SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA.

 

12.

 

Fråga huruvida lagsökning må ske på grund av checkräkningskontrakt jämte utdrag av checkräkningen.

 

Jfr NJA 1937 avd. II s. 478 f. och TRYGGER: Kommentar till utsökningslagen 2 uppl. s. 37—50.

 

    Enligt en d. 4 och d. 12 maj 1948 dagtecknad handling, benämnd »Kredit i checkräkning», beviljade Västerviksortens jordbrukskassaförening m. b. p. a. Oskar Johansson, Jenny, en kredit i checkräkning intill ett belopp av 5,000 kr. att öppnas hos Östergötlands centralkassa för jordbrukskredit, förening m. b. p. a., och begagnas vid centralkassans kontor i Linköping fr. o. m. d. 11 maj t. o. m. d. 31 okt. 1948. Ränta skulle beräknas enligt vissa närmare angivna grunder.
    Enligt för krediten gällande »Allmänna kontraktsvillkor» skulle medel å räkningen disponeras av räkningshavaren genom check och skulle, då kontraktet upphörde, centralkassan upprätta sluträkning samt det åligga räkningshavaren att omedelbart betala sin skuld.
    För fullgörandet av Johanssons förpliktelser enligt kontraktet tecknade godsägaren Paul Petersson och en annan person borgen såsom för egen skuld.
    Jordbrukskassan transporterade d. 12 maj 1948 på centralkassan alla sina rättigheter enligt de i kontraktet tecknade förbindelserna.
    I en till Tjusts domsagas HR d. 20 jan. 1949 inkommen skrift yrkade centralkassan — under åberopande av checkräkningskontraktet ävensom utdrag av checkräkning med centralkassan för Johansson, avseende tiden d. 12 maj—d. 31 dec. 1948 — lagsökningsvis förpliktande för Petersson att till centralkassan utgiva dels 5,000 kr. dels 107 kr. 97 öre, utgörande d. 31 dec. 1948 upplupen ränta, och dels 41/2 % ränta å 5,107 kr. 97 öre fr. d. 1 jan. 1949 tills betalning skedde.
    HR:n (tingsnotarien Å. Torstensson) yttrade i utslag d. 27 jan. 1949: Enär fordringen är till betalning förfallen och grundar sig å skriftligt fordringsbevis,
    prövar HR:n jämlikt 13 § lagsökningslagen lagligt förplikta Petersson att till föreningen utgiva 5,000 kr. ävensom d. 31 dec. 1948 upplupen ränta med 107 kr. 97 öre jämte 41/2 % ränta å 5,000 kr. fr. o. m.d. 1 jan. 1949 tills betalning sker.

 

    Centralkassan besvärade sig i Göta HovR under yrkande, att ränta måtte utdömas i enlighet med vad vid HR:n fordrats.

 

Petersson, som fick del av besvären, inkom icke med förklaring.
    HovR:n (hrr Björkman, referent, och Ahlbom) yttrade i utslag d. 13 april 1949: Den i målet åberopade, såsom »Kredit i checkräkning» betecknade handlingen innebär allenast ett beviljande av kredit. Varken nämnda handling eller utdraget av checkräkningen innefattar i och för sig betalningsutfästelse av Johansson.
    Den av Petersson tecknade borgen medför väl förpliktelse att ansvara för den skuld, som må uppkomma för Johansson i den mån han utnyttjar den honom beviljade krediten, men den fordran, som centralkassan må äga hos Johansson och för vilken Peterssons borgen sålunda gäller, grundas ej, såvitt i målet är fråga, på sådant fordringsbevis att lagsökning därå må äga rum.
    Då centralkassan ej enligt åberopade handlingarna äger större rätt mot Petersson än mot Johansson, finner HovR:n centralkassans i saken fullföljda talan icke kunna upptagas till prövning.


Hovrättsrådet Ekstedt anförde: Den i målet åberopade såsom »Kredit i checkräkning» betecknade handlingen innebär visserligen — jämte beviljande av kredit — åtagande av Johansson att i enlighet mned de för krediten gällande villkoren betala den skuld, som han kunde komma att ådraga sig genom att utnyttja krediten.
Emellertid kan nämnda handling varken i och för sig eller i förening med utdraget av checkräkningen anses innefatta sådant bevis om fordran, att lagsökning på grund därav må äga rum.

Då centralkassan ej enligt åberopade handlingarna äger bättre rätt mot Petersson än mot Johansson, finner jag centralkassans i saken fullföljda talan icke kunna upptagas till prövning.

340 SVENSK RÄTTSPRAXIS.Hovrättsrådet Ljungholm ansåg den av centralkassan åberopade handlingen »Kredit i checkräkning» jämte utdraget av checkräkningen utgöra sådant fordringsbevis, att fordran på grund därav kunde göras gällande genom lagsökning, och fann förty hinder ej möta att pröva centralkassans i saken fullföljda talan.

 

13.

 

Passagerare i en bil, som står stilla på en gata vid trottoarkanten, öppnar en mot körbanan vettande bildörr, vilken därvid påköres av en annan bil. Fråga huruvida föraren av sistnämnda bil gjort sig skyldig till ovarsamhet genom att färdas för nära den stillastående bilen.

 

Jfr NJA 1946 s. 545 samt SvJT 1938 Rf s. 37 och 1939 Rf s. 48.

 

    Allmän åklagare yrkade vid RR:n i Linköping ansvar å trafikbilägaren Hugo Axén i Mjölby, jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan, för det han d. 3 maj 1949 fört bil ovarsamt å S:t Larsgatan i Linköping.
    RR:n (hrr Nilsson, Borgquist och Montelius) yttrade i dom d. 28 okt. 1949: Åklagaren har yrkat ansvar å Axén jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av bil samt anfört: Den

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 3413 maj 1949 har en av Axén å S:t Larsgatan i Linköping i nordlig riktning förd personbil E 16466 under omkörning av en å gatan omkring 30 m söder om Storgatan parkerad personbil O 21426 sammanstött med denna. I ögonblicket för sammanstötningen har studeranden Ulla-Brita Simonsson, som medföljt som passagerare i den parkerade bilen, öppnat bilens högra främre dörr omkring 20 cm. Vid sammanstötningen har Ulla-Brita erhållit en stöt i huvudet och därvid fått en mindre bula i hjässan, varjämte båda fordonen skadats. Axén har vid tillfället underlåtit att iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna, genom att vid omkörningen färdas för nära den parkerade bilen.
    Axén har bestritt åtalet samt uppgivit: Han hade vid tillfället fört personbilen E 16466 med låg hastighet. Vid omkörningen av personbilen O 21426 hade han färdats något väster om den å gatan tydligt markerade mittlinjen å körbanan, varvid avståndet mellan de båda bilarna uppgått till omkring 40 cm. I samma ögonblick som vänstra bakhjulet å personbilen E 16466 varit i jämnhöjd med mitten på den parkerade bilen, hade Axén känt, att bilarna stött mot varandra. Därvid hade Axén omedvetet med personbilen gjort en mindre gir åt öster, varefter han styrt bilen åt väster och parkerat fordonet å västra sidan av körbanan.
    I målet har åberopats en av polismannen Eric Johansson upprättad skiss över olycksplatsen jämte 3 fotografier, utvisande skadorna å de båda bilarna, varjämte Johansson och lagerbiträdet Per-Olov Djerf hörts såsom vittnen.
    Av den förebragta utredningen finner RR:n framgå, att vid omkörningen avståndet mellan de båda bilarna uppgått till högst 30 cm, att Ulla-Brita under omkörningen öppnat högra främre dörren å den parkerade bilen omkring 20 cm samt att vänstra bakre stänkskärmen å personbilen E 16466 till följd härav stött emot kanten av bildörren.
    RR:n finner, att Axén — även om Ulla-Brita förfarit oaktsamt genom att öppna bildörren på angivet sätt — likväl icke kan undgå ansvar för ovarsamt förande av bil därigenom att han vid omkörningen icke färdats på betryggande avstånd från den parkerade bilen. Vid denna bedömning har RR:n särskilt beaktat, att Axén — som måste hava varseblivit att passagerare uppehållit sig i den parkerade bilen— bort kunna räkna med att under omkörningen en bildörr kunnat öppnas för någon passagerares avstigning ut i körbanan samt att han med hänsyn härtill och då tillräckligt utrymme därtill funnits å körbanan vid omkörningen bort hava färdats på större avstånd från den parkerade bilen än som skett.
    Domslut. RR:n dömer Axén jämlikt 2 § och 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan för ovarsamt förande av motorfordon att utgiva 8 dagsböter om 3 kr.

 

    Axén fullföljde talan till Göta HovR under yrkande, att han måtte befrias från ansvar i målet.
    HovR:n (hrr Brodén och öhlén) yttrade i dom d. 1 april 1950:

 

342 SVENSK RÄTTSPRAXIS.Domskäl. Axén har i HovR:n ej velat göra gällande, att de faktiska omständigheterna varit annorlunda än vad RR:n funnit i sin dom.
    HovR:n anser, att Ulla-Brita icke ägt öppna bildörren utan att förvissa sig om att detta kunde ske utan hinder för trafiken å körbanan.
    Axén har därför ej behövt räkna med att dörren skulle öppnas under förbikörningen.
    Vid nu upptagna förhållanden kan Axén icke anses hava brustit i nödig varsamhet genom att verkställa förbikörningen på sätt som skett.
    Domslut. Med upphävande av RR:ns domslut lämnar HovR:n åklagarens i målet förda talan utan bifall.
    Hovrättsrådet Ljungholm, referent, och adj. led. Granger voro skiljaktiga och funno ej skäl göra ändring i RR:ns dom.

 

14.

 

Fråga om ansvar för medhjälp till rattfylleri.

 

Jfr NJA 1947 s. 321 och 323 samt 1949 s. 689; THORNSTEDT: Om företagaransvar s. 66 f., särsk. s. 80, 81, 83 och 84.

 

    Extra åklagaren advokaten Åke Eckerstein yrkade vid Göteborgs RR ansvar å förmannen Morgan Blomquist i Göteborg för rattfylleri d. 31 dec. 1949. Samtidigt yrkade Eckerstein ansvar å tulltjänstemannen Bengt Loftemark i Göteborg jämlikt 3 kap. 4 § strafflagen och 1 § 1 mom. lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon för medhjälp till rattfylleri. Åklagaren anförde: Den 31 dec. 1949 omkring kl. 6.45 bjöd Loftemark Blomquist på 10 cl. brännvin, oaktat Loftemark ägde kännedom om att Blomquist omedelbart därefter skulle föra motorfordon. Blomquist förtärde brännvinet och förde därefter bil, därvid han var så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas, att han ej på betryggande sätt kunde föra bilen. Genom sitt förfarande hade Loftemark gjort sig skyldig till medhjälp till Blomquists rattfylleribrott.
    RR:n (hrr Wilkens, Arhusiander och Dejenfell) fällde i dom d. 3 april 1950 Blomquist till ansvar för rattfylleri. Beträffande åtalet mot Loftemark yttrade RR:n: Loftemark har bestritt åtalet men erkänt, att han vid det av åklagaren angivna tillfället bjudit Blomquist på brännvin, samt anfört. Blomquist kom till Loftemarks bostad kl. omkring 6.30. Blomquist verkade trött. Efter en stund förklarade Blomquist, att det skulle vara gott med »en kaffehalv». Loftemark ställde då fram en öppnad brännvinsbutelj, varefter Blomquist själv serverade sig »en kaffehalv». Loftemark påpekade för Blomquist, att han själv fick »ta risken».
    RR:n finner vad i målet förts Loftemark till last icke vara av beskaffenhet att för Loftemark föranleda ansvar.
    RR:n ogillar åtalet mot Loftemark.

 

RÄTTSFALL FRÅN HOVRÄTTERNA. 343

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige med hemställan om bifall till åtalet mot Loftemark.
    HovR:n (hrr Wickström, Wildte, G. Ernulf och Ulveson, referent) yttrade i dom d. 28 sept. 1950: I målet är upplyst, att Blomquist d. 31 dec. 1949 omkring kl. 6.30 infann sig hos Loftemark för att med lastbil verkställa en tidigare avtalad körning för Loftemarks räkning och att Loftemark därvid bjöd på brännvin, som Blomquist förtärde.
    Loftemark har inför HovR:n vidhållit sina i RR:ns dom antecknade uppgifter samt tillagt: Blomquist talade vid ifrågavarande tillfälle icke om att han druckit sprit eller besökt restaurang utan nämnde endast, att han haft gäster hemma under natten, att det »blivit sent»och att det därför varit dåligt med hans nattsömn. Blomquist föreföll trött, men Loftemark kunde icke märka, att han vore alkoholpåverkad. Loftemark kände icke spritlukt från Blomquist; däremot märkte han, att det kom någon sur lukt ur Blomquists mun.
    Blomquist har på åklagarens begäran hörts som vittne i HovR:n och har därvid bl. a. uppgivit: Han hade på kvällen d. 30 dec. 1949 efter kl. 19 i sitt hem förtärt omkring 25 cl. spritdrycker och en flaska pilsner. Omkring kl. 22 hade han besökt en restaurang och där framtill kl. 0.30 druckit sammanlagt 17.5 cl. sprit och ytterligare en flaska pilsner. Strax före kl. 1 hade han kommit hem och nästan omedelbart gått till sängs. När han vid 5-tiden på morgonen d. 31 dec. steg upp, kände han sig trött och bakfull. Han hämtade bilen och körde till Loftemarks bostad. Loftemark sade, att Blomquist såg trött ut, och Blomquist förklarade då, att det »blivit sent» föregående dag. Däremot nämnde Blomquist icke, att han druckit sprit eller varit på restaurang. Sedan Loftemark tagit fram en flaska brännvin och Blomquist själv hällt omkring 8—10 cl. brännvin i en kaffekopp, sade Loftemark, att Blomquist finge dricka brännvinet på egen risk. Kort efter att Blomquist druckit ur brännvinet förde han bilen från platsen med Loftemark som passagerare.
    Enligt åberopad analysattest hade Blomquist kl. 10.35 — mera än 3 timmar efter spritförtäringens slut — en alkoholkoncentration i blodet av 2.84 ‰. Det måste därför antagas, att alkoholkoncentrationen i hans blod icke oväsentligt översteg 2 redan vid den tidpunkt, då han kom till Loftemarks bostad.
    Med hänsyn härtill och till vad övrigt i målet förekommit måste det hållas för visst, att Loftemark redan vid samtalet med Blomquist kort efter dennes ankomst insåg, att Blomquist förtärt alkohol i sådan mängd, att han kunde drabbas av ansvarspåföljd, om han förtärde ytterligare spritdrycker och därefter förde bilen.
    Genom att under dessa omständigheter tillhandahålla Blomquist det av denne förtärda brännvinet har Loftemark främjat Blomquists rattfylleribrott och följaktligen gjort sig skyldig till medhjälp därtill på sätt i 3 kap. 4 § strafflagen sägs.
    Emellertid har Loftemark endast i mindre mån medverkat till brottet.

 

HovR:n prövar förty lagligt att, med ändring av RR:ns dom, såvitt den överklagats, döma Loftemark jämlikt 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen, jfda med 1 § 1 mom. lagen d. 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, att för medhjälp till rattfylleri utgiva 25 dagsböter om 5 kr.

 

344 SVENSK RÄTTSPRAXIS.15.

 

Fråga om åtalspreskription vid förseelse mot byggnadsstadga.

 

Jfr SvJT 1940 Rf. s. 67 och där lämnade hänvisningar samt STRAHL: Om påföljder för brott s. 42 f.

 

    Biträdande stadsfiskalen Olof Petersson yrkade vid RR:n i Borås ansvar å byggmästaren Karl Andersson i nämnda stad jämlikt 76 § 1 mom. och 163 § 1 st. byggnadsstadgan d. 30 juni 1947 för det Andersson, som vore innehavare av byggnadsfirman K. I. Andersson, för firmans räkning någon gång efter d. 16 aug. 1946 på stadsägan nr5, 145 i Borås utan byggnadsnämndens lov inrättat upplag av byggnadsmaterial, vilket upplag, oaktat byggnadslov icke heller senare meddelats, fortfarande funnes kvar.
    Andersson erhöll del av åtalet d. 22 april 1950.
    Andersson bestred ansvarsyrkandet och anförde: Enligt hans uppfattning hade straff förfallit på grund av preskription. Han hade köpt stadsägan d. 4 jan. 1946 och d. 12 nov. 1946 till byggnadsnämnden ingivit ansökan om byggnadslov för ifrågavarande upplag. Emellertid hade han i själva verket redan någon gång före sistnämnda dag inrättat upplaget och placerat byggnadsmaterial därstädes. I slutet av maj 1947 hade ansökningen om byggnadslov avslagits. Upplaget funnes fortfarande kvar.
    RR:n (hrr Beck-Friis, Eilard och Lindeblad) yttrade i dom d. 26 april 1950: Andersson har genom sitt ombud vitsordat riktigheten av de av åklagaren åberopade omständigheterna. Då härigenom är utrett, att Andersson under de två senaste åren före stämningens delgivning utan att hava erhållit byggnadslov använt stadsägan såsom upplag av material, är Andersson förfallen till straff jämlikt de avåklagaren åberopade lagrummen.
    RR:n dömer Andersson jämlikt 76 § 1 mom. och 163 § 1 st. byggnadsstadgan d. 30 juni 1947 att utgiva 10 dagsböter om 20 kr.

 

    Andersson fullföljde talan mot domen.
    HovR:n för Västra Sverige (hrr Bäcksin, Ahlgren, Ljung och Modigh, referent) yttrade i dom d. 20 okt. 1950: Ifrågavarande upplag har anordnats tidigare än två år före det Andersson erhållit del av åtalet. Straff för förseelsen är alltså förfallet.
    På grund härav prövar HovR:n lagligt att, med upphävande av RR:ns dom, ogilla åklagarens talan.