Förenta Nationerna och kriminalstatistiken. Av de nio frågor som FN:s Sociala kommission för några år sedan anmodade generalsekreteraren i FN att undersöka uttogs tre till omedelbar behandling, nämligen frågorna om ungdomsbrottsligheten, om den villkorliga domen och om kriminalstatistiken. Man ansåg bl. a. att följande frågor borde anknytas till frågan om kriminalstatistiken:
    1) möjligheterna till internationella jämförelser inom kriminalstatistiken,
    2) frågan huru brottsindex bör uppgöras (avser närmast uppdagningsprocenten med beaktande av den faktiska brottsligheten; den faktiska brottsligheten lika med totalsumman av de uppdagade och de ouppdagade brotten eller brottslingarna av olika slag),
    3) brotten som kommit till polisens kännedom såsom den bästa källa för kriminalstatistiken med avseende på index.
    År 1947 sände FN ett frågeformulär till sina medlemsstater. Formuläret upptog vissa frågor som berörde kriminalstatistiken. Tidpunkten för frågeformulärets utsändande var icke väl vald, enär FN:s sociala kommission först i ett senare skede anmodade sekretariatet att företaga undersökningar om kriminalstatistiken. Dessutom voro de begärda uppgifterna icke tillräckligt detaljerade. De i formuläret upptagna frågorna besvarades av 35 medlemsstater. Uppgifter utbads ytterligare från tvenne stater som icke voro medlemmar av FN, näml. Finland och Italien. Detta skedde genom förmedling av International Law Association.
    Frågeformuläret omfattade tioårsperioden 1937—1946. Endast enstaka

 

länder kunde uppvisa en statistik av detta slag för hela den nämnda perioden. De olika länderna anmodades att insända uppgifter i första hand a) om brotten fördelade på brottsgrupper (icke de olikartade brotten, vilket ur kriminalstatistisk synpunkt är fel) och b) om kön, ålder och tidigare straff. Förfrågningen kan anses ha misslyckats.
    D. 23 juli 1949 anhöll ECOSOC (NF:s ledande organ närmast ovan den sociala kommissionen) att FN:s generalsekreterare skulle sammankalla en grupp internationellt kända experter, högst sju, som borde väljas så, att gruppen med hänsyn till sin uppgift som rådgivande organ skulle få en internationell sammansättning. De sakkunniga skulle dessutom gå generalsekreteraren och den sociala kommissionen tillhanda med råd, definitioner och program i anslutning till a) brottsprofylax och problem som berörde de brottsligas behandling, b) annan internationell verksamhet på detta område. En av de sakkunniga skulle fungera som konsultant och i denna egenskap på förhand tillrättalägga det behövliga materialet.
    Till sakkunniga utsågs M. Marc Ancel, medlem av Cour d'Appel i Paris, huvudredaktör för Revue de science criminelle et de droit pénal comparé och för Revue internationale de droit comparé, Mr Ronald H. Beattie, statistisk konsultant vid Department of Correction, Sacramento, Kalifornien, Miss Margery Fry, vicepresident i Howard League for Penal Reform, London, Mr B. S. Haikerwal, medlem i kommissionen för brottslighetens bekämpande, Indien, dr Thorsten Sellin, prof. vid Pennsylvania-universitetet och generalsekreterare vid Internationella straffrätts- och fångvårdskommissionen, dr Sebastian Soler, f. d. prof. i straffrätt vid universitetet i Cordoba, Argentina, och undertecknad, som därjämte fick i uppdrag att vara konsultant för de sakkunniga.
    De preliminära förhandlingarna ägde rum vid den andra internationella kriminologkongressen i Paris under sistlidne september månad mellan prof. Sellin, dr Edward Galway i FN:s tjänst och mig. Det framgick att jag i egenskap av konsultant hade att utarbeta tre olika utkast, som skulle läggas till grund för diskussionerna.
    Mitt första referat anlade allmänna teoretiska synpunkter på kriminalstatistiken med beaktande av den faktiska kriminaliteten (Working Paper on general theoretical viewpoints in criminal statistics regarding real criminality), det andra utkastet upptog en överblick av de hittills kända internationella jämförelser inom kriminalstatistiken (Survey of previous international comparison in criminal statistics), den tredje utgjorde en överblick av gängse praxis inom kriminalstatistiken (Survey of current practice in criminal statistics). Sammanlagt 74 s. Förhandlingarna ägde rum i Lake Success och New York d. 11—15 dec. 1950.
    Alla sakkunniga utom Mr B. S. Haikerwal från Indien hade infunnit sig. Från FN-sekretariatets sida deltogo i förhandlingarna vicedirektören i departementet för social verksamhet A. Delierneux, chefen för sektionen för socialt försvar P. Amor och dr Bengt Helger från FN:s statistiska byrå samt yttermera Mme Grinberg-Vinaver och Mr Arvid Pardo.
    Mötet öppnades av Delierneux i egenskap av representant för FN:s bitr. generalsekreterare M. Laugier. Till ordf. utsågs Miss Fry och till rapportör

 

Ancel. Experterna delade upp sig på två undergrupper, av vilka den ena (Beattie, Sellin och Verkko) behandlade frågan om kriminalstatistiken medan den andra (Miss Fry, Ancel och Soler) handlade frågan om villkorlig dom och åtgärder i samband med denna samt frågor om anhållande av fullvuxen person före domen. Sitt förslag till uttalande för sakkunniggruppen framlade den kriminalstatistiska underkommittén genom sin rapportör Sellin.

 

    Med avseende på den kriminalstatistik som borde fås till stånd ville expertgruppen fästa uppmärksamheten vid tre olika grenar av kriminalstatistiken:
    1) en statistik, som kan användas till mätning av kriminalfallens frekvens och utvecklingsriktning inom ett visst jurisdiktionsområde (brott som kommit till polisens eller i vissa fall till domstolsmyndigheternas kännedom),
    2) en statistik, som upptar antalet och de olika typer av brottslingar som ställts inför domstolarna (personer som vid domstolarna åtalats eller sakfällts för olika brott), samt
    3) en statistik, som förekommer i olika länder och som visar behandlingssättet eller straffet för de brottsliga (personer som för olika brott intagits i straffanstalterna för att avtjäna sitt straff).
    Den allmänna uppfattningen bland de sakkunniga är, att om en mätning av kriminaliteten skall bli möjlig, böra uppgifterna insamlas i det skede då brottet blir känt för de undersökande myndigheterna. Dessa myndigheter äro i en del länder polismyndigheterna, i andra åter domstolarna. Ifrågavarande uppgifter kunna endast med avseende på några få brott användas vid internationell jämförelse. För denskull rekommenderades insamling av uppgifter i första hand om brott för tre huvudgrupper, brott mot liv (criminal homicide), misshandel som medfört svår kroppsskada (aggravated assault) och tjuvnadsbrott, även sådana som innebära våld (robbery or burglary). Dessa begrepp och indelningar skulle preciseras först sedan FN hade vidare undersökt problemet.
    Statistik över åtalade personer skulle också uppgöras. Med beaktande av de härmed förenade praktiska svårigheterna borde personuppgifterna begränsas till att omfatta enbart ålder och kön, och i fråga om ålder blott tvenne grupper, fullvuxna och unga.
    Dessutom förordades insamling och publicering av uppgifter om dömda förbrytare, uppgifter som skulle uppta straffets art, döds- och kroppsstraff, böter, berövande av frihet, uppskjutna domar till vilka också de villkorliga skulle hänföras och en särskild kategori för andra bestämmelser av olika art.
    Den standard-klassificering av brotten som skulle läggas till grund för insamlingen av uppgifterna om de sakfällda brottslingarna bordeicke få omfatta mera än femton sådana brott, som ge den klarast möjliga bild av de grövsta och allmännaste formerna för brottslig verksamhet. Också förseelser i uppförandet, vilka mål i vissa länder

 

handläggas av administrativa myndigheter och icke av domstolarna (lösdriveri o. s. v.) borde beaktas.
    I egenskap av konsultant fick undertecknad i uppdrag att utarbeta ett primärt utkast till standard-klassificering.
    Enär flera länder totalt sakna kriminalstatistik och denna statistik i en del andra länder är mycket bristfällig, rekommenderades olika utvägar till förbättring av situationen. Ett medel vore att FN skulle publicera en översikt av den befintliga kriminalstatistiken. Härigenom skulle strukturen och innehållet i de olika ländernas statistik klarläggas. Ett annat medel vore teknisk rådgivning eller hjälp åt länder med bristfällig statistik. Ännu viktigare skulle det vara, att FN:s sekretariat med hjälp av ovannämnda översikt och med biträde av konsultanten eller konsultanterna skulle utge en handbok som borde innehålla minimifordringarna för uppställandet av statistik, analys och framställning av processförfarandet i de olika instanserna. Denna statistik borde omfatta såväl brott som brottslingar.
    De sakkunniga godkände underkommitténs framställning.

Veli Verkko.