DOMARUTBYTE MELLAN DOMSTOLARNA. 373    Borgmästaren OLOV RYLANDER:
    Jag vill nu i samma ordning som assessor af Klintberg något beröra de båda huvudfrågorna, cirkulation vid befordran inom domstolsväsendet och tillfällig cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna.
    Vad den förstnämnda frågan angår har jag inte så mycket att tilllägga utöver vad justitieministern anförde i sitt svar på min interpellation, som jag, med hänsyn till den redogörelse, som lämnats i SvJT och nu av assessor af Klintberg, väl inte behöver gå närmare inpå. Jag hade all anledning att vara tillfredsställd med det svar, jag fick. Det var ju av den innebörden, att statsrådet för sin del inte ansåg några principiella hinder kunna resas mot utnämning av stadsdomare till statlig domarbefattning utan att det avgörande därvidlag måste vara de allmänna befordringsgrunderna förtjänst och skicklighet. Då jag tackade för svaret, förklarade jag beträffande tjänstgöringen i de tre instanserna, att jag ansåge lämpligt att som regel upprätthålla ett sådant krav. Man kunde emellertid enligt min mening inte bara därför att nu stadsdomarna oftast inte haft tjänstgöring i alla instanserna utesluta dem från befordran, om de skulle anmäla sig som sökande till ett häradshövdingämbete. Jag gjorde gällande, att det för framtiden, liksom hittills, inte borde vara något oavvisligt krav att en stadsdomare, som kunde uppvisa en mycket väl vitsordad tjänstgöring i en större rådhusrätt — jag syftade då naturligtvis också på rådhusrätterna i de medelstora städerna — för att kunna bli häradshövding skall behöva passera alla de tre instanserna. Det syntes mig i varje fall orimligt att under den närmaste framtiden upprätthålla ett sådant krav, då det ju av olika anledningar tycktes vara omöjligt för stadsdomarna att i någon större utsträckning skaffa sig hovrätts- och revisionsmeriter. Vad jag sålunda yttrade föranledde inte något genmäle från statsrådets sida.
    Assessor af Klintberg synes enligt min mening ha tillspetsat kravet på tjänstgöring i de tre instanserna. Han ifrågasatte vidare, om inte kravet på skicklighet borde leda till ett mera markant företräde för en jurist ur den statliga domarkarriären i konkurrensen om lantdomartjänsterna på grund av att vissa viktiga delar av en häradshövdings arbetsuppgifter i regel skulle vara mer eller mindre främmande för en sökande ur stadsdomarkarriären. När assessor af Klintberg i detta sammanhang nämnde bestyret som inskrivningsdomare, måste jag säga, att jag har svårt att ta detta på allvar, då ju häradshövdingarna nu för tiden i mycket begränsad omfattning själva ta befattning med inskrivningsärenden, ja, ofta inte alls. Inte heller de övriga i detta sammanhang nämnda arbetsuppgifterna kunna rimligen tillmätas den betydelse, assessor af Klintberg velat göra. Den omständigheten att i domsagostadgan givits företräde för assessor i hovrätt vid tillsättande av tingsdomare kan inte gärna åberopas som stöd för uppställande av ett sådant krav, som assessor af Klintberg ifrågasatt. Med den nu rådande dualismen är det väl ganska naturligt att man vid tillsättande av dessa tjänster, som ju inte blivit några sluttjänster i egentlig me-

 

374 OLOV RYLANDER.ning, velat ge företräde för sådana sökande ur den statliga domarkarriären, som ordentligt prövats i hovrätt och som kunna antagas besitta större erfarenhet som domare.
    Vad angår intressesynpunkterna anser jag, att dessa inte böra tillmätas någon självständig betydelse. Om så skulle ske synes det vara omöjligt att lämna de enda av grundlagen godtagna befordringsgrunderna »förtjänst» och »skicklighet» okränkta. Det är ju uppenbart, att någon garanterad matematisk ömsesidighet aldrig kan uppnås, även om objektivt riktiga värderingsgrunder för meriter kunde uppställas. De olika tillsättningsprocedurerna medge ju inte full reciprocitet i detta hänseende. Emellertid kan det tänkas att vissa betingelser för en likriktning ifråga om domarnas tillsättning kunna komma att föreligga, innan staten ännu övertagit rättsskipningen i magistratsstäderna. Redan i och med att magistraterna befrias från sina kommunala uppgifter, varom utredning ju pågår, aktualiseras frågan om domarvalet i städerna. Man skulle enligt min mening väl kunna tänka sig, att städernas inflytande så till vida inskränktes, att stadsfullmäktige i sitt val finge hålla sig inom det av hovrätten upprättade förslaget.
    Med min uppfattning saknar jag anledning att närmare ingå på rekryterings- och löneförhållandena inom de båda särskilda domarkarriärerna, såvitt de höra till detta avsnitt.
    Innan jag lämnar frågan om cirkulation vid befordran inom domstolsväsendet vill jag ge min anslutning till den från stadsdomarhåll framförda uppfattningen, att farhågorna för att alltför många rådhusrättsjurister skulle söka häradshövdingämbete måste anses överdrivna. Jag delar helt de synpunkter på denna fråga, som stadsdomareföreningens styrelse anfört i ett yttrande i det ena av de omförmälda befordringsärendena. Det torde i själva verket endast bli i undantagsfall, som stadsdomare komma att söka sig över till det statliga domstolsväsendet.
    Jag övergår så att säga några ord om den tillfälliga cirkulationen mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna.
    Jag har i denna del inte mycket att tillägga till vad första lagutskottet anfört i sitt utlåtande med anledning av min motion. Jag är väl medveten om att de rekommendationer, som domarutredningen på sin tid gjorde, voro ganska vagt angivna och att det kan vara svårt att omsätta dem i praktiken, särskilt om det skall ske på sådant sätt att rekryteringen till de olika banorna inte försvåras och befordringsgången inte försenas. Förutsättningarna äro kanske f. ö. nu något annorlunda än då förslaget framlades. Å andra sidan anser jag, att det är just beträffande den tillfälliga cirkulationen som — i avbidan på en förstatligandereform — något borde göras och kunna göras för att efter hand minska olikheten mellan de båda kårerna och tillgodoföra olika domstolar erfarenheter, som vunnits vid andra domstolar. Då frågan nu ligger hos K. M:t skall jag inte föregripa en eventuell lycklig lösning genom att komma med några egna funderingar.

 

Jag har förut sagt, att jag för min del inte funne erforderligt att uppställa krav på viss tids tjänstgöring som lantdomare för att en stadsdomare skall kunna komma ifråga vid tillsättande av häradshövdingämbete. Härav följer att enligt min mening några särskilda åtgärder inte behöva vidtagas för att bereda stadsdomare möjlighet att förvärva sådana meriter. Med hänsyn till det allmänna intresset av att en ökad cirkulation över huvud taget mellan de statliga och de kommunala domstolarna kommer till stånd är det emellertid uteslutande till fördel om stadsdomare, som kunna vara därtill villiga, få möjlighet att uppehålla tingsdomarbefattningar, särskilt som detta synes kunna ske utan olägenhet för den statliga domarkarriären.
    Vad slutligen angår de ekonomiska synpunkter, som kunna anläggas på frågan om en tillfällig cirkulation mellan de statliga domstolarna och stadsdomstolarna skall jag här inte gå in på några detaljer. Med den uppfattning jag nyss givit uttryck åt i fråga om stadsdomares eventuella tjänstgöring som tingsdomare följer, att jag anser en sådan tjänstgöring inte huvudsakligen äga rum i befattningshavarens intresse utan för att tillgodose det allmänna intresset av en ökad cirkulation, intresset av ett ökat utbyte av erfarenheter domstolarna emellan. Detta bör självfallet få sina konsekvenser med avseende å ersättning åt befattningshavare för möjligen uppkommande löneminskning.
    Ser man saken så, att den som fullgör tjänstgöring i annan befattning än sin egen gör detta inte så mycket i sitt eget intresse som för tillgodoseende av ett viktigt allmänt intresse, kan jag för min del inte se något obilligt eller stötande i att en befattningshavare kan under någon tid komma att uppbära högre lön än kamrater ur den andra domarkarriären, som utföra samma arbete. Det är ju, förutsatt att man verkligen anser det allmänna intresset så viktigt att man är villig att betala något för dess tillgodoseende, ingen större skillnad på en sådan befattningshavare och en, som på grund av allmänt uppdrag fullgör annan tjänstgöring än den vanliga. En sådan tjänsteman tillförsäkras ju regelmässigt sin vanliga lön och exempel saknas visst inte på att olika lön därvid betalas för samma arbete.

 

DOMARUTBYTE MELLAN DOMSTOLARNA. 375    Hovrättspresidenten KNUT ELLIOT:
    Vad först angår frågan om tillfälligt tjänstgöringsbyte mellan rådhusrättsledamöter och hovrättsdomare ligger värdet av att en sådan utväxling kommer till stånd enligt min mening framför allt däri att dels de kommunala domarne få tillfälle till tjänstgöring i överrätt med den utbildning detta innebär, dels ock hovrätterna få möjlighet att bättre lära känna vederbörande rådhusrättsjurister, vilket kan ha betydelse särskilt vid upprättande av förslag till besättande av borgmästare- eller rådmanstjänst. För hovrättsjuristen är kanske värdet av dylik utväxling mindre; i stort sett samma erfarenhet som den han kan förvärva genom tjänstgöring i rådhusrätt torde han som regel ernå genom de förordnanden såsom tingsdomare eller tingssekreterare, vilka ingå som led i den ordinarie hovrättskarriären. En förut-

 

376 KNUT ELLIOT.sättning för att en cirkulation av detta slag skall komma till stånd torde vara att stadsdomarne vid tjänstgöring i hovrätt kunna bibehållas vid sina avlöningsförmåner samt i förekommande fall erhålla rese- och traktamentsersättning. Det är också rimligt att den hovrättsdomare, som förordnas att uppehålla stadsdomarens tjänst, kommer i åtnjutande av de ökade löneförmåner som kunna vara förenade därmed. Hela denna fråga är därför enligt min mening huvudsakligen ett ekonomiskt problem.
    Vad åter angår det spörsmål som står i centrum för dagens diskussion eller frågan huruvida kommunala domare principiellt sett skola äga påfordra förflyttning till statlig domartjänst i konkurrens med de statliga domarne, delar jag helt de synpunkter som anförts av presidenten Holger Elliot.1 Ett exempel — utöver de av honom nämnda — på att förtjänst och skicklighet icke äro uteslutande avgörande vid befordran synes mig kunna hämtas från reglerna om transport av häradshövding. Löneskillnaden mellan olika domsagor är så stor, att det måste anses innebära befordran att förflyttas från exempelvis en domsaga i grupp I till en domsaga i grupp IV eller V. I allmänhet medgives emellertid en häradshövding icke sådan transport. Regeln om förtjänst och skicklighet såsom befordringsgrund får alltså här vika för andra intressen. För egen del anser jag det felaktigt att transporträtt sålunda icke är medgiven beträffande alla domsagor. Visserligen kan man av praktiska skäl icke göra transporträtten obegränsad, men åtminstone en gång borde alla kunna få förflyttning efter viss tids tjänstgöring. Detta är icke stridande mot statsnyttan. Tvärtom, ty om transport medgåves skulle dels häradshövdingarnas erfarenhetsområde vidgas, dels ock i många fall underlättas domsagornas besättande. Frågan om en stadsdomares förflyttning från rådhusrätt till häradsrätt kan tyckas i viss mån besläktad med frågan om transport av en häradshövding från en domsaga till en annan. Anser man principiellt ej att en häradshövding skall få transport, borde i varje fall icke borgmästare — rådman kanske kan vara tveksam — få förflyttning. Min angivna inställning till frågan om häradshövdings transporträtt skulle då å andra sidan kunna tagas till intäkt för att stadsdomarne borde få konkurrera med de statliga domarne om domsagor. Här kommer emellertid statsnyttosynpunkten in. En utökning av de grupper, som stadigvarande kunde räkna med att komma i fråga vid häradshövdingutnämningar, måste inverka menligt på den statliga domarkårens rekrytering och därmed vara till skada för staten.
    Även om man går uteslutande efter principen förtjänst och skicklighet torde enighet råda om att förtjänsten måste graderas alltefter tjänstemeriternas art. Tre tämligen färska befordringsärenden må här ställas mot varandra. Det första ärendet är det, i vilket presidenterna avgåvo sitt mångomtalade utlåtande. Det gällde häradshövdingämbetet i Härjedalens domsaga. De andra ärendena avse tillsättningen av hä-

 

1 SvJT 1951 s. 139 ff.

 

DOMARUTBYTE MELLAN DOMSTOLARNA. 377radshövdingämbetena i Hallands mellersta och Nyköpings domsagor. I Härjedalsfallet var den utnämnde hovrättsdomaren i merithänseende mer än ett år yngre än den konkurrerande rådmannen, vilken sistnämnde i sina meriter kunde inräkna över fem års borgmästareförordnande. I Hallands mellersta domsaga utnämndes en transportsökande häradshövding, tidigare vice häradshövding, s. k. »tingshäst». Denne hade mer än tio år längre tjänstemeriter än äldste medsökanden, en ordinarie revisionssekreterare. I Nyköpings domsaga åter utnämndes en ordinarie revisionssekreterare som i merithänseende var mer än tio år underlägsen en medsökande transportberättigad häradshövding, likaledes förutvarande vice häradshövding. Utnämningarna visa — under förutsättning att principen förtjänst och skicklighet uteslutande är vägledande — vilket rikt fält det blir för subjektiva värderingar. Var i Härjedalsfallet stadsdomaren verkligen formellt underlägsen den hovrättsdomare som utnämndes å befattningen? För egen del anser jag knappast detta. Var i Nyköpingsfallet den transportsökande häradshövdingens förtjänst och skicklighet trots nära elva år längre tjänstemeriter likväl underlägsen medsökandens medan i Hallandsfallet, där meritskillnaden var ungefär densamma, den transportsökande häradshövdingen gick före sina konkurrenter?
    Naturligtvis är det tänkbart att uppställa den regeln att en hovrättsdomare alltid skall ha företräde framför den underrättsdomare som icke tillika har vissa vägande hovrättsmeriter, eller att en revisionssekreterare i princip skall gå före den domare som icke fullgjort viss tjänstgöring i revisionen. Följderna av en sådan regel skulle emellertid kunna bli farliga. Särskilt gäller detta kanske regeln om företrädesrätt för revisionssekreterare. Utnämningen i Nyköpingsfallet kan således få beklagliga följder för rekryteringen av de häradshövdingämbeten i Norrlandsdomsagorna, vilka hittills ansetts förenade med transporträtt. Dessa ratas nu ganska ofta av revisionssekreterare och måste därför tillsättas med personer som icke haft, i varje fall någon längre, revisionssekreterartjänst. Men kunna de häradshövdingar, som således nu där utnämnas, icke med säkerhet påräkna transport i konkurrens med yngre kamrater vilka icke sökt domsaga utan fortsatt i hovrätten respektive justitierevisionen, torde knappast någon komma att våga taga en sådan domsaga. Nu kan visserligen till äventyrs göras gällande att i Nyköpingsfallet icke förtjänsten utan skickligheten varit utslagsgivande. Det torde emellertid fordras en odisputabelt och betydligt överlägsen skicklighet för att uppväga en underlägsenhet i anciennitet av närmare elva år. I förevarande fall hade den förbigångne häradshövdingen förord av samtliga sex presidenter jämte högsta domstolens representant.
    Redan värderingen av olika statliga domares inbördes meriter kan alltså föranleda starka meningsskiljaktigheter och lämna plats för ett visst godtycke. Hur mycket vanskligare är det icke att så länge nuvarande dualism råder mellan det kommunala och det statliga domarväsendet gradera de kommunala domarnes meriter i jämförelse

 

378 KNUT ELLIOT.med de statligas. Måhända kan invändas att en sådan gradering redan nu sker, nämligen vid upprättande av förslag till borgmästare- och rådmanstjänst. De svårigheter som möta att härvid åstadkomma en rättvis prövning äro emellertid så stora, att man icke utan starka skäl bör ge dem ökat utrymme. Det skulle med största sannolikhet blott vara ägnat att skapa otrygghet och olust. Härtill kommer att en gradering kanske måste ske även av de kommunala domarnes inbördes tjänstemeriter, beroende på i vilken rådhusrätt de förvärvats. Avsikten synes härutöver vara, att vissa rådhusrättsledamöter helt skola uteslutas från tävlan; blott tjänstgöring i »större» rådhusrätt skall berättiga till befordran å statlig domartjänst. Det kan ifrågasättas om det vore till förmån för domarkåren att införa en dylik kastskillnad. Skola de kommunala domarne få konkurrera med de statliga om häradshövdingämbeten, så får man väl lämna fältet fritt och uppställa såsom enda förutsättning att vederbörande äro i och för sig skickade. Sedan får man försöka bedöma förtjänsten; och det blir ej lätt.
    Det sagda innebär ingalunda, att jag anser nuvarande system tillfredsställande. Tvärtom. Det är mycket angeläget att den nuvarande dualismen försvinner. Men detta förutsätter, såsom presidenterna i sitt utlåtande framhöll, att stadsdomarne förstatligas. Frågan om rådhusrätternas förstatligande har uppskjutits under hänvisning till att 1946 års kommunallagskommitté sysslade med uppgiften att utarbeta förslag till överflyttande av magistraternas kommunala uppgifter på andra organ. Emellertid synas några bärande skäl knappast finnas för att icke förstatligandefrågan utredes jämsides härmed. Utredningen, som alltså torde kunna sättas i gång omedelbart, bör givetvis utgå från att den ifrågasatta överflyttningen av magistratsgöromålen kommer till stånd. Jag tror att det i avbidan på denna utredning och resultaten därav vore klokt att följa de synpunkter, som varit vägledande för majoriteten av presidenterna i deras ofta berörda utlåtande.

 

    Hovrättsfiskalen, docenten GUSTAF PETRÉN:
    Att helt eliminera olikheterna mellan de båda domarkarriärerna är ostridigt icke möjligt, om icke stadsdomstolarna förstatligas. Statsmakterna äro eniga om att denna reform skall komma till stånd. Som en förberedelse kan betraktas det förslag, kommunallagskommittén väntas framlägga under 1951, innebärande bl. a. att magistraterna befrias från sina kommunala uppgifter. Därefter återstår att från magistraterna avlasta deras icke oväsentliga statliga administrativa uppgifter. Vid ett förstatligande kommer det svårlösta problemet om städernas särskilda rättigheter och skyldigheter icke att kunna förbigås. På grund av anförda omständigheter ävensom av statsfinansiella skäl måste man räkna med att ett förstatligande av stadsdomstolarna kommer att anstå ännu ganska länge.
    Kan under tiden icke något göras för att närma de båda domarkårerna till varandra? Första lagutskottet besvarade vid 1950 års riks-

 

DOMARUTBYTE MELLAN DOMSTOLARNA. 379dag frågan jakande. Förberedelsearbetet för domarkårernas förenhetligande borde icke uppskjutas. Anställnings- och avlöningsvillkor för en blivande enhetlig domarkår borde enligt utskottet upptagas till övervägande. Vid Stockholms rådhusrätt har man t. ex. redan börjat att å de rättsbildade befattningshavarna tillämpa det statliga avlöningsreglementet. De kommunala tjänstgöringsreglementena lämpa sig för övrigt i åtskilliga hänseenden mindre väl för domare. Utskottet påpekade, att frågan om domarvalet i städerna, vid vilket presidenterna fäste särskilt avseende, blir aktuell, då magistraternas kommunala uppgifter försvinna. Man kan då tänka sig begränsa städernas inflytande på valet av domare till att de få avgiva förord åt en av de tre, vilka hovrätten efter meritsynpunkter uppfört på förslag. Härigenom skulle presidenternas invändningar mot domarvalet minska i styrka. På förslag av utskottet beslöt riksdagen anhålla, att K. M:t ville överväga åtgärder för att befrämja stadsdomares tjänstgöring i hovrätt och statliga domares tjänstgöring i rådhusrätt. Härigenom vill man både öka möjligheterna till kontakt och minska olikheterna i utbildningshänseende mellan de båda grupperna.
    Störst intresse har frågan om domarkårens förenhetligande emellertid väckt med hänsyn till följderna ur befordringssynpunkt. De yngre på den statliga domarbanan se med oro, att stadsdomare få konkurrera med dem om ämbeten, som de, då de inträtt och kvarblivit på banan, ansett vara sig förbehållna. Motsvarande oro förmärkes bland de icke slutbefordrade befattningshavarna inom de större rådhusrätterna, vilka börjat i dessa under den förutsättningen att de icke skulle behöva konkurrera med sökande utifrån.
    Härmed äro vi inne på befordringsgrunderna. Presidentyttrandet är därvidlag märkligt, i det grundlagens exklusiva befordringsgrunder förtjänst och skicklighet däri helt skjutits åt sidan för vad här i dag kallats statsnyttan. Erinran i nyssnämnda utskottsutlåtande om grundlagsbudet att vid alla befordringar avseende skall fästas allenast vid sökandenas förtjänst och skicklighet bör — det tror jag mig kunna säga — fattas som ett klart avståndstagande från synpunkterna i det av presidenternas majoritet avgivna yttrandet.
    Statsnyttobegreppet är redan genom sin relativitet farligt att använda som befordringsgrund. I detta sammanhang har statsnyttan identifierats med ett främjande av den statliga domarkårens rekrytering. Häremot kan invändas att statsnyttan i lika mån kräver att rådhusrätterna få en god rekrytering. Särskilt betänkligt är det att tillgodose statsnyttan på så vis, att vid tillsättande av en tjänst i och för sig kompetenta sökande utestängas i syfte att förbättra utsikterna för en viss grupp. Uppenbarligen kan icke allt, som möjligen försämrar rekryteringen till de statliga domstolarna, utan vidare anses stå i strid med statsnyttans krav.
    Ofta framhålles, att de statliga domarna ha en moralisk rätt till vissa domarämbeten med hänsyn till de besvärligheter de måst underkasta sig. De ha under många år haft en slitsam och illa avlönad

 

380 GUSTAF PETRÉN.tjänstgöring och fått föra en kringflackande tilivaro, medan stadsdomarna ofta tidigt nått fram till relativt väl betalda tjänster. Om stadsdomarna vilja på likställd fot söka statliga domarämbeten, måste — sägs det — krävas, att de underkasta sig liknande vedermödor, som de statliga domarna fått utstå. Detta problem bör emellertid uppenbarligen angripas från motsatt utgångspunkt. Det gäller att i stället verka för att avlöningsförhållanden, utbildningsgång och organisation inom det statliga domstolsväsendet blir sådant, att de nuvarande påfrestningarna för den enskilde elimineras eller minskas. Att lägga ned arbete på att förbättra förhållandena för en grupp måste vara mera fruktbart än att söka försämra dem för en annan.
    Det kommer säkerligen visa sig vara en kortsynt politik att söka hålla de båda domarkarriärerna i sär i stället för att närma dem till varandra. Utvecklingen på de flesta områden går mot ett nedrivande av dylika skrankor. Om antalet domarämbeten antages vara konstant, likaså antalet kompetenta aspiranter till dessa, kan det hela endast vinna på de vidgade urvalsmöjligheterna. Vad angår befattningshavarna själva kunna i närvarande stund olägenheterna av full likställighet förmodas bliva större för de stadsdomare, som hittills ansett sig icke behöva befara konkurrens av utomstående, än för de statliga domarna. Sannolikheten för att t. ex. en revisionssekreterare söker rådmansämbete i Stockholm torde vara minst lika stor som för att en rådman i någon stad söker häradshövdingeämbete på annat håll.
    Sammanfattningsvis kan sägas att domarkåren och dess anseende bäst gagnas av ett strikt iakttagande av de hävdvunna svenska befordringsgrundsatserna om förtjänst och skicklighet. Inom ramen för dessa båda begrepp torde rymmas flertalet av de synpunkter, till vilka hänsyn måste tas — och de äro många.