NÅGRA MARGINALANTECKNINGAR
TILL DISKUSSIONEN OM
SKADESTÅNDSRÄTTSLIGA
PROBLEM.1
AV
F. D. JUSTITIERÅDET NILS ALEXANDERSON.
Vilken förgrundsställning skadeståndsrättsliga frågor underde sista decennierna kommit att intaga i de nordiska länderna både de lege lata och de lege ferenda framgår ej minst av att vid ej mindre än tre av de fyra senaste juristmötena hithörande problem stått eller stå på diskussionsprogrammet. Vid det sextonde avhandlades dels ersättningsansvar för farlig verksamhet, oberoende av culpa, och dels begränsning av preventionshänsyn i rätten att täcka sig genom ansvarsförsäkring, samt vid det adertonde nedsättning i skadeståndsbeloppet av hänsyn till utvisad culpas lindriga art eller andra omständigheter.
— 51100 k. Svensk Juristtidning 1951.
Och vid det nu stundande mötet är överläggningsämnet skadestånd och försäkring.
Det betyder att man övergår från att diskutera detaljproblem till att skärskåda skadeståndsinstitutet i dess helhet — visserligen blott från en viss synpunkt sett. Anledningen till denna väsentliga utvidgning av diskussionsföremålet är ju närmast att ett första förberedande steg tagits att pröva möjligheterna att skapa en tidsenlig gemensam nordisk lagstiftning för ett rättsområde, där intet av länderna för närvarande har mera än några spridda och mest åldriga fragment till skriven lag.
Utsikterna till att kunna i dess allmänna drag lagfästa skadeståndsrätten (och därvid organiskt foga befintliga eller önskvärda specialstadganden) ha tidigare rätt allmänt betraktats med utpräglad skepsis redan i vad anginge varje lands rättsordning för sig. Och så är väl på många håll alltjämt fallet. Med gott fog har pekats på ett flertal ogynnsamma faktorer. Oenigheten i en rad principfrågor har visat sig vara stor och ihärdig både bland doktrinens män och praktiska jurister. Kännedomen om statistiska fakta, ägnade att ge fingervisning i den ena eller andra riktningen, är mycket bristfällig, och det torde vara vanskligt att härutinnan inom den närmare framtiden vinna bättring. Slutligen, och framför allt, hela materien befinner sig i ett tillståndav jäsning under inflytande av det ferment som den snabbt fortskridande tekniska och sociala utvecklingen, att ej säga omdaningen, utgör; man måste — menas det — avvakta den framtid då denna jäsande brygd någorlunda avklarats.
Skall så en samnordisk lagstiftning eftersträvas, komme till allt detta de särskilda svårigheter som härröra av de i vissa fall djupgående differenser i gällande rätt, rättsuppfattning och rättsteknik de olika folken emellan.
Vad denna sistnämnda vansklighet angår, bör den ingalunda bagatelliseras. Men det förtjänar dock å andra sidan erinras om den styrka gemensamhetstanken äger efter vad en många gånger upprepad erfarenhet ger vid handen. Faktiskt förhåller det sig åtminstone i Sverige så att om och i den mån en gemensam lagkommission lyckats ena sig om ett förslag, reformmotståndet plägar bli mycket svagare än om det gällde en enbart svensk lag. Vad åter beträffar betänkligheten att tidpunkten ännu icke är inne för ett lagfästande har därtill träffande genmälts (i den norska P. M. av WIKBORG) att skulle man vänta tills utveckling-
en stadgat sig, bleve man för oöverskådlig tid sittande med det lappverk, som nu skapar orättfärdighet, osäkerhet och praktiska vanskligheter.
Svårigheterna äro emellertid, som framgår av det sagda och för övrigt är nogsamt känt, högst betydande. Och det har medfört att då de skandinaviska justitieministrarna i samråd med den mest representativa lagstiftningsexpertis likväl funnit vinsten av en samnordisk skadeståndslagstiftning vara så stor att den bör fresta till ett mycket allvarligt försök, har man ansett klokast att arbetet bedrives i tre successiva tempon.
I första tempot, som redan avverkats, nöjer man sig med att så att säga efter mönster av storpolitiska förhandlingar (ehuru i en helt annan anda än där är brukligt!) diskutera förhandlingsordningen. M. a. o. det lämnas tills vidare därhän hur de olika reala problemen skola lösas, men det har upprättats ett detaljerat program, en översikt över vilka dessa problem vid en första överblick synas vara. Och vidare i viss mån i vilken ordning de lämpligast skola angripas.
Uppgiften i dessa hänseenden har lämnats åt en representant för ett vart av de tre länderna och har av dem fullgjorts så att envar av dem för sig har avfattat en utförlig promemoria som föreligger i tryckt skick och de sedermera enats om en — likaledes tryckt — hemställan i de till dem hänskjutna ämnena.
Härmed har ett utomordentligt klargörande förarbete presterats. Och alldeles särskilt tillåter jag mig att hänvisa intresserade till den rent magistralt klara och översiktliga redogörelsen för vilka realproblemen äro i USSINGS promemoria.
Av innebörden i delegerades uppdrag följer, som redan angivits, att deras framställningar begränsa sig — i stort sett strängt— till att utpeka problemen utan att själva ange sin ställning ifråga om deras lösning. Framför allt gäller detta om deras positiva ståndpunkt; att kritisk utmönstring av outförbara projekt i viss utsträckning företagits har varken kunnat eller bort undvikas: det rensar ekvationen behörigen.
Men utom av lojalitet mot uppdragets art ha delegerade tydligen också inspirerats av känsla av ansvaret inför de stundande realuppgifterna. Man kan sålunda icke undgå att frapperas av och högt respektera den samförståndsanda, i vilken t. ex. Ussing, som i decennier ägnat forskning och meditation åt skadeståndsproblem och därunder i punkt efter punkt tagit ställning även
de lega ferenda, som gång på gång genomprövat den och oftast funnit sig böra, om än med nyanseringar, vidhålla den, nu visar sin beredvillighet att inför lagstiftningsarbetet så att säga ab ovo ånyo upptaga frågorna till samvetsgrann prövning.
I nästa tempo avses två viktiga nyckelpositioner bliva angripna med realprövning, nämligen skada orsakad av motorfordon och problemet om statens och kommuners skadeståndsansvar. Dessa uppgifter skola anförtros åt var sin kommitté, vilka böra hålla känning med varandra.
Då motorskadekommittén fått sitt lagutkast färdigt, följer tredje tempot: nedsättning av huvudkommittén, i vilken även medlemmar av motorskadekommittén skola taga plats.
I kommittéarbetena skola även representanter för Finland och Island taga del, ehuru dessa länder avböjt att sända delegerade till det nu tillryggalagda förberedande arbetet.
En förgrundsställning i de ovannämnda delegerades promemorior och hemställan intager helt naturligt den för hela skadeståndsrättens område relevanta frågan i vad mån försäkringsinstitutet och försäkringsrättsliga regler — nuvarande eller dem man inom överskådlig framtid kan ha att räkna med — skola tilläggas betydelse för reformverkets inriktning och detaljer.
De delegerade ha varit ense om att en framkastad tanke att låta skadeståndsinstitutet avlösas av obligatorisk ansvarsförsäkring måste avskrivas såsom av flera skäl outförbar. Däremot villdet synas som om enigheten varit mindre i fråga om möjligheten att för någon närmare framtid räkna med att de viktigaste personskadorna, nämligen olycksfallsskadorna, skulle kunna i huvudsak regleras genom socialförsäkring, kompletterad av den som så funne lämpligt med frivillig försäkring. Främste talesmannen för en sådan anordning har varit professor STRAHL och man tycker sig höra en resignationens suck i slutstyckena av hans tryckta inledning till diskussionsämnet skadestånd och försäkring, då han framhåller att i delegerades av Strahl själv likvisst i allo biträdda »rekommendationer» uttalandet om den nämnda möjligheten hållits »rätt försiktigt». Jag skulle tro att denna försiktighet har goda skäl för sig. Hur man än vill anordna en allmän socialförsäkring mot olycksfall, vars verkningar skola uppfattas som någorlunda tillfredsställande, lär det icke kunna undvikas att den skulle draga med sig nya, ej obetydliga anspråk på skattedragarna. Låt vara att ersättningen efter norskt
mönster begränsas till ett »borgerligt jævnmål» — med den levnadsstandard, vartill vida befolkningslager numera nått upp, kan denna norm ej sättas så särdeles lågt. Den »reaktionens första svala», varöver vår socialminister nyligen bittert beklagat sig, bådar ingen god sommar på länge för ett sådant utbygge hos oss, och de ekonomiska förutsättningarna hos våra svårt prövade grannfolk lära icke vara bättre.
Ussing har tidigare framkastat tanken på en allmän »sakolycksförsäkring», omfattande antingen all skada eller eventuellt blott sådan som vållats av tredjeman. Gentemot framställda invändningar vidhåller han icke denna tanke, men anser det förtjänt av närmare prövning om icke till tjänst för den obemedlade befolkningen det kunde anordnas en försäkring av inre lösöre och arbetsredskap, vare sig enbart mot skador av andras vållande eller även mot casuella olyckor. Men han finner det vara av tekniska skäl uteslutet att den bleve obligatorisk.
Totalresultatet, sådant det angives av Ussing i inledningen till kap. 6 i hans promemoria, blir att skadeståndsregler icke kunna försäkringsvägen göras umbärliga i fråga om skada å saker eller andra skadeobjekt än saker och personer, samt att beträffande personskador detsamma gäller med mindre den sociala försäkringen verkligen skulle kunna utvidgas så mycket att den i huvudsak uppfyller de vida befolkningslagrens behov.
Härmed är naturligen ingalunda sagt att icke förhållandet mellan försäkringsrättsliga och skadeståndsrättsliga regler är i behov av en reformerande lagstiftning. Motsatsen följer redan därav att de nordiska länderna icke blott ifråga om motorlagstiftningen utan ock på det allmänna området förete en brokig provkarta på olika lösningar, av vilka dessutom ingen betraktas såsom fullgod. Vad beträffar de bekanta skiljaktigheterna mellan de nordiska försäkringsavtalslagarnas § 25 äro emellertid de tre delegerade ense om att giva den danska lagen företrädet i vad den låter tillvaron av försäkring afficiera icke blott försäkringsgivarens regressrätt, utan själva skadeståndsrätten. Likaså äro de ense om att regeln såsom i dansk och norsk rätt skall vara tvingande, men emellertid kunna av domaren i det särskilda fallet begränsas till att gälla en blott nedsättning i skadeståndskravet. Å andra sidan synas de ock vara ense om att den nu i samtliga lagar befintliga gräns, som låter bortfall (eller nedsättning) i culpafallen helt abstrakt bero av att culpan är att betrak-
ta som icke grov, ej är tillfredsställande. Hänsyn bör snarare tagas t. ex. till om den härrör av tillfällig oaktsamhet eller av otillbörlig likgiltighet för att vidtaga erforderliga omsorger.
Motsättningen mellan svensk-finsk och dansk-norsk rätt i fråga om arbetsgivares ansvar för den arbetsanställdes culpöst orsakade skada för tredje man gör med skäl de delegerade bekymmer. Ussing förklarar att detta för c:a femtio år sedan upplivade »husbonde»-ansvar numera är en av den danska rättens »viktigste erstatningsregler». Han har å andra sidan tidigare funnit de svenska juristerna hålla hårt på sin ståndpunkt att förkasta ett sådant ansvar som allmän regel betraktat. Däri har han utan tvivel sett rätt. Och jag kan icke neka mig att göra ett par erinringar i ämnet. Enligt Ussing grundar sig den dansk-norska regeln väsentligen på den betraktelsen att det är vanskligt att med säkerhet avgöra om icke bakom ligger en culpa hos »herren» själv.1 Det är alltså en presumtion mot arbetsgivaren som omvandlats till en presumtio juris et de jure. Svagheten i fundamentet framträder i bestämmelsen i Försäkringsavtalslagen § 25, där för husbonden skapats samma möjlighet till befrielse från eller nedsättning i skadeståndsansvar som gäller om den lindrigt culpöses ansvar. Till försvar för lagens ståndpunkt att låta det ankomma på domarens prövning huruvida denna möjlighet skall begagnas eller skadeståndsrätten (och därmed försäkringsanstaltens regressrätt) bestå obeskuren anför emellertid Ussing att det senare alternativet bör tillämpas »hvor der kan næres Mistanketil Principalens egen agtpågivenhed».2 Här förutsättes således också den motsatta möjligheten: att presumtionen mot arbetsgivaren är hävd, men ändock ställes det i domstolens skön huruvida eller i vilken mån han skall undgå skadeståndsskyldighet.
Och för övrigt: gott och väl att denna utsikt finns, om det föreligger försäkring. Men om så ej är fallet? Inkonsekvensen faller skarpare i ögonen i följd av den danska ståndpunkten att vid försäkring ej blott försäkringsanstaltens regressrätt, utan själva skadeståndsrätten afficieras.
Och saknas försäkring och därmed också lindringsmöjlighet, så kan husbondeansvaret drabba en liten arbetsgivare, en bonde eller en hantverkare i ringa kår, ofta ej bättre ekonomiskt ställd än hans culpösa gesäll.
Den svensk-finska ståndpunkten — som inom parentes sagt har lika vördnadsvärda anor som den dansk-norska, i det den har sin utgångspunkt i ett stadgande i 24: 3 Byggn.balken av 1734 års lag, som friar husbonden från ansvar för »legohjons ovarsamma omgående med eld mot hans varning och vilja» —har i nutiden sitt reala försvar just i hänsynen till arbetsgivare i nyssnämnda enkla samfärdsel och blygsamma levnadsvillkor. I vilka former man skulle komma till rätta med moderna, industriella eller därmed jämförliga arbetsförhållanden är en annan fråga, som måhända kunde bringas ett stycke närmare sin lösning, om man icke fasthåller vid att för driftsledningens ansvar för farlig verksamhet det ytterligare skall krävas att verksamheten är av »extraordinär» art.
Mot olika behandling av frågan i och utom kontraktsförhållanden anföres gärna att man blir ställd inför kinkiga gränsfall. Denna invändning saknar icke fog, men dess betydelse bör icke överdrivas. Hade man verkligen i Danmark och Norge mycken olägenhet av denna svårighet under 1800-talet, då ju rättspraxis tillämpade samma grundsatser som nu gälla hos oss? Det synes ej heller böra förbises att rättsgrunden ej är densamma inom och utom kontrakt. I kontraktsförhållanden är där gällande regel — som kan få tillämpning även i fråga om andra än arbetsanställda (t. ex. hyresmans ansvar mot hyresvärd för gäster och inhysingar) — grundad i den särskilda avtalstypens eller avtalsindividens naturale contractus. Någon presumtio juris et de jure för principalens culpa åberopas ej där.
I de delegerades promemorior framskymtar ibland den i våra dagar ofta upprepade tesen att skadeståndsinstitutet har sin stora svaghet däri att det endast flyttar skadan och att denna flyttning är ur samhällets synpunkt likgiltig. Ja skadan, den realaskadan för att tala med Ussing,1 den är där, sedan den väl inträffat, och den lär varken privatekonomiskt eller nationalekonomiskt betraktat kunna bringas ur världen, vare sig genom skadeståndsinstitutet eller försäkringsinstitutet eller på något annat sätt. Men de ekonomiska konsekvenserna av skadan — skulle de angå samhället endast ur synpunkten av den abstrakta trygghetskänslan för dess medlemmar, men det aktuella falletoch rättsmedvetandets inriktning på just detta fall, kravet att konsekvenserna av just denna skada få bäras av den som är när-
mast att bära dem, skulle de sakna betydelse ur samhällets synpunkt?
»Höjer» man sig till en sådan syn, då tappar man enligt min tro kontakten med verkligheten. Men jag vågar också det påståendet att det i realiteten är en annan uppfattning som — medvetet eller icke — ligger bakom delegerades betänkande.
I de delegerades hemställan omnämnas vissa faktorer som kunna prövas föranleda nedsättning i skadeståndets belopp eller t. o. m. skadeståndsskyldighetens bortfallande (även bortsett från verkan av att försäkring föreligger). Dessa faktorer äro att culpa förelupit i annans tjänst och skadeståndsbördan skulle bli alltför stor i förhållande till tjänarens lön samt överhuvud att betalningsskyldighet skulle på grund av den ansvariges ekonomiska förhållanden drabba orimligt hårt. De äro visserligen anförda blott såsom exempel och som sådana tacknämliga, likasom delegerade torde kunna påräkna rätt allmän anslutning till sinkritik av den schweiziska regeln, som helt allmänt lämnar i domarens skön huruvida bortfall eller nedsättning skall ske.
Men det har väckt min förvåning och besvikelse att det endast är hänsynen till den skadeståndsskyldiges svaga ekonomiska ställning som ansetts böra omnämnas. Frågan om lindring av skadeståndet av hänsyn till culpans synnerligen lindriga och ursäktliga beskaffenhet ha således delegerade ej anbefallt ens tillövervägande. Man måste misstänka att här föreligger på något håll en bestämd aversion mot denna, dock av flera författare och diskussionsdeltagare rekommenderade reform. Strahl intager för sin del i sin promemoria en välvilligare hållning (s. 153 f.).
Det synes antagligt att motsträvigheten på denna punkt är att tillskriva dels farhåga för att en mjukare regel skulle uppamma processlusten och dels oro för att rättspraxis i de olika länderna komme att uppvisa divergenser i uppfattningen och den i lagstiftningen uppnådda enigheten därigenom komme att på en betydelsefull punkt undergrävas. Jag förmår icke tillerkänna någotdera skälet avgörande bärkraft. Gällande nordiska gemenskapslagar lämna ju i många fall, där »skälighet», »rimlighet» o. s. v. tilläggas betydelse, rikligt utrymme för domarens prövning av omständigheter i det konkreta fallet. Kan det påstås att just detta förhållande visat sig vara av beskaffenhet att hota den uppnådda rättsenheten? Och vad nu skadeståndsrätten angår, så är det i den gällande och kommer säkerligen också att i den nya
förbli så att domareskönet lämnas ganska fritt spelrum på många punkter. Det förhåller sig t. o. m. så just på det område som nu avhandlas, t. ex. då det gäller att bedöma minderårigas och patologiskt betonades skadeståndsskyldighet.
Men framför allt: erfarenheten ger ju vid handen att i trots av stelheten i rättsreglerna domstolarna under inflytande av livets regel, låt vara under olika förevändningar, mer och mer tagit sig befogenhet att mjuka upp rättstillämpningen just i frågaom skadeståndsmätningen i utpräglat lindriga och ursäktliga culpafall.1 Denna utveckling kan icke ens en nytillkommen lagstiftning bromsa. Zur Thüre hinausgeworfen kommt sie zum Fenster wieder herein. Eller annorlunda uttryckt: Naturam furca pellas ex, hun kommer dog igjen, den heks.
Mig synes det betänkligare att hänvisa den obestridliga tendensen till att göra sig gällande på »rättslivets smygvägar» än att normalisera utvecklingen genom måttfulla, men ej alltförstrikta lagregler.