Om strejkrätten och det enskilda arbetsavtalet. Kollektivavtalsrätten har plötsligt blivit aktuell även utanför den trängre krets av jurister, som å yrkets vägnar har att syssla med dess problem. Anledningen härtill är närmast två böcker av docenten SVANTE BERGSTRÖM (Kollektivavtalslagen, 1948, och Arbetsrättsliga spörsmål I, 1950) samt den diskussion kring dem som uppstått mellan Bergström och utrikesrådet STURE PETRÉN (se denna tidskrift årg. 1949 s. 241 ff, 494 ff och 507 ff). Då jag liksom Petrén sedan ett tiotal år tillbaka tillhör den till arbetsdomstolen knutna kretsen av jurister, må det tillåtas mig att med begagnande av detta nyväckta intresse till diskussion upptaga en kollektivavtalsrättslig fråga, som icke torde vara utan sin praktiska betydelse. Frågan snuddar vid vissa problemställningar, som Bergström behandlat, men den har av honom lämnats å sido (jfr Kollektivavtalslagens. 131 ff och Arbetsrättsliga spörsmål I s. 62 vid not 8, 70, 98 ff och 108). Denna fråga skulle kunna formuleras så: I vad mån kan en strejk, som utgör brott mot ett kollektivavtals fredsplikt, samtidigt utgöra kränkning av ett i anslutning till detta kollektivavtal upprättat enskilt arbetsavtal — till den del detta faller utanför den kollektivavtalsrättsliga regleringen — och hur förhåller det sig med påföljderna av förfarandet?
Det är närmast ett ur arbetsdomstolens praxis hämtat rättsfall, domen nr 82/1944, som givit anledning till frågeställningen. I denna dom förelåg bl. a. till bedömande den rättsliga verkan av ett enskilt arbetsavtal, enligt vilket en arbetare (vid en borstfabrik) i ett av kollektiv-
avtal reglerat arbetsförhållande anställdes för en tidrymd av något mera än tre år med åtagande från hans sida att till arbetsgivaren utgiva ett vite av 5,000 kronor, därest arbetaren före kontraktstidens utgång skulle lämna sin anställning utan arbetsgivarens medgivande. Kollektivavtalet innehöll icke någon bestämmelse om uppsägningstid för anställningsförhållandet eller eljest om anställningsförhållandets varaktighet. I målet gjorde arbetarparten gällande, att både ingåendet på detta sätt av ett enskilt arbetsavtal för viss bestämd tid och villkoret om vitespåföljd utgjorde avvikelser från kollektivavtalet, vilka enligt 3 § kollektivavtalslagen vore ogiltiga, därför att arbetaren därigenom skulle hindras att begagna den strejkrätt som eljest tillkomme honom under kollektivavtalslöst förhållande. — Arbetsdomstolen konstaterade i sin dom, att det vid upprättande av kollektivavtal måste anses utgöra en självklar förutsättning för avtalet, att icke i det enskilda arbetsavtal med arbetare som vore bundna av kollektivavtalet inflöte sådana villkor, som skulle innefatta hinder för arbetaren att deltaga i stridsåtgärder, vilka beslötes av hans organisation (kurs. här). I det i domen avsedda fallet saknades emellertid anledning att antaga, att det enskilda arbetsavtalets tidsbundenhet avsetts skola innefatta hinder för arbetaren att deltaga i sådana organisationsmässiga stridsåtgärder. Därför kunde ifrågavarande anställningskontrakt icke i och för sig anses utgöra en otillåten avvikelse från kollektivavtalet. Vad vitesbestämmelsen anginge hade från arbetsgivarsidan medgivits, att denna bestämmelse icke kunde komma att tillämpas i sådana genom kollektivavtal eller kollektivavtalslagen reglerade fall, för vilka skadeståndsbestämmelserna i nämnda lag vore avsedda. Detta fann även arbetsdomstolenvara i huvudsak riktigt; och även om ifrågavarande arbetare kunde tänkas företaga en åtgärd, som på en gång innefattade ett brytande av anställningsförhållandet i strid mot vitesklausulen och av kollektivavtalet — i vilket fall fråga kunde uppkomma om räckvidden av den regel om begränsning av skadeståndsskyldigheten som gåves i 8 § tredje stycket sista punkten kollektivavtalslagen (den s. k. 200-kronorsregeln) — kunde detta icke utgöra skäl för att förklara vitesbestämmelsen ogiltig också för sådana praktiskt vida viktigare fall, där någon kollision mellan densamma och kollektivavtalslagens skadeståndsregler icke kunde uppkomma. Följaktligen ogillades arbetarsidans talan i nu ifrågavarande avseenden.
Det är nu alltid farligt att draga motsatsslut ur domar, och detta gäller kanske i särskilt hög grad om arbetsdomstolens domar. Emellertid kan man icke värja sig för tanken, att arbetsdomstolen här måste ha räknat med möjligheten, att en icke organisationsmässig strejk skulle kunna komma i konflikt med såväl kollektivavtalet som det enskilda arbetsavtalet. Eller med andra ord, att villkoret om tidsbundenhet i det enskilda arbetsavtalet icke skulle vara ogiltigt enligt 3 § kollektivavtalslagen, när det från arbetsgivarsidan åberopades som hinder mot en icke organisationsmässig strejk. Ett sådant betraktelsesätt förefaller mig också naturligt. Eftersom en förening är part på arbetar-
sidan i kollektivavtalet, kan kollektivavtalet knappast sikta till mera än att icke lägga hinder i vägen för föreningens — eller dess underavdelnings — lovliga strid. Ur kollektivavtalets synpunkt så att säga må arbetsgivare och arbetare i det enskilda arbetsavtalets form resa vilka hinder de vilja mot icke organisationsmässiga strejker.
Låtom oss alltså antaga, att denne arbetare i arbetsdomstolens nyssnämnda dom nr 82/1944 skulle göra sig skyldig till ett förfarande, som enligt den gränsdragning arbetsdomstolen sålunda får anses ha begagnat i domen måste utgöra en kränkning både av kollektivavtalet och av det enskilda arbetsavtalet — arbetaren deltager i en olovlig, icke organisationsmässigt anordnad strejk: en »vild» sådan — hur går det då? Ja, jag kan för min del knappast tänka mig någon annan lösning — när man i enlighet med det sagda har accepterat, att det enskilda arbetsavtalets reglering i den situationen icke strider mot kollektivavtalet — än att denna handling medför påföljd såväl enligt kollektivavtalet som enligt det enskilda arbetsavtalet. Att det enskilda arbetsavtalet »gäller» i denna situation kan ju icke rimligen innebära annat än att dess vitesbestämmelse då är tillämplig (eller för det fall att någon sådan vitesbestämmelse icke skulle förekomma i det enskilda arbetsavtalet, att allmänna skadeståndsregler skola gälla). Detta måste också betyda, att arbetsgivaren i en sådan situation skall föra eventuell talan om vitets utdömande (eller, i avsaknad av vitesbestämmelse, om skadestånd för brott mot det enskilda arbetsavtalet) vid allmän domstol, medan parallellt därmed vid arbetsdomstolen kan föras talan om skadestånd enligt kollektivavtalslagen, detta senare skadestånd regelmässigt maximerat till 200 kronor (8 § tredje stycket sista punkten kollektivavtalslagen). Huruvida arbetsgivaren äger utfå ersättning för hela den ekonomiska skadan vid allmän domstol, varvid det av arbetsdomstolen utdömda skadeståndet skall antagas gälla uteslutande ideell skada, eller om endera domstolen skall göra någon reduktion å skadeståndsbeloppet med hänsyn till vad den andra utdömt (eller möjligen: kan komma att utdöma) vill jag lämna öppet. Om arbetstagaren i skadeståndsmålet vid allmän domstol invänder, att stridsåtgärden var lovlig enligt kollektivavtalet och att för sådant fall kollektivavtalet skall tolkas så, att det enskilda arbetsavtalet icke målägga hinder i vägen för strejken (jfr arbetsdomstolens dom nr 47/1948), lär den allmänna domstolen få förklara målet vilande för att bereda arbetsgivaren tillfälle att erhålla arbetsdomstolens prövning av denna fråga.
Men — invänder någon — hur går detta ihop med regeln »strejk bryter icke anställning», som ju anses gälla inom kollektivavtalsrätten?1 Om strejken — även den »vilda» — överhuvud icke berör det enskilda anställningsförhållandet, kan den ju icke rimligen ådraga vederbörande arbetstagare skyldighet att utge skadestånd på grund av brott mot detta anställningsförhållande. Till detta måste till en början svaras, att själva
anställningsförhållandet mycket väl kan bestå under strejken, ehuru den strejkande arbetstagaren blir skadeståndsskyldig, därför att han åsidosatt arbetsplikten. Men bortsett härifrån gäller säkerligen icke satsen »strejk bryter icke anställning» helt generellt. Hade arbetsdomstolen kunnat utgå från att så varit fallet, hade det varit bra mycket enklare att i domen nr 82/1944 helt kort hänvisa till att arbetstagaren genom en strejk — under vilka omständigheter det vara månde — icke lämnade sin anställning (jfr ordalagen i den i målet omtalade vitesklausulen) och att följaktligen strejkrätt och vitesskyldighet aldrig kunde kollidera. I stället har man gjort sig mödan att bena upp situationen, så att man kunnat fastslå att i vart fall organisationsmässiga strejker icke kunde hindras av anställningsavtalets bundenhet till viss tid. Det ligger nära till hands att tolka detta så, att en klausul i ett enskilt arbetsavtal av innehåll, att arbetstagaren förverkar sin anställning genom deltagande i en icke organisationsmässigt anordnad olovlig strejk, in dubio måste vara giltig. Det är givet, att speciella kollektivavtalsbestämmelser — exempelvis förbud mot avskedande annat än i vissa uppräknade fall— kunna lägga hinder i vägen för en sådan reglering i det enskilda arbetsavtalet.
Ej heller kan forumregeln i 11 § första stycket 3. lagen om arbetsdomstol — att arbetsdomstolen är exklusivt behörig i mål däri tvisten är om påföljd av förfarande, som förmenas strida mot kollektivavtal — åberopas gentemot det nu förda resonemanget. Sagda forumregel avser endast påföljden i vad den hänför sig till kollektivavtalsbrottet. Och här måste det vara fråga om en handling, som är belagd med skadeståndspåföljd ur två synpunkter, nämligen dels såsom brott mot kollektivavtalet och dels såsom brott mot det enskilda arbetsavtalet.
Samma betraktelsesätt måste, såvitt jag förstår, anläggas när en arbetstagare, som är anställd med viss uppsägningstid, varom bestämmelser meddelats icke i kollektivavtalet utan i det enskilda arbetsavtalet,1 utan att säga upp sig deltager i en icke organisationsmässigt anordnad strejk, som tillika är olovlig såsom stridande mot kollektivavtalets fredsplikt. Och här får konstruktionen ojämförligt mycket större betydelse, eftersom denna form för reglering av anställningstidens längd icke är ovanlig i praktiken, särskilt för tjänstemän och arbetsledare. Detta skulle alltså innebära, att kollektivavtalet — om icke annat framginge av omständigheterna — finge anses medge att en arbetstagare med uppsägningstiden bestämd på dylikt sätt för brott mot uppsägningsbestämmelsen, bestående däri att han deltagit i en icke organisationsmässigt anordnad kollektivavtalsstridig strejk, skulle
kunna dömas till skadestånd av allmän domstol utan maximering av skadeståndsskyldigheten.
Det må anmärkas, att enligt norsk rätt — arbeidstvistloven § 29 nr 1 — strejk överhuvud icke får äga rum utan uppsägning av det enskilda arbetsavtalet. Överträdelse är straffbelagd. Vid sidan av straffansvaret kan det för den enskilde arbetaren bli fråga om civilrättsligt ansvar — ålagt av allmän domstol — för brott mot arbetsavtalet (PAAL BERG: Arbeidstvistloven og Lönnsnemndloven, 1948, s. 99). Men utgör strejken därjämte brott mot fredsplikten enligt kollektivavtal, medför strejken skadeståndsskyldighet för den enskilde arbetstagaren även enligt arbeidstvistloven; och detta skadestånd utdömes av arbeidsretten. — Beträffande dansk rätt hänvisas till ILLUM: Den kollektive Arbejdsret, 1939, s. 221 f och där anförda rättsfall, särskilt UfR 1921. 10S H och 1932. 308 H samt Den faste Voldgiftsrets Kendelser, nr 1346. I intet av dessa tre rättsfall har dock den här aktuella frågeställningen satts på sin spets; i de två höjesteretsfallen gällde nämligen icke kollektivavtal och i voldgiftsutslaget stod uppsägningstiden för det enskilda arbetsavtalet i kollektivavtalet.
Hittills ha vi rört oss med fall där den i kollektivavtalet underförstådda rätten till strejk i vid utsträckning — via 3 § kollektivavtalslagen — tvungit de enskilda arbetsavtalens villkor om bundenhet till viss tid eller om uppsägningstid att ge vika. In dubio får kollektivavtalstolkningen, såsom framhållits, antagas medge utrymme för tilllämpning av sådana villkor i det enskilda arbetsavtalet endast å arbetsnedläggelse genom icke organisationsmässiga strejker. Möjligheten av ett i viss mån motsatt förhållande mellan det enskilda arbetsavtalet och fredsplikten enligt kollektivavtalet är dock icke utesluten. Härom lämnar arbetsdomstolens dom nr 47/1948 en antydan. Av denna dom framgår nämligen att, vid tolkning av kollektivavtalet, förekomsten av uppsägningsbestämmelser i det enskilda arbetsavtalet kan tillmätas den betydelsen, att kollektivavtalets fredsplikt utsträckes utöver vad eljest skulle vara fallet (4 § sista stycket sista punkten kollektivavtalslagen),så att alltså en strejk som eljest skulle varit lovlig blir att anse såsom olovlig, därför att de strejkande icke sagt upp sig. I det i målet avsedda fallet kunde nu detta icke antagas ha varit kollektivavtalsparternas mening. Men låtom oss antaga, att tolkningen av kollektivavtalet i ett visst fall skulle utfalla på motsatt sätt. Om i dylikt fall en arbetstagare skulle strejka utan att säga upp anställningen, är strejken alltså olovlig enligt kollektivavtalet och olovligheten bygger just på att uppsägningsbestämmelsen är giltig. Det förefaller mig då svårt att kunna komma till annat resultat, än att därvid skadestånd skall kunna utkrävas av vederbörande arbetstagare dels vid arbetsdomstolen för olovlig strejk och dels vid allmän domstol för kränkning av det enskilda arbetsavtalets uppsägningsbestämmelse. Och härvidlag är den tidigare poängterade skillnaden mellan organisationsmässig och icke organisationsmässig strejk utan betydelse.
Accepterar man på detta sätt såsom möjlig en konkurrens mellan
skadeståndstalan vid arbetsdomstolen och vid allmän domstol på grundval av samma handling (samma arbetsnedläggelse), skulle man därigenom i viss mån få en parallell till en annan företeelse inom kollektivtalsrättens utmarker. Som bekant har man i vårt land velat undvika att kriminalisera strejker, som man vill få betraktade som olovliga. Istället ha sådana strejker belagts med civilrättsliga påföljder, främst i form av skadestånd. Emellertid finns det enligt gällande rätt åtminstone en situation — om ock en mycket opraktisk sådan — när en strejk straffbelagts. S. k. krigsförräderi (27 kap. 1 § strafflagen) kan nämligen begås genom strejk, exempelvis därigenom att arbetare vid en ammunitionsfabrik nedlägga arbetet (jfr straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, SOU 1944: 69, s. 369). Om nu en sådan straffbar strejk tillika ur arbetsrättslig synpunkt skulle vara olovlig såsom stridande mot kollektivavtal, uppkommer fråga, enligt vilka regler talan om skadestånd mot vederbörande arbetare för gärningen skall föras. Om jag förstått PETRÉN (SvJT 1949 s. 248) och BERGSTRÖM (Arbetsrättsliga spörsmål I s. 34 f) rätt, ha de båda den uppfattningen, att i en sådan situation skadestånd kan utkrävas dels vid arbetsdomstolen enligt reglerna i 8 § lagen om kollektivavtal och dels vid allmän domstol — naturligen i samband med brottmålet — utan begränsning i sistnämnda fall av skadeståndets belopp. Jag är av samma mening. Det vore uppenbart orimligt, om skadeståndsskyldigheten i detta fall skulle vara begränsad till 200 kronor (därest icke annat föreskrivits i kollektivavtalet).
De synpunkter som nu framförts ha såsom redan inledningsvis påpekats uteslutande gällt frågan om sammanträffandet mellan olovlig (kollektivavtalsstridig) strejk och kränkning av det enskilda arbetsavtalet. Spörsmålet om det enskilda arbetsavtalets betydelse vid en i och för sig lovlig strejk innefattar en hel rad andra och såvitt jag kan förstå mycket svårbedömbara problem, vilka jag icke här kan gå närmare in på. Bergström har (i Kollektivavtalslagen s. 133) delat upp dessa fall i tre huvudgrupper, nämligen dels lovliga strejker under kollektivavtalets bestånd (sympatistrejker, strejker avseende olösta intressetvister), dels strejker efter kollektivavtalets upphörande för att få till stånd nytt avtal och dels slutligen strejker i fall där parterna icke tidigare haft kollektivavtal med varandra. Han har därefter gjort en viss undersökning av den förstnämnda huvudgruppen men lämnat de två övriga grupperna åt sidan. Det måste sägas vara mycket angeläget att få tillstånd på djupet gående undersökningar av hur rättsläget med hänsyn till det enskilda arbetsavtalet gestaltar sig i alla tre huvudgrupperna av hithörande fall.
Erland Conradi.