KNUD WAABEN. Betingede Straffedomme. En kritisk vurdering av dansk rets regler. København 1948. Gyldendal. 236 s. DKr.12.75.
Waabens avhandling om den villkorliga domen tager i första hand sikte på den danska rättens regler och de reformspörsmål som uppstå för dess vidkommande. Den kan sägas utgöra en med vetenskaplig metod verkställd förberedande utredning för en ny dansk lagstiftning i ämnet. Framställningen är emellertid icke begränsad till danska förhållanden. Samtidigt med de danska reglerna, dansk doktrin och danska erfarenheter redovisas och kommenteras det viktigaste av utländska bestämmelser och utländsk doktrin. Den svenska lagen om villkorlig dom behandlas ingående och på vissa punkter ganska kritiskt. Ämnet har stor aktualitet. Det räcker med att hänvisa till de senaste årens debatt här i landet. Kommittéer i de nordiska länderna arbeta sedan några år gemensamt på en ny lagstiftning om villkorlig dom. Institutet i fråga har även upptagits av FN:s sociala råd.
Som sig bör i en akademisk avhandling finnes bland de inledande kapitlen ett avsnitt om terminologi och begreppsbestämningar. Efter en redogörelse för varjehanda teoretiska konstruktioner av den villkorliga domen, bl. a. såsom straff eller en art av benådning, ställer sig förf. själv på den moderna — och i Norden väl tämligen allmänt omfattade — ståndpunkten att institutet är att betrakta som ett självständigt reaktionsmedel i kampen mot brottsligheten.
I fortsättningen redogör förf. för huvuddragen i den utländska lagstiftningen. Bland de länder, som här behandlas, saknar man Finland. Avhandlingen utkom kort innan den engelska Criminal Justice Bill ledde till lagstiftning.1 Det är skada, att förf. icke blivit i tillfälle att mera ingående än som skett behandla detta betydelsefulla lagverk. Till redogörelsen för den franska lagstiftningen skulle man vilja foga ett omnämnande av d. 2/2 1945 om unga lagöverträdare.2 I detta sammanhang kan nämnas att förf. icke synes ha observerat den 1947 påbörjade avvecklingen av tvångsuppfostringsinstitutet i Sverige.
Rättsutvecklingen i Danmark är föremål för nästa kapitel. Av särskilt intresse är här redogörelsen för praxis och vunna erfarenheter. Framställningen belyses av tillgängligt statistiskt material, tyvärr delvis bristfälligt och föråldrat.3
Avhandlingens huvudavsnitt behandlar den klassiska frågan om den villkorliga domens form. Skall företräde givas den anglosachsiska for-
men, anstånd med ådömande av straff, av författaren benämnd domsudsættelse, eller den kontinentala, anstånd med straffverkställighet, för vilket författaren använder termen exekutionsudsættelse? Författarens metod är intressant. Han går igenom den villkorliga domens gränsområden och närliggande behandlingsformer, såsom åtalseftergift, villkorlig frigivning, villkorlig benådning (som ju i Sverige ickeskiljer sig från villkorlig dom i allmänhet) samt den danska rättens särskilda behandlingsformer för unga lagöverträdare och psykiskt abnorma. Efter en analys av straffmätningsoperationen i allmänhet och särskilt vid villkorlig dom är förf. färdig att taga ställning till den uppställda frågan.
Genom denna metod ställes den villkorliga domen på rätt plats i reaktionssystemet. För en svensk läsare har det dessutom sitt särskilda intresse att taga del av den rappa och översiktliga framställningen av de olika danska rättsinstituten. Av denna framgår bl. a., i huru hög grad åtalseftergiften för vuxna i Danmark inkräktar på det område, som här i Sverige anses höra den villkorliga domen till. Åtalseftergiftens flitiga tillämpning synes ha blivit ett allvarligt problem. Beträffande straffmätningen påtalar författaren med rätta de olägenheter, som äro förenade med utmätandet av ett villkorligt straff. Han betonar, att det centrala och primära i straffmätningen i dylika fall är avgörandet, om villkorlig dom skall användas. När lagstiftningen formellt låter utmätandet av straff komma i första rummet och frågan om villkorlig dom i det andra, blir detta en fiktion. Ur denna synpunkt kan framhållas, att omröstningsregeln i svenska RB 29: 2 tredje stycket synes mindre lycklig. Förf. påtalar också det förhållandet, att det utmätta frihetsstraffet stundom blir för lågt — för att möjliggöra villkorlig dom — och ibland för högt — för att ge ökad tyngd åt det varnande momentet i den villkorliga domen.
När författaren sedan skall taga ställning till huvudspörsmålet, uppräknas de kända argumenten för den anglosachsiska formen: fria händer för domaren att finna rätt reaktionsform vid nytt brott, den kraftiga varning som ligger i ovissheten om vad den dömde kan riskera, möjligheten att hindra den dömde från jämförelser mellan särskilda föreskrifter och ifrågakommande frihetsstraff o. s. v. Tyngdpunkten ligger emellertid på en analys av de fördelar, som ur allmänpreventiv synpunkt ansetts förknippade med att straff utmätes i en villkorlig dom. Därvid fastslår förf. bl. a. i anslutning till AGGE, att ett ev. bestämmande av straff endast utgör en detalj i samhällets åtgärder i anledning av ett uppdagat brott: polisundersökning, rättegång, dom och verkställighet. Han framhåller, att allmänpreventionen har sin väsentligaste betydelse i att styrka allmänheten i dess uppfattning om vad som är tillåtet eller ej, alltså dess normskapande verkan. Svaret på frågan, huruvida den allmänpreventiva effekten minskas när straff icke utmätes, blir nekande. Förf. anser den anglosachsiska formen särskilt lämplig beträffande unga och psykiskt abnorma lagöverträdare men rekommenderar den även för andra fall. Ett blandat system, såsom i Sverige och U.S.A., vinner icke hans gillande.
I dessa konklusioner vill anmälaren instämma. En fullständig övergång till det anglosachsiska systemet kan synas chockerande för många; den skulle dock icke innebära annat än att formerna anpassade sig efter realiteterna. Ty vilken reell innebörd har det i domen utmätta straffet? En villkorlig dom med utsatt straff ifrågakommer huvudsakligen för sådana tämligen lindriga fall, i vilka särskilda föreskrifter icke äro påkallade. Om den dömde missköter sig utan att begå nytt brott, torde förverkande knappast komma i fråga utan att det göres försök med mera ingripande kriminalvård i frihet — alltså i realiteten en övergång till den anglosachsiska formen. Och skall anståndet förverkas i anledning av nytt brott, då skall enligt svensk rätt den gamla straffbestämningen upphävas och ersättas av ett gemensamt straff. Verkställighet av det villkorligt utmätta straffet kommer således praktiskt taget aldrig att bli aktuell. För övrigt kan ifrågasättas, om icke den nuvarande förtroendekrisen för den villkorliga domen i Sverige till en del har sin rot i en alltför schablonmässig användning av verkställighetsanstånd utan effektivare tillsyn. — Den anglosachsiska formen vinner alltmer terräng, i synnerhet beträffande unga lagöverträdare. Detta gäller på senaste tid exempelvis Finland.1
Författaren har icke berört den i Sverige aktuella frågan att uppdela den villkorliga domen i två institut, dels villkorlig dom i traditionell bemärkelse, dels en särskild påföljd, benämnd skyddstillsynel. dyl. och innebärande en aktiv kriminalvård i frihet.2
Beträffande förutsättningarna för villkorlig dom förordar förf. slopande av de nu i flertalet rättsordningar uppställda gränserna med hänsyn till det aktuella brottets svårhetsgrad. Han menar, att det kan överlåtas åt domarens goda omdöme att avgöra, när brottet är försvårt för villkorlig dom. Med en sådan reform skulle man för Sveriges vidkommande undgå att domaren, före meddelande av villkorligt anstånd med ådömande av påföljd, skall uppskatta vad »den brottslige finnes förskylla», en anordning som förf. med rätta betecknar såsom olycklig. Vad angår lagens angivande av förutsättningarna föreslår förf. en enkel hänvisning till det individualpreventivt lämpliga. Den svenska lagens förbud mot villkorlig dom i strid mot den allmänna laglydnadens intressen anses onödigt. Härvidlag måste anmälaren uttala en avvikande åsikt. Vid bestämmande av påföljd för ett brott har domaren så gott som alltid att taga någon hänsyn till allmänpreventionens krav; och detta gäller icke minst en allmänpreventivt så känslig reaktionsform som den villkorliga domen. Borttagas de nuvarande lagliga gränserna med hänsyn till brottets grovhet, är det så mycket mera påkallat att lagen betonar även den allmänpreventiva synpunkten, låt vara att värdet av dylika programförklaringar i en lagtext icke bör överskattas.
Förf. ställer sig ganska kallsinnig mot det svenska systemet att i största utsträckning ådöma förvandlingsstraff för böter villkorligt.
Det därmed förenade särskilda domstolsförfarandet vid bötesförvandling finner han olämpligt. Han anser det vanskligt att konstatera, i vad mån bristande bötesbetalning har sin grund i misskötsamhet eller eljest i klandervärt uppträdande. Villkorlig bötesförvandling befaras försvaga viljan hos de bötfällda i allmänhet att betala böterna.
Av förf:s argumentering att döma är han icke förtrogen med erfarenheterna av 1937 års svenska bötesverkställighetsreform. Statistiken visar, att denna mer än någon annan lagstiftningsåtgärd nedbringat antalet kortvariga frihetsstraff. Även om det genom reformen införda smidiga avbetalningssystemet betytt mycket i denna riktning, har regeln om villkorlig bötesförvandling haft största betydelse. Åklagarna synas allmänt söka undvika att anhängiggöra talan om förvandling i andra fall än då ovillkorligt förvandlingsstraff kan komma i fråga. Förf:s farhågor beträffande viljan att betala böterna bekräftas icke av svenska erfarenheter. Det mycket låga antalet bötesförvandlingsprocesser beror icke minst därpå att böterna faktiskt över lag erläggas. Några nämnvärda svårigheter att fastställa orsakerna till bristande bötesbetalning eller att få underlag för en bedömning i övrigt avfrågan om villkorlig dom ha icke försports.
Förf. är även skeptisk i fråga om lämpligheten att förbinda en villkorlig dom med föreskrift om amortering av skadestånd. Detsamma gäller den i vårt land aktuella tanken att införa möjlighet att ådöma ovillkorligt bötesstraff jämte villkorlig dom. Enligt anm:s mening kunna dessa ekonomiska påföljder vara av största värde både individualpreventivt och allmänpreventivt. En annan sak är, att de med hänsyn till många villkorligt dömdas beträngda ekonomiska situation böra nyttjas med varsamhet. De synas särskilt lämpa sig för ogifta lagöverträdare med goda löneinkomster.
Den i Sverige mest brännande frågan på den villkorliga domens område är förstärkningen av tillsynsorganens resurser. Av Waabens framställning att döma har man icke samma problem i Danmark. Förf. ställer sig avvisande mot tanken på statliga skyddsfunktionärer och förordar allenast statligt stöd åt den redan existerande privata skyddsföreningen Dansk Værneselskab. Det kan ifrågasättas, om denna uppfattning i längden visar sig hållbar. Sverige har gått i spetsen, när detgällt att skapa förutsättningar för en aktiv kriminalvård i frihet och att använda sådan i även relativt svåra fall. Erfarenheterna ha här i landet givit vid handen, att de förut tillgängliga tillsynsresurserna icke förslå. — Av intresse i detta sammanhang är förf:s anmärkning, att domstolarna förordna om övervakning i många fall, där detta icke är nödvändigt. På skyddskonsulenthåll torde man här i landet vara av samma uppfattning.
Utrymmet räcker icke till att upptaga alla de frågor förf. i övrigt behandlar. På en punkt torde förf. ha gjort sig skyldig till ett missförstånd. I avsnittet »Probationens virkninger» diskuterar han regeln i 27 § av den svenska lagen om jämställdhet mellan villkorlig dom och frihetsstraff. Han anmärker, att denna regel är strängare än mot-
svarande danska. Detta är ur formell synpunkt riktigt men icke reellt. I Sverige är ett brott i långt mindre grad än i Danmark ägnat att diskvalificera lagöverträdaren. Sålunda upptager den svenska rätten i motsats till den danska icke längre förlust av medborgerliga rättigheter såsom bistraff. Ifrågavarande svenska bestämmelse har väsentligen endast betydelse för möjligheterna att samtidigt med den villkorliga domen döma till avsättning eller suspension av tjänsteman.
Waabens avhandling lägger, såsom naturligt är, tyngdpunkten på rättsteoretiska frågor. Förf. har emellertid en levande känsla för betydelsen av de praktiska erfarenheterna vid arbetet på att vidare utveckla den villkorliga domen. Avhandlingen har icke minst härigenom blivit en helgjuten prestation. Den har också belönats med en välförtjänt utmärkelse. Till sist dock en liten fråga. Kunde icke svenska citat ha återgivits på originalspråket likaväl som tyska, engelska och franska?
Sten Walberg.