Domarutbyte mellan de statliga och kommunala domstolarna. Vid Sveriges domareförbunds årsmöte d. 28 okt. 1950 diskuterades frågan om ett utbyte av domare mellan de statliga och de kommunala domstolarna. SvJT återger nedan — i sammandrag — de båda inledningsanförandena och diskussionsinläggen.1
    Hovrättsassessorn LENNART AF KLINTBERG:
    Frågan om övergång — slutgiltigt eller mera tillfälligt — från den ena domarbanan till den andra har under det sistförflutna året aktualiserats genom ett par utnämningsärenden, en av dessa föranledd riksdagsinterpellation samt en riksdagsmotion om stadsdomares tjänstgöring vid det statliga domstolsväsendet. Härom kan hänvisas till utförliga redogörelser i SvJT 1950 s. 447—460. Nedanstående reflexioner äro i huvudsak föranledda av denna diskussion, varvid problemen betraktas ur de yngre, statliga domarnas synvinkel.
    Till en början skall här beröras det definitiva övergivandet av en domarbana för en annan och då först det kanske mest omdebatterade fallet, nämligen stadsdomares sökande av statlig domartjänst. Härvidlag har från stadsdomarhåll erinrats om grundlagens bud att Konungen vid alla befordringar skall fästa avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet. Att detta stadgande är tillämpligt, då en stadsdomare söker statlig domartjänst, synes även mig uppenbart. Frågan blir dock vad som bör inläggas i uttrycket »förtjänst och skicklighet». Av gammalt brukar man med »förtjänst» förstå formella meriter sådana som de komma till uttryck i tjänsteårsberäkningen. »Skicklighet» avser i motsats härtill den individuella lämpligheten för den sökta tjänsten.
    Justitieministern uppehöll sig i sitt interpellationssvar (se SvJT 1950 s. 457 f) vid tolkningen av ordet »förtjänst» och framhöll därvid att all tjänstgöring ej kan värderas lika utan att en tjänstgöring i alla tre domstolsinstanserna i regel måste antagas ha inneburit en allsidigare och rikare utbildning. Härav skulle följa att redan vid beräknandet av de formella meriterna till ett häradshövdingämbete den vanliga hovrättskarriären bör anses lämna ett visst försteg framför en ensidig rådhusrättskarriär. Emellertid kan det ifrågasättas om icke kravet på »skicklighet» bör leda till ett mera markant företräde för den allsidigt utbildade domaren i konkurrensen om lantdomartjänsterna. Viktiga delar av en häradshövdings arbetsuppgifter — främst uppgifterna som inskrivnings- och ägodelningsdomare, som ordförande i ägodelningsrätt och expropriationsdomstol samt icke minst som ledare av notariernas utbildning — torde nämligen i regel vara mer eller mindre främmande för den vars hela domarkarriär, möjligen

 

1 Hovrättspresidenten HOLGER ELLIOT återgav vid mötet det inlägg i diskussionen som sedermera publicerats i SvJT 1951 s. 139 ff. 

DOMARUTBYTE MELLAN DOMSTOLARNA. 371med undantag för tingssittningen, förflutit i en rådhusrätt. Även de rent dömande uppgifterna ha åtminstone delvis en annan karaktär i en typisk lands domsaga än i en större eller medelstor rådhusrätt. Tvånget att ofta på egen hand, utan möjlighet till kollegial rådplägning, fatta viktiga beslut ställer också särskilda krav på lantdomaren. Det synes därför icke vara orimligt att uppställa krav på någon tidstjänstgöring som lantdomare för att en sökande skall anses ha visat »skicklighet» för häradshövdingämbete. En liknande synpunkt har kommit till uttryck i regeln om tillsättande av en lägre lantdomartjänst, då det i domsagostadgan föreskrives att till tingsdomare företrädesvis bör utses assessor i hovrätt. Hur lång tids lantdomartjänst som bör erfordras för utnämning till häradshövding, därom kan man givetvis ha delade meningar, men för att verkligen medföra någon ökad erfarenhet torde tjänstgöringen i allt fall icke böra understiga ett år.
    Av vad som nu anförts framgår att jag icke utan reservationer kan godtaga tesen att all domartjänstgöring bör vara lika kvalificerande för utnämning till häradshövding — den enda statliga domarbefattningsom i praktiken torde bli föremål för konkurrens mellan de skilda domarkategorierna. Den första reservationen är, på sätt justitieministern i sitt interpellationssvar framhållit, att tjänstgöring i alla tre domstolsinstanserna bör lämna ett försteg framför en ensidig rådhusrättskarriär vid beräknande av de formella meriterna. En andra inskränkning i meriternas jämställdhet skulle vara att för häradshövdingsutnämning bör fordras viss tids lantdomartjänstgöring. Som en tredje reservation slutligen torde kunna nämnas det gamla kravet på godkänd tjänstgöring i nedre justitierevisionen, vilket numera torde böra ges den innebörden att godkända revisionssekreterare och därmed jämställda äga företräde framför andra formellt meriterade vid sökande av häradshövdingämbeten.
    Det hittills sagda hänför sig till frågans rättsliga sida, alltså till tolkningen av regeringsformens bestämmelse om förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrunder. För den händelse även intressesynpunkter anses böra tillmätas betydelse, vill jag understryka, att det är av största betydelse för rekryteringen till de statliga domstolarna, att ingenting göres som kan ytterligare försämra befordringsutsikterna vid dessa. De i jämförelse med stadsdomstolarna dåliga avlöningsförhållandena, den pressande arbetsbördan och, icke minst, den mycket betungande förflyttningsskyldigheten göra, att det blivit mycket svårt för hovrätterna att draga till sig duktiga fiskalsaspiranter och ännu svårare att behålla dem. När därtill kommer att den redan alldeles för höga befordringsåldern till ordinarie statligt domarämbete kan befaras komma att stiga kraftigt under de närmaste åren, synes den slutsatsen vara berättigad, att det icke kan vara försvarligt att ge avkall på det företräde till statliga domarämbeten som den allsidigare utbildningen måste anses ge åt dem som gått hovrättsvägen.

 

372 LENNART AF KLINTBERG.

När det gäller tillsättandet av de kommunala domartjänsterna, äger frågan, hur de statliga och kommunala domarmeriterna skola vägas mot varandra, en relativt underordnad betydelse. Stadsfullmäktiges valrätt är nämligen icke bunden av någon föreskrift om att den mest meriterade skall utses, och K. M:t torde endast i rena undantagsfall frångå stadsfullmäktiges förslag, i varje fall icke om detta är uttryck för en någorlunda betydande majoritets uppfattning. En verklig jämförelse av meriter mellan skilda sökande kommer därför endast till stånd vid hovrättsförslagets upprättande. Såvitt jag har mig bekant ha därvid hittills rådhusrättsmeriter från icke alltför små rådhusrätter brukat i stort sett jämställas med meriter från de statliga domstolarna. Någon anledning att frångå denna praxis torde icke förefinnas. Den större erfarenhet av städernas speciella problem som obestridligen besittes av stadsdomarna synes nämligen i detta fall kunna ungefär uppväga de statliga domarnas mer allsidiga utbildning.
    I fråga om det tillfälliga tjänstgörandet inom den andra av de båda domarkarriärerna har jag i huvudsak intet att tillägga till första lagutskottets utlåtande över den inledningsvis omnämnda motionen (se SvJT 1950 s. 459 f). Frågan om utbyte mellan å ena sidan hovrättsledamöter och revisionssekreterare samt å andra sidan stadsdomare ligger nu hos K. M:t. De statliga tjänster som kunna komma ifråga för att bereda stadsdomare erfarenhet av domsagoarbetet torde inskränka sig till tingssekreterar- och tingsdomarbefattningarna. Tingssekreterartjänsterna torde dock i regel icke vara lämpade för ändamålet, detta särskilt därför att de förutsättas skola uppehållas på ett tidigt stadium i karriären, under det att stadsdomarens domsagotjänstgöring synes böra infalla någotsånär i samband med att han överväger att söka häradshövdingämbete. Även tingssekreterarnas låga avlöning torde utgöra ett hinder för att dessa tjänster skola anses lämpliga för rådhusrättsdomare som lämnat aspirantstadiet. Återstå sålunda endast tingsdomarbefattningarna. Dessa kunna med hänsyn till sina arbetsuppgifter anses väl lämpade som utbildnings- och prövningsposter för blivande häradshövdingar. Något principiellt hindermot att låta dem besättas av stadsdomare torde icke föreligga. Dock synes det i regel vara lämpligt att förordnande som tingsdomare icke lämnas förrän efter någon tids adjunktion i hovrätt för utrönande av aspirantens lämplighet för tjänsten. Icke heller de praktiska svårigheterna torde vara oöverstigliga. F. n. finnes ett icke obetydligt antal tingsdomartjänster utan ordinarie innehavare och deras besättande med vikarier utgör en källa till stora svårigheter för åtminstone vissa hovrätter. Något hinder bör därför icke möta att under nuvarande förhållanden tillåta sådana stadsdomare, som visat lämplighet för uppgiften, att uppehålla dylika tjänster på förordnande. Skulle det i framtiden visa sig att tingsdomarbefattningarna bli mer eftersökta än nu är fallet, synes det vara möjligt att, på samma sätt som förutsättes ifråga om ledamotsplats i hovrätt, anordna utväxling mellan befattningshavare inom den statliga och den kommunala domarkarriären.

    Borgmästaren OLOV RYLANDER:
    Jag vill nu i samma ordning som assessor af Klintberg något beröra de båda huvudfrågorna, cirkulation vid befordran inom domstolsväsendet och tillfällig cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna.
    Vad den förstnämnda frågan angår har jag inte så mycket att tilllägga utöver vad justitieministern anförde i sitt svar på min interpellation, som jag, med hänsyn till den redogörelse, som lämnats i SvJT och nu av assessor af Klintberg, väl inte behöver gå närmare inpå. Jag hade all anledning att vara tillfredsställd med det svar, jag fick. Det var ju av den innebörden, att statsrådet för sin del inte ansåg några principiella hinder kunna resas mot utnämning av stadsdomare till statlig domarbefattning utan att det avgörande därvidlag måste vara de allmänna befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet. Då jag tackade för svaret, förklarade jag beträffande tjänstgöringen i de tre instanserna, att jag ansåge lämpligt att som regel upprätthålla ett sådant krav. Man kunde emellertid enligt min mening inte bara därför att nu stadsdomarna oftast inte haft tjänstgöring i alla instanserna utesluta dem från befordran, om de skulle anmäla sig som sökande till ett häradshövdingämbete. Jag gjorde gällande, att det för framtiden, liksom hittills, inte borde vara något oavvisligt krav att en stadsdomare, som kunde uppvisa en mycket väl vitsordad tjänstgöring i en större rådhusrätt — jag syftade då naturligtvis också på rådhusrätterna i de medelstora städerna — för att kunna bli häradshövding skall behöva passera alla de tre instanserna. Det syntes mig i varje fall orimligt att under den närmaste framtiden upprätthålla ett sådant krav, då det ju av olika anledningar tycktes vara omöjligt för stadsdomarna att i någon större utsträckning skaffa sig hovrätts- och revisionsmeriter. Vad jag sålunda yttrade föranledde inte något genmäle från statsrådets sida.
    Assessor af Klintberg synes enligt min mening ha tillspetsat kravet på tjänstgöring i de tre instanserna. Han ifrågasatte vidare, om inte kravet på skicklighet borde leda till ett mera markant företräde för en jurist ur den statliga domarkarriären i konkurrensen om lantdomartjänsterna på grund av att vissa viktiga delar av en häradshövdings arbetsuppgifter i regel skulle vara mer eller mindre främmande för en sökande ur stadsdomarkarriären. När assessor af Klintberg i detta sammanhang nämnde bestyret som inskrivningsdomare, måste jag säga, att jag har svårt att ta detta på allvar, då ju häradshövdingarna nu för tiden i mycket begränsad omfattning själva ta befattning med inskrivningsärenden, ja, ofta inte alls. Inte heller de övriga i detta sammanhang nämnda arbetsuppgifterna kunna rimligen tillmätas den betydelse, assessor af Klintberg velat göra. Den omständigheten att i domsagostadgan givits företräde för assessor i hovrätt vid tillsättande av tingsdomare kan inte gärna åberopas som stöd för uppställande av ett sådant krav, som assessor af Klintberg ifrågasatt. Med den nu rådande dualismen är det väl ganska naturligt att man vid tillsättande av dessa tjänster, som ju inte blivit några sluttjänster i egentlig me-

 

ning, velat ge företräde för sådana sökande ur den statliga domarkarriären, som ordentligt prövats i hovrätt och som kunna antagas besitta större erfarenhet som domare.
    Vad angår intressesynpunkterna anser jag, att dessa inte böra tillmätas någon självständig betydelse. Om så skulle ske synes det vara omöjligt att lämna de enda av grundlagen godtagna befordringsgrunderna »förtjänst» och »skicklighet» okränkta. Det är ju uppenbart, att någon garanterad matematisk ömsesidighet aldrig kan uppnås, även om objektivt riktiga värderingsgrunder för meriter kunde uppställas. De olika tillsättningsprocedurerna medge ju inte full reciprocitet i detta hänseende. Emellertid kan det tänkas att vissa betingelser för en likriktning ifråga om domarnas tillsättning kunna komma att föreligga, innan staten ännu övertagit rättsskipningen i magistratsstäderna. Redan i och med att magistraterna befrias från sina kommunala uppgifter, varom utredning ju pågår, aktualiseras frågan om domarvalet i städerna. Man skulle enligt min mening väl kunna tänka sig, att städernas inflytande så till vida inskränktes, att stadsfullmäktige i sitt val finge hålla sig inom det av hovrätten upprättade förslaget.
    Med min uppfattning saknar jag anledning att närmare ingå på rekryterings- och löneförhållandena inom de båda särskilda domarkarriärerna, såvitt de höra till detta avsnitt.
    Innan jag lämnar frågan om cirkulation vid befordran inom domstolsväsendet vill jag ge min anslutning till den från stadsdomarhåll framförda uppfattningen, att farhågorna för att alltför många rådhusrättsjurister skulle söka häradshövdingämbete måste anses överdrivna. Jag delar helt de synpunkter på denna fråga, som stadsdomareföreningens styrelse anfört i ett yttrande i det ena av de omförmälda befordringsärendena. Det torde i själva verket endast bli i undantagsfall, som stadsdomare komma att söka sig över till det statliga domstolsväsendet.
    Jag övergår så att säga några ord om den tillfälliga cirkulationen mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna.
    Jag har i denna del inte mycket att tillägga till vad första lagutskottet anfört i sitt utlåtande med anledning av min motion. Jag är väl medveten om att de rekommendationer, som domarutredningen på sin tid gjorde, voro ganska vagt angivna och att det kan vara svårt att omsätta dem i praktiken, särskilt om det skall ske på sådant sätt att rekryteringen till de olika banorna inte försvåras och befordringsgången inte försenas. Förutsättningarna äro kanske f. ö. nu något annorlunda än då förslaget framlades. Å andra sidan anser jag, att det är just beträffande den tillfälliga cirkulationen som — i avbidan på en förstatligandereform — något borde göras och kunna göras för att efter hand minska olikheten mellan de båda kårerna och tillgodoföra olika domstolar erfarenheter, som vunnits vid andra domstolar. Då frågan nu ligger hos K. M:t skall jag inte föregripa en eventuell lycklig lösning genom att komma med några egna funderingar.

 

Jag har förut sagt, att jag för min del inte funne erforderligt att uppställa krav på viss tids tjänstgöring som lantdomare för att en stadsdomare skall kunna komma ifråga vid tillsättande av häradshövdingämbete. Härav följer att enligt min mening några särskilda åtgärder inte behöva vidtagas för att bereda stadsdomare möjlighet att förvärva sådana meriter. Med hänsyn till det allmänna intresset av att en ökad cirkulation över huvud taget mellan de statliga och de kommunala domstolarna kommer till stånd är det emellertid uteslutande till fördel om stadsdomare, som kunna vara därtill villiga, få möjlighet att uppehålla tingsdomarbefattningar, särskilt som detta synes kunna ske utan olägenhet för den statliga domarkarriären.
    Vad slutligen angår de ekonomiska synpunkter, som kunna anläggas på frågan om en tillfällig cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna skall jag här inte gå in på några detaljer. Med den uppfattning jag nyss givit uttryck åt i fråga om stadsdomares eventuella tjänstgöring som tingsdomare följer, att jag anser en sådan tjänstgöring inte huvudsakligen äga rum i befattningshavarens intresse utan för att tillgodose det allmänna intresset av en ökad cirkulation, intresset av ett ökat utbyte av erfarenheter domstolarna emellan. Detta bör självfallet få sina konsekvenser med avseende å ersättning åt befattningshavare för möjligen uppkommande löneminskning.
    Ser man saken så, att den som fullgör tjänstgöring i annan befattning än sin egen gör detta inte så mycket i sitt eget intresse som för tillgodoseende av ett viktigt allmänt intresse, kan jag för min del inte se något obilligt eller stötande i att en befattningshavare kan under någon tid komma att uppbära högre lön än kamrater ur den andra domarkarriären, som utföra samma arbete. Det är ju, förutsatt att man verkligen anser det allmänna intresset så viktigt att man är villig att betala något för dess tillgodoseende, ingen större skillnad på en sådan befattningshavare och en, som på grund av allmänt uppdrag fullgör annan tjänstgöring än den vanliga. En sådan tjänsteman tillförsäkras ju regelmässigt sin vanliga lön och exempel saknas visst inte på att olika lön därvid betalas för samma arbete.

 

    Hovrättspresidenten KNUT ELLIOT:
    Vad först angår frågan om tillfälligt tjänstgöringsbyte mellan rådhusrättsledamöter och hovrättsdomare ligger värdet av att en sådan utväxling kommer till stånd enligt min mening framför allt däri att dels de kommunala domarne få tillfälle till tjänstgöring i överrätt med den utbildning detta innebär, dels ock hovrätterna få möjlighet att bättre lära känna vederbörande rådhusrättsjurister, vilket kan ha betydelse särskilt vid upprättande av förslag till besättande av borgmästare- eller rådmanstjänst. För hovrättsjuristen är kanske värdet av dylik utväxling mindre; i stort sett samma erfarenhet som den han kan förvärva genom tjänstgöring i rådhusrätt torde han som regel ernå genom de förordnanden såsom tingsdomare eller tingssekreterare, vilka ingå som led i den ordinarie hovrättskarriären. En förut-

 

sättning för att en cirkulation av detta slag skall komma till stånd torde vara att stadsdomarne vid tjänstgöring i hovrätt kunna bibehållas vid sina avlöningsförmåner samt i förekommande fall erhålla rese- och traktamentsersättning. Det är också rimligt att den hovrättsdomare, som förordnas att uppehålla stadsdomarens tjänst, kommer i åtnjutande av de ökade löneförmåner som kunna vara förenade därmed. Hela denna fråga är därför enligt min mening huvudsakligen ett ekonomiskt problem.
    Vad åter angår det spörsmål som står i centrum för dagens diskussion eller frågan huruvida kommunala domare principiellt sett skola äga påfordra förflyttning till statlig domartjänst i konkurrens med de statliga domarne, delar jag helt de synpunkter som anförts av presidenten Holger Elliot.1 Ett exempel — utöver de av honom nämnda — på att förtjänst och skicklighet icke äro uteslutande avgörande vid befordran synes mig kunna hämtas från reglerna om transport av häradshövding. Löneskillnaden mellan olika domsagor är så stor, att det måste anses innebära befordran att förflyttas från exempelvis en domsaga i grupp I till en domsaga i grupp IV eller V. I allmänhet medgives emellertid en häradshövding icke sådan transport. Regeln om förtjänst och skicklighet såsom befordringsgrund får alltså här vika för andra intressen. För egen del anser jag det felaktigt att transporträtt sålunda icke är medgiven beträffande alla domsagor. Visserligen kan man av praktiska skäl icke göra transporträtten obegränsad, men åtminstone en gång borde alla kunna få förflyttning efter viss tids tjänstgöring. Detta är icke stridande mot statsnyttan. Tvärtom, ty om transport medgåves skulle dels häradshövdingarnas erfarenhetsområde vidgas, dels ock i många fall underlättas domsagornas besättande. Frågan om en stadsdomares förflyttning från rådhusrätt till häradsrätt kan tyckas i viss mån besläktad med frågan om transport av en häradshövding från en domsaga till en annan. Anser man principiellt ej att en häradshövding skall få transport, borde i varje fall icke borgmästare — rådman kanske kan vara tveksam — få förflyttning. Min angivna inställning till frågan om häradshövdings transporträtt skulle då å andra sidan kunna tagas till intäkt för att stadsdomarne borde få konkurrera med de statliga domarne om domsagor. Här kommer emellertid statsnyttosynpunkten in. En utökning av de grupper, som stadigvarande kunde räkna med att komma i fråga vid häradshövdingutnämningar, måste inverka menligt på den statliga domarkårens rekrytering och därmed vara till skada för staten.
    Även om man går uteslutande efter principen förtjänst och skicklighet torde enighet råda om att förtjänsten måste graderas alltefter tjänstemeriternas art. Tre tämligen färska befordringsärenden må här ställas mot varandra. Det första ärendet är det, i vilket presidenterna avgåvo sitt mångomtalade utlåtande. Det gällde häradshövdingämbetet i Härjedalens domsaga. De andra ärendena avse tillsättningen av hä-

 

1 SvJT 1951 s. 139 ff.

 

radshövdingämbetena i Hallands mellersta och Nyköpings domsagor. I Härjedalsfallet var den utnämnde hovrättsdomaren i merithänseende mer än ett år yngre än den konkurrerande rådmannen, vilken sistnämnde i sina meriter kunde inräkna över fem års borgmästareförordnande. I Hallands mellersta domsaga utnämndes en transportsökande häradshövding, tidigare vice häradshövding, s. k. »tingshäst». Denne hade mer än tio år längre tjänstemeriter än äldste medsökanden, en ordinarie revisionssekreterare. I Nyköpings domsaga åter utnämndes en ordinarie revisionssekreterare som i merithänseende var mer än tio år underlägsen en medsökande transportberättigad häradshövding, likaledes förutvarande vice häradshövding. Utnämningarna visa — under förutsättning att principen förtjänst och skicklighet uteslutande är vägledande — vilket rikt fält det blir för subjektiva värderingar. Var i Härjedalsfallet stadsdomaren verkligen formellt underlägsen den hovrättsdomare som utnämndes å befattningen? För egen del anser jag knappast detta. Var i Nyköpingsfallet den transportsökande häradshövdingens förtjänst och skicklighet trots nära elva år längre tjänstemeriter likväl underlägsen medsökandens medan i Hallandsfallet, där meritskillnaden var ungefär densamma, den transportsökande häradshövdingen gick före sina konkurrenter?
    Naturligtvis är det tänkbart att uppställa den regeln att en hovrättsdomare alltid skall ha företräde framför den underrättsdomare som icke tillika har vissa vägande hovrättsmeriter, eller att en revisionssekreterare i princip skall gå före den domare som icke fullgjort viss tjänstgöring i revisionen. Följderna av en sådan regel skulle emellertid kunna bli farliga. Särskilt gäller detta kanske regeln om företrädesrätt för revisionssekreterare. Utnämningen i Nyköpingsfallet kan således få beklagliga följder för rekryteringen av de häradshövdingämbeten i Norrlandsdomsagorna, vilka hittills ansetts förenade med transporträtt. Dessa ratas nu ganska ofta av revisionssekreterare och måste därför tillsättas med personer som icke haft, i varje fall någon längre, revisionssekreterartjänst. Men kunna de häradshövdingar, som således nu där utnämnas, icke med säkerhet påräkna transport i konkurrens med yngre kamrater vilka icke sökt domsaga utan fortsatt i hovrätten respektive justitierevisionen, torde knappast någon komma att våga taga en sådan domsaga. Nu kan visserligen till äventyrs göras gällande att i Nyköpingsfallet icke förtjänsten utan skickligheten varit utslagsgivande. Det torde emellertid fordras en odisputabelt och betydligt överlägsen skicklighet för att uppväga en underlägsenhet i anciennitet av närmare elva år. I förevarande fall hade den förbigångne häradshövdingen förord av samtliga sex presidenter jämte högsta domstolens representant.
    Redan värderingen av olika statliga domares inbördes meriter kan alltså föranleda starka meningsskiljaktigheter och lämna plats för ett visst godtycke. Hur mycket vanskligare är det icke att så länge nuvarande dualism råder mellan det kommunala och det statliga domarväsendet gradera de kommunala domarnes meriter i jämförelse

 

med de statligas. Måhända kan invändas att en sådan gradering redan nu sker, nämligen vid upprättande av förslag till borgmästare- och rådmanstjänst. De svårigheter som möta att härvid åstadkomma en rättvis prövning äro emellertid så stora, att man icke utan starka skäl bör ge dem ökat utrymme. Det skulle med största sannolikhet blott vara ägnat att skapa otrygghet och olust. Härtill kommer att en gradering kanske måste ske även av de kommunala domarnes inbördes tjänstemeriter, beroende på i vilken rådhusrätt de förvärvats. Avsikten synes härutöver vara, att vissa rådhusrättsledamöter helt skola uteslutas från tävlan; blott tjänstgöring i »större» rådhusrätt skall berättiga till befordran å statlig domartjänst. Det kan ifrågasättas om det vore till förmån för domarkåren att införa en dylik kastskillnad. Skola de kommunala domarne få konkurrera med de statliga om häradshövdingämbeten, så får man väl lämna fältet fritt och uppställa såsom enda förutsättning att vederbörande äro i och för sig skickade. Sedan får man försöka bedöma förtjänsten; och det blir ej lätt.
    Det sagda innebär ingalunda, att jag anser nuvarande system tillfredsställande. Tvärtom. Det är mycket angeläget att den nuvarande dualismen försvinner. Men detta förutsätter, såsom presidenterna i sitt utlåtande framhöll, att stadsdomarne förstatligas. Frågan om rådhusrätternas förstatligande har uppskjutits under hänvisning till att 1946 års kommunallagskommitté sysslade med uppgiften att utarbeta förslag till överflyttande av magistraternas kommunala uppgifter på andra organ. Emellertid synas några bärande skäl knappast finnas för att icke förstatligandefrågan utredes jämsides härmed. Utredningen, som alltså torde kunna sättas i gång omedelbart, bör givetvis utgå från att den ifrågasatta överflyttningen av magistratsgöromålen kommer till stånd. Jag tror att det i avbidan på denna utredning och resultaten därav vore klokt att följa de synpunkter, som varit vägledande för majoriteten av presidenterna i deras ofta berörda utlåtande.

 

    Hovrättsfiskalen, docenten GUSTAF PETRÉN:
    Att helt eliminera olikheterna mellan de båda domarkarriärerna är ostridigt icke möjligt, om icke stadsdomstolarna förstatligas. Statsmakterna äro eniga om att denna reform skall komma till stånd. Som en förberedelse kan betraktas det förslag, kommunallagskommittén väntas framlägga under 1951, innebärande bl. a. att magistraterna befrias från sina kommunala uppgifter. Därefter återstår att från magistraterna avlasta deras icke oväsentliga statliga administrativa uppgifter. Vid ett förstatligande kommer det svårlösta problemet om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter icke att kunna förbigås. På grund av anförda omständigheter ävensom av statsfinansiella skäl måste man räkna med att ett förstatligande av stadsdomstolarna kommer att anstå ännu ganska länge.
    Kan under tiden icke något göras för att närma de båda domarkårerna till varandra? Första lagutskottet besvarade vid 1950 års riks-

 

dag frågan jakande. Förberedelsearbetet för domarkårernas förenhetligande borde icke uppskjutas. Anställnings- och avlöningsvillkor för en blivande enhetlig domarkår borde enligt utskottet upptagas till övervägande. Vid Stockholms rådhusrätt har man t. ex. redan börjat att å de rättsbildade befattningshavarna tillämpa det statliga avlöningsreglementet. De kommunala tjänstgöringsreglementena lämpa sig för övrigt i åtskilliga hänseenden mindre väl för domare. Utskottet påpekade, att frågan om domarvalet i städerna, vid vilket presidenterna fäste särskilt avseende, blir aktuell, då magistraternas kommunala uppgifter försvinna. Man kan då tänka sig begränsa städernas inflytande på valet av domare till att de få avgiva förord åt en av de tre, vilka hovrätten efter meritsynpunkter uppfört på förslag. Härigenom skulle presidenternas invändningar mot domarvalet minska i styrka. På förslag av utskottet beslöt riksdagen anhålla, att K. M:t ville överväga åtgärder för att befrämja stadsdomares tjänstgöring i hovrätt och statliga domares tjänstgöring i rådhusrätt. Härigenom vill man både öka möjligheterna till kontakt och minska olikheterna i utbildningshänseende mellan de båda grupperna.
    Störst intresse har frågan om domarkårens förenhetligande emellertid väckt med hänsyn till följderna ur befordringssynpunkt. De yngre på den statliga domarbanan se med oro, att stadsdomare få konkurrera med dem om ämbeten, som de, då de inträtt och kvarblivit på banan, ansett vara sig förbehållna. Motsvarande oro förmärkes bland de icke slutbefordrade befattningshavarna inom de större rådhusrätterna, vilka börjat i dessa under den förutsättningen att de icke skulle behöva konkurrera med sökande utifrån.
    Härmed äro vi inne på befordringsgrunderna. Presidentyttrandet är därvidlag märkligt, i det grundlagens exklusiva befordringsgrunder förtjänst och skicklighet däri helt skjutits åt sidan för vad här i dag kallats statsnyttan. Erinran i nyssnämnda utskottsutlåtande om grundlagsbudet att vid alla befordringar avseende skall fästas allenast vid sökandenas förtjänst och skicklighet bör — det tror jag mig kunna säga — fattas som ett klart avståndstagande från synpunkterna i det av presidenternas majoritet avgivna yttrandet.
    Statsnyttobegreppet är redan genom sin relativitet farligt att använda som befordringsgrund. I detta sammanhang har statsnyttan identifierats med ett främjande av den statliga domarkårens rekrytering. Häremot kan invändas att statsnyttan i lika mån kräver att rådhusrätterna få en god rekrytering. Särskilt betänkligt är det att tillgodose statsnyttan på så vis, att vid tillsättande av en tjänst i och för sig kompetenta sökande utestängas i syfte att förbättra utsikterna för en viss grupp. Uppenbarligen kan icke allt, som möjligen försämrar rekryteringen till de statliga domstolarna, utan vidare anses stå i strid med statsnyttans krav.
    Ofta framhålles, att de statliga domarna ha en moralisk rätt till vissa domarämbeten med hänsyn till de besvärligheter de måst underkasta sig. De ha under många år haft en slitsam och illa avlönad

 

tjänstgöring och fått föra en kringflackande tilivaro, medan stadsdomarna ofta tidigt nått fram till relativt väl betalda tjänster. Om stadsdomarna vilja på likställd fot söka statliga domarämbeten, måste — sägs det — krävas, att de underkasta sig liknande vedermödor, som de statliga domarna fått utstå. Detta problem bör emellertid uppenbarligen angripas från motsatt utgångspunkt. Det gäller att i stället verka för att avlöningsförhållanden, utbildningsgång och organisation inom det statliga domstolsväsendet blir sådant, att de nuvarande påfrestningarna för den enskilde elimineras eller minskas. Att lägga ned arbete på att förbättra förhållandena för en grupp måste vara mera fruktbart än att söka försämra dem för en annan.
    Det kommer säkerligen visa sig vara en kortsynt politik att söka hålla de båda domarkarriärerna i sär i stället för att närma dem till varandra. Utvecklingen på de flesta områden går mot ett nedrivande av dylika skrankor. Om antalet domarämbeten antages vara konstant, likaså antalet kompetenta aspiranter till dessa, kan det hela endast vinna på de vidgade urvalsmöjligheterna. Vad angår befattningshavarna själva kunna i närvarande stund olägenheterna av full likställighet förmodas bliva större för de stadsdomare, som hittills ansett sig icke behöva befara konkurrens av utomstående, än för de statliga domarna. Sannolikheten för att t. ex. en revisionssekreterare söker rådmansämbete i Stockholm torde vara minst lika stor som för att en rådman i någon stad söker häradshövdingeämbete på annat håll.
    Sammanfattningsvis kan sägas att domarkåren och dess anseende bäst gagnas av ett strikt iakttagande av de hävdvunna svenska befordringsgrundsatserna om förtjänst och skicklighet. Inom ramen för dessa båda begrepp torde rymmas flertalet av de synpunkter, till vilka hänsyn måste tas — och de äro många.

 

    Borgmästaren BERTIL HAGSTRÖM:
    Borgmästare Rylander har redan utförligt och klarläggande bemött assessor af Klintbergs argumentering för att stadsdomarna på grund av sin bristande erfarenhet om landsbygdsförhållanden skulle vara i viss mån diskvalificerade för häradshövdingetjänst. Jag skall därför icke uppehålla mig vid den sidan av saken. Assessor af Klintberg syntes emellertid också vilja antyda att stadsdomartjänsterna över huvud som regel skulle vara bekvämare och lättare, ge mindre färdighet och erfarenhet än andra domartjänster. Även presidenten Holger Elliot tycktes vara inne på liknande tankegångar. Om man hyser en sådan uppfattning, vill jag inlägga en gensaga. Jag tror icke att det i allmänhet är mindre ansträngande att vara rådhusrättsledamot än hovrättsledamot eller domhavande i domsaga. Jag erkänner villigt att prövoåren i hovrätten och de första revisionssekreteraråren medför en påfrestning och en utbildning som icke kan uppvägas av enbart tjänstgöring i underrätt och som måste tilläggas särskild betydelse vid meritberäkning — liksom givetvis över huvud mångsidig utbildning och erfarenhet från olika instanser och olika slags underrätter. Men

 

att rådhusrättstjänstgöring i och för sig skulle vara mindre krävande ur vare sig kvantitativ eller kvalitativ synpunkt måste bestämt bestridas. Jag talar ju närmast med erfarenhet från rådhusrätten i Uppsala, men Uppsala är i fråga om storlek och arbetsmängd vid rådhusrätten representativ för en stor grupp städer — de mindre städerna representera ju endast en ringa del av stadsdomarna och deras problem.
    I Uppsala ha vi i mycket stor utsträckning genom häradshövdingarnas tillmötesgående kunnat anlita sekreterare och notarier från domsagorna på orten till vikarier och extra ledamöter i rådhusrätten. Och alla dessa sekreterare och notarier ha, jag tror utan undantag, blivit mycket imponerade över vår arbetsbörda i rådhusrätten och över mångfalden och omväxlingen av målen där. De ha ofta betygat det stora värdet av tjänstgöringen i rådhusrätten och de ha livligt anslutit sig till min emellanåt framförda tanke att även rådhusrätterna borde utbilda notarier; jag har flera gånger fått höra, att notarieutbildning vid rådhusrätten skulle vara mer givande än i domsaga på grund av det stora och omväxlande materialet och den kollegiala sammansättningen. Vilket naturligtvis inte hindrar att jag är övertygad om att häradshövdingarna som de enda ordinarie och erfarna domarna i sina domsagor och som ansvariga för notarieutbildningen ha en mycket krävande uppgift. Jag tror emellertid att det både för notarierna och rådhusrätterna och för domarutbildningen och rättsskipningen i allmänhet vore önskvärt med notariesystem också vid rådhusrätterna. Det skulle dessutom i sin mån minska rådhusrätternas isolering och främja den enhetliga domarbanan.
    Av vad jag sagt framgår att jag icke kan tro att några generella hinder kunna möta att utnämna stadsdomare till statliga domarämbeten med hänsyn till kravet på förtjänst och skicklighet. Nu har emellertid presidenten Holger Elliot framhållit att andra synpunkter kunna göra sig gällande och att förtjänst och skicklighet icke konstitutionellt äro de enda befordringsgrunderna. Jag skall icke närmare ingå härpå, ehuru det kunde vara frestande för en gammal konstitutionalist som jag. Låt mig likväl säga att hans tal om »statsnyttan» som den sammanfattande befordringsgrunden skrämde mig något. Statsnyttan har man de senaste åren hört åberopas i så många otrevliga sammanhang. Det är väl sant att det tummats på förtjänst och skicklighet som befordringsgrund under senare tider och att principen icke obetingat kan vinna tillämpning men att generellt sätta »statsnyttan» i dess ställe eller över den synes mig betänkligt. Det kan väl ifrågasättas om icke en del av de exempel presidenten Elliot anförde på statsnyttans tillämpning kunna hänföras till förtjänst eller skicklighet. Att tjänsteår i övre Norrland räknas mer än andra i merithänseende och ger transporträtt kan väl bero på att dessa år väger tyngre än andra i förtjänsten. Och man kanske rent av kan säga — även om det är en smula sofistiskt och man får akta sig att driva resonemanget för långt — att när hänsyn tages till valresultatet vid borgmästarval, det

 

ingår i ett vägande av skickligheten; det är ett plus till vederbörandes lämplighet för den speciella posten att han åtnjuter förtroende i staden.
    Nu ha vi emellertid av presidenten Elliot fått höra — om jag fattade rätt — ungefär detta, att statsnyttan kräver att hovrätterna skydda sitt folk mot rådhusrätternas lockelser och att, om någon likväl sviker hovrätten, han sedan icke, efter att ha haft det bra och bekvämt i rådhusrätt medan kamraterna slitit på den statliga domarbanan, bör tillåtas att gå till domsaga som häradshövding. Jag har frågan om rådhusrätternas rekrytering synnerligen aktuell, då jag igår kväll inför Uppsala stadsfullmäktige i samband med inrättande av en ny ledamotstjänst vid rådhusrätten kraftigt utvecklade nödvändigheten av höga löner och goda befordringsutsikter inom rådhusrätten för att kunna locka väl kvalificerade sökande från hovrättskarriären. Det är ju olyckligt med ett sådant krig mellan stadsdomstolarna och hovrätterna. Det är visserligen naturligt att var och en vill förvärva goda krafter. Och jag tycker det må ursäktas en borgmästare om han kämpar för att få en god kraft från hovrätterna till sin isolerade rådhusrätt. Men hovrättspresidenterna äro dock ansvariga för rättsskipningens fullödiga upprätthållande vid alla domstolar inom hovrättsområdet, och vi i rådhusrätterna vill gärna utbedja oss att Herrar Presidenter känna sig också som rådhusrätternas presidenter och beskyddare och som befrämjare av rådhusrätternas goda rekrytering och deras personals intressen.
    Vad jag framhöll för stadsfullmäktige var ungefär följande. Hovrättsbanan öppnar för dem som väl bestått proven och kommit igenom gallringen av aspiranter säkra befordringsmöjligheter och stora utsikter att nå förhållandevis välavlönade slutposter. Den som söker sig till en rådhusrätt har säkrare befordringsutsikter endast inom den egna rådhusrätten. Rådhusrätternas isolering har beklagats och diskuterats men några avgörande förändringar synas icke troliga inom överskådlig tid. Tidigare var valet av stadsdomare fritt bland alla jurister och många goda krafter kunde förvärvas även utanför kretsen av dem som börjat på hovrättsbanan. Sedermera infördes fordran på hovrättens prövning och godkännande även av dem som sökte stadsdomartjänst. Då hovrätterna ofta hade stora kullar aspiranter, godkände dock hovrätterna vid inträdesproven många, som icke fingo plats i hovrättskarriären, och bland dessa kunde finnas utmärkta krafter, som sökte sig till stadsdomstol och ökade möjligheterna till ett gott urval. På senaste tiden ha emellertid hovrätterna börjat följa den politiken att utfärda godkännandeförklaring endast för så många som direkt kunna beredas plats på domarbanan. Härigenom måste stadsdomstolarna rekryteras helt av personer, som redan äro inne i hovrättskarriären; och för att kunna locka till sig sökande bland dem som ha den statliga domarbanan öppen framför sig måste städerna bjuda höga löner och goda befordringsmöjligheter inom den egna rådhusrätten. Det är eljest stora risker för att stadsdomartjäns-

 

terna endast locka någon enstaka sökande, som av någon speciell anledning vill lämna hovrätten eller önskar komma till en viss stad. En sådan begränsning av urvalet måste vara mycket farlig för rådhusrätternas goda rekrytering.
    Så ungefär utlade jag texten för stadsfullmäktige. Och jag ber vördsamt även Herrar Presidenter beakta rådhusrätternas rekryteringsbekymmer. Det är med verklig ängslan jag ser på situationen. Jag skulle särskilt till Presidenternas benägna övervägande vilja överlämna frågan om verkligen i nuvarande läge det kan vara riktigt med den nyssberörda snäva politiken i fråga om godkännande för domarbanan. Enligt mitt fömenande kräver detta system — att endast godkänna dem som kunna få plats på domarbanan — såsom ett nödvändigt komplement en åtminstone i princip fri befordringsgång mellan stadsdomstolarna och övriga domstolar.

 

    F. d. lagmannen GUSTAF LINDSTEDT yttrade att den enligt hans mening principiellt riktiga linjen vore den att båda domarkategorierna gjordes helt likställda när det gällde befordringen. De föreliggande svårigheterna vore emellertid inte lösta därmed; de hänförde sig nämligen till övergången till detta system av fri konkurrens. Ett stort antal av de domaraspiranter som gått hovrättsvägen och berett sig på att erhålla häradshövdingämbete skulle nämligen bli utestängda därifrån. De hade givit sig in på banan under de förutsättningar som hittills rått, nämligen att de, om de bestode den mycket stränga prövning de underkastades i hovrätten, skulle äga förtursrätt till de ordinarie lantdomartjänsterna. Under dessa förutsättningar hade de också underkastat sig upprepade förflyttningar och nöjt sig med en ringa lön. Statsmakterna kunde då inte utan vidare beröva dem möjligheterna att erhålla de befattningar, med tanke på vilka de underkastat sig alla uppoffringar. Övergångsbestämmelser måste alltså krävas.

 

    Borgmästaren GUSTAF BÅNG framhöll att det vore oegentligt att som skett i debatten skilja mellan statliga domare och kommunala domare. Också städernas domare vore statliga i den bemärkelsen att de fullgjorde rent statliga funktioner; den omständigheten att deras löner betalades av städerna vore när det gällde att tolka regeringsformens bud om förtjänst och skicklighet utan betydelse. Man kunde inte heller göra någon skillnad mellan de båda kategorierna med hänsyn till göromålens svårighetsgrad. Det enda riktiga vore därför att i fråga om utnämningar föra en fullständig den öppna dörrens politik. Svårigheterna att nu åstadkomma ett utbyte mellan domarkarriärerna bottnade i de ekonomiska förhållandena. Utvecklingen ginge otvivelaktigt i den riktningen att alla domare skulle avlönas av staten. Man borde inte nu vidtaga någon åtgärd som hindrade denna utveckling.