Lagstiftningsfrågor vid 1951 års riksdags vårsession. Under vårsessionen med innevarande riksdag har behandlats ett stort antal lagfrågor, berörande skilda ämnen. Vissa spörsmål — däribland den föreslagna nya livsmedelsstadgan — ha trots stark forcering av arbetet under slutskedet måst uppskjutas till höstsessionen. För de mest omfattande av de ärenden, som slutbehandlats under våren, nämligen lagstiftningen om ekonomiska föreningar och de nya vägtrafikförfattningarna, redogöres på annan plats i denna tidskrift. Sammanställningen här nedan avser att lämna en översikt över de viktigaste av övriga av riksdagen slutbehandlade lagfrågor. Tyngdpunkten har härvid lagts på sådana ärenden, som kunna intressera SvJT:s läsekrets. Fullständighet är sålunda icke eftersträvad.
Konstitutionella frågor. I samband med antagandet av den nya religionsfrihetslagen har riksdagen såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit förslag till ändring av vissa stadganden i regeringsformen. Ändringarna åsyfta att ytterligare vidga möjligheterna att utan hinder av konfession inneha och utöva allmän tjänst. Den som icke tillhör svenska kyrkan skall liksom hittills vara hindrad att handlägga vissa frågor rörande kyrkan; beträffande statsrådets ledamöter skall dock detta hinder endast gälla den som är föredragande. Religionsfrihetslagstiftningen drar vidare med sig en följdändring i tryckfrihetsförordningen, vilken ändring jämväl antagits såsom vilande.
I anledning av väckta motioner har riksdagen vidare såsom vilande antagit förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen av innebörd att kamrarnas allmänna beredningsutskott skola sammanföras till ett gemensamt utskott, vilket skall få karaktären av ständigt utskott.
En ökning av regeringsrådens antal begärdes i fyra motioner. Första lagutskottet konstaterade i sitt utlåtande i ämnet att balansen av oavgjorda mål i regeringsrätten visat en oavbruten stegring under det senaste decenniet. Orsakerna till denna utveckling — fortsatte utskottet — vore två: dels hade antalet inkommande mål överhuvud taget ökat och dels hade i fråga om målens beskaffenhet en förskjutning ägt rum så att antalet omfattande och invecklade mål blivit större. En verkställd utredning visade att den nuvarande stora balansen icke kunde väntas bliva nedbringad, därest icke särskilda åtgärder tillgrepes. Starka skäl talade därför enligt utskottets mening för att en tillfällig, ytterligare förstärkning av regeringsrätten snarast genomfördes. I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen hos K. M:t att förslag snarast måtte framläggas för riksdagen till erforderlig utökning av regeringsrådens antal.
Även vid årets riksdag ha beslutats några mindre jämkningar i lagen om K. M:ts regeringsrätt.
I samband med antagandet av regler om den nya riksskattenämnden (se nedan) har genomförts en ändring i lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Kyrkorätt m. m. Efter förslag av K. M:t har riksdagen för sin del antagit ny religionsfrihetslag. Lagen, som träder i stället för 1873 års dissenterlag och vissa andra äldre författningar, avser icke att på något mera väsentligt sätt omgestalta förutsättningarna för den religiösa frihet, som i praktiken upprätthålles; den fullföljer den mera begränsade uppgiften att i åtskilliga hänseenden, där lagstiftningen kan anses föråldrad, anpassa denna till nutida uppfattning. Lagen bygger på den grundsatsen, att det bör stå den enskilde medborgaren fritt att själv råda över sin trosåskådning och att själv bedöma, huruvida han vill vara ansluten till ett religiöst samfund. Utträdet ur svenska kyrkan skall därför vara fritt. I konsekvens härmed skall den tvångsanslutning till mosaisk församling, som nu gäller, upphävas. Kloster, som nu äro ovillkorligen förbjudna, skola få inrättas, om K. M:t lämnar tillstånd. Som en grundläggande regel för inträde i svenska kyrkan stadgas, att barn i äktenskap skola följa sina föräldrar och således inträda i kyrkan vid födelsen, om föräldrarna tillhöra kyrkan. Om endast den ene av föräldrarna tillhör kyrkan, anses barnet ha inträtt däri vid födelsen, därest föräldrarna icke inom viss kortare tid anmäla att barnet icke skall tillhöra kyrkan. Barn utom äktenskap följa i detta hänseende modern. Barns fortsatta tillhörighet till kyrkan utgör en vårdnadsfråga; i allmänhet ankommer det alltså på föräldrarna att gemensamt bestämma om ändringar av barnets ställning till kyrkan. — Anmärkas må att vissa av lagens stadganden angivits vara av kyrkolags natur. För lagens definitiva genomförande erfordras därför kyrkomötets samtycke.
I samband med religionsfrihetslagen har riksdagen för sin del beslutat vissa ändringar i lagen d. 25 maj 1894 angående jordfästning. Någon särskild framställning skall icke längre behöva göras för att begravning skall få ske utan jordfästning i svenska kyrkans ordning. I stället upptages i lagen ett stadgande, som har till syfte att sörja för att den avlidnes önskan i fråga om jordfästning blir respekterad. Jämväl detta lagstiftningsärende kräver kyrkomötets medverkan.
I detta sammanhang må vidare erinras om att riksdagen i anslutning till religionsfrihetslagen antagit lag om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan jämte följdändringar i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt även som i vissa kommunalförfattningar. Den som icke tillhör svenska kyrkan erhåller lindring med 40 % i skattskyldigheten till kyrkliga ändamål. Andra trossamfund än svenska kyrkan äro i stor omfattning fritagna från skatteplikt.
Även i övrigt har religionsfrihetsreformen dragit med sig följdändringar i olika författningar.
Vid höstsessionen med 1949 års riksdag fattades principbeslut om en allmän reform av det prästerliga löne- och pensionsväsendet. Den bärande tanken var härvid att prästerna i allt väsentligt skulle inordnas under det statliga löne- och pensionssystemet. Principbeslutet har nu omsatts i konkreta författningar. Sålunda har riksdagen bemyndigat K. M:t att utfärda prästlönereglemente samt tjänstepensions- och familjepensionsreglementen för präster. I samband härmed ha 1910 års lag om reglering av prästerskapets avlöning m. fl. äldre författningar angående prästerskapets löne- och pensionsförhållanden upphävts. De närmare grunderna för pastoratens deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas avlöning ha reglerats i en särskild prästlönekostnadslag. Följdförändringar ha beslutats bl. a. i lagarna om kyrkofond och om kyrkomusiker.
Familjerätt. I samband med antagandet av den nya religionsfrihetslagen ha beslutats vissa ändringar i 4 och 14 kap. giftermålsbalken. Ändringarna, vilka delvis äro av kyrkolags natur och sålunda fordra kyrkomötets godkännande, åsyfta i främsta rummet att vidga K. M:ts befogenheter att medgiva religiösa samfund rätt att genom sina präster eller predikanter förrätta vigsel med civilrättslig verkan.
Ändring av 3,000-kronors regeln. Vid bodelning i anledning av makes död äger efterlevande maken enligt GB 13: 12 st. 2 av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde, att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till 3,000 kr. Denna bestämmelse, som tillkom i samband med arvslagen år 1928, åsyftar att förhindra att ena makens död skall medföra att det ringa hemmet måste upplösas för tillgodoseende av arvingarnas anspråk. I anledning av väckt motion har riksdagen i skrivelse till K. M:t hemställt, att frågan om höjning av den i lagrummet upptagna värdegränsen måtte upptagas till skyndsam utredning. I sitt utlåtande i ämnet anförde första lagutskottet, att penningvärdet undergått en högst avsevärd försämring sedan stadgandets tillkomst. Det vore därför uppenbart, att beloppet 3,000 kr. numera vore förlågt för att regeln skulle kunna fylla sitt ursprungliga ändamål. Härtill komme att den allmänna standardhöjning, som inträtt under de senaste decenniera, medfört att — även bortsett från penningvärdets fall — ett hem, som måste beteckas som enkelt eller ringa, i våra dagar representerade ett högre värde än vad det gjorde vid stadgandets tillkomst.
Fastighetsrätt. Vad gäller lagstiftningen å fastighetsrättens område torde framför allt de beslutade ändringarna i lagen den 17 juni 1948 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (den s. k. jordförvärvslagen) ha tilldragit sig mera allmän uppmärksamhet. Ändringarna, vilka trätt i kraft d. 5 maj 1951, vilja motverka att lagen kringgås. De innebära, att den förvärvskontroll, som utövas med stöd av jordförvärvslagen, utsträckes att omfatta också förvärv genom gåva och förvärv å exekutiv auktion. Sålunda har gåvoförvärv
upptagits bland de i 1 § angivna fång, vilka äro underkastade tillståndsprövning. Beträffande exekutiva förvärv har däremot stadgats viss skyldighet att avyttra den å auktionen inköpta fastigheten.
De nya bestämmelserna rörande exekutiva fång äro i sina huvuddrag följande. Den som å exekutiv auktion inropat fastighet skall avyttra fastigheten inom två år, såvida han ej får lantbruksnämndens tillstånd att behålla fastigheten. Sådant tillstånd kan sökas under hela tvåårstiden. Har inropet skett för att skydda en inteckning, skall länsstyrelsen kunna bevilja längre anstånd med avyttringsskyldigheten än två år. Om fastigheten icke avyttras inom föreskriven tid, har länsstyrelsen att på framställning av lantbruksnämnden föranstalta om försäljning av fastigheten på offentlig auktion i samma ordning som om fastigheten blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt. Härav följer att alla inteckningar, som täckas av köpeskillingen, skola i princip utgå i reda pengar och sålunda icke vidare belasta fastigheten. Vid tvångsauktionen skola i huvudsak endast sådana spekulanter få ropa som på förhand fått lantbruksnämndens tillstånd att förvärva fastigheten eller kunna förete s. k. landsfiskalsintyg. Till skydd för inteckningshavarna har emellertid föreskrivits att försäljning ej får ske till lägre pris än det värde som åsatts fastigheten vid utmätningsmannens värdering av denna före auktionen. Om köpeskillingen ej uppgår till nämnda värde och försäljning alltså icke får ske, skall ny tvångsauktion kunna anordnas inom två år. Kan någon försäljning ej heller då komma till stånd, får vederbörande behålla fastigheten. Avyttringsskyldighet enligt de sålunda angivna nya reglerna i jordförvärvslagen åvilar icke banker, hypoteksföreningar och vissa andra liknande kreditinstitut. Dessa kreditinstitut skola också ha fri inköpsrätt vid tvångsauktion.
Reglerna om avyttringsskyldighet och om tvångsförsäljning återfinnas i två nya §§, 4a och 4b. I redan förut bestående lagrum ha de nya bestämmelserna orsakat vissa smärre ändringar. Främst torde beaktas att rätten till tillståndsfritt förvärv för vissa närskylda till fångesmannen icke skall gälla vid överlåtelser, varigenom avyttringsskyldigheten fullgöres (6 § st. 2).
I sammanhang med ändringarna i jordförvärvslagen ha vidtagits ändringar i lagarna om kronans förköpsrätt och om arrendators förköpsrätt. Vid intressekollision mellan kronan och förköpsberättigad arrendator skall kronans förköpsrätt i fortsättningen gå före arrendatorns, om arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket därå.
Även vid årets riksdag ha beslutats vissa ändringar i lagen d. 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt de därmed närstående lagarna d. 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad och d. 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet. De flesta av ändringarna åsyfta att förenkla förfarandet vid lantmäteriförrättningar. Vid sidan härav ha de materiella reglerna rörande ägoutbyte delvis
omgestaltats. Tillika har stadgats rätt för kommun att besluta om ersättning åt valmän för val av ägodelnings- och vattenrättsnämndemän. Samtliga här avsedda lagändringar ha trätt i kraft d. 1 juli 1951.
Procedurförenklingarna ha föranletts av det brådskande behovet av att minska arbetsbelastningen inom lantmäteriväsendet. De röra en rad skilda frågor som sammanhänga med förrättningsförfarandet.
En av de viktigaste ändringarna är att sådana förordnanden för lantmätare att verkställa förrättning, vilka överlantmätare meddelat med stöd av JDL och FBL, avskaffats. Förrättning enligt JDL skall enligt de nya reglerna verkställas av distriktslantmätaren i det lantmäteridistrikt, där jorden är belägen. Berör förrättningen jord inom två eller flera lantmäteridistrikt, skall förrättningen företagas av distriktslantmätaren i ett av distrikten. För förrättningens påkallande kräves endast skriftlig ansökan som ingives till förrättningsmannen. Stadgandet i JDL 19: 5 st. 2 har upphävts. — Förrättningar å stadsjord, vilka enligt hittills gällande rätt utföras efter överlantmätares förordnande med stöd av FBL 6 kap., d. v. s. laga skifte och ägoutbyte, skola företagas efter ansökan hos byggnadsnämnden. I likhet med vad redan gäller i fråga om avstyckning enligt FBL 5 kap. inom område, beträffande vilket förordnande utfärdats enligt lagen d. 27 febr. 1948 med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, har för laga skifte och ägoutbyte å stadsjord föreskrivits att dessa förrättningar, där de beröra mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, skola utföras av distriktslantmätaren eller annan som särskilt av K. M:t bemyndigats därtill.
Beträffande kungörande av lantmäteriförrättning har införts en allmän regel — motsvarande den som redan förut funnits i fråga om avstyckning — att förrättning må företagas utan att kungörelse och kallelse skett i föreskriven ordning, försåvitt samtliga sakägare infinna sig. Vid avstyckning från mark, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, skola föreskrifterna om kungörelse och kallelse i JDL 7: 1 under där angivna förutsättningar äga tillämpning.
En betydelsefull reform är att gode män skola biträda vid förrättning endast om och i den mån lantmätaren finner sådant erforderligt eller sakägare det påyrkar. I propositionen har uttalats, att gode män också i fortsättningen böra biträda, när förrättningen gäller frågor av stort allmänt intresse eller betydande enskilda intressen stå emot varandra. Denna mening har riksdagen biträtt. Till ledning för bedömandet av när gode män skola tillkallas komma, enligt vad propositionen ställt i utsikt, att utfärdas vissa allmänna anvisningar i administrativ ordning.
Föreskriften, att sakägarna och gode männen skola underskriva förrättningsprotokollet, har upphävts. Hittills gällande regel om protokollsjustering genom uppläsning av protokollet inom åtta dagar efter förrättningssammanträdet har utbytts mot ett stadgande, att innan sammanträde avslutas protokollet för detsamma skall erhålla slutlig
avfattning. Vad angår beslut som meddelats under sammanträdet har dock föreskrivits att protokollets återgivande av beslutet skall uppläsas vid sammanträdet.
Vid gränsbestämning har hittills gällt, att lantmätaren skall på marken utmärka rågång eller annan fastighetsgräns först sedan gränsen blivit slutligt bestämd. Den ändring, som vidtagits i detta hänseende, innebär att lantmätaren lämnas frihet att utmärka gränsen antingen redan vid förrättningen eller sedan förrättningen fastställts.
Den tvingande bestämmelsen om särskilt sammanträde för avslutande av andra lantmäteriförrättningar än avstyckningsförrättningar har slopats. Hädanefter gäller att lantmätaren skall avsluta förrättningen å sammanträde med delägarna eller annorledes å dag, som vid sammanträde angivits eller om vilken delägarna underrättats genom tjänsteskrivelser eller på annat sätt varom överenskommelse träffats vid sammanträde.
Möjligheten att kombinera olika förrättningar med varandra har väsentligt utvidgats. En regel har nämligen införts, enligt vilken förrättningar, avseende avstyckning, ägoutbyte, servitutsutbrytning och avsättande av mark till gemensamhetsskog, skola kunna sammanföras till gemensam handläggning. Uppkommer efter det gemensam handläggning beslutats särskild anledning till att fråga rörande gränsbestämning eller ägoutbyte utbrytes till särskild förrättning, må så ske. Jämväl gränsbestämningsfråga, som enligt de möjligheter vilka stått till buds redan före nu ifrågavarande lagändringar ingår i avstyckningsförrättning, skall kunna utbrytas till särskild förrättning.
Till ändringarna i förenklingssyfte hör slutligen, att man upphävt stadgandet om insändande till JK av dagboken över jorddelningsmål samt att man för vissa fall vid sammanläggning i samband med avstyckning eftergivit kravet på formlig ansökan om sammanläggningen.
Ändringarna i de materiella reglerna om ägoutbyte ha betingats främst av önskemålet att underlätta jordbrukets yttre rationalisering. Vad gäller tvångsägoutbyte har till en början det för sådant ägoutbyte i gränsrätningssyfte uppställda villkoret, att gränsen går i »bukter eller brytningar», eftergivits. Vidare har en ny art av tvångsägoutbyte införts. Förutsättningarna för denna äro att ägoutbytet berör jordbruksfastighet, att genom detsamma en bekvämare ägoanordning vinnes för jordbruksfastigheten och att ägoutbytet medför betydande fördel för jordbruksnäringen. Särbestämmelsen i FBL 6: 8 st. 1 om tvångsägoutbyte i syfte att bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med i lagrummet uppräknade planformer har överflyttats till JDL. Bestämmelsen har därigenom blivit tillämplig även på områden, som icke falla under FBL. Bland de planformer, som skola kunna ligga till grund för denna art av ägoutbyte, har upptagits byggnadsplan, antingen fråga är om sådan plan enligt nya byggnadslagen eller om äldre byggnadsplan. Hittills har möjligheten att ersätta bristande tilldelning av mark med gottgörelse i pengar be-
stämts av den s. k. 2 %-regeln. Denna har inneburit, att vederlag i pengar fått utgå, där skillnaden i uppskattningsinnehåll mellan de berörda ägorna uppgått till högst 2 % av uppskattningsinnehållet av fastighet eller för flera fastigheter samfällt område, varifrån ägovidd med det högre uppskattningsinnehållet varit avsedd att tagas. Denna 2 %-regel har nu utbytts mot en 5 %-regel av motsvarande innebörd. Då ägoutbytet berör samfälld mark, skall jämförelse dock göras mellan de till utbyte ifrågasatta ägornas skillnad å ena sidan och samtliga de fastigheter, som äga del i samfälligheten, å andra sidan. Avser ägoutbytet att främja överensstämmelse med plan enligt den förut omförmälda till jorddelningslagen överflyttade regeln, må byte av jord mot pengar ske inom en 25 %-gräns.1 Vad fortfarande gäller tvångsägoutbyte har till förmån för innehavare av begränsade sakrätter meddelats en generell föreskrift om nedsättning och fördelning av penningersättningen i likhet med vad som är föreskrivet vid expropriation. Denna föreskrift skall dock icke gälla, om samtliga innehavare av begränsade sakrätter medgiva, att nedsättningsförfarande icke behöver äga rum, eller det är uppenbart, att utbytet icke kan lända dylik innehavare till skada. — I fråga om frivilligt ägoutbyte skall icke längre såsom en förutsättning för ägoutbytet gälla att detta tillgodoser ändamålet att åstadkomma bättre ägoanordning. Istället har stadgats att ägoutbyte icke må komma till stånd, om en försämrad fastighetsindelning skulle följa därav eller ägoutbytet skulle försvåra fastighetsindelningens genomförande enligt ovannämnda planformer. Möjligheten att vid frivilligt ägoutbyte utgiva vederlag i pengar för underskott i tilldelning av mark har bestämts på det sättet, att en fastighet icke får minskas med mera än vad som motsvarar 10 % av dess uppskattningsinnehåll.
Den åt kommun lämnade rätten att besluta om dagtraktamente, reseersättning m. m. åt förut angivna valmän har föranlett viss ändring, förutom i JDL, jämväl i VL.
Straffrätt. Genom lag d. 20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten har förordnats att böter, om ej annat är föreskrivet, skola tillfalla kronan. Detsamma skall gälla viten, som utdömas på grund av myndighets föreläggande eller omedelbart på grund avlag eller författning. Lagen kommer att få praktisk betydelse främst i fråga om nytillkommande författningar. Vad angår viten som ådömas såsom straff avses icke blott sådana som utdömas på grund av lag, förordning eller annan av K. M:t utfärdad författning utan även sådana som utdömas på grund av föreskrifter utfärdade av annan myndighet än K. M:t (jfr. 6 § 1 mom. landshövdinginstruktionen). Lagen träder i kraft d. 1 jan. 1952.
Vissa ändringar ha vidtagits i strafflagen. Som en följdändring i samband med antagandet av religionsfrihetslagen har sålunda antagits lag om ändrad lydelse av SL 11: 8. Ändringen är närmast av redak-
tionell natur. Vidare har i samband med genomförandet av en ändring i civilförsvarslagen beslutats jämkning i SL 27: 14 (jfr nedan).
Processrätt. I en avslagen motion har behandlats frågan om nämnds medverkan i familjerättsmål vid rådhusrätterna. Detta spörsmål har tidigare berörts i denna tidskrift.1 Till stöd för avslaget har i huvudsak åberopats de synpunkter, som framförts i ett av styrelsen för Sveriges advokatsamfund i ärendet avgivet remissyttrande, sedermera intaget i TSA 1951 s. 80.
Genom ändringar i 60 och 193 §§ utsökningslagen ha införts nya regler för meddelande av underrättelse om sökt utmätning eller vräkning. Medan tidigare stadgades att sådan underrättelse, där den icke kunde delgivas på annat i lagen angivet sätt, skulle anslås å den söktes husdörr, har nu föreskrivits att underrättelsen i stället skall i slutet kuvert avlämnas i hans hemvist eller fästas å hans husdörr.
Associationsrätt. En ändring i aktiebolagslagen har beslutats även vid årets riksdag i det att i lagen infogats en ny paragraf, betecknad 173 a §, vilken öppnar möjlighet att ur aktiebolagsregistret avföra aktiebolag, som upphört med sin verksamhet men likväl fortfarande upptages i registret.
Genom ändringar i förordningarna angående Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungariket Sveriges stadshypotekskassa ha dessa kreditinstitutioners grundfonder höjts.
Immaterialrätt. Den senast år 1946 vidtagna, provisoriska förlängningen av skyddet för litterära och musikaliska verk (lex Strindberg), har genom ny lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk utsträckts att gälla intill utgången av år 1957.
Riksdagen har bifallit av K. M:t framlagda förslag till lagar om ändring i patentförordningen, varumärkeslagen och lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Ändringarna, vilka trätt i kraft d. 1 juli i år, innebära höjning av vissa av de enligt nämnda författningar utgående avgifterna. De hittillsvarande avgifterna ha nämligen visat sig otillräckliga för täckande av statsverkets kostnader för patent- och registreringsverket.
I februari 1951 avslutades en överenskommelse mellan Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) och Sverige angående förlängning av prioritetsfrister för ansökningar om patent, mönster och varumärken m. m. i syfte att skapa möjlighet till normala relationer på det industriella rättsskyddets område. För genomförande här i landet av överenskommelsen krävdes ny lagstiftning, till vilken förslag framlagts för riksdagen. Denna har godkänt överenskommelsen och antagit lag om förlängning i vissa fall av prioritetstid enligt patent-, mönsterskydds- och varumärkeslagstiftningen.
Näringsrätt m. m. 1861 års ordning för tandläkarekonstens utövning har ersatts med en lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten. De grundläggande reglerna om vem behörighet tillkommer ha avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i lagen d. 21 sept. 1915 om behörighet att utöva läkarkonsten. Leg. läkare skall liksom hittills äga behörighet att utöva tandläkarkonsten. Tanken att tandteknikernas behörighet skulle utvidgas har avvisats men i lagen ingår ett stadgande av innebörd att K. M:t äger förordna, att den som genomgått särskild tand- och munhygienisk utbildning (s. k. tandhygienist) skall äga rätt att i viss utsträckning arbeta i patients mun. Denna utbildning, som ännu ej kommit till stånd, är avsedd att vara en påbyggnad på tandsköterskeutbildningen. Enligt 1861 års ordning kunde endast böter ådömas den som obehörigen utförde vad som hör till tandläkarkonsten. Enligt behörighetslagen för tandläkare, vilken trätt i kraft d. 1 juli 1951, skall den, som utan att vara behörig utövar konsten mot ersättning, straffas med dagsböter; sker det yrkesmässigt skall vederbörande kunna dömas till fängelse i högst 1 år.
Vissa ändringar ha företagits i lagen d. 3 juni 1938 om rätt till jakt. Härav ha betingats ett par obetydliga ändringar i lagen d. 30 sept. 1904 om samäganderätt och i vapenförordningen d. 10 juni 1949. De nya reglerna i jaktlagstiftningen ha ersatt vissa hittills gällande bestämmelser, vilka befunnits mindre tillfredsställande.
Den kanske viktigaste förändringen rör jakten på öppna havet samt på sådana holmar, klippor och skär i havsbandet som ej höra till visst hemman. Hittills har gällt att den »bofasta kustbefolkningen» där fått fritt idka sådan jakt efter sjöfågel och säl som denna befolkning av ålder bedrivit. Vid sidan härav har jakt ej fått äga rum på berörda områden utan särskilt tillstånd av kronan. I praktiken har det visat sig förenat med svårigheter att avgöra vilka som skulle räknas till den bofasta kustbefolkningen. Främst i syfte att undanröja den sålunda rådande rättsosäkerheten för den enskilde har i stället för den tidigare bestämmelsen om fri jakträtt för den bofasta kustbefolkningen införts en regel, enligt vilken tillstånd av kronan alltid skall krävas för att jakt skall få utövas på de vattenområden, holmar, klippor och skär, om vilka här är fråga. Tillståndsprövningen skall i allmänhet ankomma på vederbörande länsstyrelse, men K. M:t har tillagts befogenhet att för begränsade områden förklara jakten fri för varje svensk medborgare. I propositionen angående lagändringarna har förutsatts att särskilda direktiv för länsstyrelsernas tillståndsgivning skola utfärdas av K. M:t. Om innehållet i dessa direktiv har anförts i propositionen att tillstånd i regel bör få lämnas endast till personer som äro fast bosatta i skärgårds- eller kusttrakterna och som därjämte för sin försörjning äro i väsentlig mån beroende av de för dessa trakter typiska inkomstkällorna eller ändock leva under i stort sett samma betingelser som fiskarbefolkningen. Därest så gott som hela befolkningen på en viss ö eller en viss plats utgöres av perso-
ner som sålunda skola anses jaktberättigade, bör länsstyrelsen kunna utan ansökan meddela generellt jakttillstånd för alla dem som äro mantalsskrivna på ön eller platsen i fråga.
Av övriga ändringar i jaktlagen äro de som röra jaktvårdsområde mest framträdande. I skärgård skall hädanefter jaktvårdsområde kunna bildas utan hinder av att det ej kommer att bestå av särskilda fastigheter eller utgöra ett sammanhängande område. Vidare ha delägarna i jaktvårdsområde enligt de nya reglerna möjlighet att i enklare former än hittills medgivits besluta om förlängning av tiden för jaktvårdsområdes bestånd. Genom ändringarna ha tillika införts vissa nya bestämmelser till skydd mot maktmissbruk från de beslutande organen inom jaktvårdsområde.
Skyldigheten att erlägga jaktvårdsavgift har utvidgats till att gälla i stort sett alla jägare, däribland även dem som jaga endast å egen mark. Föreskrifterna om jaktpass ha upphävts.
Åtskilliga ändringar ha slutligen vidtagits i bestämmelserna om älgavgifter. Bl. a. har älgavgiftens maximibelopp höjts från 50 till 100 kr.
En författning, som faller inom området för lagstiftningen rörande djursjukdomar, har tillkommit under vårsessionen, i det riksdagen, med viss ändring beträffande stadgandena om ikraftträdandet, antagit ett av K. M:t framlagt förslag till förordning med vissa bestämmelser till motverkande av svinsjukdomar. Förordningens bestämmelser innebära främst ett skydd för de beteckningar å svin, varigenom dessa förklaras fria från sjukdom eller angivas komma från frisk besättning.
Förvaltningsrätt. I sin till årets riksdag avgivna ämbetsberättelse har JO bl. a. lämnat en redogörelse för arrestlokalernas beskaffenhet. Redogörelsen giver vid handen att allvarliga missförhållanden råda på detta område. I två inom riksdagen väckta motioner har, under hänvisning till vad sålunda framkommit, hemställt som skyndsam utredning angående ändrade lagbestämmelser i ämnet. Första lagutskottet, som behandlat motionerna, hemställde att riksdagen måtte anhålla, att K. M:t ville taga under övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hölles i tillfredsställande skick. Denna hemställan bifölls av riksdagen.
JO:s redogörelse för arrestlokalernas beskaffenhet har vidare föranlett ett antal motionärer att påkalla lagregler rörande sättet för tillfälligt omhändertagande av sjuka personer samt av barn och ungdom. I sitt utlåtande i ämnet har första lagutskottet påpekat, att i ett flertal lagar bestämmelser förekomma enligt vilka ett tillfälligt omhändertagande under frihetsberövande former kunde äga rum av sjuka personer av olika slag även som av alkoholister samt av barn och ungdom. På det hela taget saknades emellertid — fortsatte utskottet — regler om i vilka lokaler de, som på detta sätt berövats friheten,
skulle förvaras. Ofta stode icke andra lokaler till buds än polisarrest. Åtskilliga omständigheter talade enligt utskottets mening för att frågan om sättet för tillfälligt omhändertagande av de avsedda personerna upptoges till närmare utredning. Utredningen borde begränsas till åtgärder, som befunnes möjliga att genomföra i nuvarande läge. I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen hos K. M:t om utredning och förslag rörande vilka lokaler som borde ifrågakomma för förvaring av tillfälligt omhändertagna sjuka personer, alkoholister samt barn och ungdom.
Riksdagen har lämnat samtycke till att K. M:t med stöd av 1 § st. 2 allmänna förfogandelagen förordnar, att 2—5 §§ samma lag skola äga tillämpning under tiden d. 1 juli 1951—d. 30 juni 1952. Riksdagen gjorde därvid — efter livlig debatt i första kammaren — det betydelsefulla uttalandet, att riksdagen även i nuvarande krisläge vidhöll sin tidigare uttalade anslutning till K. M:ts år 1949 deklarerade avsikt att framdeles — där så utan olägenhet kunde ske — underställa riksdagen frågor om införande av nya regleringar. Andra lagutskottet betonade emellertid i sitt av riksdagen härutinnan godkända utlåtande nr 26, att det stundom kunde vara av betydelse, att en reglering genomfördes utan förvarning, t. ex. för att hindra hamstring. I så fall borde riksdagen erhålla underrättelse i efterhand jämlikt § 56 RO. Vidare uttalade utskottet — under hänvisning till att förfogandelagen f. n. vore föremål för utredning — att det enligt utskottets mening vore av stor vikt, att reda och klarhet åstadkommes på förevarande område; tydliga riktlinjer borde utstakas för K. M:ts befogenheter i fråga om krispolitiken. Enligt utskottets uppfattning borde riksdagen i största möjliga utsträckning få göra sitt inflytande gällande på denna. I avbidan på resultatet av utredningen ansåge utskottet det lämpligt, att K. M:t, även då en tillämnad reglering skedde utan stöd av förfogandelagen, i viktigare fall inhämtade riksdagens mening. Riksdagens nu angivna ställningstagande innebar en motgång för K. M:t, som icke önskade någon vidare medverkan från riksdagens sida i fråga om införandet av nya regleringar.
Vissa ändringar ha genomförts i lagen d. 6 juni 1925 om polisväsendet i riket. Sålunda kan efter Konungens förordnande stad eller köping uppdelas i två eller flera polisdistrikt och må för kommun tillsättas polisnämnd oavsett huruvida kommunen bildar eget polisdistrikt eller består av två eller flera polisdistrikt. Ändringarna ha främst aktualiserats genom att staden Kiruna, vid genomförandet av den av årets riksdag beslutade om regleringen av landsfiskalsdistrikten, bör uppdelas i två landsfiskalsdistrikt, varav följer att staden också bör delas i två polisdistrikt.
Enligt beslut av 1950 års riksdag skola arméns repetitionsövningar anordnas i krigsförband. För att bereda möjlighet härtill ha vissa i värnpliktslagen tidigare angivna tidsfrister för repetitionsövningarnas fullgörande slopats. En fortsatt översyn av hithörande bestämmelser — aktualiserad genom en av K. M:t för år 1951 beslutad for-
cering av repetitionsövningarna — har medfört en komplettering av gällande bestämmelser rörande skyldighet att fullgöra dylika övningar. Riksdagen har sålunda antagit en lag om skyldighet för vissa värnpliktiga att fullgöra repetitions- och beredskapsövningar även som en lag med provisoriska bestämmelser, som innebära att värnpliktigt befäl skall fullgöra en befälsövning om tio dagar i anslutning till repetitionsövning. Riksdagen har vidare antagit förslag till vissa ändringar av värnpliktslagens bestämmelser angående de värnpliktigas tjänstgöring i vissa avseenden m. m.
I syfte att skapa den rättsliga grundvalen för en utbyggnad av skyddsrumsbeståndet med fullträffsäkra skyddsrum i den omfattning läget kan göra önskvärt ha vidtagits ändringar i civilförsvarslagen. Bl. a. ha införts bestämmelser, som möjliggöra anordnande av fullträffsäkra allmänna skyddsrum för hela civilbefolkningen inom särskilda större upptagningsområden. Byggandet av enskilda skyddsrum skall fortgå i huvudsak efter samma regler som hittills. Inom område med fullträffsäkert skyddsrum skall dock länsstyrelse kunna under vissa förutsättningar befria fastighetsägare från skyldighet att vid ny- eller ombyggnad inrätta enskilt skyddsrum. I stället skall fastighetsägaren åläggas att till kommunen såsom huvudman för fullträffskyddsrummet utgiva bidrag med belopp motsvarande kostnaden för ett enskilt skyddsrum i fastigheten (fastighetsägarbidrag). — I civilförsvarslagen har vidare den ändringen företagits att personal tillhörande viss tjänstegren skall, då riket är i krig, vara skyldig att, i anslutning till tjänstegrenen åvilande uppgifter, utöva jämväl sådan verksamhet för rikets försvar som eljest åvilar krigsmakten. Sådan personal tillhör under krig krigsmakten. I samband härmed har vidtagits sådan ändring i SL 27: 14 att sagda personal under krig i straffrättsligt hänseende jämställes med krigsman. Lagändringarna taga sikte allenast på personal tillhörande civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst. Med hänsyn till att denna personal bör kunna vid vissa tillfällen tagas i anspråk för försvarsåtgärder av militär natur, har det ansetts angeläget att bereda densamma sådan ställning, att den vid företagande av stridshandlingar kommer i åtnjutande av samma folkrättsliga förmåner som gälla för annan stridande personal. Erinras må att frågan hur polisväsendets personal skall förhålla sig gentemot fientlig krigsmakt redan tidigare reglerats genom lagen d. 17 dec. 1943 om polisens ställning i krig.
För att bereda bevakningspersonal vid anläggningar m. m., som skyddas enligt lagen d. 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., vidgade möjligheter att ingripa vid fullgörande av sin uppgift att hindra tillträde för obehöriga och verka för förhindrande av sabotage och spioneri samt försök eller förberedelse därtill, har genom ändringar i lagen tillagts sagda personal befogenhet att, enligt de närmare föreskrifter K. M:t utfärdar, i den omfattning som kräves för fullgörande av bevakningsuppgiften, företaga kroppsvisitation å personer som söka vinna tillträde till anläggning-
arna eller där uppehålla sig samt undersöka föremål som de medföra så ock på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhändertaga personer och av dem medförda föremål. Riksdagen har betonat vikten av att de tillämpningsföreskrifter K. M:t utfärdar erhålla sådan utformning att såvitt möjligt betryggande garantier skapas för att dessa befogenheter icke komma att missbrukas.
Social- och arbetsrätt. Lagen d. 26 juli 1947 om allmänna barnbidrag har kompletterats med en bestämmelse, enligt vilken allmänt barnbidrag, som ej lyfts före utgången av året näst efter det, under vilket bidraget förfallit till betalning, skall vara förverkat. Liknande preskriptionsbestämmelser finnas i folkpensionerings- och olycksfallsförsäkringslagarna.
I familjebidragsförordningen d. 29 mars 1946 ha vidtagits vissa ändringar, främst av innebörd att familjepenningen och vissa andra bidrag undergått en obetydlig höjning. Den tidigare gällande dyrortsgrupperingen såsom grundval för familjepenningen har definitivt slopats. Andra lagutskottet, som behandlade ärendet, uttalade att de nya beloppen enligt utskottets mening på sin höjd kunde anses ansluta sig till nuvarande prisläge; något utrymme för ytterligare prisstegring torde sålunda icke finnas. Detta oaktat ansåge sig utskottet kunna godtaga de av K. M:t föreslagna förhöjningarna men förutsatte därvid, att K. M:t ägnade frågan fortsatt uppmärksamhet. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
I lagen d. 29 juni 1946 om folkpensionering har vidtagits ett flertal ändringar, bl. a. den, att personer, som icke uppnå minst 1.200 kr. taxerad inkomst, skola vara befriade från erläggande av folkpensionsavgift. Övriga ändringar ha skett i syfte att möjliggöra tätare utbetalningar av de indextillägg, som enligt beslut av 1950 års riksdag skola utgå å folkpensionerna. Sålunda har beslutats att pensionspristalet — det tal som är avgörande för indextilläggens storlek och som enligt gällande lag skall fastställas endast en gång om året — i fortsättningen skall fastställas i varje kvartals första månad med giltighetstid för därpå närmast följande tre månader samt att indextilläggen utbetalas månadsvis samtidigt med folkpensionen i övrigt. Vidare skall gälla att indextilläggen lagtekniskt ej längre skola ha karktär av fristående tillägg utan att indexförhöjningen får utgöra del av vederbörande pensionsförmån.
I lagen d. 20 dec. 1940 om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus (sjukhuslagen) ha vidtagits ändringar, som innebära att landstingen och städerna utanför landsting åläggas huvudmannaskapet för vården av de kroniskt sjuka. Lagändringarna skola träda i kraft d. 1 jan. 1952. Vid behandlingen av den proposition, som låg till grund för förenämnda reform, ansåg sig andra lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 kunna konstatera, att sjukhuslagen vore i starkt behov av översyn. Då föredragande departementschefen, statsrådet Mossberg, i propositionen anmärkt, att han
hade för avsikt att tillkalla sakkunniga för en sådan översyn, hälsades detta av utskottet med tillfredsställelse.
Riksdagen har antagit en skogsförläggningslag, som från och med d. 1 jan. 1952 är avsedd att ersätta skogshärbärgeslagen d. 21 maj 1937 och flottledshärbärgeslagen d. 19 juni 1919.
Införandet av tre veckors semester har medfört att vissa ändringar vidtagits i lagen d. 29 juni 1945 om semester, varjämte lagen d. 29 juni 1946 om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete ersatts med en lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete, d. v. s. sådant arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Lagändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1951, vilket innebär att semestern under 1952 kommer att utgå med femton dagar och först 1953 med fulla 18 dagar. I samband med behandlingen av frågan om tre veckors semester beslöt riksdagen att hos K. M:t hemställa, att K. M:t ville utreda frågan om hänförandet av de s. k. beroende uppdragstagarna under semesterlagen och de övriga författningar, där så kunde vara påkallat. Sistnämnda spörsmål har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet även 1949 och 1950, men kravet på utredning avvisades då (jfr SvJT 1950 s. 922).
Lagen d. 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar har fått vidgat tillämpningsområde genom att såsom yrkessjukdom, omfattad av försäkringen, skall anses jämväl kronisk kadmiumförgiftning.
Från skattelagstiftningens område — vilket i allmänhet måst här lämnas å sido — må anmärkas, att riksdagen bifallit av K. M:t framlagt förslag om inrättande fr. o. m. d. 1 juli 1951 av en särskild riksskattenämnd. Nämnden skall verka för likformighet vid taxeringen genom att utfärda allmänna anvisningar till taxeringsmyndigheterna i beskattningsfrågor. Nämnden skall vidare tillhandagå landskamrerare och taxeringsintendenter med uttalanden i taxeringsfrågor, föra register över betydelsefulla rättsfall samt sammanställa och tillhandahålla annat material av betydelse för taxeringsarbetet. Särskild uppmärksamhet skall riksskattenämnden ägna taxeringskontrollen. Nämnden har vidare fått befogenhet att på begäran meddela skattskyldig bindande förhandsbesked i vissa taxeringsfrågor. Därigenom avses att tillgodose önskemålet att bereda skattskyldig möjlighet att före vidtagande av viss åtgärd få denna på ett bindande sätt skatterättsligt bedömd. För att besked skall kunna meddelas erfordras främst, att frågan är av synnerlig vikt för den skattskyldige. Meddelat förhandsbesked kan överklagas hos högsta instans i den ordinära skatteprocessen.
I anledning av väckta motioner har riksdagen vidare hemställt om utredning huru kraven på rättssäkerhet, effektivitet och snabbhet bäst skola tillgodoses vid avgörande av mål om varuskatt och liknande indirekta skatter. Utredningen bör även omfatta spörsmålen om förkortning av den preskriptionstid inom vilken staten kan fram-
ställa anspråk på dylik skatt ävensom om införande av regler om förhandsbesked i frågor rörande vissa indirekta skatter.
Krislagstiftning. I anslutning till att riksdagen behandlat K. M:ts proposition om förlängning av gällande hyresreglering till och med d. 30 sept. 1952, har riksdagen liksom senast under år 1950 (jfr SvJT 1950, s. 923) haft att upptaga motionsvis framförda yrkanden om obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Riksdagen har därvid kunnat hänvisa till att chefen för justitiedepartementet i mars 1951 tillkallat sakkunniga för vissa med hyresregleringen sammanhängande utredningsuppdrag samt till att dessa uppdrag inbegripit en undersökning av frågan om en reglering av bostadsmarknaden efter behovsprövning. Riksdagen har betonat önskvärdheten av att denna undersökning bedrives på skyndsammaste sätt.
Ytterligare ett antal lagar med tidsbegränsad giltighet ha prolongerats på ett år såsom lagen d. 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete, utlänningslagen, prisregleringslagen, valutalagen, lagarna om bankaktiebolags kassareserv och om bankaktiebolags inlåning samt den s. k. tyskmedelslagstiftningen (lagen d. 29 juni 1945 om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom m. fl. författningar). Clearinglagen har förlängts på två år.
Ulf Lundvik.1