Om behandling av lösdrivare. 1948 års lösdriveriutrednings betänkande (SOU 1949: 4)¹ låg ytterst till grund för K. M:ts prop. nr 90 till 1950 års riksdag med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen d. 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling m. m. I propositionen gjordes vissa allmänna uttalanden om lösdrivarbehandlingen. Sålunda anfördes, att samhällsingripande mot huvudparten av det egentliga lösdrivarklientelet i princip får anses påkallat under det att prostitution i och för sig — vissa former av prostitution falla som bekant under lösdrivarlagen — ej bör föranleda tvångsåtgärder, åtminstone icke såvitt angår vuxna prostituerade. Utredningens tanke att de ingripanden, som vore motiverade, icke borde ske med stöd av en speciallagstiftning av lösdrivarlagens karaktär utan med utnyttjande av andra till buds stående medel underströks i propositionen. Det framhölls därvid, att lösdriveri såsom sådant är en företeelse, som tar sig uttryck i vederbörandes hela leverne, och att det är förenat med betydande svårigheter att från denna utgångspunkt på ett riktigt sätt avgränsa de fall, som böra föranleda inskridande från samhällets sida. Annorlunda ställer det sig om man till grund för ingripande tager de vid sidan av lösdriveriet dokumenterade formerna av grov asocialitet och grava psykiska defekter. Men det är härvid av synnerlig vikt att samhällets skyddsintresse och lösdrivarnas vårdbehov behörigen tillvaratagas.
    I propositionen diskuterades i anslutning härtill frågan om vid ett omedelbart upphävande av lösdrivarlagen skyddsintresset och vårdbehovet skulle vara tillräckligt tillgodosedda. Det framhölls, att samhället då skulle berövas den möjlighet som lagen nu faktiskt ger polisen, nämligen att anhålla asociala element för att, i den mån förutsättningar för åtgärd från de social- och sjukvårdande myndigheternas sida föreligga, hänvisa till sådan myndighet. Detta måste nu anses vara lösdrivarlagens för samhället viktigaste funktion.² Vad så angår tillgodoseendet av vårdbehovet finnas visserligen möjligheter att giva en del av lösdrivarna erforderlig vård. Så är emellertid icke fallet med alla. De undersökningar av lösdrivarklientel, som tid efter annan gjorts, ha visat att lösdrivarna till stor del äro psykopater. För dem avpassad nödvändig psykopatvård kan nu ej givas i erforderlig utsträckning.
    1947 års psykopatvårdsutredning, som ursprungligen hade att utreda främst psykopatvårdens organisation, har emellertid d. 21 dec.

 

¹ Se SvJT 1949 s. 218.

² På senare år har antalet anhållna varit i medeltal närmare 1200 per år, under det att årligen i medeltal blott knappt ett femtiotal ådömts tvångsarbete. 

1949 därjämte fått i uppdrag att utreda vissa frågor om behandlingen av lösdrivare. Därmed avsågs närmast polisens rätt att på sociala indikationer anhålla grovt asociala personer med skyldighet att föranstalta om undersökning av om de äro i behov av vård å psykopatanstalt eller böra omhändertagas inom andra sociala vårdformer. Det finnes anledning förvänta att, om denna tanke förverkligas samt redan befintliga vårdmöjligheter tillvaratagas och tillfredsställande psykopatvård skapas, såväl samhällets skyddsintresse som lösdrivarnas vårdbehov skola bliva behörigen tillgodosedda.
    I anslutning till det anförda konstaterades i propositionen, att lösdrivarlagen av hänsyn till samhällets skyddsintresse och lösdrivarnas vårdbehov icke kan upphävas omedelbart. Men det underströks med skärpa, att lagstiftningen bör upphävas så snart omständigheterna medgiva det. Det förtjänar anmärkas, att chefen för inrikesdepartementet vid propositionens behandling i riksdagen förklarade sig ämna göra vad i hans makt stode att fortast möjligt få lagen ur världen. Detta uttalande får ses mot bakgrunden av andra lagutskottets i riksdagen understrukna ståndpunkt, att frågan om lösdrivarlagens upphävande borde upptagas till förnyat övervägande så snart psykopatvårdsutredningens betänkande avlämnats och utan att man avvaktade färdigställande av psykopatanstalter och psykopatvårdsorganisationens utbyggnad i övrigt.
    Då den ålderdomliga lösdrivarlagen vore behäftad med betydande brister främst i fråga om verkställighetsreglerna — framhölls det vidare i propositionen — vore det i avbidan på resultatet av psykopatvårdsutredningens arbete högeligen påkallat att revidera lagstiftningen i vissa delar så att de allvarligaste bristerna undanröjdes. Vissa ändringar i lösdrivarlagen och jämväl i fattigvårdslagen föreslogos därför. Propositionen bifölls i sak av riksdagen. Lagar innefattande ändringarna ha utfärdats d. 1 dec. 1950 (SFS 619 och 620) och trädde i kraft d. 1 jan. 1951.
    Ändringarna i lösdrivarlagen innebära i huvudsak följande. Vissa åtgärder ha vidtagits för att förhörsmyndigheterna skola vara så kvalificerade som möjligt inom ramen för den förut gällande ordningen (16 §). Förut undergånget straffarbete har borttagits från exemplifieringen av försvårande omständigheterna (3 § 2 mom.). Tvångsarbetare skall liksom den, som undergår frihetsstraff, kunna få permission föruträttande av enskilda angelägenheter av vikt (9 a §). Möjlighet har införts att frigiva tvångsarbetare i förtid sedan hälften av den i domen bestämda tiden gått till ända, dock först sedan minst två månader förflutit (9 b §). Sådan frigivning är icke villkorlig. Återintagande på tvångsarbetsanstalt kan ske blott sedan lösdriveri ånyo visats föreligga och föranlett dom å tvångsarbete. — I stället för den polisuppsikt, som förut var anordnad i vissa fall vid frigivning från tvångsarbete, har införts möjlighet att förordna lämplig och villig person att under två år från frigivningen, vare sig denna är förtida eller ej, bistå den frigivne och tillse att han på lämpligaste sätt anpassas till

 

samhället (12 § 1 mom.). Sådant förordnande kan dock ej meddelas vid frigivning enligt 7 eller 13 §§.
    Ändringen i fattigvårdslagen går ut på att den som undergår tvångsarbete enligt nämnda lag skall liksom andra tvångsarbetare kunna få permission (76 §). Bl. a. med hänsyn till att tvångsarbete enligt sagda lag främst är att betrakta såsom disciplinmedel och, i den mån det kan förekomma, utmätes kort har möjlighet till förtida frigivning i dylika fall icke införts.
    Jämväl stadgan för statens tvångsarbetsanstalter och i samband med dem inrättade alkoholistanstalter har ändrats (SFS 1950: 631). Ensärskild kungörelse om eftervård av dem som frigivits från tvångsarbete har också utfärdats (SFS 1950: 632).

Liss-Eric Björkman.