STRAFFETS VARA ELLER ICKE VARA.
Föreläsning vid doktorspromotionen i Lunds Domkyrka d. 31 maj 1951, då HANS MAJESTÄT KONUNGEN av Filosofiska Fakultetens Promotor mottog en ny lager.
AV
PROFESSOR KARL OLIVECRONA.
Eders Majestät,
I mänsklighetens historia är straffet en urgammal institution, och vi känna intet samhälle på någorlunda framskridet stadium utan en straffrätt.
Det är icke någon ringa omfattning den moderna statens straffande verksamhet har. År 1947 avdömdes i Sverige drygt 180,000 brott och förseelser av alla slag. Bland dessa voro omkring 60,000 strafflagsbrott, därav dock två tredjedelar fylleri och förargelseväckande beteende. Antalet personer, som drabbades av straffrättslig påföljd, inkl. villkorlig dom, var 155,000. I det vida övervägande antalet fall, närmare bestämt i 93 % av fallen, blev det endast böter. Frihetsstraff ådömdes 4,200 personer.
Antalet fall av straffrättslig påföljd är sålunda mycket betydande. Vi veta ju också alla, hurusom straffbestämmelser ständigt infogas i nya lagar och författningar för att tillförsäkra dem efterföljd.
Straffet kan alltså synas vara en självklar nödvändighet. Likväl finns det i nutiden betydande tankeriktningar, enligt vilka användningen av straff principiellt utdömes. I själva verket domineras den nutida straffrättsläran av en teori, som, om dess konsekvenser dragas ut, pekar mot en successiv avveckling av straffet och dess ersättande med andra, som man menar, effektivare metoder för brottslighetens bekämpande.
Till grund för denna teori ligga väsentligen tvenne, nära sammanhängande tankar. Den ena av dessa innefattar ett avböjande av vedergällningsidén.
Allt utövande av vedergällning framstår såsom både oförnuftigt och moraliskt förkastligt, emedan det innebär, att man tillfogar en människa ett lidande på grund av vrede och hämndbegär, icke för att ett socialt ändamål skall uppnås. Vedergällningen är självändamål.
Det finns en stark tendens att identifiera straff och vedergällning. Straffet fattas såsom till sitt väsen utgörande vedergällning. I så fall riktar sig tydligen kritiken mot vedergällningsidén ytterst mot straffet självt.
I motsats mot den, som det säges, på vedergällningsidén grundade straffrätten hävdas att straffrätten bör vara bestämd av sociala ändamål. Man ställer alltså mot varandra vedergällningsstraffrätten och ändamålsstraffrätten.
Den andra huvudtanken innefattar, att det är helt andra förhållanden än rädsla för straffet som föranleda att vanliga hyggliga människor icke stjäla, mörda, bedraga, förfalska o. s. v. Kriminaliteten har väsentligen sin rot i brottslingarnas konstitutionella egenskaper eller i sociala missförhållanden, menar man. Det ändamål som man kan fullfölja genom straffrätten blir därför framför allt att utöva en sådan inverkan på den enskilde brottslingen, att nya brott från hans sida om möjligt förebyggas. Han bör återanpassas till samhället eller, om detta icke går, i nödfall oskadliggöras.
Huvudsyftet med de straffrättsliga påföljderna blir därför vad som kallas individualprevention, alltså förebyggande av att samma individ begår nya brott. Behovet av att avhålla folk i allmänhet från brott, den s. k. allmänpreventionen, erhåller ringa eller intet beaktande.
De åtgärder, som vidtagas i anledning av brottet, skola avpassas efter vad som kräves med hänsyn till brottslingens person. Hans samhällsfarlighet skall motverkas genom den behandling som kan anses påkallad.
Ett sammanfattande slagord är att reaktionen skall rikta sig mot brottslingen, ej mot brottet. Brottet blir endast ett symptom på ett samhällsfarligt sinnelag.
Föreställningen att det skall finnas en proportion mellan brott och straff antages ha sin grund i vedergällningstanken. I och med att denna uppges, säges därför straffmätningen hänga i luften. En svensk straffrättslärare har nyligen betecknat kravet på ett rättvist förhållande mellan brott och straff som skadligt, emedan det är till hinder för en ändamålsenlig anordning av brottspåföljderna.
Skuldtanken upplöses. Allt handlande är orsaksbestämt. Förstår man till fullo de omständigheter, som lett fram till brottet, blir den moraliska indignationen omöjlig. Man kan överhuvudtaget icke rikta någon förebråelse mot brottslingen. Att förstå allt är att förlåta allt. Brottslingen bör därför icke stämplas som mindervärdig utan blott underkastas den behandling som är erforderlig. En utländsk straffrättsman har dragit ut konsekvensen ända därhän, att den ledande synpunkten bör vara att brottslingen har rätt att erhålla en effektiv behandling. Det hävdas, att behandlingen bör vara etiskt indifferent såtillvida, att den icke uttrycker något fördömande av brottslingen.
Den individualpreventiva riktningen har utövat ett mycket stort inflytande på strafflagstiftningen under den gångna hälften av 1900 talet. Vid sekelskiftet hade domaren endast att utmäta straffet, när brottet blivit ådagalagt. Nu finns i många fall den villkorliga domen att tillgå; den användes nära nog lika ofta som dom på frihetsstraff. I de allvarligare fallen har domaren vidare ofta att välja mellan
straff och s. k. skyddsåtgärd; till skyddsåtgärderna i vidsträckt mening kan man räkna icke blott förvaring och internering i säkerhetsanstalt utan även ungdomsfängelse och vård å sinnessjukhus av kriminella. Slutligen ha åklagare vidsträckt möjlighet att eftergiva åtal beträffande lagöverträdare mellan 15 och 18 år, varvid principiellt någon skyddsåtgärd skall anordnas. Tillsammans förekomma nämnda alternativ till straffet i omkring 20 % flera fall än frihetsstraffet.
Verkställigheten av frihetsstraff har genom 1945 års lagstiftning mildrats. Principen är att straffet icke skall innefatta något annat lidande än det som består i förlusten av friheten.
Straffsystemet präglas starkt av tanken att man icke får tillskriva brottslingen någon skuld och icke ge de straffrättsliga reaktionerna någon vedergällningskaraktär. Själva beteckningen straff undvikes i stor utsträckning. Man talar i stället gärna om kriminalvård; fångarna bli interner. Det föreslås att den tilltänkta straffbalken skall kallas skyddsbalk.
Principen om en proportion mellan brott och påföljd har genombrutits på viktiga punkter. Av tvenne ynglingar, som begått någorlunda likartade stölder, får kanske den ene straffarbete 4—6 månader medan den andre dömes till ungdomsfängelse, vilket betyder en internering på minst ett år, möjligen mera.
Dock har proportionsprincipen trots allt visat en stor livskraft. På ett område, nämligen i fråga om böterna, har den t. o. m. särskilt betonats genom införande av dagsbotssystemet. I realiteten gör sig också kravet på en proportion gällande vid bestämmande av tiden för skyddsåtgärd och vid domstolarnas val mellan skyddsåtgärd och straff.
Från individualpreventiv synpunkt förklaras proportionsprincipens kvardröjande som en eftergift åt den rådande åskådningen. Det förmenas att vedergällningstanken är levande bland allmänheten och att man måste taga hänsyn därtill. Härigenom hindras man att fritt bestämma påföljderna efter vad som vore det riktiga för att ge brottslingen den mest effektiva behandlingen. Det framhålles emellertid även att proportionsprincipen främjar rättssäkerheten.
Verkningarna av den individualpreventivt inspirerade lagstiftningen kunna ännu icke överblickas. Viktigast är, vilka följder den haft för laglydnaden. Här måste framhållas det faktum, att kriminaliteten undergått en betydande ökning under senare år. Före det sista kriget voro vanligen omkring 1,800 personer intagna i fångvårdsanstalter av olika slag. F. n. är siffran ungefär 2,600. Det har alltså ägt rum en ökning med omkring 45 %, detta trots den vidgade användningen av villkorlig dom och villkorlig frigivning. En viktig omständighet är, att ungdomsbrottsligheten ökat betänkligt. Detta har utslagsgivande betydelse för statistiken, emedan brottsligheten, åtminstone
i nuvarande läge, framför allt tillhör ungdomen och den lägre medelåldern. Av de c:a 1,400 personer, som f. n. undergå frihetsstraff, äro endast omkring 65 över 50 år.
Givetvis är det ett ytterst komplicerat problem att utreda alla orsaker till stegringen i kriminaliteten. Säkert är emellertid, att det icke finns något grundlag för att antaga, att de individualpreventiva reformerna medfört någon förbättring av laglydnaden. Det mesta som härvid överhuvudtaget påstås är att stegringen bör tillskrivas andra orsaker än ändringarna i strafflagstiftningen, såsom krigets följdverkningar, ökningen i antalet bilar o. s. v. Att den helt skulle bero på sådana orsaker är dock föga sannolikt.
I alla händelser är det viktigt att besinna sig över grundtankarna i individualpreventionsteorien. Först är att uppställa den frågan om det är riktigt att identifiera straff och vedergällning. Det är sant, att all vedergällning är meningslös. Vad som skett kan icke göras ogjort, allra minst genom ett nytt lidande. Men är straffet verkligen till sitt väsen vedergällning?
Om vedergällning skall kunna sägas föreligga, måste motivet för att man tillfogar en människa ett lidande vara vrede och hämndbegär. Då finns intet förnuftigt ändamål för åtgärden. Men när man straffar för att vinna ett visst mål och straffet bestämmes uteslutande med hänsyn därtill, är situationen en helt annan. Då föreligger icke någon vedergällning. Det är viktigt att här hålla begreppen isär.
Ett exempel från barnets värld kan belysa skillnaden. Antag att ett barn, som uppfostras i frihet, brukar roa sig med att riva ner böckerna från hyllan, så att fadern gång efter annan måste ställa dem tillrätta igen. Han kanske gör detta tålmodigt i tanke att han inte skall ådraga barnet några skadliga hämningar, som kunna grundlägga ödesdigra komplex. Men en dag, när han är trött och nervös, rinner sinnet på honom, handen flyger ut och barnet träffas av en ordentlig örfil. Detta är vedergällning. Någon uppfostrande funktion har örfilen icke. Den endast orsakar oro i barnets sinne och skadar stämningen inom familjen. Men låtom oss i stället tänka oss en far, som går tillväga på ett annat sätt. När barnet första gången river ner en bok, ger han det vänligt men bestämt en knäpp på handen och säger: »Inte röra böckerna!» Behandlingen upprepas så snart barnet ger sig på böckerna. Sker detta konsekvent, återger barnet snart självt orden: »Inte röra böckerna!» Ett handlingsmönster är grundlagt. Böckerna få vara i fred, och ett friktionsmoment inom familjen har undanröjts. Här föreligger inte ett spår av vedergällning utan en klok uppfostringsåtgärd.
Hur är det nu med straffet? I normala fall är domaren ingalunda bestämd av vedergällningsbegär och ej heller ett redskap för något vedergällningsbegär hos allmänheten. Han är helt enkelt inriktad på att samvetsgrant och lidelsefritt tillämpa lagen på fallet. Det råder
en lugn och sval atmosfär i domstolen, fjärran från vrede och hämndbegär. Vid lagstiftningen åter går det till så, att straff stadgas i syfte att undertrycka en viss handlingstyp eller att få fram ett önskvärt handlingssätt. Man vill alltså åstadkomma ett visst beteende hos samhällsmedlemmarna genom att konsekvent förbinda motsatt beteende med straffpåföljden.
Men härav framgår, att identifieringen av straff och vedergällning är förfelad. Helt oberoende av individualpreventionsteorien och dess inflytande är den nyare straffrätten åtminstone i allt väsentligt en ändamålsstraffrätt. Det ändamål som fullföljes är, trots allt tal om individualprevention, att avhålla samhällsmedlemmarna i allmänhet från att begå de gärningar som stämplats såsom brott.
Därmed komma vi till den andra grundtanken i individualpreventionsteorien, den att straffets allmänpreventiva betydelse skulle vara av underordnad vikt. Hur förhåller det sig då med detta?
Till en början är det utan vidare klart, att bötesstraffen, som utgöra över 90 % av samtliga straff, ha en allmänpreventiv funktion. Ingen tvivlar väl t. ex. på att man måste ha bötesstraff för trafikförseelser; det räcker icke med övertalning för att förmå folk att någorlunda iakttaga trafikreglerna. Hela det individualpreventiva resonemanget hänför sig väsentligen till den centrala brottsligheten, d. v. s. till de i strafflagen angivna stora brottstyperna mord och dråp, misshandel, rån, stöld, bedrägeri m. m.
För att få ett grepp om strafflagens betydelse på detta område måste man tänka sig in i den situation som skulle föreligga, därest strafflagen upphörde att fungera. Förstå vi inte alla ungefär vad som då skulle inträffa? Hur vore överhuvudtaget ett ordnat samhällsliv möjligt, om vem som helst utan att riskera någon påföljd kunde gå in i en butik och ta för sig vad han ville ha, kasta ut en svagare person från hans våning för att själv ta den i besittning o. s. v.?
Man anställer inga experiment för att utröna sådana saker. Det behövs inte heller. Men säregna omständigheter ha en och annan gång föranlett att man fått åtminstone en glimt av förhållandena i ett samhälle, där strafflagen för ett ögonblick satts ur funktion. I staden Boston, som då hade 700,000 invånare, gingo de meniga polismännen i strejk i september 1919 på grund av en lönekonflikt. Myndigheterna hade inte gjort sig beredda att möta situationen. Så gott som omedelbart vidtogo butiksplundringar i betydande omfattning. Först kastade man sig över tobaksaffärer, så vinaffärer och matvaruaffärer. Personer trängde in i herrekiperingar och klädde om sig. Rån skedde på öppen gata. Ordningen kunde återställas först efter betydande uppbåd av militär. Ett annat exempel är förhållandena i Köpenhamn under de sju månader vid slutet av andra världskriget, då staden var utan polis, vilket dock ingalunda betydde att all ordningsmakt var avkopplad. Brottsligheten utvisade, som man kunde vänta, en brantstigande kurva. Siffran för rån blev t. ex. snart 10-dubblad för att så småningom 20-dubblas.
Behovet av allmänprevention är i själva verket så starkt, att det oemotståndligt gör sig gällande trots alla teorier. Inom den individualpreventiva riktningen brukar emellertid framhållas, att skyddsåtgärderna äro lika mycket fruktade som straffet eller t. o. m. mer. Därför skulle allmänpreventionen utan vidare tillgodoses när man anordnar lämpliga skyddsåtgärder.
Härvid förbises dock, att den från allt moraliskt ogillande frigjorda behandlingen av brottslingen icke kan vara ägnad att inskärpa idén att brottet är något orätt. Dylik behandling kan därför verka allmänpreventivt endast genom den fruktan den inspirerar. Men det är väl känt, att man här icke kommer långt blott genom att injaga fruktan.
Strafflagen verkar förnämligast genom att inprägla idén om det orätta i brottet. Därför är det av största vikt att sambandet mellan brottet och straffet betonas och att straffdomen ger uttryck åt ett ogillande av handlingen.
Det är sant, att den moraliska indignationen mot människan mildras ju mer man ser orsakssammanhanget bakom hennes handlingar. Men detta hindrar på intet sätt att gärningen kraftfullt betecknas som förkastlig. Domstolarnas uppgift i brottmål är ingalunda att fördöma människor. Den är fastmer att bedöma deras gärningar med strafflagen såsom måttstock. Av naturliga skäl kunna domstolarna icke tränga särskilt djupt i förståelsen av de människor som stå inför dem. Men vad de kunna och måste göra är att åstadkomma det lagenliga förknippandet av straffet med brottet.
Utan att veta det motarbetar man systematiskt strafflagens funktion, när man söker lossa sambandet mellan brott och straff och avskaffa eller utsudda straffbegreppet. Försvinner idén om straff, kan icke heller idén om att somliga handlingar äro brottsliga hållas levande.
Emellertid kan ej straffet tjäna till att inprägla idén om det orätta i brottet utan att det självt framstår såsom rättvist. För att detta skall bli fallet kräves dock en proportion mellan brottet och straffet. Grundsatsen om en dylik proportion är ingalunda nödvändigt baserad på vedergällningsidén. Den hör ovillkorligen med till en straffrätt som bestämmes av ändamålet att påverka samhällsmedlemmarnas beteende. Straffets svårhet är den tyngd som måste läggas i vågskålen för att motverka de brottsliga tendenserna. Föreställningarna om vilket straff som är det rättvisa för det ena och andra brottet hänga djupast ihop med en instinktiv uppfattning om vad som är erforderligt härvidlag.
Proportionsprincipens sega fortlevnad är alltså icke att förklara som beroende på en eftergift åt en föråldrad åskådning bland allmänheten. Principen i fråga är väsentlig för straffet såsom sådant; och straffet är, såvitt man nu kan bedöma, ett permanent led i samhällsorganisationen.