A. VINDING KRUSE. Restitutioner. København 1950. Gad. 417 s. DKr. 18.00.

 

    Med restitutionskrav förstås i förevarande doktorsavhandling sådana rättsanspråk, som varken härröra från kontraktsförhållanden eller grunda sig på rättsstridiga handlingar. Närmast avses att analysera »berigelsesgrundsætningen» (grundsatsen om »obehörig vinst») i dansk och utländsk rätt. Men även andra restitutionskrav än sådana, som traditionellt hänföras under nämnda grundsats, ha dragits in i undersökningen. Medan första avsnittet i boken upptages av en allmänt rättskomparativ och teoretisk framställning, skildras i det andra restitutionskravens utformning i särskilda grupper av fall. Det rör sig om sådana ämnen som condictio indebiti, infriande av annans gäld utan uppdrag, krav på återbäring vid ogiltiga resp. i anledning av kontraktsbrott hävda avtal, obehörigt förfogande över annan person tillhörig egendom o. s. v.
    Det omfångsrika arbetet är av synnerligt intresse och visar, att dess upphovsman har stor vetenskaplig fantasi och förmåga. Som förstlingsarbete betraktat utgör det en betydande prestation. Ett mycket omfattande material — även avseende engelsk rätt, vilken som bekant är allt annat än lättillgänglig — hanteras med skicklighet och stor elegans. Intelligenta och träffande reflexioner överflöda. Förf. är självständig men icke självständig för självständighetens egen skull.
    Samtidigt är dock ingenting lättare än att påvisa, vid sidan av de många förtjänsterna, brister av i och för sig grav karaktär. De äro så uppenbara, dessa brister, att man i förstone rent av kunde vara benägen att göra förf. orätt och grundligt nedvärdera hans insats. Framför allt kan det läggas honom till last, att han givit sig i kast med alldeles för många uppgifter för att resultatet skulle kunna bli lyckligt över hela linjen. På vissa ställen fladdrar han som en fjäril över de behandlade ämnena, varav åtskilliga äro sådana att beröringspunkterna med huvudtemat i arbetet äro helt obetydliga. Avhandlingen är alltså i stora delar lös i köttet. Uppblandade med skarpsinniga iakttagelser förekomma uttalanden av påfallande ytlighet. Me-

 

todiskt finns nog också åtskilligt att erinra; det skulle emellertid föra för långt att utveckla detta här.¹
    Mot själva principen obehörig vinst är förf. i det stora hela kritisk, även om han icke därutinnan är så extrem som Julius Lassen. Man kan emellertid undra, om icke detta institut i mycket större utsträckning än förf. anser vara fallet är ägnat att utgöra ett smidigt redskap för bemästrande av en del säregna typfall. Hans kritik av en allmän grundsats om ersättning i mån av obehörig vinst — vilken visserligen enligt sakens natur måste till övervägande del få karaktären av en blankettregel eller »standardregel» — är möjligen riktig ur dansk rätts synpunkt (därom kan jag naturligtvis icke uttala mig) men går under alla omständigheter för långt, om man tager hänsyn till svenska förhållanden. Rättstillämpningen i Sverige skulle nog på hithörande områden ha sett icke så litet annorlunda ut, om våra domare i lagstiftningen eller i en relativt unison doktrin hade fått anvisning på det ifrågavarande instrumentet. I stället har det nu snarast gällt som en trossats, att obehörig-vinst-principen vore något ytterst suspekt, som man i det längsta skulle söka hålla sig obesmittad av. På enstaka punkter har dock under senare tid, icke blott i lagstiftningen utan även i rättstillämpningen, det praktiska behovet av principen tagit ut sin rätt.
    Ett särskilt intressant avsnitt i arbetet handlar om condictio indebiti (s. 201—298). Det är skickligt gjort att trots det myckna, som under de senare åren skrivits i detta ämne, framlägga så många värdefulla och friska synpunkter på detsamma. Med allt fog framhäves starkt, att frågan om själva erkännandet av återbetalningsskyldigheten och frågan om samma skyldighets omfattning icke kunna behandlas var för sig, såsom helt separata spörsmål. Ståndpunkten i det ena hänseendet bör i hög grad vara betingad av hur man ställer sig i det andra. — För egen del har jag i likhet med förf. sympati för tanken, att återbetalningsskyldigheten bör, icke blott framställningsmässigt utan även reellt sett, vara huvudregeln. Likaså har jag svårt att inse, att det skulle vara oriktigt att i likhet med förf. ställa,och för flertalet fall negera, spörsmålet huruvida i själva betalningsakten ligger »en særlig (juridisk) kvalitet, bortset fra selve betalingen, der giver modtageren en særlig grund til at indrette sine förhold i tillid til, at betalingen er endelig» (s. 223). Funnes nämligen en sådan kvalitet, kunde detta, synes det, utgöra ett viktigt skäl för uppfattningen, att kondiktion icke borde tillstädjas. Men omvänt är man icke redan därför, att sådan kvalitet merendels saknas, framme vid att allmänna regler om förutsättningar — sc. typförutsättningar (eventuellt kontraktsvillkor) — böra komma till tillämpning. Särskilda hänsyn göra sig nämligen, såsom numera rätt allmänt erkännes, gällande på detta område.
    En viss motsägelse förefaller mig emellertid här häfta vid förf:s

 

¹ Den svenska litteraturen på området har i det hela, på ett för en svensk läsare förödmjukande sätt, lämnats utan större beaktande. 

resonemang. Redan undersökningen av vad betalningsakten i nyss antydda hänseende innesluter vilar väl, åtminstone omedvetet, på att man vid betalningen har att göra med något som utgör eller dock har en avgörande likhet med ett rättsärende (en viljeförklaring), och även eljest bli en hel del av resonemangen begripliga endast med denna utgångspunkt. Men samtidigt slås det hårt fast, att betalningen icke är ett »löfte» eller, vilket synbarligen därmed identifieras, en viljeförklaring (s. 204); av denna orsak förkastas deras uppfattning, som vid avgörandet av om kondiktion i princip bör tillåtas taga hänsyn till förutsättningssynpunkten (att betalning skett under en oriktig förutsättning). Detta går som sagt dåligt ihop. Riktigheten av påståendet, att betalningen icke har löftes- eller viljeförklaringskaraktär, är för övrigt ej ådagalagd.¹
    Icke dess mindre finns det såsom redan framhållits mycket i förevarande avsnitt, som synes förtjänt av anslutning. Utredningarna äro både skarpsinniga och djupgående; de antyda vad förf. även i övrigt skulle kunnat åstadkomma, om han varit mäktig begränsningens svåra konst. — Naturligtvis kan man dock även på detta särskilda områdeställa sig tveksam till förf:s relativa återhållsamhet mot att anse ersättningsskyldigheten böra normeras av den obehöriga vinstens storlek. Vad svensk rättspraxis beträffar har frågan härom relativt sällan ställts på sin spets; se emellertid motiveringen i högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1933 s. 25.

Hjalmar Karlgren.