OLOF KINBERG. Behandling av alkoholbrottslingar. Sthm. Nord. Bokh. 1949. 61 s. Kr. 3.25.

 

    Redan i sitt program för den svenska strafflagsreformen uppställde THYRÉN kravet på särskilda behandlingsformer beträffande lagöverträdare, vilkas brottslighet sammanhänger med ett mera varaktigt bruk av alkohol. Hithörande spörsmål äro alltjämt otillfredsställande lösta inom vår kriminalvård, och man kan nog påstå att reformkraven på denna punkt blivit mera styvmoderligt behandlade än vad som är rimligt med hänsyn till frågans stora praktiska betydelse.
    Det måste därför väcka synnerligt intresse när vår främste kännare på detta område, prof. Kinberg, i föreliggande skrift framlägger sin syn på alkoholbrottslighetens kriminalpolitiska sida. I tidigare skrifter har han behandlat vissa speciella frågor på samma område ävensom alkoholismen ur medicinska och sociala synpunkter. Under begreppet alkoholbrottslingar inbegriper förf. olika grupper av brottslingar, för vilka är gemensamt att någon grad av kausalsamband finnes mellan deras alkoholförtäring och brott. Givetvis är det här ej frågan om att utan åtskillnad

 

¹ Mest svårbedŏmt är kanske ett tredje huvudproblem av mera allmän karaktär, som Schmidt inte har tagit upp, nämligen under vilka förutsättningar regeln får anses vara satt ur kraft genom avtal eller i rättegång (jfr CONRADI S. 357—358, 362). Endast en fråga skall något beröras. Enligt min mening är det viktigt, att en kollektivavtalsbunden enskild part känner (eller borde känna) till vilka konsekvenser i skadeståndshänseende som följer av hans handlande mot avtalet; åberopar man mot honom att 200-kronorsregeln genom tyst överenskommelse mellan kollektivavtalskontrahenterna satts ur kraft, bör han alltså ha haft någon möjlighet att uppfatta en sådan förutsättning. I ett av CONRADI (s. 358) åberopat rättsfall, ADD 44:4, ansågs en enskild arbetsgivare inte bunden av en tolkning i strid mot kollektivavtalets ordalydelse, förrän han fått kännedom om (d. v. s. uppfattat) att kollektivavtalskontrahenterna var ense om denna tolkning. Denna dom talar för min ovan angivna uppfattning, inte som CONRADI synes mena, mot. Det förefaller för övrigt som om CONRADI skulle vara benägen att gå väl långt i att tolka in en tyst disposition i kollektivavtalen att 200-kronorsregeln inte skall vara tillämplig (jfr hans uttalanden s. 362). 

diskutera behandlingen av denna vida grupp av lagöverträdare. Tvärtom göres en omsorgsfull analys av de olika huvudtyper av missanpassningsfenomen, som här förekomma, ur etiologiska och terapeutiska synpunkter. Förf:s framställning visar huru heterogent det klientel är sammansatt, som kommer i konflikt med myndigheterna genom exempelvis rattfylleri och fylleri på allmän plats, och huru föga rationella de straffrättsliga reaktionerna i gällande rätt te sig för dessa personer.
    Kinberg behandlar sitt ämne både de lege lata och de lege ferenda. I det förra avseendet visar han upp att lagen om villkorlig dom, rätt utnyttjad, lämnar domstolarna stora möjligheter att använda alkoholistvård, när sådan vård skulle visa sig rationellare än andra åtgärder. I de grövre fall då lagen ej medger villkorlig dom (förf. synes å s. 18 i sin framställning i någon mån missförstå innebörden av förbudet mot sådan dom med hänsyn till »den allmänna laglydnaden»), kan alkoholistvården nås endast genom en dubblering av samhällsåtgärderna: först frihetsstraff, sedan omhändertagande av nykterhetsnämnden. Denna omgång är onekligen i många fall en oformlighet, som torde komma att botas vid den slutliga revisionen av vårt reaktionssystem. Tills vidare räkna många domare med att ett längre frihetsstraff, till största delen verkställt på koloni, äger samma värde i förevarande hänseende som intagandet på alkoholistanstalt. Detta synes dock slå in endast om den dömde blir föremål för en mental och kroppslig undersökning före straffets bestämmande och motsvarande observation och vård på straffanstalten, något som f. n. ej alltid låter sig göra.
    Vad angår förf:s resonemang de lege feranda, skall här endast anmärkas att den ingående kritik som riktas mot olika delar av strafflagstiftningen, t. ex. i fråga om rattfylleri synes väl motiverad. De reformer som förestå måste emellertid underbyggas med forskning rörande olika problem rörande alkoholismen och alkoholbrottsligheten. Det är därför att hälsa med tillfredsställelse att det kriminologiska instiutet vid Stockholms högskola lyckats erhålla medel för stort upplagda undersökningar i dessa ämnen; av dessa torde den av Kinberg i hans framställning omnämnda socialmedicinska undersökningen av rattfylleriet närma sig sin fullbordan.

I. A.