FASTIGHETSRÄTTEN I FÖRSLAGET TILL SAMFÄLLD NORDISK LAGBOK.

 

AV

 

PROFESSOR KYÖSTI HAATAJA.

 

Professor VINDING KRUSES förslag till samfälld nordisk lagbok syftar på en internationell lagstiftning av mera omfattande natur, än vad det internationella institutet i Rom för unifikation av privaträtten avser. Institutet åsyftar endast att åstadkomma likadana principer och inbördes harmoni i olika länders lagstiftning, medan Vinding Kruses förslag går ut på en i paragrafer skriven samfälld lagbok för de nordiska länderna för hela privaträttens område. Vardera uppgiften är svår. Resultatet kan lättare åstadkommas i obligationsrätten och i synnerhet i sådana frågor, som hava betydelse för det internationella affärslivet. Redan i familje- och arvsrätten äro svårigheterna betydligt större, och allra störst äro de i fastighetsrätten, även om endast enhetlighet och gemensamma principer i rätten åsyftas. I det följande framställas några tankar angående fastighetsrätten i Vinding Kruses förslag betraktad från den ovannämnda synpunkten och med särskilt avseende å finsk rätt.
    Varje del av rätten är en produkt av historisk utveckling. Detta gäller framför allt fastighetsrätten. Jorden är genom sekler densamma. Varje användning av jorden måste taga hänsyn till det tidigare bruket. En rationell användning av jordens produktionsförmåga förutsätter, att den planeras för långa tidsperioder framåt och att plötsliga radikala förändringar undvikas, emedan sådana inverka störande och hämmande på hela produktionsprocessen. Av allt detta följer, att även varje nytt stadgande angående användning av jorden måste byggas på stadgandena under tidigare perioder och utgöra en naturlig utveckling av dem. Det materiella innehållet av stadgandena bestämmes av naturförhållandena, den historiska, ekonomiska och sociala utvecklingen,

 

Tidigare anmälningar av förslaget till samfälld nordisk lagbok. Se SvJT 1950 s. 321 ff och 879 ff.

16—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

242 KYÖSTI HAATAJA.folkets mentalitet och kulturnivå m. m. dylikt, således av omständigheter, som äro olika hos olika folk. Detta har till följd, att även den rätt, som har till uppgift att ordna dessa förhållanden, är olika i olika länder, och att således varje land har sin egen jordlagstiftning. Så är fallet desto mera, som jorden för varje land bildar en nationell egendom, som utgör en av de viktigaste grundvalarna för folkets liv och måste med stor försiktighet omvårdas. Sådana omständigheter förklara svårigheten i åstadkommandet av enhetlighet i olika länders jordlagstiftning. Dessa svårigheter framstå för den, som börjar närmare granska fastighetsrätten i Vinding Kruses lagförslag. Några exempel om saken äro på sin plats.
    Fyra olika kapitel i lagförslaget omfatta samfällda stadganden för all egendomsrätt. Stadgandena beröra egendomsrättens föremål och innehåll, vem egendomen tillhör, samt frågan om stiftande och upphörande av egendomsrätten. Enligt lagförslaget bilda föremål för egendomsrätten icke endast fastighet och lösöre, utan även energimängder, författarens, konstnärens och uppfinnarens produkter, varumärken, förvärvsverksamhet, samt »andre genstande af legemlig eller aandelig art», allt under förutsättning att föremålet är så avgränsat från andra föremål av samma beskaffenhet, att det kan bilda objekt för »særskilt menneskeligt herredømme». Äganderättens föremål kunna således vara av mycket olika beskaffenhet. Fastigheterna äro endast ett slag av dem. Det faller av sig självt, att äganderätten till ett jordområde och t. ex. en kompositörs produkt äro av mycket olika beskaffenhet. Därtill kommer, att författarens produkter, energimängder o. a. d. endast under en jämförelsevis kort tid blivit i rättslivet behandlade som äganderättens objekt. Därav följer, att lagstiftningen har angående dem att följa fria, av tidigare hävd oberoende vägar, medan fastighetslagstiftningen är bunden av den tidigare utvecklingen. Olikheten framgår tydligt, när man tänker sig, huru en »brugsret» eller någon annan »begrænsed ejendomsret» till ett jordområde ter sig jämförd med motsvarande rätt t. ex. till ett musikverk. På grund av sådana skäl frågar man sig, om det vore lyckligt att förena stadgandena angående fastigheter och stadgandena angående immateriell äganderätt under samma lagparagrafer ens så långt, som i lagförslaget är gjort. Frågan torde förtjäna omprövning.
    Frågan om området för egendomsrätten uti en samfälld lagboksynes giva anledning till betydande svårigheter. Man blir nämligen tvungen att överlämna åt varje lands egen lagstiftning även sådana frågor, i vilka den allmänna civillagen borde innehålla åtminstone några principiella stadganden. Denna sida av saken skall här belysas med några exempel.
    Frågan om äganderätten till havsområdet har i Nordens olika länder avgjorts olika. Såväl i Sverige som i Finland anses havet till ett

 

FASTIGHETSRÄTTEN I FÖRSLAGET TILL NORDISK LAGBOK. 243visst avstånd från stranden tillhöra strandägaren med privat äganderätt. Enär fiskeristadgan av år 1766 utsträckte strandägarens rätt utanför stranden »till fiske och watn» och således icke endast till fiskerätten, utan även till vattenområdet, torde frågan även med avseende å svensk rätt vara att förstå på ovannämnt sätt. Finsk vattenlagstiftning av år 1902 innehåller tydliga stadganden om saken. Enligt dansk rätt slutar strandägarens rätt vid strandlinjen. I Norge synes samma uppfattning vara rådande som i Danmark, trots några strävanden i annan riktning under senare tid. Frågan om den privata äganderättens utsträckning vid havet är en så viktig omständighet, att den allmänna civillagen borde innehålla stadganden i saken. Vinding Kruse har dock varit tvungen att överlämna saken åt varje lands speciallagstiftning. På samma sätt förhåller det sig med frågan om äganderätten till inlandsvatten.
    Enligt lagförslaget heter det, att »øer, der opstaar paa søterritoriet uden forbindelse med landjorden, tilfalder staten». Ett sådant stadgande kan icke bliva gällande i Sverige och Finland, där ett betydligt vattenområde vid havsstranden tillhör strandägaren. Man måste ju gå ut från den principen, att den, vilken vattenområdet tillhör, blir ägare till tillandningarna, som uppstå däri. Denna princip har långt gående konsekvenser i Finland, där utsträckningen av det privata vattenområdet vid havet räknas till 500 meters avstånd från två meters djup och där denna djuplinje på grund av landhöjningen i några delar av landet är skjutbar. Sådana hävdvunna principer kunna i finsk rätt icke utan vidare kastas över bord.
    Lagförslaget lämnar alla frågor angående användning av skog och vatten utanför den allmänna civillagens område. Man frågar sig, om ett sådant förfarande är riktigt. Vad skogen beträffar, äro de allmänna principerna angående jordägarens rätt att använda sin egen skog av sådan art, att de borde omfattas av den allmänna civillagen på samma sätt, som de omfattades av BB i 1734 års lag. Det är speciellt önskvärt även därför, att i våra nuvarande samhällen sådana strävanden göra sig märkbara, som syfta till att i grunden ändra jordägarens rätt till sin skog, samtidigt som det finns andra, som fordra långt gående förpliktelser för jordägaren i skogsvården. På samma sätt förhåller det sig med grundprinciperna i vattenrätten. Även de ingingo i BB i 1734 års lag, såsom de ingå i den schweiziska civillagen av år 1907 samt i den italienska civillagen av år 1942. Man bör ihågkomma, att den nya byggnadstekniken i våra vattendrag samt det ökade behovet av elektrisk energi ställa på vattenrätten sådana nya anspråk, som voro okända för några årtionden sedan. Om de allmänna principerna i vattenrätten icke omfattas av den nya civillagen, kan det lätt hända, att den detaljerade vattenrätten kommer i strid med civilrättens allmänna principer. Det synes således, att förhållandena i våra nordiska länder äro i dylika frågor olika. Danmark med sina små både skog och vattenområden står i denna fråga i en särställning jämfört med Sverige och Norge och framför allt Finland. Samfällda stadganden

 

244 KYÖSTI HAATAJA.för alla nordiska länder torde vara svåra att åstadkomma i dessa delar av civilrätten.
    Vad ovan blivit sagt om skog och vatten gäller även principerna angående rätten till jakt och fiske.
    I själva systemet för jordäganderätten finns mellan Nordens länder betydande olikheter. T. ex. Danmark har ett mycket invecklat nät av stadganden angående lantbruksegendomar och »tilsynet med disse», samt sina husmansbruk. Dessa stadganden reglera en långt gående kontroll över ägarens rätt att använda sin jord. I Finland igen råder i användningen av jorden en absolut frihet, användningen av skogen dock undantagen. Om sådana olikheter kunna förbigås i lagboken, förorsaka de naturligtvis icke några svårigheter i lagstiftningen. Men det kan även hända, att lagboken blir olovligt mager, om sådana frågor helt förbigås i densamma. Frågan är icke så lätt att besvara hit eller dit.
    Enligt lagförslaget bör i gränsuppgång kartan hava företräde framför råmärken på marken. I finsk rätt är uppfattningen den, att när ett gränsmärke fastsättes i en officiell förrättning, är det en åtgärd, som bör överklagas av den, som anser, att gränsmärket icke har kommit på rätt ställe. Om han icke anför besvär över förrättningen, vinner den laga kraft och kan icke senare överklagas. Gränsmärket på marken har således företräde framför kartan. Det vore även orimligt, om ett gränsmärke, som blivit lagligen fastsatt för t. ex. hundra år sedan, och blivit allt sedan efterföljt, nu skulle förklaras ogiltigt därför, att kartan visar platsen för detsamma på annat sätt. Det ser ut, att den nordiska lagstiftningen icke i denna fråga kan innehålla likadana stadganden.
    Sådana frågor som ovan behandlats bilda exempel på svårigheterna i åstadkommandet av samfälld fastighetslagstiftning för hela Norden. Den enda utvägen har varit att i lagförslaget utesluta många viktiga rättsområden från den samfällda lagboken. I några frågor har det till och med blivit nödvändigt att anlita landets eller ortens sed såsom avgörande faktor, såsom t. ex. i frågorna om tillbehör till en fastighet och om jordägarens rätt ovanpå och under jordytan.
    Svårigheter synas även uppstå i frågan, huruvida vissa rättsinstitutioner böra räknas till »ejendomsretten» eller till »fordringsretten», således antingen till sakrätten eller obligationsrätten. Detta angår t. ex. stadgandena angående jordlegas ställning i den allmänna civilrätten. I tysk, schweizisk och italiensk rätt hänföras stadgandena angående jordlega till obligationsrätten. I finsk rätt behärskas stadgandena om lega av jord på landet av sakrättsliga principer. I lagförslaget synes hela institutionen vara utelämnad. I ett land som Finland, där jordlegan, trots den genomförda torparreformen, ännu utgör en viktig faktor i förhållandena på landet, torde åtminstone de principiella stadgandena om lega böra ingå i den allmänna civillagen på samma sätt som de ingingo i JB i 1734 års lag.
    Man frågar sig, på vilket sätt man skall få in i en ny allmän civillag de stora och djupt gående ingreppen i den privata jordägande-

 

FASTIGHETSRÄTTEN I FÖRSLAGET TILL NORDISK LAGBOK. 245rätten, som utvecklingen under de senare åren har medfört och som bilda ett karakteristiskt drag för hela äganderättens utveckling. En jordägare är tvungen att underkasta sig alla möjliga skiftesförrättningar och regleringar även emot sin vilja, expropriation sker ickemera endast för allmänna ändamål, utan, såsom enligt kolonisationslagstiftningen i Finland, även i syfte att taga jord från A, som äger och giva åt B, som icke äger, vattenrätten innehåller många långt gående inskränkningar i jordägarens rätt, och likaså den moderna skogslagstiftningen. Sådana intrång i den privata äganderätten böra naturligtvis detaljbehandlas i detaljlagstiftningen i varje land, men om man vill åstadkomma en samfälld allmän civillag, kan man knappast lämna den utan spår av sådana intrång, som äga en stor principiell betydelse.
    På inskrivningsväsendets område hava de skandinaviska länderna gjort stora framsteg under de senaste årtiondena. I denna del av lagstiftningen har Finland icke kunnat följa med utvecklingen. Följden har varit, att det nuvarande läget i Finland i denna fråga icke motsvarar nutidens krav, och en förbättring vore mycket viktig att åstadkomma. Enligt Vinding Kruses lagförslag skulle inskrivningslagstiftningen byggas på den danska tinglysningsrätten, med vissa modifikationer, som skulle föra den närmare både norsk och svensk rätt. Det är klart, att man i Finland måste i denna fråga följa ungefär samma linjer som i Sverige. Hela frågan befinner sig dock här nu i sådant tillstånd, att det är omöjligt att säga, huru stora avvikelser från de i Vinding Kruses lagbok föreslagna stadgandena äro av nöden, om man vill få dem antagbara även i Finland. Frågan måste, vad oss beträffar, underkastas en mycket grundlig omprövning och taga därvid hänsyn till den tidigare utvecklingen samt även till den ekonomiska sidan av saken. Frågan är icke lätt att avgöra beträffande Finland.

 

    Ovan framställda synpunkter torde vara ägnade att giva en uppfattning om svårigheterna i åstadkommandet av en samfälld jordlagstiftning och fastighetslagstiftning i allmänhet för alla nordiska länder. På obligationsrättens område äro svårigheternamindre. Den som befattar sig med fastighetslagstiftningen, ställer sig därför frågan, om det möjligen vore klokare att, ifall man vill åstadkomma en samfälld civil lagstiftning, begränsa arbetet till obligationsrätten och låta de andra delarna åtminstone tillsvidare bliva ordnade av varje lands egen lagstiftning. En kodifiering även av de övriga delarna av civilrätten är i varje land i Norden av behovet påkallad, och man har tagit initiativ i saken i åtminstone några av dem. Även om en sådan kodifiering sker i varje land för sig, är det möjligt att åstadkomma en långt gående enhetlighet mellan de olika ländernas lagstiftning.
    I Finland har juristförbundet tagit initiativ i kodifikationsfrågan genom en hemställan till justitieministerium. Det ser ut,

 

246 KYÖSTI HAATAJA.att den nödiga arbetskraften kan anskaffas, så att frågans positiva lösning torde egentligen bero på erhållandet av nödiga medel för ändamålet. Man har det klart för sig, att Vinding Kruses stora och förtjänstfulla arbete kommer att vara till stor hjälp i kodifieringen. Även har det tydligt uttalats, att om ett interskandinaviskt kodifieringsarbete kommer till stånd, Finland bör ansluta sig till detsamma. I detta hänseende bör uppmärksammas, att Vinding Kruse har i sitt lagförslag icke kunnat taga hänsyn till finsk lagstiftning redan på grund därav, att den omfattande finskspråkiga litteraturen av språkliga skäl varit otillgänglig för honom. Den finska lagstiftningen har i många avseenden följtsina egna vägar allt sedan 1860-talet, då lantdagsarbetet efter ett långt mellanrum ånyo vidtog. Skiljaktigheterna mellan svensk och finsk rätt måste i det finska kodifikationsarbetet uppmärksammas, så att det blir möjligt att avgöra, i vilka principiellafrågor man måste hålla fast vid och i vilka man kan avvika från sin egen rätt. Från denna synpunkt sett framstår påbörjandet av det finska kodifikationsarbetet redan i detta skede som en nödvändighet.
    Kodifikationsfrågans aktuella läge i de olika nordiska länderna — i den arktiska rättssfären, såsom den nordiska rätten karakteriserades på unifikationskongressen i somras i Rom — och Vinding Kruses värdefulla insats i saken är ett tydligt bevis på en ny epok i det nordiska rättslivet. Det bästa och mest värdefulla resultatet av strävandena vore naturligtvis att åstadkommaen samfälld lagbok för hela Norden. Ett sådant resultat skulle kraftigt påvisa utåt Nordens enhet i juridiskt avseende samt bilda ett uttryck av sådan andlig förmåga hos våra folk, som skulle väcka respekt ute i världen, i länder med andra rättssystem än det som är rådande här i Norden. Men om detta resultat skulle visa sig omöjligt att uppnå, bör det uppmärksammas, att även en kodifikation i varje land för sig betyder tillika en vittgående unifikation av den nordiska rätten samt därigenom ett betydligt närmande till varandra av de olika länderna på rättsligt område.