HALVAR G. F. SUNDBERG. Valrätt med tillhörande författningar. Helsingfors 1950. Institutet för offentlig och internationell rätt, Sthm. VIII + 294 s. Kr. 15.oo.
    I raden av det betydande antal skrifter, varmed prof. SUNDBERG i rask följd under en period av nu snart trettio år berikat litteraturen inom vitt skilda delar av de discipliner, som han företräder, har nyligen infogats boken »Valrätt». Från sådana verk som hans »Kommunalrätt» (1947 uppl. 3) och »Kyrkorätt» (1948) skiljer den sig genom ämnesområdets snävare begränsning och från arbeten med mer teoretisk prägel som t. ex. »Villkor för anslag» (1932) genom sin handbokskaraktär. Gemensamt med dem har den egenskapen av förf:s suveräna behärskning av arbetsmaterialet och hans oförskräckta ståndpunktstagande till mötande problem (jfr s. 125 n. 1).
    I arbetet, som angives vara grundat på förf:s föreläsningar höstterminerna 1948 och 1949, har — för att följa uttalandet i förordet —

 

46 KNUT EKEMAR.»reglerna om politiska och kommunala val samt om val till riksdagens utskott och val inom kommunala representationer gjorts till föremål för gemensam behandling.» Detta har funnits särskilt motiverat »med hänsyn till den i väsentlig omfattning likartade reglering, som de politiska och kommunala valen numera erhållit och som medfört, att förefintliga rättsfall ofta få en allmän valrättslig betydelse».
    Som en särskild avdelning ha (s. 139—282) intagits lagen d. 26 nov. 1920 om val till riksdagen (ValL), kommunal vallag d. 6 juni 1930 (KVL), lag d. 6 juni 1930 om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. och KK d. 18 april 1947 om upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra kammare samt av kommunal röstlängd, allt med blanketter och formulär. Till arbetets därmed ökade praktiska användbarhet bidraga än vidare ett paragrafregister (s. 283—285) och ett utmärkt sakregister (s. 286—294).
    Korta men belysande historiska data lämnas. Bland dem må nämnas uppgiften (s. 2), att riksdagens representationsrätt, d. v. s. ståndens rätt att besluta med bindande verkan för hemmavarande bröder, ej vann erkännande förrän vid Söderköpings riksdag år 1595. I själva verket blev den på ett avgörande sätt genomförd först med 1634 års regeringsform. Ännu senare blev representationsrätten erkänd för socknarnas vidkommande eller genom KF d. 26 febr. 1817 angående kyrkostämmor och kyrkoråd med stadgandet: »Ej må ledamots frånvaro hindra stämmans fortgång, och må han, sedan beslutet taget är, icke heller vidare där i ämnet äga något att anföra». För rättsutvecklingen i denna del redogöres f. ö. ingående i t. ex. K. H. JOHANSSONS »Svensk sockensjälvstyrelse 1686—1862» (1937). Representationsrätten i städerna har utvecklats efter något andra linjer. Om riksdagsmannaskapet påpekas ur uppdragssynpunkt, att från gången tid alltjämt lever kvar trots grundlagsbud (RO § 1) — och träder i mer påfrestande ögonblick i dagen — åskådningen, att en riksdagsman är i utövningen av uppdraget skyldig handla i överensstämmelse med väljarnas önskemål Som exempel på företeelsens tidigare framträdande erinras om principalatstriden under frihetstiden (jfr MODÉE, Utdrag etc. III s. 1696 och 2487 rör. riksd. besl. 1741 och 1747). Samma spänning mellan juridisk konstruktion och rådande rättsuppfattning skönjes även i fråga om de kommunala representationerna. Beträffande dessa finns visserligen icke något formellt förbud mot imperativt mandat, men sådant får anses gälla analogivis. Åskådningen har t. o. m. i viss mån fått erkännande i praxis (RÅ 1915 ref. 70 I).
    Olika begrepp, som representationsrätt, rösträtt, valbarhet och behörighet, analyseras. Rösträtt t. ex. angives (s. 6 f.) förekomma antingen vid omedelbar representation såsom både yttrande- och beslutande- eller voteringsrätt, eller som en ren rösträtt vid val av den medelbara representationen. Denna senare form av rösträtt är i RO §§ 16 och 19 jämväl betecknad valrätt. Valrätten har en aktiv sida: rätten att välja, och en passiv: rätten att väljas eller valbarhet (s. 9). Även representationsrätten har en passiv sida (s. 11): rätten att bli representerad, och en

 

ANM. AV HALVAR G. F. SUNDBERG: VALRÄTT. 47aktiv: rätt att handla som representant, d. v. s. äga behörighet därtill. Om behörighetsvillkoren framhålles, att, ehuru desamma principiellt avse mandattiden, det beträffande riksdagsmannaskap, till skillnad från kommunal representation, kräves, att de skola vara fyllda ej blott under mandattiden utan också vid tiden för valet. Enligt MALMGREN »Sveriges grundlagar» (1947) s. 136 gäller vidare, att »om en person vid valtillfället innehaft behörighet och förklarats vald, medför en sedermera inträffande behörighetsbrist, att han frånträder riksdagsmannabefattning». Brist i behörighetsvillkorens uppfyllande, som både uppkommer och upphör under tiden efter valet och före början av mandattiden, blir, säger Sundberg däremot (s. 14), utan verkan. Stödet är stadgandet i RO § 26 st 2: »Ej må såsom riksdagsman godkännas den som står under förmynderskap» etc. Under berörda mellantid kan något godkännande såsom riksdagsman ej ifrågakomma.
    Behörighetsvillkoren sammanfalla f. ö. med valbarhetsvillkoren enligt lag, RO § 9, för första kammarens del och enligt praxis — ehuru, såsom förf. påvisar, utan stöd av lag — för de kommunala representationerna (RÅ 1946 ref. 25) men ej för ledamotskap i andra kammaren, vilket framgår av en jämförelse mellan stadgandena i RO § 9 och § 19. Fördenskull blir t. ex. en stadsfullmäktig från landsorten, som tillika är ledamot av riksdagens andra kammare och bosätter sig i Stockholm, med inflyttningen obehörig att behålla det kommunala uppdraget men får kvarstå som riksdagsman.
    Förf. har på sin tid själv handhaft valärenden. Bl. a. har han vidskilda tillfällen haft förordnande att beträffande andrakammarval i Stockholm närmast under överståthållaren svara för röstsammanräkningen. Hans sålunda gjorda erfarenheter ha satt spår i boken. Det skulle därför kunna vara så mycket mer frestande att ytterligare följa honom i hans klargörande av olika dithörande frågor, t. ex. hans med mer än ett tjog exempel åskådliggjorda framställning rörande de icke så litet omständliga och invecklade reglerna om den proportionella valmetoden, platsfördelningen inom partierna och mellan karteller och fraktioner jämte efterträdarval. Det antydda får emellertid vara nog.
    Istället må lämnas en kort redogörelse för en del smärre anmärkningar, vartill boken funnits föranleda. Beträffande då först dispositionen kan det synas något förvånande, att frågan om upprätthållandet av ordning vid röstningen ansetts böra upptagas till behandling tillsammans med skyldigheten för ordföranden att föra protokoll över valförrättningen (s. 72) istället för i samband med redogörelsen för gången av förrättningen (s. 62). Med denna hör dock ur saklig synpunkt ordningsfrågan på ett helt annat sätt samman. Samhörigheten med protokollsföringen inskränker sig till att båda utgöra åligganden, som jämte andra, uttryckligen eller ändå närmast, ankomma på ordföranden.
    Röstlängden uppgöres av den lokala skattemyndigheten, d. v. s. — säges det förbehållslöst (s. 37) — »häradsskrivaren eller kronokamreraren». I Stockholm, där kronokamrerargöromålen äro fördelade på skilda organ, ankommer enligt § 2 i den av K. M:t d. 21 nov. 1947 fast-

 

48 KNUT EKEMAR.ställda stadgan för Stockholms stads mantals- och uppbördsverk uppgiften på mantalsverket med mantalsdirektören som chef (nr 65 i Kom.författn.saml. för Sthm år 1947). Det i övrigt för denne och kronokamrerare i andra städer till arten lika arbetsåliggandet är huvudsakligen blott centralbokföringen av invånarna och i samband därmed upprättande av mantalslängden. Men med beskattning och uppbörd, vilka uppgifter (SFS 1946:122) jämväl åligga en kronokamrerare och vilka torde främst motivera titeln för denne, har mantalsdirektören icke någon befattning. Denne kan m. a. o. svårligen betecknas kronokamrerare och nämnes i varje fall icke så.
    Rösträtt tillkommer endast sådan svensk medborgare, som senast kalenderåret före valet uppnått 21 års ålder. »Då röstlängden gäller från juli månad ena året till juli månad andra året måste», yttras å s. 38, »även 20-åringarna medtagas». Uttalandet är något ovarsamt formulerat, eftersom också sådana 20-åringar, som nått den åldern först tidigare under året för röstlängdens färdigställande d. 1 juli, kan synas avsedda och icke blott de, som komma att fylla 21 år senare samma år.
    Enligt uppgift å s. 119 skall till inrikesdepartementet insändas ett exemplar av fullmakten för riksdagsman. Insändandet skall emellertid enligt RO §§ 10 och 20 ske till det departement, till vilket justitieärendena höra.
    Om klagan över val säges (s. 128), att ingivandet till KB av den till K. M:t ställda besvärsskriften kan ske med anlitande av posten. Detta låter sig dock ej göra beträffande besvär över val till andra kammaren (ValL § 93 st. 2).
    Ifråga om klagan yttras (s. 128), att klaganden skall i besvärsskriften upptaga sina yrkanden och däri angiva samtliga felaktigheter, som han vill åberopa till stöd för sin talan. Mot tillägget, att »härutinnan är senare komplettering ej möjlig», skulle någon invändning icke kunna göras, om detsamma, med ordet »senare» utelämnat, åtföljts av orden »efter besvärstidens utgång».
    »För förstakammarval uppkomma icke några särskilda kostnader, därest valet förrättas inom landstingsområde eller landstingsfri stad, som utgör egen valkrets: valet sker här vid landstingets möte eller vid stadsfullmäktigsammanträde, ValL § 12: 1, 4», fastslås helt kort (s. 120). Även om det nu bara gäller en fråga av mer periferisk natur, skulle tesen kunnat med fördel åtföljas av en uppmjukande antydan om att det ej saknas rum för viss tvekan om uttalandets fulla hållbarhet. Det kan nämligen icke anses helt obestridligt, att statsverket städse är beträffande ett landstingsområde, som bildar egen valkrets, vid val fritaget från och landstinget såsom eljest skyldigt att betala ersättning till landstingsmännen, som i denna egenskap på kallelse komma samman. Tveksamheten gäller urtima möte för förrättande av nyval under en löpande åttaårsperiod på grund av föreskrifterna i RO § 7:3 eller 4. Landstingsmöten kunna enligt LLt §§ 16 och 18 vara antingen lagtima eller urtima. För deltagande i mötena äro landstingsmännen enligt § 23 i lagen berättigade till ersättning av landstinget. Skilda landstingsom-

 

ANM. AV HALVAR G. F. SUNDBERG: VALRÄTT. 49råden, såsom t. ex. Stockholms och Uppsala län, bilda stundom tillsammans en valkrets. Ett landstingsområde och stad, som ej deltager i landsting, kunna också göra det, t. ex. Gävleborgs län med Gävle stad. Då landstingsmän sammanträda för ett val antingen med landstingsmän från annat område eller med en stads för valet utsedda stadsfullmäktige, har sammanträdet uppenbarligen icke karaktär av landstingsmöte i landstingslagens mening. För att landstingsmännen skola komma i åtnjutande av ersättning för inställelse också vid dylika sammanträden, vilket ju är rimligt, har därför krävts särskild reglering. Det har därvid funnits skäligt att lägga ersättningsskyldigheten på statsverket, om ej i valkrets, som består av landstingsområde jämte landstingsfri stad, valet sker i anslutning till lagtima landstingsmöte såsom fallet är med vanligt val för en åttaårsperiod. Sammanträdena gälla ju ändå ärende väsentligen inom riksintressets ram. Från dessa premisser skulle ValL § 12: 5 kunna tänkas fått sin lydelse: »För deltagande i riksdagsmannaval åtnjuter landstingsman, då val ej förrättas i samband med landstingsmöte — — — av statsmedel dagtraktamente — — —». Men frågas kan, om statsverkets ersättningsskyldighet enligt stadgandet har ovan antydda begränsning. Begripligt är, att ersättningsskyldighet, såsom stadgandet tydligt giver vid handen, ej pålagts statsverket beträffande val, som sker under lagtima möte inom landstingsområde, vilket är en valkrets för sig, eller som företages i anslutning till lagtima landstingsmöte inom ett landstingsområde, vilket tillsammans med landstingsfri stad utgör en valkrets. I båda fallen ha ju landstingsmännen ej särskilt besvärats för valet. Vid ett under en åttaårsperiod förrättat nyval får däremot statsverket svara för ersättningen till landstingsmännen ej blott inom en valkrets bestående av skilda landstingsområden — liksom vid val där för åttaårsperioder — utan även inom valkrets, som utgöres av ett enda landstingsområde jämte landstingsfri stad. Om nu för val av ensartadnatur landstingsmän nödgas särskilt komma samman från ett enda landstingsområde i ena fallet tillsammans med stadsfullmäktige och i det andra för sig, är det en olikhet så oväsentlig, att det ter sig inkonsekvent, att den skillnaden göres ifråga om ansvaret för ersättningen, att detta i det förra fallet lägges på statsverket och i det senare får stanna på landstinget. Lagstiftningen är nu måhända icke alltid följdriktig. Avfattningen »då val ej förrättas i samband med landstingsmöte» — som har anpassning till föreskriften i ValL § 12: 2, att val för en åttaårsperiod inom valkrets, bestående av ett landstingsområde jämte en eller flera landstingsfria städer, skall av KB »utsättas att äga rum i samband med landstingets lagtima möte» — kan emellertid icke sägas avvisa den tolkningen, att ersättningsskyldigheten är landstingets sak, när valet antingen skett inom en valkrets av sistnämnda struktur under ett för andra ärenden pågående landstingsmöte eller varit ett ärende bland övriga vid ett landstingsmöte, men eljes statsverkets, alltså även vid valå ett endast för detsamma tillkommet urtima landstingsmöte. Tilläggas må, att den ersättning, som lämnas från statsverket, överensstämmer med den, som är landstingsmännen tillförsäkrad genom LLt § 23 (ValL

 

4—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

50 ANM. AV HALVAR G. F. SUNDBERG: VALRÄTT.§ 12: 5 s. p.). Tvekan om riktigheten av förf:s uttalande skulle vara utesluten, om t. ex. orden »vid eller» varit inflikade närmast före »i samband med landstingsmöte» i ValL § 12: 5.
    Slutligen kan uppmärksammas, att genom förbiseende av någon art angivits på vissa ställen icke tillämpliga lagrum och annorstädes stadganden, som ej erforderligt täcka syftet med åberopandet, t. ex. s. 92 ValL § 81: 4 i st. f. § 81: 5; s. 112 rad 10 nedifrån KVL § 52: 1 i st. f. § 52: 2; s. 124 och 127 RO § 26 i st. f. § 22; s. 126 ValL § 54 i st. f. § 51; s. 126 ValL § 19 i st. f. RO 19; s. 73 KVL § 5 i st. f. jämväl § 33 mom. 2 p. 2; s. 128 KVL § 58 i st. f. jämväl § 56; s. 128 rad 3 RO § 11 i st. f. § 22.

Knut Ekemar.