Förslag ang. polis- och åklagarväsendets organisation. 1948 års polisutredning har slutfört sitt uppdrag och avgivit betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation (SOU 1951: 8). Utredningens huvuduppgift har varit att behandla frågan om polisväsendets organisation. Med hänsyn till polisväsendets och åklagarväsendets nära samband med varandra ha i uppdraget även inrymts spörsmål rörande åklagarväsendets organisation. Utredningen har framlagt två alternativ, det ena med bibehållen kommunal och det andra med statlig organisationsform.
I det kommunala alternativet föreslår utredningen åtskilliga åtgärder till förbättring av polisorganisationen. Åtgärderna äro av sådan art, att utredningen funnit dem icke rättvisligen kunna genomföras, med mindre staten ikläder sig ett vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet. Utredningen har även ansett, att kommunerna böra jämställas i avseende å rätten att åtnjuta statsbidrag till polisväsendet. Statsbidrag skall sålunda tillkomma samtliga kommuner och icke såsom för närvarande allenast landskommunerna och vissa äldre köpingar. Bidraget skall utgå på lönekostnaderna, beräknade efter vissa grunder, enligt ett på den kommunala skattekraften uppbyggt system. I fråga om den lokala polisorganisationen föreslås, att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt (=tjänstgöringsområde för distriktsåklagare). KM:t skall dock äga att för särskilt fall förordna om uppdelning på skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. Samverkan skall upprätthållas mellan polisdistrikten; i detta hänseende föreslås bland annat, att polispersonal vid särskilt behov skall kunna användas för tillfällig polisverksamhet utom vederbörande polisdistrikt. Statspolisorganisationen skall bibehållas, medan reservpolisorganisationen med hänsyn till den ökade mobiliteten hos lokalpolisen skall upphöra. Länsstyrelserna skola utöva ledningen av polisväsendet inom länen. Landsfogdarna skola i egenskap av länspolischefer inordnas i länsstyrelserna. De skola vara föredragande i ärenden, som äro av mera framträdande betydelse för polisväsendet. Vissa särskilda uppgifter skola tillkomma dem i avseende å den aktiva ledningen av polisverksamheten. Länsstyrelserna skola erhålla ökade befogenheter gentemot polisdistrikten, innebärande bland annat, att beslut angående personalorganisationens utformning skola underställas länsstyrelsernas prövning och att länsstyrelserna skola äga ingripa mot polisdistrikt, som åsidosätta sina skyldigheter i avseende å polisväsendet eller som icke ha sin polisorganisation anordnad på lämpligt sätt. För polisväsendet i dess helhet skall inrättas en central instans, benämnd rikspolisstyrelsen. Denna skall förestås av en generaldirektör och rikspolischef. Styrelsens uppgifter skola i första hand avse rådgivning samt samordning och inspektion av polisväsendet. Aktiv polisverksamhet skall styrelsen äga utöva i fråga om sådana polisuppgifter, som kräva samverkan mellan polispersonalen i skilda län. Statspolisintendentsinstitutionen skall uppgå i rikspolisstyrelsen. Till styrelsen skola från statens kriminaltekniska anstalt
överflyttas åliggandena att föra vissa centrala register och att utgiva tidningen Polisunderrättelser. För polispersonalen skall gälla ett normal lönereglemente, vilket skall antagas av K. M:t efter riksdagens hörande. I reglementet skall angivas vad som normalt är att anse såsom skäliga löneförmåner för polispersonalen. Beträffande landsfogdebefattningarna föreslås, att dessa skola i lönehänseende jämställas med byråchefs- och rådstjänsterna.
I fråga om åklagarväsendet innebär det kommunala alternativet, att de städer, som icke ingå i landsfiskalsdistriktsorganisationen, fortfarande skola svara för åklagarverksamheten i samma utsträckning som för närvarande. Några organisatoriska förändringar föreslås icke i detta hänseende. Beträffande landsfogdebefattningarna har utredningen övervägt frågan om omorganisation. Utredningens grundinställning är, att den nuvarande samorganisationen med landsfogderna såsom såväl länspolischefer som statsåklagare är i princip lämplig. Därest på grund av arbetsuppgifternas omfattning ensamorganisation icke längre kan bibehållas, ställer sig utredningen dock icke främmande för en uppdelning av befattningarna. Denna uppdelning bör ske på det sätt, att i vederbörande län anställas en befattningshavare för polisverksamheten (landsfogde) och en befattningshavare för åklagarverksamheten (statsåklagare). Utredningen anser emellertid, att verkningarna av rättegångsreformen ytterligare böra avvaktas, innan omorganisationsåtgärder vidtagas.
Det statliga alternativet innebär, att staten skall övertaga ansvaret för polis- och åklagarväsendet i dess helhet. Kommunerna skola dock under en övergångstid av tio år lämna bidrag till staten. Bidraget skall under första året motsvara kommunernas utgifter för organisationen under kalenderåret närmast före förstatligandet med undantag för lokalkostnader, kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning samt pensioneringskostnader. Bidraget skall under övergångstiden successivt nedskrivas med 1/10 för varje år. Staten skall inlösa sådana kommunala byggnader, som uteslutande eller huvudsakligen användas av polis- och åklagarväsendet. Lokaler i andra kommunala byggnader skola under tioårsperioden ställas till statens disposition mot hyra. Utrustningen skall i princip överlämnas till staten utan ersättning. I likhet med vad fallet är i det kommunala alternativet, uppbygges organisationen med åklagardistrikten såsom organisationsenheter och med länsstyrelserna såsom handhavare av polisledningen för länen. Även för den statliga organisationen föreslås en rikspolisstyrelse. Denna skall vara kollegialt sammansatt och bestå av styrelsens chef och byråchefer samt ett antal lekmän. Lekmännen skola vara i majoritet i styrelsen. Styrelsens arbetsuppgifter ha utformats i överensstämmelse med vad som föreslagits i det kommunala alternativet; härtill kommer dock främst uppgiften att utarbeta statförslag för polisväsendet. Tillsättningen av polispersonalen skall handhavas av länsstyrelserna, medan de högre befattningshavarna skola tillsättas av K. M:t. Lönesättningen för de högre befattningshavarna har i vad angår de befattningshavare, för vilka landsfogdekompetens uppställts som behörighetsvillkor, skett med utgångspunkt från landsfogdarnas löneställning, därvid landsfogdarna upptagits i lönegrad
Ca 33, och för de befattningshavare, för vilka distriktsåklagarkompetens skall gälla, med vägledning av löneställningen för landsfiskalerna. Utredningen har emellertid uttalat, att därest förbättrade lönevillkor tillerkännas landsfogdarna, motsvarande förbättring även bör komma övriga befattningshavare med landsfogdekompetens som behörighetsvillkor till del. Sina kostnadsberäkningar har utredningen huvudsakligen grundat på 1948 års kommunala och statliga kostnader för polis- och åklagarväsendet och sålunda icke på en personalstat med den av utredningen föreslagna lönesättningen. Utredningen har nämligen icke haft till uppgift att utarbeta förslag till personalorganisation, utan meningen är, att organisationen skall övertagas i befintligt skick för att sedermera undergå de förändringar, som visa sig påkallade.
Efter redovisning av de synpunkter, utredningen funnit böra läggas på de båda framlagda organisationsförslagen, har utredningen uttalat, att spörsmålet vilkendera organisationen är att föredraga är en vansklig bedömningsfråga. Det gäller att mot varandra väga skäl, som delvis äro ojämförbara och vilkas betydelse svårligen kan till fullo överblickas utan erforderlig erfarenhet av båda organisationerna. Utredningen hyser emellertid den uppfattningen, att båda alternativen kunna anses i allt väsentligt vara tillfredsställande för polisorganisationen. Olika meningar ha emellertid gjort sig gällande inom utredningen i fråga om vilkendera organisationsformen i första hand bör förordas. Därest på grund av statsfinansiella skäl det statliga alternativet icke skulle för det närvarande kunna genomföras, är utredningen dock enig om att de av förhållandena påkallade förbättringarna av polisorganisationen böra åvägabringas i enlighet med utredningens kommunala alternativ.
Utredningen har letts av bankdirektören Edgar Rosander. Ledamöter ha varit bl. a. landssekreteraren Mårten Stiernström, och statspolisintendenten Georg Thulin. Expert och sekr. har varit häradshövdingen Sam. Åseskog. Såsom bitr. sekr. har tjänstgjort bitr. landsfogden John Lundwall.
S. Å.