Författaren till förestående artikel har i och för sig icke något att erinra mot att permissionsinstitutet och systemet med relativt öppna anstalter kommer till användning även för det klientel, som ådömts förvaring. Reaktionen gäller, att man enligt författaren utan urskillning permitterar eller till öppen anstalt överför icke blott dem, vilkas pålitlighet kan anses dokumenterad, utan jämväl sådana förvarade, beträffande vilka man på förhand kan säga sig att de kommeratt missbruka den medgivna friheten. Om författarens uppfattning

 

vore riktig, skulle enligt min mening klander med fog kunna riktas mot ett sådant system. Förhållandet är emellertid icke så. De som ådömes förvaring intages till en början, såvitt ej särskilda skäl föranleder till annat, på helt sluten anstalt och de får kvarstanna där, till dess anstaltens ledning hunnit att bilda sig en uppfattning om dem. Leder observationen av dem till att man anser sig kunna lita på dem, överföres de efter prövning av fångvårdsstyrelsen i varje särskilt fall till mera öppna anstalter för att så småningom hamna på helt öppna anstalter, kolonier. Kommer man däremot till den uppfattningen, att vederbörande troligen skulle komma att missbruka den frihet som skulle tillkomma honom vid överföring till annan anstalt, får han kvarstanna på den slutna anstalten under hela förvaringstiden eller till dess han inger förhoppningar om pålitlighet. Missbrukar den som förvaras på en mer eller mindre öppen anstalt sin relativa frihet, återföres han till sluten anstalt. Att rymningar förekommer även från slutna anstalter och aldrig kan helt förhindras, är en sak för sig.
    Med permissionsinstitutet ligger det något annorlunda till, men även detta begagnas med urskillning beträffande förvaringsklientelet. Där är att märka, att permissionerna har än större betydelse för detta klientel än för fängelse- och straffarbetsklientelet, eftersom förvaringen principiellt är tidsobestämd och därmed oerhört psykiskt pressande för de intagna. Den avkoppling, som permissionerna är avsedda att skänka och också skänker, ingår därför nästan som ett nödvändigt led i behandlingen av de förvarade. Permissioner förekommer dock icke i någon anmärkningsvärt större omfattning för de förvarade än för straffångar. I regel beviljas permission först efter 6 månaders förvaring eller om minimitiden är längre än ett år 6 månader efter 10 månaders förvaring och därefter i genomsnitt var fjärde månad. En missbrukad permission leder till att permission ej vidare beviljas eller att nästa permission avsevärt fördröjes. — Permissionerna spelar därjämte en särskild roll i förvaringsinstitutet. Enligt gällande lag må ingen utskrivas från förvaringsanstalt så länge han är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom. Bedömande av denna fråga är synnerligen svår. Hänsyn måste tagas till den förvarades psyke, hans tidigare kriminella belastning, uppförandet under anstaltstiden m. m. Förhållandet under förvaringstiden tillmätes naturligtvis därvid stor betydelse, men det är enligt all erfarenhet ofta en dålig och osäker mätare på vådligheten. Den förvarades uppträdande under en permission, vilken ju till sin natur är en kortvarig försöksutskrivning, ger däremot ej sällan ett tydligt utslag i fråga om vederbörandes förmåga att reda sig ute i samhället. Det kan synas inhumant att utnyttja permissionerna som prövostenar på vederbörandes vilja och förmåga att föra ett ordnat liv, men det är uppenbart att när utskrivningsfrågan skall avgöras hänsyn måste tagas till alla faktorer, som kan ge underlag för prövning av vådlighetsrekvisitet.
    Då artikelförfattaren med skärpa reagerar mot att permission och fria vårdformer tillämpas på en förvarad, i fråga om vilken det är

 

uppenbart att han icke kan bära den relativa friheten, kan till detta till slut endast genmälas, att det aldrig är uppenbart hur en till förvaring dömd reagerar inför ökad frihet. Interneringsnämndens mångåriga erfarenhet är fylld av exempel på hur oerhört svårt det är att bedöma detta klientels reaktioner under olika förhållanden och — tyvärr — hur ofta man gör sig skyldig till felbedömningar. Att förvägra en förvarad, vars tidigare uppträdande ger stark anledning att betvivla hans förmåga att kunna föra ett ordentligt liv men som uppträder mönstergillt på anstalten och har legitima skäl för en permission, denna förmån, skulle ofta nog kunna verka direkt nedbrytande på den förvarade och därmed motverka syftet med förvaringen.
Thorwald Bergquist.