Domar utan förhandling. Uti en till redaktionen insänd skrift har häradshövdingen E. G. LEIJONHUFVUD framställt vissa spörsmål beträffande vidsträcktare möjlighet att i tvistemål meddela dom utan förhandling. Sålunda borde enligt L:s mening tredskodom kunna meddelas utan att någondera parten kallas till inställelse under förutsättning att delgivning med svarandeparten i föreskriven ordning

 

1 RODHE, a. a. s. 285.

 

390 DOMAR UTAN FÖRHANDLING.ägt rum. Härigenom skulle, framhåller förslagsställaren, vinnas kostnadsbesparing för kärandeparten i sådana fall, då kostnaden icke kunde uttagas av svaranden, liksom för svaranden även som för statsverket i mål, vari käranden har fri rättegång. Förslagets innebörd är tydligen att tredskodom — till skillnad från vad nu gäller — skulle kunna meddelas även då vid skriftlig förberedelse svaranden underlåter att inom förelagd tid inkomma med svaromål. Med hänsyn tilldet företräde, som RB inrymmer åt den muntliga förberedelsen (42: 9), torde väl räckvidden av förslaget vara ganska begränsad. I de fall, som förslagsställaren närmast torde åsyfta, enklare kravmål, står det dessutom borgenären öppet att söka betalningsföreläggande. För dessa mål finnes alltså redan anvisad en förenklad och föga kostsam processform. Vad angår övriga dispositiva tvistemål står den svenska processlagstiftningen, liksom flera främmande länders, på den ståndpunkten att partens utevaro från förhandling bör utgöra en förutsättning för ådömande av en så allvarlig påföljd som tredskodom. I fråga om kärandens utevaro torde förslagsställaren ej heller åsyfta någon avvikelse från denna grundsats.
    L. framhåller vidare att dom på grund av svarandens medgivande borde kunna meddelas utan förhandling. Måhända har L. förbisett att en sådan möjlighet redan finnes i dispositiva mål enligt 42: 18 RB (se kommentaren till nya RB s. 602). Skulle i ett mål, som utsatts till muntlig förberedelse, svaranden före inställelsen inkomma med skriftligt medgivande av hela den instämda talan, böra givetvis föreläggandena till inställelse återkallas och dom genast meddelas. Avser medgivandet allenast en del av den instämda talan, kan i denna del meddelas deldom (17:4).
    I sin uppsats berör L. slutligen förfarandet i äktenskapsmål, då båda parterna äro ense om hemskillnad (11 kap. 1 § GB). Mot detta stadgande svarar bestämmelsen i 15 kap. 5 § GB; har ansökan om hemskillnad gjorts av bägge makarna, äger rätten utan huvudförhandling omedelbart upptaga målet till avgörande. Såsom L. framhåller kan ett åsämjande mellan makarna om sammanlevnadens hävande komma till uttryck på annat sätt än genom bådas ansökan; den ene maken kan efter stämningens delgivning i skriftlig inlaga medge samtliga yrkanden. Detta överensstämmer ock med ett uttalande av lagberedningen i dess motiv till detta stadgande; i dessa framhålles att ett efterföljande medgivande har samma verkan som en av båda makarna gjord ansökan (NJA II 1916 s. 200). Enligt min mening synes någon anledning icke föreligga att ur processuell synpunkt behandla detta fall annorlunda. Domstolen har lika litet i det ena som i det andra fallet att ingå i någon prövning av anledningen till hemskillnaden. Avfattningen av bestämmelsen i 15: 5 är ur denna synpunkt icke fullt adekvat. Då emellertid de ifrågavarande bestämmelsernas innebörd synes uppenbar, bör någon betänklighet icke möta mot att även i fall, då ett efterföljande skriftligt medgivande föreligger, avgöra målet på handlingarna. N. Gärde.