Till dagens diskussion. Det liar från andra utgångspunkter — särskilt allmänhetens — stundom gjorts anmärkningar mot de möjligheter till rymning, som den nuvarande verkställighetslagstiftningen medför. Dessa synpunkter skola här lämnas helt åsido. En annan, tämligen obeaktad synpunkt torde hava trängt sig på mer än en domare. Det är de rymdas intresse av att icke bliva satta i tillfälle att avvika. Även för permittenter kan ett liknande intresse föreligga. — Ett exempel.
Nyligen har jag fått förnya bekantskapen med en psykopat, som jag såsom ordförande i häradsrätten för någon tid sedan var med om att döma till tre års förvaring. Han rymde någon tid därefter från fångvårdsanstalten i Kristianstad och begick sedan nya brott. Senare blev han från säkerhetsanstalten i Norrköping enligt egen uppgift flyttad till Hall. Därifrån rymde han på nytt, begick nya brott och kom tillbaka till Norrköping. Den 8 februari 1950 fick han — som han själv uttryckt saken för att få litet »avkoppling» — tre dagars permission. Officiellt åtminstone var anledningen i stället att han skulle besöka Uppfinnare kontoret i Stockholm angående något patentärende. Han »gick under jorden» och begick nya brott. Vid de båda förra lagföringarna fick han naturligtvis nya tider och hade, innan vi blevo färdiga med honom här, ungefär 4 år kvar. Vi lade blott till ett halvt år; skälen härtill framgå nedan. Han är 30 år gammal och påstår sig hava suttit på sinnessjukhus så länge dessutom, att han icke varit på fri fot, utom såsom rymd, mera än 6 månader de sista 9 åren.
Mannen har uppvuxit i mycket fattiga förhållanden hos en ogift mor i hennes föräldrahem, som dock synes hava varit gott. Han har en mycket hög, men ensidigt teknisk begåvning och är en utmärkt skicklig finmekaniker. Han tycks arbeta ordentligt i sitt yrke, när han har tillfälle, men brottsligheten har tagit överhand. Han har tidigare använt svetsning till sina kassaskåpsstölder, som äro hans specialitet, men därvid visat en sådan skicklighet, att han s. a. s. satt sin signatur på inbrotten. Nu senast har han övergått till dynamit, säkerligen delvis för att undvika att bli igenkänd på sina snörräta, skarpvinklade svetsningsärr. Den förmögenhetsskada, han förorsakat, ställer honom i toppklass. Han är nu senast misstänkt för ett stort antal inbrott, som han ej kunnat åtalas för här, då indicierna — ehuru starka — ej anses tillräckliga. Efter domen här lär han dock hava åtalats för ett par av dessa inbrott. Utgången är mig ej bekant. I ett av de här ej bedömda fallen har tjuven åtkommit cirka 18 000 kronor. Den tilltalade har rört sig med stora summor, vilkas åtkomst han ej kan förklara. Jag
har haft ett ingående samtal med mannen. Jag tror att han skulle tagit rättelse, om han fått sitta sin tid ut, ty han har tydligen mycket svårt att uthärda inspärrningen och en klar insikt om att han förstör sitt liv. Men han säger att han har så svårt att trivas på anstalt — rätt naturligt — att han icke kan låta bli att rymma eller undanhålla sig, när han får tillfällen. Sådana eftersträvar han tålmodigt, slugt och konsekvent. Och då han sköter sig mönstergillt, så beredes han automatiskt tillfälle. Han förstår då, att tillfället blir hans fördärv. Styrka till att avstå från tillfället har han dock icke. När han så slipper lös, är brottsligheten hans enda möjliga försörjningskälla. Första gången, säger han, tog han plats, men blev tack vare sitt försök att leva hederligt mycket snart gripen. Innan han fått platsen måtte han ändå hunnit försäkra sig om förlängd förvaringstid. I alla fall har han sedan ej vågat skaffa sig plats. Nu senast har han under flera månader under falskt namn drivit en finmekanisk verkstad; men inkomsten har icke räckt till.
Jag har sett andra fall av besläktad, ehuru ej så prononcerad typ. Där har förbättringen — eller kan hända rättare den avskräckningsbetonade invididualpreventionen — väl ej varit så sannolik som i det här relaterade fallet. Men man frågar sig ändå, om icke systemet bär ett tungt ansvar också mot förvaringsfången, när myndigheterna — jag frestas att påstå med öppna ögon — sätta honom i tillfälle att fördärva allting för sig, och detta gång på gång. Ett eller två misslyckanden med en och samma intern borde vara nog för att myndigheterna skulle draga öronen åt sig, och erfarenheter från en tidigare verkställighetsomgång borde kunna beaktas vid återfall.
Man kan ju säga, att han måste hava något ansvar för sig själv. Men det vet man ju, att han inte kan bära. Man kan ju säga, att man prövat honom, och att utvecklingen visat, att kriminaliteten ändå sitter kvar; därför kanske man kan tycka, att den förlängda förvaringstiden genom provet visat sig motiverad.
Men man har aldrig haft skäl att tro annat än att det skulle gå galet.
Det är inte gott att komma ut med återintagning hängande över sig, att leva som ett jagat villebråd, att inte kunna söka ett ärligt levebröd utan risk att bli inspärrad. Det är skillnad om man efter en till outhärdlighet lång förvaringstid kommer ut utan att hava något gammalt, som kan leda till ny inspärrning. Då vet man vad man gått igenom, vill ej hava någon upprepning av den erfarenheten och kan utan risk skaffa sig eller bli förhjälpt till ett arbete, som man kan leva på. Så är det i varje fall för den man, det nu är fråga om.
Man frågar kanske varför just han, som intellektuellt står högre än flertalet olycksbröder, inte själv kan taga hänsyn härtill. Det är svårt att få någon visshet därom. Själv påstår han, att det är den andefattiga isoleringen, den tröstlösa enformigheten, som gör honom utom sig. — Ser man saken allmännare och tar med andra typer i sammanhanget, kan man uttrycka saken så: Den ene vill ha sprit, den andre kvinnor,
därför kan ingendera stå emot frestelsen att komma ut ett slag, trots klar uppfattning om att det gör honom »för i morgon sjufalt värre».— För andra kan det vara önskan att träffa avhållna anhöriga eller helt enkelt en längtan till friheten över huvud — att få röra sig bland andra människor ett tag.
De nu avsedda äro av den typ, som ej visat sig tillgänglig för personlig påverkan av andra. (De övriga fallen lämnar jag här åsido.)
För alla dessa gäller att man ej har annat grepp på dem än att de måste förvaras så länge, att det går dem i blodet hurusom samhället satt en gräns, som de överskridit och icke utan upprepning av samma påföljd åter kunna överskrida, samt att de ej få tillfälle att rymma utan vid frigivningen en gång känna med sig, att de kunna leva lugna i fortsättningen, om de hålla sig i skinnet — men ej annars. De behöva det trycket, även för sin egen skull.
Även med min åsikt måste man dock fasthålla kravet på en lösning av det allvariga problemet huru inspärrningens förfärande långtrådighet skall kunna brytas i samma syfte, som permittering avser, men utan dess risker. Frågan är svår. Men den form av verkställighetspraxis, som ger en förvaringsfånge av den här avsedda typen tillfälle att undkomma på ett för tidigt stadium, fast man måste inse konsekvenserna för honom, synes mig djupt, om än naturligtvis omedvetet, inhuman. Den betager honom den lilla utsikt till bättring och till ett normalt liv, som han ännu har; det vet man ju.
Det vore intressant att höra hur man ur human synpunkt försvarar den till synes planlösa släpphänthet, systemet f. n. emellanåt leder till. Jag är fullt medveten om syftena hos systemets tillskyndare och övertygad om deras goda vilja. Men permissionssystemet, liksom systemet med alltför öppna anstalter, kan så lätt medföra risker i stället för fördelar, särskilt uppskov i stället för påskyndande, för internernas återanpassning, om det tillämpas oförsiktigt och schablonmässigt. Att så ibland skett och att riskerna ej blott kunna leda, utan hava lett, till stor olägenhet för en förvaringsfånge, det anser jag mig ovedersägligen hava visat. Jag känner själv mer än ett fall, men det skulle här föra för långt att redogöra för fler än denne man. Vad som gäller honom gäller med visshet en stor procent av dem som rymma eller hålla sig undan efter permission. — Men mitt inlägg gäller blott en kategori fångar, ej alla, och slutsatserna avse ej dem, som verkligen visat sig pålitliga.
E. G. Leijonhufvud.