Borgmästaren BERTIL HAGSTRÖM:
    Borgmästare Rylander har redan utförligt och klarläggande bemött assessor af Klintbergs argumentering för att stadsdomarna på grund av sin bristande erfarenhet om landsbygdsförhållanden skulle vara i viss mån diskvalificerade för häradshövdingetjänst. Jag skall därför icke uppehålla mig vid den sidan av saken. Assessor af Klintberg syntes emellertid också vilja antyda att stadsdomartjänsterna över huvud som regel skulle vara bekvämare och lättare, ge mindre färdighet och erfarenhet än andra domartjänster. Även presidenten Holger Elliot tycktes vara inne på liknande tankegångar. Om man hyser en sådan uppfattning, vill jag inlägga en gensaga. Jag tror icke att det i allmänhet är mindre ansträngande att vara rådhusrättsledamot än hovrättsledamot eller domhavande i domsaga. Jag erkänner villigt att prövoåren i hovrätten och de första revisionssekreteraråren medför en påfrestning och en utbildning som icke kan uppvägas av enbart tjänstgöring i underrätt och som måste tilläggas särskild betydelse vid meritberäkning — liksom givetvis över huvud mångsidig utbildning och erfarenhet från olika instanser och olika slags underrätter. Men

 

att rådhusrättstjänstgöring i och för sig skulle vara mindre krävande ur vare sig kvantitativ eller kvalitativ synpunkt måste bestämt bestridas. Jag talar ju närmast med erfarenhet från rådhusrätten i Uppsala, men Uppsala är i fråga om storlek och arbetsmängd vid rådhusrätten representativ för en stor grupp städer — de mindre städerna representera ju endast en ringa del av stadsdomarna och deras problem.
    I Uppsala ha vi i mycket stor utsträckning genom häradshövdingarnas tillmötesgående kunnat anlita sekreterare och notarier från domsagorna på orten till vikarier och extra ledamöter i rådhusrätten. Och alla dessa sekreterare och notarier ha, jag tror utan undantag, blivit mycket imponerade över vår arbetsbörda i rådhusrätten och över mångfalden och omväxlingen av målen där. De ha ofta betygat det stora värdet av tjänstgöringen i rådhusrätten och de ha livligt anslutit sig till min emellanåt framförda tanke att även rådhusrätterna borde utbilda notarier; jag har flera gånger fått höra, att notarieutbildning vid rådhusrätten skulle vara mer givande än i domsaga på grund av det stora och omväxlande materialet och den kollegiala sammansättningen. Vilket naturligtvis inte hindrar att jag är övertygad om att häradshövdingarna som de enda ordinarie och erfarna domarna i sina domsagor och som ansvariga för notarieutbildningen ha en mycket krävande uppgift. Jag tror emellertid att det både för notarierna och rådhusrätterna och för domarutbildningen och rättsskipningen i allmänhet vore önskvärt med notariesystem också vid rådhusrätterna. Det skulle dessutom i sin mån minska rådhusrätternas isolering och främja den enhetliga domarbanan.
    Av vad jag sagt framgår att jag icke kan tro att några generella hinder kunna möta att utnämna stadsdomare till statliga domarämbeten med hänsyn till kravet på förtjänst och skicklighet. Nu har emellertid presidenten Holger Elliot framhållit att andra synpunkter kunna göra sig gällande och att förtjänst och skicklighet icke konstitutionellt äro de enda befordringsgrunderna. Jag skall icke närmare ingå härpå, ehuru det kunde vara frestande för en gammal konstitutionalist som jag. Låt mig likväl säga att hans tal om »statsnyttan» som den sammanfattande befordringsgrunden skrämde mig något. Statsnyttan har man de senaste åren hört åberopas i så många otrevliga sammanhang. Det är väl sant att det tummats på förtjänst och skicklighet som befordringsgrund under senare tider och att principen icke obetingat kan vinna tillämpning men att generellt sätta »statsnyttan» i dess ställe eller över den synes mig betänkligt. Det kan väl ifrågasättas om icke en del av de exempel presidenten Elliot anförde på statsnyttans tillämpning kunna hänföras till förtjänst eller skicklighet. Att tjänsteår i övre Norrland räknas mer än andra i merithänseende och ger transporträtt kan väl bero på att dessa år väger tyngre än andra i förtjänsten. Och man kanske rent av kan säga — även om det är en smula sofistiskt och man får akta sig att driva resonemanget för långt — att när hänsyn tages till valresultatet vid borgmästarval, det

 

ingår i ett vägande av skickligheten; det är ett plus till vederbörandes lämplighet för den speciella posten att han åtnjuter förtroende i staden.
    Nu ha vi emellertid av presidenten Elliot fått höra — om jag fattade rätt — ungefär detta, att statsnyttan kräver att hovrätterna skydda sitt folk mot rådhusrätternas lockelser och att, om någon likväl sviker hovrätten, han sedan icke, efter att ha haft det bra och bekvämt i rådhusrätt medan kamraterna slitit på den statliga domarbanan, bör tillåtas att gå till domsaga som häradshövding. Jag har frågan om rådhusrätternas rekrytering synnerligen aktuell, då jag igår kväll inför Uppsala stadsfullmäktige i samband med inrättande av en ny ledamotstjänst vid rådhusrätten kraftigt utvecklade nödvändigheten av höga löner och goda befordringsutsikter inom rådhusrätten för att kunna locka väl kvalificerade sökande från hovrättskarriären. Det är ju olyckligt med ett sådant krig mellan stadsdomstolarna och hovrätterna. Det är visserligen naturligt att var och en vill förvärva goda krafter. Och jag tycker det må ursäktas en borgmästare om han kämpar för att få en god kraft från hovrätterna till sin isolerade rådhusrätt. Men hovrättspresidenterna äro dock ansvariga för rättsskipningens fullödiga upprätthållande vid alla domstolar inom hovrättsområdet, och vi i rådhusrätterna vill gärna utbedja oss att Herrar Presidenter känna sig också som rådhusrätternas presidenter och beskyddare och som befrämjare av rådhusrätternas goda rekrytering och deras personals intressen.
    Vad jag framhöll för stadsfullmäktige var ungefär följande. Hovrättsbanan öppnar för dem som väl bestått proven och kommit igenom gallringen av aspiranter säkra befordringsmöjligheter och stora utsikter att nå förhållandevis välavlönade slutposter. Den som söker sig till en rådhusrätt har säkrare befordringsutsikter endast inom den egna rådhusrätten. Rådhusrätternas isolering har beklagats och diskuterats men några avgörande förändringar synas icke troliga inom överskådlig tid. Tidigare var valet av stadsdomare fritt bland alla jurister och många goda krafter kunde förvärvas även utanför kretsen av dem som börjat på hovrättsbanan. Sedermera infördes fordran på hovrättens prövning och godkännande även av dem som sökte stadsdomartjänst. Då hovrätterna ofta hade stora kullar aspiranter, godkände dock hovrätterna vid inträdesproven många, som icke fingo plats i hovrättskarriären, och bland dessa kunde finnas utmärkta krafter, som sökte sig till stadsdomstol och ökade möjligheterna till ett gott urval. På senaste tiden ha emellertid hovrätterna börjat följa den politiken att utfärda godkännandeförklaring endast för så många som direkt kunna beredas plats på domarbanan. Härigenom måste stadsdomstolarna rekryteras helt av personer, som redan äro inne i hovrättskarriären; och för att kunna locka till sig sökande bland dem som ha den statliga domarbanan öppen framför sig måste städerna bjuda höga löner och goda befordringsmöjligheter inom den egna rådhusrätten. Det är eljest stora risker för att stadsdomartjäns-

 

terna endast locka någon enstaka sökande, som av någon speciell anledning vill lämna hovrätten eller önskar komma till en viss stad. En sådan begränsning av urvalet måste vara mycket farlig för rådhusrätternas goda rekrytering.
    Så ungefär utlade jag texten för stadsfullmäktige. Och jag ber vördsamt även Herrar Presidenter beakta rådhusrätternas rekryteringsbekymmer. Det är med verklig ängslan jag ser på situationen. Jag skulle särskilt till Presidenternas benägna övervägande vilja överlämna frågan om verkligen i nuvarande läge det kan vara riktigt med den nyssberörda snäva politiken i fråga om godkännande för domarbanan. Enligt mitt fömenande kräver detta system — att endast godkänna dem som kunna få plats på domarbanan — såsom ett nödvändigt komplement en åtminstone i princip fri befordringsgång mellan stadsdomstolarna och övriga domstolar.

 

    F. d. lagmannen GUSTAF LINDSTEDT yttrade att den enligt hans mening principiellt riktiga linjen vore den att båda domarkategorierna gjordes helt likställda när det gällde befordringen. De föreliggande svårigheterna vore emellertid inte lösta därmed; de hänförde sig nämligen till övergången till detta system av fri konkurrens. Ett stort antal av de domaraspiranter som gått hovrättsvägen och berett sig på att erhålla häradshövdingämbete skulle nämligen bli utestängda därifrån. De hade givit sig in på banan under de förutsättningar som hittills rått, nämligen att de, om de bestode den mycket stränga prövning de underkastades i hovrätten, skulle äga förtursrätt till de ordinarie lantdomartjänsterna. Under dessa förutsättningar hade de också underkastat sig upprepade förflyttningar och nöjt sig med en ringa lön. Statsmakterna kunde då inte utan vidare beröva dem möjligheterna att erhålla de befattningar, med tanke på vilka de underkastat sig alla uppoffringar. Övergångsbestämmelser måste alltså krävas.

 

    Borgmästaren GUSTAF BÅNG framhöll att det vore oegentligt att som skett i debatten skilja mellan statliga domare och kommunala domare. Också städernas domare vore statliga i den bemärkelsen att de fullgjorde rent statliga funktioner; den omständigheten att deras löner betalades av städerna vore när det gällde att tolka regeringsformens bud om förtjänst och skicklighet utan betydelse. Man kunde inte heller göra någon skillnad mellan de båda kategorierna med hänsyn till göromålens svårighetsgrad. Det enda riktiga vore därför att i fråga om utnämningar föra en fullständig den öppna dörrens politik. Svårigheterna att nu åstadkomma ett utbyte mellan domarkarriärerna bottnade i de ekonomiska förhållandena. Utvecklingen ginge otvivelaktigt i den riktningen att alla domare skulle avlönas av staten. Man borde inte nu vidtaga någon åtgärd som hindrade denna utveckling.