Erik af Hällström †. Erik af Hällström, professor i civilrätt vid Helsingfors Universitet, har oförmodat avlidit i en ålder av endast 54 år.Med honom bortgick en av förgrundsgestalterna bland Finlandsjurister. Men budskapet om hans frånfälle är ägnat att väcka förstämning i vida juristkretsar också i det övriga Norden. Erik af Hällström var nämligen en av de främsta förespråkarna för nordiskt samarbete på rättens område. Både som vetenskapsman, lärare och ledare såg han städse i tanken på nordisk rättsenhet en av sina ledstjärnor. Och talrika personliga vänskapsband förenade honom med jurister i Sverige, Norge och Danmark.
    Det är icke lätt att med några ord teckna Erik af Hällströms livsgärning. Efter det han blivit juriskandidat år 1924 och vice häradshövding år 1927 arbetade han till en början såsom advokat och domare för att senare ägna sig helt åt vetenskapsmannens och den akademiska lärarens kall. År 1931, då han disputerade med en doktorsavhandling »Om villfarelse såsom divergens mellan vilja och förklaring», betecknar vändpunkten. Kort därpå blev han vid Helsingfors Universitet docent i civilrätt, år 1934 adjunkt i allmän lagfarenhet och civilrätt samt ännu samma år t. f. professor i Finlands civilrätt. Åren 1936—1940 verkade han såsom t. f. professor i privaträtt med allmän rättslära vid Åbo Akademi och samtidigt såsom t. f. pro-

 

fessor i handelsrätt vid den till Åbo Akademi anslutna handelshögskolan. Den svenskspråkiga professuren i civilrätt vid Helsingfors Universitet erhöll han slutligen år 1940 och på denna post kvarstod han till sin död.
    Erik af Hällströms vetenskapliga produktion rörde sig främst på obligationsrättens område. Förutom doktorsavhandlingen må här nämnas »Formkravet vid fastighetsöverlåtelse» år 1932 samt »Verkan av ägareförbehåll på rättsförhållandet mellan säljaren och köparen» år 1942 även som ett stort antal kortare eller längre tidskriftsuppsatser. I Finland var han en av företrädarna för den skandinaviska rättsvetenskapliga forskningsmetoden. Hans ambitioner sträckte sig vida utöver de arbeten, som det förunnades honom att slutföra, men lärargärningen och ett efter hand växande antal allmänna uppdrag krävde av honom för mycket för att lämna kvar nödig tid för koncentration på rent vetenskapliga uppgifter.

    Såsom lärare var Erik af Hällström mycket omtyckt av sina elever, vilka påtagligen senterade hans av frodig humor kryddade framställningssätt. Men lika fäst var han å sin sida vid eleverna, i vilkas krets han trivdes väl och sågs ofta. Hans positiva inställning till den akademiska ungdomen och dess strävanden förde honom också till posten såsom inspektor för Åbo Nation vid Helsingfors Universitet.
    Erik af Hällström var emellertid mycket mera än vetenskapsman och akademisk lärare. Fråga är om icke tyngdpunkten av hans verksamhet låg på ett annat plan. I en tid, som utmärkes av specialisering på allt trängre och trängre arbetsuppgifter, var han en av de få som utan att sky egna mödor var beredd att ställa sin arbetskraft, sina insikter och sin aldrig slappnande entusiasm till det allmännas förfogande, alltid utan tanke på egen fördel. Dels bland Finlands jurister, dels inom den svenskspråkiga befolkningen i Finland blev han därigenom en förgrundsfigur, en samlande person, på vilken det ena uppdraget efter det andra lades men som det oaktat syntes äga tid och krafter för dem alla. Av intresse för denna tidskrifts läsare är främst ordförandeposten i Juridiska Föreningen i Finland, vilken han beklädde från år 1941 till sin bortgång. Det var vördnadsvärda traditioner från Wredes, Grotenfelts och Granfelts ordförandeskap, som han på denna post hade att förvalta och som han förvaltade väl. Vad Juridiska Föreningen i Finland under det senaste decenniet varit, är främst ett verk av dess nu bortgångne ordförande. Vid möten och samkväm var han den centrala personen, som ägde samma förmåga att liva och entusiasmera vare sig fråga var om föreningens äldre medlemmar eller om de yngsta juristårgångarna. Av stor betydelse för föreningens verksamhet var säkert den omständigheten att han genom sin anknytning till den juridiska fakulteten och genom sin goda kontakt med den akademiska ungdomen förmådde draga också de yngrejuristerna med i föreningens verksamhet. Ofta var han själv föredragshållare eller referent. Sedan år 1947 var han huvudredaktör för föreningens tidskrift.

 

Erik af Hällström var också medlem i den finska lokalstyrelsen för de nordiska juristmötena. I dessa juristmöten och i förbindelserna mellan jurister från de skilda nordiska staterna såg han en av de viktigaste formerna för bevarandet av Finlands nordiska och västerländska rättsordning och samhällsskick.
    Man kan om Erik af Hällström säga att han i sin verksamhet var uppfylld av ett stort patos. Som få ägde han förmåga att entusiasmeras och att entusiasmera andra för den arbetsuppgift, för vilken han gick in. Genom sina medryckande och säregna egenskaper, genomsitt av humor kryddade framställningssätt, som ofta ledde honom till medvetet radikala formuleringar, genom sin ljusa livssyn och sin värme och entusiasm var han en i många avseenden ovanlig personlighet. Det tomrum, som han lämnar efter sig, är icke lätt att fylla.

Gunnar Palmgren.