarna.
8. För ett ändamålsenligt bekämpande av brottet förutsättes slutligen enligt Liszt en yrkesmässig utbildning av alla i straffrättsskipningen deltagande personer, särskilt i den riktningen att dessa görs fullt förtrogna med förbrytarvärldens liv och leverne i alla avseenden. Det andra överläggningsämnet på IKV:s Köpenhamnskongress 1913 avsåg också omgestaltningen av den juridiska undervisningen.
På denna punkt kan vi inte förhäva oss. Vi har inte i hela landet, i någon enda fakultet, så mycket som en enkel lärarbefattning i kriminologi, ännu mindre någon professur, fastän vårt land sett Nordens främste kriminolog i verksamhet sedan närmare ett halft sekel.
Liszt avslutar sin framställning om kriminalpolitikens krav med att framhålla de viktiga inskränkningar i ändamålsstraffets följdriktiga genomförande som följer av själva ändamålstanken. Den enskildes frihet får inte skyddslöst prisgivas. Lagstiftningen får räkna med de hos folket levande rättsåskådningarna, men får inte glömma att den har till uppgift och är i stånd att försiktigt leda och så småningom uppfostra folkets åskådning. En överdrift av förbättringstanken kan bli lika ödesdiger för befolkningens rättsmedvetande som hänsynslös hårdhet mot tillfällighetsförbrytaren och rå grymhet mot den oförbätterlige. Men även insikten att brottet har sin djupaste rot i de sociala förhållandena skyddar mot överdrifter i ändamålstankens genomförande. Att förebygga brott framstår som viktigare och värdefullare för den enskilde såväl som för det allmänna, än att bestraffa den begångna gärningen.
Såväl i fråga om rättssäkerhetskravet som beträffande övriga här framhållna synpunkter torde Liszts åsikter stå i god överensstämmelse med allmän svensk opinion. I vad mån Liszt själv vid sina ståndpunktstaganden i dagsaktuella programfrågor tagit hänsyn till synpunkten att tiden inte var »mogen» för vissa förbättringar — ett av reaktionen ofta missbrukat skäl att undgå reformer vilkas principiella riktighet inte kan motsägas — kan icke bedömas på för mig tillgängligt material. Beträffande mord begånget av en tillfällighetsförbrytare säger Liszt i det kapitel av sin lärobok som jag lagt till grund för min framställning: Die unbedingte Androhung der Todesstrafe bei Mord ist völlig verkehrt. Men dödsstraffets avskaffande stod inte på hans program. Här förelåg ännu en av Thyréns principiella avvikelser från lärofadern. Efter förarbeten av Thyrén och proposition av BIRGER EKEBERG ströks dödsstraffet ur svenska strafflagen 1921. Liszts svävande på målet i fråga om prygelstraff och beträffande dubbelspårigheten har redan berörts. I varje fall beträffande hans ståndpunktstagande i sistnämnda fråga måste man förutsätta att han gjort en eftergift för den tyska juristopinionen; med de hos
folket levande rättsåskådningarna torde dubbelspårigheten ha haft mycket litet att skaffa.
Den svenska kriminalpolitikens tacksamhetsskuld till Liszt framgår redan av ovan gjorda korta antydningar. När THYRÉN i sin nekrolog över Liszt i SvJT 1919 inte talar om Liszts inflytande på svensk kriminalpolitik, kan detta möjligen förklaras därmed att Thyrén i så fall väsentligen skulle ha talat om sig själv. Att Sverige i olika hänseenden gått egna vägar, vilka måste betecknas som framsteg i förhållande till det Lisztska programmet, har belysts av SIMSON1 och karakteriseras träffande av BERGENDAL (ovan s. 164). En nutida svensk läsare, som påverkats av modern kriminalpsykologi och av LUNDSTEDTS starka framhävande av strafflagens moralbildande funktion såsom det väsentliga i dess allmänpreventiva verkan, får kanske det intrycket att Liszt väl starkt betonar straffets och straffverkställighetens avskräckande uppgift. När Liszt talar om avskräckning i det kapitel jag här ovan behandlat, är det emellertid fråga om individualprevention och inte om allmänpreventionen, en fråga som för Liszt kommera i bakgrunden. På detta senare område förbisåg Liszt ingalunda, att straffet »durch die wiederholte und verstärkte Missbilligung dierechtliche Gesinnung der Staatsbürger stärkt und sichert» (§ 13). På det individualpreventiva området återigen räknar Liszt med straffets avskräckande verkan främst i fråga om tillfällighetsförbrytarna.
Liszts internationella betydelse för kriminalpolitikens och kriminalrättens utveckling kan knappast överskattas, och alla vittnesbörd bestyrker den fascinerande vägledning, som Liszt och hans skola under en halvsekellång period lämnat dem som i de nordiska länderna sysslat med kriminalrättsliga reformfrågor — ända därhän att hans idéer blivit var mans egendom. Hans påverkan kan också med lätthet skönjas i de resultat svensk kriminalpolitik under detta århundrade avsatt.
FRANZ VON LISZT, Kriminalpolitische Aufgaben. Strafrechtliche Aufsätze und Vorträge. I. Berlin 1905. S. 331.
»Am deutlichsten enthüllt sich die herrschende Verwirrung der Begriffe, wenn man die Strafzumessung mit kritischem Blicke betrachtet. Die Schwere der Strafe soll der Schwere des Verbrechens entsprechen; so lehrt es die orthodoxe Wissenschaft, so fordert es die 'vergeltende Gerechtigkeit' ... Aber nach welchen Grundsätzen die Schwere des Verbrechens ermittelt und die ihr entsprechende Strafgrösse gefunden werden soll,darüber sagt der Gesetzgeber nichts. Vergeblich würde der Richter versuchen, in Lehrbüchern oder Kommentaren sich Rat zu holen. So schwebt unsere ganze Strafzumessung in der Luft.»