I det förslag till lag om rätt till fiske, sedermera prop. 60/1950, som remitterades till lagrådet fanns en bestämmelse om förverkande av egendom vid olovligt fiske, där de båda sista punkterna lydde:
»Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat redskapet eller särskild rätt därtill. Finnes i annat fall någons rätt till redskap som förklaras förverkat böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.»
Tre av lagrådets ledamöter yttrade följande:
»I vissa situationer kan den föreslagna lagtexten framkalla osäkerhet beträffande spörsmålen under vilka omständigheter rättigheter, som avse här ifrågavarande egendom men tillkomma annan än den, som medverkat till brottet, skola eller må uppoffras genom förverkandeförklaring eller böra förbehållas på sätt i sista punkten sägs eller föranleda att egendomen skall betraktas såsom icke varande i behåll, även som i vad mån den omständigheten att dom å förverkande icke innehåller förbehåll för viss till egendomen existerande rättighet skall inverka å dennas fortbestånd. Som förslaget emellertid i nu avsedda delar väsentligen utgör efterbildning av de allmännare regler om förverkande, som meddelats i SL 2:17, torde de berörda spörsmålen få klarläggas i ett annat sammanhang än det förevarande.
En av naturliga skäl gjord avvikelse i förslaget från dess förebild i nyssnämnda lagrum påkallar emellertid följande erinran: De i paragrafens sista punkt förekommande orden 'i annat fall' torde böra utgå, om stadgandet i denna punkt skall förstås såsom blott en föreskrift om uttryckligt förbehåll för rättighet, som skall lämnas oberörd av förverkandeförklaringen. Men avses med samma stadgande tillika en materiellträttslig regel att frågan i vad mån andra rättigheter än sådana, som efter brottets förövande i god tro förvärvats, må fortbestå, skall bero på domstolens diskretionära prövning, får uttrycket 'i annat fall' en sådan funktion att fylla att det icke utan vidare kan uteslutas. Man torde under sist angivna förutsättning få upplösa paragrafens sista punkt i två särskilda bestämmelser, den ena upptagande nämnda materiellträttsliga regel, den andra föreskriften för domstolen om de upplysningar domen skall innehålla rörande sin egen innebörd.»
Lagrådets fjärde ledamot anförde:
»Enligt min mening framgår det såväl av sista punktens lydelse som av omständigheterna vid införandet av motsvarande bestämmelse i SL 2:17, att den icke avser att lämna någon materiellträttslig regel utan blott innefattar en erinran om domstolens skyldighet att beakta de begränsade sakrätterna tillika med en föreskrift om vad domstolen har att iakttaga, därest dess prövning i fråga om en sådan rätt går i viss angiven riktning. Vid sådant förhållande och då domstolen uppenbarligen i varje fall, då den finner någons rätt böra bestå, har att tillkännagiva detta, hemställer jag, att orden 'i annat fall' måtte utgå.»
I propositionen lät K. M:t borttaga bestämmelsen att uttryckligt förbehåll skulle göras, därest rättighet av nu åsyftat slag funnes böra bestå. Departementschefen anförde till motivering följande:
»Därest fråga om förverkande angår annan än den tilltalade, skall enligt allmänna processuella regler talan föras även mot honom. Om ej annat särskilt angivits,1 kan alltså en förverkandeförklaring ej upphäva bestående panträtt eller annan särskild rättighet till det föremål, varom är fråga, med mindre rättighetens innehavare varit instämd som svarande i målet. I sist