PROTOKOLLFÖRINGEN VID HUVUDFÖRHANDLING I UNDERRÄTT.

 

AV

 

HÄRADSHÖVDINGEN EINAR HOLM.

 

Det är visserligen alldeles för tidigt med en tillbakablick på den nya rättegångsordningen och dess tillkomst, men den som ändå funnit anledning bläddra i lagstiftningens vidlyftiga förarbeten kan icke undgå det intrycket, att många allvarliga varningsord och dystra förutsägelser, efter moget övervägande framsagda å eminent sakkunniga myndigheters och institutioners vägnar, redan definitivt kommit på skam. Det gäller kanske alldeles särskilt många med muntlighetsprincipen närmast sammanhängande förhållanden. I ett avseende ha dock de betänksamma fått vatten på sin kvarn, nämligen såvitt rörer bestämmelserna om domstols protokoll och deras tillämpning i vad protokollet avser annat än rättegångsförfarandets yttre formeller förlopp. Anledningen härtill framgår tydligt vid ett studium av förarbetena.¹ Man har sålunda å ena sidan konstaterat, att ett konsekvent genomförande av principerna om muntlighet och omedelbarhet i rättegången medför, att ett officiellt antecknande av utsagor icke blir erforderligt, men å andra sidan funnit att vissa praktiska skäl måste medföra avvikelser från muntlighetsgrundsatsen och därmed helt naturligt krav på anlitande av protokoll. Som de antydda praktiska skälen med stor skärpa understrukits från sådana håll, där man överhuvudtaget funnit muntlighetsprincipen äventyrlig, har resultatet blivit en lagbestämmelse, som garanterar att utsaga av vittne, sakkunnig, part under sanningsförsäkran eller målsägande, då han höres i anledning av åklagarens talan, blir antecknad i protokollet, men som huvudsakligen lämnar öppet i vilken omfattning utsagan skall antecknas och vilket tekniskt förfarande härvid bör anli-

 

¹ Se GÄRDE m. fl., Kommentar till nya RB, vid 6 kap. 

42—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

tas. Föreskriften i RB 6:6 att utsagan skall antecknas i den omfattning utsagan kan antagas vara av betydelse i målet lämnar nämligen allt för stort spelrum åt olika uppfattningar angående betydelsen i ett särskilt fall av en under rättegång avgiven utsaga, liksom bestämmelserna i 6: 9 om utsagas upptagande genom stenografi eller på fonetisk väg icke innefatta någon avgränsning i förhållande till fall, där ett ordagrant upptagande av en utsaga icke skall förekomma. Ur lagstiftningens motiv kunna dock vissa bestämda riktlinjer för protokollets närmare förande utletas. Att dessa riktlinjer icke äro i alla avseenden entydiga synes emellertid framgå av den mycket livliga diskussion, som i fackpressen kommit protokollsbestämmelserna till del.¹ Att icke heller denna diskussion ännu lett fram till något enhetligt system för utsagors antecknande eller upptagande visar den kritik som efter RB:s ikraftträdande framkommit bland annat från JO:s sida mot det protokollföringssätt, som vid vissa domstolar användes.² Den sakkunniga kritiken synes numera också vara ense med JO om att en stor del av den möda som för närvarande på sina håll nedlägges på protokollet i stället med fördel kan ägnas åt andra uppgifter framför allt utformandet av domarna. Det må i detta sammanhang särskilt hänvisas till presidenten LAURINS klarläggande framställningar i saken och hans senaste uttalanden därom, att åtskilligt skulle vinnas, om både domare och advokater kunde få protokollets ringa värde mera klart för sig samt att frågan om protokollet, både dess omfattning och metoderna för dess förande, är en för rättegångsreformens framtid utomordentligt viktig fråga, en nyckelfråga.³ Jag har också fått den uppfattningen att en ytterligare undersökning av protokollsfrågan bör ha som ledstjärna att söka påvisa i vilka hänseenden protokollsbestyret kan inskränkas utan att viktiga intressen därvid allvarligt trädas för nära.
    För att ernå en utöver egen erfarenhet vidgad grundval för efterföljande synpunkter har jag tillställt samtliga domstolar, som lyda under Hovrätten för Övre Norrland, detaljerade frågeformulär, innefattande begäran om en utförlig beskrivning av den vid vederbörande domstol tillämpade protokollföringsmetoden jämte uttalanden om

 

¹ SvJT 1945 s. 391, 571, 718, 753; 1946 s. 207, 450, 451, 509, 516, 709, 789; 1947 s. 204, 293; 1949 s. 58: 1950 s. 154, 467, 477, 596, 632. TSA 1945 s. 285; 1949 s. 79 o. 233; 1950 s. 42.

² Ämbetsberättelsen 1950 s. 223.

³ SvJT 1945 s. 753, 1946 s. 207, 1950 s. 210 o. 632. TSA 1949 s. 79.

 

fördelar och nackdelar med den använda metoden. Svar på skrivelsen, innefattande diskussion av åtskilliga detaljproblem, ha inkommit från det alldeles övervägande antalet domstolar inom hovrättsområdet, varjämte jag för studium erhållit ett stort antal protokoll med tillhörande domar i nyligen avgjorda mål. Angående underrättsprotokollens värde för hovrättsprocessen har jag ernått någon erfarenhet under ett halvt års tjänstgöring i hovrätt våren 1950.

 

    De praktiska skäl som funnits böra föranleda avvikelse från muntlighetsgrundsatsen genom utsagas protokollering kunna sammanfattas i följande tre grupper.

 

    I. Omständigheter, som för underrättens egen del, oaktat protokollet icke utgör grundval för domen, garantera ökad säkerhet vid det aktuella målets omedelbara avgörande.
    a) Ansvarskänslan skärpes hos den hörde, om denne är medveten om att det är sörjt för att det exakta innehållet av hans utsaga finnes dokumenterat. Härigenom främjas sanningen.
    b) Uppteckning i protokoll av bevisningen underlättar, särskilt i vidyftiga och invecklade mål, för domstolen att sammanhålla materialet och utgör en kontroll för såväl domstolen som parterna, att icke någon faktisk omständighet av betydelse förbigåtts vid prövningen.
    II. Omständigheter, som sammanhänga med uppskov i målet och fullföljd därav, då det ur bevisprövningens synpunkt är av betydelse att äga tillgång till en autentisk uppteckning av innehållet i de utsagor som ursprungligen avgivits vid underrätten.
    a) Förnyat avhörande är omöjligt på grund av den hördes död eller annat liknande förhållande.
    b) Förnyat avhörande kan av kostnadsskäl eller därmed jämförliga orsaker icke lämpligen äga rum.
    c) En tidigare avgiven utsaga är i allmänhet utförligare och tillförlitligare än en senare och bör därför finnas dokumenterad vid förnyat förhör. Ur allmän kontrollsynpunkt kräves jämväl utsagans protokollerande.
    III. Omständigheter, som ligga utanför det egentliga rättegångsförfarandet i det aktuella målet.
    a) Fråga om resning.
    b) Fråga om åtal för osann utsaga.
    c) Frågor om nåd, villkorlig frigivning, straffsammanläggning, förverkande av villkorlig dom och bedömande av konfererade mål.

 

    En blick på denna uppställning är tillräcklig för att klargöra, att de ideala krav på protokollets fullständighet som de angivna omständigheterna var för sig i särskilda fall kunna motivera äro vitt skilda. Man kan exempelvis jämföra å ena sidan det förhållandet att den tilltalade vitsordat ett periferiskt vittnesmål i ett

 

obetydligt brottmål, som stannat vid underrätten, och å andra sidan att ett huvudvittne i ett mordmål efter avhörandet vid underrätten dött eller ock åtalats för mened. I första fallet är något protokoll över vittnesförhöret i och för sig icke nödvändigt; i de senare fallen åter kunde stort behov tänkas föreligga av ett protokoll av den utsöktaste fulländning. Det är fullt förståeligt, om ett protokoll, som har att tillgodose så olikartade krav på fullständighet, i praktiken blivit oenhetligt och stundom helt misslyckat. Presidenten LINDHAGEN yttrade också vid de överläggningar, som år 1939 ägde rum inför chefen för justitiedepartementet: »Det protokollet kan aldrig bli bra hur man än förfar.»¹
    Svårigheterna att på förhand avgöra vilken betydelse en protokollsanteckning kan komma att tillmätas ha vid upprepade tillfällen under förekomna diskussioner i protokollsfrågan framställts som oöverstigliga. Jag tror dock, att den enda framkomliga vägen till ett drägligt protokoll går över dessa svårigheter, och att en praktisk protokollföringsmetod kan framkomma först efter en detaljgranskning och värdesättning av samtliga de skäl som synas påfordra utsagas upptecknande i protokoll. Därefter bör inför valet av tekniskt förfarande vid protokolleringen övervägas vad som i bästa fall kan utvinnas av en på olika sätt protokollerad utsaga och till vilket pris. Slutligen bör undersökas, huruvida en gemensam protokollföringsmetod inom en måttfull ram nödtorftigt kan tillgodose samtliga protokollskrav eller om man bör sträva efter att erhålla protokoll av skilda slag i olika sorters mål.

 

    De praktiska protokollsskälen skola nu granskas och diskuteras i den ordning gruppindelningen anger.

 

    I. a) Det kan icke betvivlas, att det omedelbara nedtecknandet av en avgiven utsaga i åtskilliga fall utöver vad som direktföranledes av ed eller sanningsförsäkran, kan ha en viss betydelse, när det gäller att få den hörde att noggrant hålla sig till sanningen. Svenskarna äro ofta stela och formbundna och omfattadet skrivna ordet med en överdriven respekt, särskilt om det råkar komma i tryck. Den uppfattningen att tvetalan icke kan avslöjas utan tillhjälp av papper och penna är nog också ganska allmänt utbredd. Det kan här hänvisas till den gamla Strix-

 

¹ Det tryckta referatet s. 202.

 

historien om den betryckte svaranden, som åtspord huru han klarat sig i rättegången svarade: »Det kunde ju inte gå annat än på tok, när dom skrev upp allt vad jag sa.» Metoden att genom skriftlig uppteckning sörja för sanningskravet innebär dock användandet av ett tveeggat svärd. Den som vill vilseleda med sitt tal har lättare att göra det om han tillåtes yttra sig i strikta, genomtänkta vändningar, som lämpa sig för ett direkt återgivande i skrift, och för den som har ansvaret för ett vidlyftigt och besvärligt protokoll ligger frestelsen nära att söka påverka den hörde till användande av ett sådant uttryckssätt. Det ohämmade muntliga förfarandet med effektiva motförhör synes innebära en väsentligt säkrare garanti för det omedelbara uppdagandet av oriktiga uttalanden enligt det urgamla recept, som brukar citeras efter den engelske filosofen BACON: »Ljug bara — och sanningen skall komma i dagen.» Efter dessa överväganden vill det förefalla som om åt protokollet av förevarande skäl icke behöver lämnas någon självständig betydelse. Det har heller aldrig ifrågasatts att protokollering i överrätt skulle behöva ske enbart avdenna anledning.
    b) Vad här avses kan betraktas som den centrala delen i fråga om protokollföring av bevisningen. Den eftergift till förmån för skriftlighet, som här göres, är endast ett nödvändigt komplement till muntlighetsprincipen, betingat av den mänskliga domarens naturliga ofullkomlighet. Det är icke någon glädje med muntligheten, om den får ett sådant omfång att icke alla väsentliga omständigheter kunna samlas och fasthållas i domarens hjärna, tills domen meddelats. Protokollsanteckningarna tjäna syftet att vara en minneskladd och ett sakregister till domen. Deras omfattning bör väsentligen bli beroende av målets omfattning och beskaffenhet samt domarens minne. Av betydelse är härvidlag den tid som efter förhandlingen förflyter innan domen beslutas och avfattas samt den blivande domens tilltänkta vidlyftighet. Härtill sällar sig den viktiga synpunkten att protokollet för domaren själv och för parterna bör innebära en möjlighet till kontroll av att domen, såvitt rörer bevisningen, är grundad på fakta, som under förhandlingen framkommit, granskats och dokumenterats, och icke endast på förmedlade känslor och allmänna överväganden. Vad protokollet sålunda innehåller bör huvudsakligen återfinnas bland domskälen.
    De omständigheter som konstituera sambandet mellan proto-

 

kollet och domen synas närmast ligga bakom JO:s påpekande »att det torde icke vara någon tillfällighet, att just i de domstolar, där protokollen äro särskilt vidlyftiga, domstolens avgöranden nära nog genomgående fått en alltför knapphändig avfattning».¹ Några ord må därför ytterligare ägnas häråt. Eftersom den uppsatta domen är en fullt självständig och fristående handling, som i första hand bör kunna läsas och förstås utan tillgång till andra källor, bör den icke innefatta någon uttrycklig eller tyst hänvisning till protokollet, som sedan domen slutligen avfattats redan fyllt sitt huvudsakliga syfte att utgöra minnesanteckningar till domen.² Detta innebär, att en utsaga i de delar den är av betydelse för målets avgörande i domen måste på lämpligaste sätt refereras samt därefter, om så erfordras, ytterligare kommenteras och slutligen bedömas, och torde närmast medföra att domen, såvitt utsagan angår, blir vidlyftigare än protokollet. En kommentering av utsagan kan svårligen äga rum inför rätta, eftersom den ofta förutsätter övervägande under enskild överläggning, och får därför vanligen icke plats i protokollet. Den slutliga bedömningen av utsagan har sin givna plats endast i domen, därför att den icke kan göras, förrän det sista ordet blivit sagt i rättegången. Vad referatet av utsagan beträffar kan väl detta komma att helt överensstämma med protokollsanteckningarna, om ordagrant återgivande i allo funnits erforderligt, eller om utsagan redan vid rätten blivit så sammanfattad och bearbetad, att den lämpar sig för ett direkt överförande till domen. Vanligare är dock, särskilt om den protokollerade utsagan är lång och avser skilda förhållanden av olika angelägenhetsgrad, att utsagan beskäres, sönderstyckas och omstuvas efter sitt logiska innehåll och utplaceras i skilda delar av domen. Om protokollsanteckningarna blivit för knapphändiga eller mångtydiga böra de vidare i domen varsamt utfyllas, förtydligas och nyanseras med tillhjälp av säkra minnesbilder från förhandlingen. En antydan om denna behandling sker enklast genom att den färdigställda utsagan på hävdvunnet sätt utföresi oratio obliqua. Om sedan domen sålunda blivit färdigställd protokollet därutöver rörande bevisningen innehåller något förmålets närmaste avgörande betydelsefullt, är domen icke riktigt avfattad, och i den mån protokollsanteckningarna i övrigt icke

 

¹ Ämbetsberättelsen 1950 s. 223.

² Jfr SvJT 1950 s. 663.

 

kommit till användning för domen äro de för det syfte som nu avhandlas överflödiga. Om i domen en allmän hänvisning sker till ett vittnesmål, får detta icke innebära, att man måste gå till protokollet för att få erforderligt besked om vad vittnet sagt och vilken betydelse detta kunnat ha, utan endast att en sådan hänvisning till ett inför rätten avgivet vittnesmål i och för sig finnes utgöra tillräcklig motivering i det särskilda fallet. Sålunda skulle ett domskäl i ett obetydligt brottmål, där den tilltalade lämnat ett av åklagaren kanske icke påräknat erkännande och två vittnen hörts, kunna lyda: »Riktigheten av Anderssons erkännande bestyrkes till fullo av vittnesmål, som Pettersson och Lundström avgivit» utan att behov föreligger av någon anteckning om vittnesmålens närmare innehåll vare sig i protokollet eller i domen. Skriver man åter: »Med hänsyn till vad Pettersson och Lundström uppgivit måste omständigheterna för Andersson anses mildrande» bör vad vittnesmålen i detta hänseende innehålla finnas belagt såväl i protokollet som i domen.
    Med en riktig uppfattning om vad en fullständig dom i målet bör innehålla blir den största olägenheten med protokollföringen huvudsakligen inskränkt till svårigheten att redan på ett tidigt stadium av den muntliga förhandlingen avgöra den blivande domens väntade omfattning och huvudsakliga innehåll. Ju omsorgsfullare målet förberetts, desto lättare borde dock en sådan överblick bli. I fråga om det tekniska förfarandet vid utsagas antecknande i protokollet måste tydligen mycket stort utrymme lämnas för den individuelle domarens skaplynne och särskild hänsyn tagas till de resurser, varöver han förfogar i fråga om biträdande personal och maskinella hjälpmedel. Helt allmänt kan dock sägas, att en domare ytterst sällan torde finna sig i behov av att före målets avgörande i varenda detalj ånyo genomgå en muntlig förhandlings alla enskildheter med tillhjälp av ordagranna uppteckningar. Sådant behov kan dock någon gång inställa sig i fråga om begränsade viktiga avsnitt av förhandlingen, exempelvis om det gäller svårtillgängliga utsagor av sakkunniga, som skola vägas mot varandra. Då kan tillgången till en ordagrann uppteckning vara ett utmärkt och kanske oundgängligt hjälpmedel. I detta sammanhang kräver jämväl ett praktiskt erfarenhetsrön visst beaktande. Personer, utrustade med verklig eller förment sakkunskap på områden som ligga vid sidan om alldaglig erfarenhet, förläna icke sällan åt sina

 

uttalanden och sitt ordval en sådan betydelse att de ogärna godkänna, att utsagan sammanfattas och uttryckes på annat sätt. Av hänsyn till rättens prestige är det redan därför ofta lämpligast att nedteckna eller upptaga sådana utsagor ordagrant in extenso. I alla de vanligast förekommande fall åter, där behov av protokoll förefinnes för domen, är en längre ordagrann uppteckning mycket illa ägnad att tjänstgöra som hjälpmedel. All överskådlighet försvinner, och det väsentliga förkväves av betydelselösa detaljer. Den sovring och sammanfattning av utsagan som icke gjorts i samband med dess avgivande måste nu i allafall göras men under sämre betingelser utan kontroll av den hörde och parterna. Med förhandlingarna i friskt minne erfordras vanligen endast sådana ledtrådar, som äro ägnade att associera en riktig föreställning om det huvudsakliga som förekommit i målet.
    Om domen, såvitt rörer bevisningen, på grundval av en muntlig utsaga utformas på här antytt sätt, torde man finna att det mesta av ett vidlyftigt vittnesmål saklöst kan avvaras såsom betydelselöst. Man finner måhända därefter att en stor del av vittnets uppgifter visserligen icke sakna betydelse men dock äroså självklara, otvetydiga eller ostridiga att något närmare ordande om dessa uppgifter icke erfordras. Därest uppgifterna behövas för de verkliga domskälens förstående, kunna de lämpligen inarbetas i den allmänna bakgrund som i domsrubriken skisseras före domskälen. Det finns vanligen icke större behov avatt ha dylika periferiska uppgifter belagda i protokollet än det finns av åtskilliga andra vid sakframställningen framkomna uppgifter, som komma till användning i rubriken. Det skall slutligen befinnas att det verkligt betydelsefulla i vittnesmålet, som kräver särskild behandling i domskälen, är av mycket begränsad omfattning och icke heller tarvar någon vidlyftighet hos protokollet. En jämförelse med betydelsen av partsutsagor, vilka jämlikt RB 6: 7 icke böra antecknas i protokollet med mindre särskilda skäl föranleda därtill, torde närmast ge vid handen att förekomsten av dylika särskilda skäl genomsnittligen icke är mindre vid partsförhör än beträffande vittnesmål. Det vill härnärmast synas som om den fria bevisprövningens princip icke riktigt förmått hävda sig gentemot den legala bevisteorin.

 

II. Under diskussionen om protokollet har ofta framhållits att detta skulle ha sin största betydelse för fullföljdsförfarandet. Det finns anledning att något närmare skärskåda detta påstående.
    Om talan fullföljes i fråga om bevisningen i ett mål, där protokoll finnes uppsatt i omedelbar anslutning till domen, och ändringssökandet uteslutande avser sådana omständigheter, som varit föremål för underrättens bedömande, lärer ur principiell synpunkt icke kunna hävdas annat än att protokollet för hovrätten endast skall innebära motsvarande kontrollmöjlighet som för underrätten. Innehåller protokollet rörande bevisningen annat eller mera av betydelse för domslutet, äro domskälen felaktiga eller ofullständiga. Vissa praktiska synpunkter äro dock ägnade att modifiera det sagda. Det är en sak att upptaga, granska, väga och bedöma bevisningen i ett vidlyftigt, omsorgsfullt handlagt och genomdiskuterat mål: en helt annan att skriftligen redogöra för alla premisser och överväganden, som lett till det slutliga avgörandet. Varje domare vet, att en sådan skriftlig redogörelse allt efter beskaffenheten av sin egen inneboende logik kan vara väl ägnad att konfirmera, stärka eller rubba en övertygelse, som tidigare ernåtts, och att den därför kan ha ett egenvärde för domen. Domaren vet emellertid också, att hans möda kan vara väsentligen bortkastad, därest det varom han sålunda utlåtit sig icke är på allvar tvistigt och betydelsefullt samt föremål för särskilt intresse från parternas sida. Svårigheten att avgöra detta parternas intresse, som bland annat gör dem mer eller mindre benägna att draga sin sak under högre rätts prövning, är ofta betydande och torde i själva verket innebära det verkliga cruxet i fråga om protokollföringen. I detta ovissa läge synes tanken ha fötts att åt protokollet skapa en självständig betydelse vid sidan av domen. Protokollet skulle med andra ordtänkas innehålla ett obearbetat råmaterial, som måhända skulle kunna antydas i domen, men som icke skulle behöva närmare redovisas eller förklaras där. Detta råmaterial skulle vid behov kunna framletas och tjäna till att bekräfta, utfylla eller kanske kullkasta domskälen. Jag anser en sådan lösning av problemet vara en mycket betänklig halvmesyr, ägnad att i allmänhet återföra domsskrivandet till det muntligt protokollariska systemets stadium. Saken blir givetvis icke mycket bättre om, såsom stundom sker, protokollets råmaterial utan bearbetning och kom-

 

mentering intages i själva domen. Angelägenheten att närmast ur den tillgängliga arbetskraftens synpunkt så mycket som möjligt begränsa hela den enhetliga verksamhet som protokollföring och domsavfattande innebär bör i stället enligt min mening tillgodoses genom försök att på förhand utsöndra de mål i vilka vidlyftigt skrivande angående bevisningen över huvud taget icke erfordras.
    Om underrätten vid huvudförhandling upptar bevisning utan direkt samband med en dom, vilket förutom då målet uppskjutes kan ske om underrätten med en viss mening i huvudsaken icke finner anledning befatta sig med den ifrågavarande bevisningen i domen, är läget väsentligen ett annat än det tidigare omhandlade. Underrätten har exempelvis ogillat ett skadeståndsyrkande och därför icke behandlat upptagen bevisning angående skadans omfattning och närmare beskaffenhet. Har hovrätten motsatt mening i huvudsaken kan den angivna bevisningen bli erforderlig för hovrätten. Det är dock icke alls säkert, att de protokollerade utsagor, varom här är fråga, lämpa sig som underlag för hovrättens bevisprövning, om de endast upptagits medtanke på underrättens dom. Om bevisningen upptages av sådan anledning men icke kommit till användning i domen, finnes ingen garanti för att en utsaga blivit så förtydligad, bearbetad och bedömd, att den lämpar sig för en läsare, som icke närvarit vid huvudförhandlingen. Endast i den mån utsagan innehåller otvetydiga sakupplysningar, vilkas lämnande icke ifrågasatts, torde den visa sig direkt användbar. De senaste årens erfarenheter från hovrätternas verksamhet torde också oförtydbart gå i den riktningen, att hovrätten över huvud taget är mycket litet benägen att avgöra tvistiga bevisfrågor på handlingarna. Det synes därför icke finnas anledning att annat än för mycket uppenbara fall av hänsyn till förfarandet i hovrätten öka underrätternas protokolleringsskyldighet utöver vad som erfordras för den egna domen. I de fall åter, där bevisningen upptages av samma underrätt, som i ett senare skede, exempelvis på grund av mellankommande sinnesundersökning, skall avdöma målet, kan det vara lämpligt att rätten antecknar sig till minnes alla de omständigheter i samband med en avgiven utsaga, som äro av betydelse för bevisprövningen. Skriften som förmedlare av sanningsintryck har sin givna begränsning redan därigenom att, så

 

som PASCAL uttryckte saken, det icke bara är med förståndet vi erfara sanningen utan mera med hjärtat; och att lägga sitt hjärta i pennan är icke allom givet.
    III. Att åt de protokollsskäl som här upptagits icke i allmänhet kan ges sådan betydelse att det skulle innebära en ökning av protokollsskrivandet vid underrätten utöver vad som föranledes av andra orsaker torde redan framgå av vad som tidigare utvecklats.
    a) Om domen och protokollet i ett mål avfattas med den vidlyftighet dess egen beskaffenhet vid tiden för domens meddelande krävt, kan icke ur synpunkten av framtida extraordinär kontroll av domen i samband med resning i målet något ytterligare lämpligen fordras.
    b) I fråga om åtal för osann utsaga är förhållandet så till vida ett annat än vid resning som sådant åtal vanligen anställes i mera omedelbart samband med domen och att möjligheten till sådant åtal utgör ett nödvändigt komplement till bestämmelser, som garantera en i målet avgiven utsagas sanningsvärde. Det äro tvivelaktigt, att det vid en menedsutredning är en påtaglig fördel att äga tillgång till ett protokoll, där icke blott den omstridda utsagans ordalydelse blivit antecknad utan jämväl anmärkts det sammanhang i vilket utsagan framsagts även som de övriga omständigheter som därtill anknutit sig. Är det fråga om en verklig mened och utsagan varit av den betydelse för saken som för ett åtal kräves, bör väl domen i allmänhet innefatta tillräcklig ledning för att menedsfrågan i belysning av det framkomna motivet skall kunna bedömas. Är det åter endast fråga om en ovarsam utsaga, visar erfarenheten närmast, att endast en ordagrann uppteckning, sakkunnigt rekonstruerad och belyst, skulle vara ett tillräckligt säkert hjälpmedel för påvisande av grov oaktsamhet hos den hörde.¹ Om bestämmelserna i RB 36: 17 noggrant iakttagits vid förhöret, finnes knappast utrymme för oaktsamhet annat än beträffande sådant som den hörde förtigit och icke blivit tillfrågad om. Det måste dock vare ganska sällsynt, att ett dylikt förtigande har någon större betydelse för saken. I landsdelar, där vittnenas processuella verksamhet i allmänhet inskränker sig till motvilliga och knapphändiga svar på framställda frågor, är det i varje fall fåfängt att söka åstadkomma större tillgänglighet och talförhet hos vittnena genom

 

¹ Jfr rättsfallsreferat SvJT 1951 s. 262.

 

utmätande av straff för tystlåtenheten och försiktigheten. Dessa överväganden föranleda för protokollets del endast det påpekandet att det är lämpligt att skärpa uppmärksamheten vid protokollföringen, då det luktar mened i målet, men att de obetänksamma uttalanden och förtiganden som undslippa motförhörets skärseld, huvudsakligen böra överlämnas åt den välvilliga glömskan. Att såsom föreslagits knyta några särskilda förhoppningar till närvarande deltagare i den muntliga förhandlingen i egenskap av framtida vittnen är en verklighetsfrämmande synpunkt. Det är mera troligt att dessa deltagare vid den aktuella tidpunkten redan förgätit till och med att de varit närvarande vid förhöret än att de skola ha bevarat några säkra minnesbilder av subtila detaljer i ett omfattande mål.
    c) De protokollsskäl som här anmärkts utvisa, att åtskilliga förhållanden kräva tillgång till en autentisk uppteckning av utsagor, som lämnats i rättegång. Dessa behov torde i allmänhet mer än väl tillgodoses, utan att de på förhand äro närmare kända, genom den avfattning protokollet ur andra synpunkter erhåller.

 

    En sammanfattning av granskningen av protokollsskälen synes berättiga till följande allmänna slutsatser.
    Protokollet, såvitt det avser här behandlade utsagor, är närmast att betrakta som en del av domen, vilken av huvudsakligen praktiska skäl gjorts fristående för avgivna utsagors omedelbara upptagande på annat sätt och i annan form än som i domen är möjligt eller lämpligt. Utöver vad som föranledes av synpunkterna att åt domen giva en fullständig och bärande motivering och att innebära en möjlighet till kontroll att detta verkligen sker har protokollet icke annat än i uppenbara undantagsfall någon självständig betydelse vid sidan av domen. Protokollets vidlyftighet blir väsentligen beroende på behovet av motivering idet särskilda fallet. Att i förväg närmare fastställa detta behov är en svår men angelägen uppgift, därvid kravet på rättssäkerhet måste vägas mot de olägenheter och kostnader, som nödvändigtvis måste uppstå, därest mål i allmänhet erhålla väsentligt sorgfälligare behandling än deras beskaffenhet kräver.

 

    Om ändamålet med en protokollerad utsaga vore att åt eftervärlden bevara minnet av hur den siste talaren av en utdöende dialekt uttryckt sig i olika sammanhang, torde man lätteligen finna ett ordagrant upptecknande av hans tal ändamålsenligt och ett fonetiskt upptagande därav än bättre. De utsagor, varom här är fråga, ha dock

 

ytterst sällan ett dylikt eller ens liknande ändamål, d. v. s. sådant där huvudvikten ligger på talarens ordval och uttal. I stort sett gemensamt för dessa utsagors syfte är i stället att på en bildad läsare överföra det huvudsakliga intryck en ojävig och kritisk åhörare erhållit av en inför honom hörd eller utfrågad persons uppgifter i en rättslig angelägenhet. Som den muntliga förhandlingen till sin natur är sådan, att den icke lämpar sig för ett återgivande i skrift, kan det endast sällan lyckas att helt ersätta det omedelbara intrycket med en skriftlig uppteckning. Det ligger dock nära till hands att föreställa sig att det ordagranna återgivandet av utsagan i alla fall skulle vara bäst ägnat att förmedla ett riktigt intryck från talare och åhörare till läsare. All erfarenhet synes dock ha givit vid handen att så ingalunda är fallet. Jag vill i detta sammanhang endast hänvisa till den vidlyftiga diskussion som förekommit angående fördelar och nackdelar i samband med utsagors upptagande på fonetisk väg med förklaring tillika att jag sällar mig till dem som allvarligt kritisera den fonetiska metodens regelmässiga användande vid domstolarna av följande huvudsakliga skäl: Metoden inger ett falskt sken av vederhäftighet; dess användande kan svårligen undgå att inverka störande på domstolsförhandlingen; utskriften av fonogrammen blir tidsödande och dyrbar; utskriften utgör, särskilt om den återger ett motförhör, ofta en ohanterlig och onjutbar lektyr, ägnad att hos läsaren skapa förvirring, olust och förstämning i stället för tankereda, klarhet och tillfredsställelse; metodens användande innebär slutligen en påtaglig frestelse till användande av bekvämlighetsskäl även i fall, då det är uppenbart att en sådan apparat är helt överflödig.¹ Med fördömandet av den fonografiska metoden i stort följer icke att densamma ej i undantagsfall kan innebära ett utomordentligt lämpligt hjälpmedel. Härför synes främst erfordras, att det är fråga om en lång och betydelsefull utsaga av en person, som har förmåga att av sig själv så lägga sina ord att blotta åhörandet därav skapar tillräcklig klarhet om allt vad talaren har att förmäla. Dylika händelser äro emellertid, åtminstone i den processuella vardagen i Övre Norrland, sällsynta som sjöar i öknen. Jag tror också att LINDHAGEN kom den krassa verkligheten närmare när han vid 1939 års förut nämnda överläggningar konfirmerade en erfaren underdomares uttalanden i ämnet med yttrandet, att varje vittnesmål i detta land får man fram genom att dra ur vittnena vad de veta.²
    Vad som sagts om den fonetiska metoden gäller i stort sett om utsagas upptagande genom stenografi. Denna metod medför dock icke något störande av förhandlingarna — utöver vad som kan betingas av stenogrammets uppläsande inför rätta — och innebär mindre fara för missbruk i oträngt mål. I fråga om utskriftens utseende och innehåll mildras det olustiga intrycket något genom att den mänskliga stenografen vanligen förstått att retuschera bort en del dött gods, som

 

¹ SvJT 1946 s. 509, 516, 709, 789.

² Referatet s. 203.

 

den själlösa fonografen medtagit. Den fonetiska metoden synes sålunda icke, om det bortses från med utsagans upprepande sammanhängande förhållanden, ha något annat försteg framför den stenografiska än att det måhända är lättare att anskaffa en lämplig fonografän en perfekt stenograf.
    Som helhetsomdöme om metoderna att i rättegång ordagrant återgiva utsagor kan sägas att de huvudsakligen vila på en övertro på betydelsen i allmänhet av de ordalag, i vilka en talare vid ett med honom anställt förhör i en viss situation råkat kläda sina tankar. I de mindre ofta förekommande fall och de begränsade avsnitt under förhöret, där ordvalet verkligen är av särskild betydelse, kommer däremot denna betydelse lätt att undanskymmas vid läsningen av en vidlyftig och alltigenom ordagrann utsaga. I de vanligast förekommande fallen åter, där ordvalet saknar särskild betydelse, är den ordagranna uppteckningen ofta mycket dåligt ägnad att förmedla ett riktigt intryck av vad som förekommit vid förhöret. För den som känner till, att vittnen, alla eder och erinringar till trots, aldrig säga allt vad de veta, sällan veta allt vad de säga och ofta mena något helt annat än vad de säga, står detta i varje fall utan vidare klart.
    Det måste finnas något enklare och bättre sätt att skriftligen förmedla ett tankeinnehåll, och det gör det också lyckligtvis, nämligen därigenom att utsagan sammanfattas, bearbetas och kommenteras av den person inför vilken utsagan avgives samt därefter förses med en språklig dräkt, som klargör hur utsagan tillkommit och uppfattats. En rådman, som blivit förtrogen med förfarandet vid fonografisk upptagning av vittnesmål, har meddelat mig, att han aldrig upphört att förvåna sig över att så litet kan uttryckas med så många illa placerade ord, samt har som exempel åberopat en efter fonogram utskriven vittnesutsaga av en ingenjör i ett trafikmål, som knappast innehållit en enda begriplig mening och icke någon mening, som innefattat ett direkt svar på en framställd fråga. Här förefaller det mig tydligt, att om ingenjörens vittnesmål i verkligheten varit lika värdelöst, som utskriften närmast anger, detta utan svårighet kunnat uttryckas i en enda fullt begriplig mening samt att, därest vittnesmålet trots avfattningen innehållit något av betydelse för rådhusrättens bevisuppskattning, varje antydan härom från en levande åhörares sida skulle haft större värde än allt det meningslösa svammel, fonografen återgivit.
    Det lärer icke på allvar kunna bestridas, att det är möjligt för en sakkunnig och erfaren person, utrustad med gott omdöme och psykologisk blick, att om han tillika är en skicklig stilist, i skrift levandegöra sin uppfattning av ett invecklat händelseförlopp, som utspelats inför hans ögon, på sådant sätt att läsaren i lyckliga fall icke skulle ha något ytterligare att hämta ur andra tillgängliga källor. Överhuvudtaget vinnes väl också vår mesta kunskap om omvärlden på ett liknande medelbart sätt snarare än genom egna direkta iakttagelser. Mot metoden, använd i rättegång, kan invändas att den icke är till-

 

räckligt objektiv, eftersom allt som ses genom ett temperament måste bli något färgat. Härtill må genmälas, att den skröplighet, som ur bevisningssynpunkt i allmänhet vidlåder ett mänskligt uttalande, ofta är så framträdande att ett mindre misstag i fråga om utsagans uttolkande i någon detalj sällan bör ha någon större betydelse för målets avgörande. Det må vara berättigat att endast använda en högt uppdriven vetenskaplig teknik för bedömandet av ett så viktigt bevismedel som ett fingeravtryck från en brottsplats; men det åsyna vittnets berättelse kan icke lämpligen åtkommas och erhålla för domen användbar form innan den silats genom ett mänskligt medvetande och den är som regel heller icke betjänt av någon exaktare behandling.
    Den protokollföringsmetod som kännetecknas av sammanfattade och bearbetade berättelser är den äldsta och för visso även den bästa. Den synes emellertid helt oförtjänt ha råkat i ett visst vanrykte i samband med processreformen. Anledningen härtill torde vara att metoden identifierats med det muntligt-protokollariska system man velat komma ifrån och därigenom blivit delaktig av den kritik som drabbat detta system. Denna kritik har bland annat avsett uppskovssystemet och den rättsosäkerhet som måste bli följden av det allmänt tillämpade förfarandet att protokoll, som skulle utgöra grundval för domen, i skilda etapper och av olika personer lång tid efter de muntliga förhandlingarna med ledning av knapphändiga memorialanteckningar och osäkra minnesbilder utarbetades i gällande lydelse. Denna i övrigt högst berättigade kritik kan dock icke avse ett system, som innebär att en sammanfattad utsaga genast utarbetas under överinseende av den som kort tid efteråt har att döma i målet. Det må ihågkommas att allt som har med protokollet att göra innefattar ett avsteg från muntlighetsprincipen till förmån för ett rent skriftligt förfarande. Det är då rimligt, att den yppersta metod, som under den gamla ordningens tid framkommit för att göra förfarandet säkert, fortfarande skall finnas användbar. Hit hör då den sakkunnigt sammanfattade, bearbetade och kommenterade utsagan. Denna metod har utarbetats och fullkomnats under århundraden och har tillkommit för att utgöra det bästa tänkbara surrogat för muntligheten. Det är också den metod som helst bör användas i den nya processen i de delar densamma av praktiska skäl icke kan vara muntlig. Det är ett misstag att tro, att det i samband med nyordningen av rättegångsväsendet skulle ha framkommit något nytt sätt att åt skriftligt förfarande ge ökad muntlighet. Man kan dock icke helt freda sig från tanken, att vissa varma anhängare av processförhandlingarnas ordagranna återgivande äro offer för en liknande villfarelse. Att i hovrätten ta del av ett skickligt utformat vittnesmål kan dock medföra samma övertygelse som läsningen av en del av en välmotiverad dom under det attdet nödtvungna avlyssnandet av ett på fonetisk väg upptaget motförhör kan vara föga mera givande än åhörandet av ett konstgjort åskväder i radio.

 

Den allvarligaste anmärkningen mot den sammanfattande protokollsmetoden sammanhänger emellertid med dess förment bristande objektivitet. Om sammanfattningen göres på domarens ansvar, bör den dock icke bli mindre objektiv än domen och mera torde icke kunna fordras. Protokollering av bevisningen är väl om man ser rätt på saken egentligen detsamma som att skriva en del av domen. En annan sak är emellertid, att hela den verksamhet i form av sammanfattning, bearbetning och kommentering som erfordras innan en utsaga framstår i slutligen användbart skick, svårligen kan äga rum inför rätta utan att uppfattningen om domarens objektivitet sättes i fara. Av sådan orsak kan ofta endast utsagans ostridiga grovinnehåll med fördel upptagas i protokollet, under det att den finare bearbetningen och bedömningen måste anstå till domen och där finna sin plats. En sådan uppdelning av vittnesmålet kan stundom erbjuda stora vanskligheter. Överhuvudtaget måste det utsägas, att den största nackdelen med den här omhandlade protokollföringsmetoden är att den ställer mycket stora krav på protokollförarens kunnighet, erfarenhet och omdöme. Det är dock icke fråga om döda kunskaper och mekaniska färdigheter utan om sådant, som varje domare har oundgängligt behov av att kunna, nämligen att efter kritisk granskning ur ett ohanterligt material riktigt framdraga det väsentliga och servera det i en adekvat och lättillgänglig form för bedömande.

 

    Om olika möjliga protokollföringsmetoder kan sammanfattningsvis sägas följande. Hur en protokollföring än anordnas torde det icke kunna undvikas, att den åtminstone i någon mån inkräktar på det utrymme som i sin helhet helst borde varaden muntliga förhandlingen förbehållet, och att den kommer att föranleda extra kostnader. Det måste vara angeläget att nedbringa dessa olägenheter till det minimum som är förenligt med en allenast nödtorftig detaljsäkerhet, eftersom säkerheten i protokollföringen i den mån den icke har direkt avseende på själva avgörandet är en i stort sett fristående del av processen, men en ohanterlig och dyrbar protokollföringsmetod i sig är ägnad att verka förryckande på processens grundprinciper. Det tillförlitligaste och mest ändamålsenliga sätt på vilket en inför rätta avgiven betydelsefull utsaga över protokollet kan tillföras domen, kännetecknas därav att utsagan efter avgivandet blivit sakkunnigt beskuren, förtydligad, sammanfattad, språkligt bearbetad och i sådant skick godkänd av den hörde samt därefter av rätten kommenterad. Metoden är svår och ställer på en protokollförare krav motsvarande dem som ställes på domaren. Snabbheten är väsentligen beroende på protokollförarens skicklighet. En utsaga, som av en oskicklig protokollförare blir olämpligt besku-

 

ren, felaktigt förtydligad, oriktigt sammanfattad eller illa uttryckt kan tydligtvis innebära en större fara för rättssäkerheten än det förhållandet att utsagan över huvud taget icke blivit protokollförd. Då det är angeläget, att rättens ordförande befrias från omtanken om protokollet för att helt kunna ägna sitt intresse åt förhandlingarna, kommer i detta läge vid avsaknad av kompetent protokollförare varje annan, sakligt underlägsen protokollföringsmetod att framstå som lämpligare, blott den innefattar garanti för exakthet i den mera begränsade omfattning, där metoden kan fylla sitt syfte. Dessa metoder kännetecknas av att protokollföraren efter måttet av sin förmåga i större eller mindre omfattning avkopplas från all annan verksamhet än den som består i ett mer eller mindre fullständigt och ordagrant nedtecknande av utsagor. De olika metoderna kulminera i utsagans upptagande på fonetisk väg. Här är å ena sidan exaktheten i ett mycket begränsat hänseende driven till sin spets under det att å andra sidan den praktiska användbarheten av utsagan i dess helhet blivit nedbringad till ett minimum.
    De utsagor, varom här är fråga, äro sinsemellan av mycket olika beskaffenhet och betydelse. En del kräva över huvud taget icke protokollering ur någon praktisk synpunkt, andra åter äro så överskådliga, enkla och entydiga, att icke ens den oskickligaste protokollförare på allvar kan misslyckas med deras återgivande, under det att somliga kunna vara så invecklade och svårtydda, att de trotsa den erfarnaste domares förmåga, när det gäller att avvinna dem ett begripligt innehåll, Det är därför ur såväl säkerhets- som kostnadssynpunkt lämpligare att avpassa protokolleringssättet efter utsagans beskaffenhet och betydelse än att använda en stereotyp metod, som stundom visar sig icke fylla måttet, ofta leder till överflödigt arbete och sällan blir idealisk.
    Vid genomgång av de yttranden, som i protokollsfrågan kommit mig tillhanda, har jag icke funnit något uttalande, som på allvar skulle vara ägnat att vederlägga riktigheten av de allmänna slutsatserna. Däremot synes mig av många redogörelser för fördelar och nackdelar i samband med olika protokollföringssystem ha framgått, att slutsatserna teoretiskt sett äro väl underbyggda. I fråga om de praktiska svårigheter, som slutsatserna jämväl förutse, har det visat sig, att dessa äro skiftande och stundom avsevärda. En del dylika svårigheter skola göras till föremål för någon diskussion.

 

43—517004. Svensk Juristtidning 1951.

 

Av de inkomna yttrandena vill det synas som om man för Övre Norrlands underrätter såsom ett mycket grovt medeltal för fullföljdsfrekvensen beträffande samtliga avgjorda mål skulle kunna räkna med något i närheten av fem procent. Det förefaller även som om av de i hovrätten fullföljda målen endast den mindre delen har avseende å verkliga bevisfrågor. På framställd fråga, i vilken utsträckning före förhandlingens början med någon större grad av säkerhet skulle kunna förutsägas att vissa mål, tämligen oberoende av utgången, å ena sidan alltid överklagades och å andra sidan stannade vid underrätten, ha svaren varit mycket skiftande och tveksamma. Därom har dock enighet rått, att det finnes ett mycket stort antal förhållandevis okomplicerade brottmål, där man i förväg ganska bestämt kan räkna med att de icke skola gå vidare. De inkomna svaren ge icke belägg för att man vid protokollering av utsagor annat än i mera uppenbara fall tagit någon nämnvärd hänsyn till målets särskilda beskaffenhet, i varje fall icke direkt ur fullföljdssynpunkt. Det förefaller mig dock uppenbart, att efter en närmare undersökning av behovet av domskäl i olika mål, bestämda riktlinjer skulle kunna uppdragas till protokollsbestyrets förenklande i åtskilliga sådana mål, där bevisningen endast skenbart är på allvar tvistig och där domstolens avgörande tämligen oberoende av domskälen för parterna ter sig som det enda betydelsefulla. Här är icke platsen för en sådan undersökning. Det må blott framhållas, att det icke är fråga om att äventyra de muntliga förhandlingarnas effektivitet utan endast om att slippa ifrån att skriva sådant som ingen vill läsa.
    De tekniska förfaranden, som kommit till användning vid utsagors upptagande ha visat stor variation inom de gränser som sammanfattningsvis angivits. I de fall, där en mer eller mindre fulländad metod kunnat tillämpas har belåtenheten med protokollet varit störst. Det har dock framkommit, att ordföranden alltför ofta måst påtaga sig besväret med utsagornas sammanfattande och neddikterande. I de fall, där stenografikunniga biträden anlitats som protokollförare, har det klagats över att deras uppteckningar blivit onödigt långa, tidsödande att granska och kostsamma att utskriva. Beträffande notarierna har anmärkts, att det tar förhållandevis lång tid innan de kunna betros med protokollsbestyret. Stenografisk upptagning i form av särskild aktbilaga synes endast ha förekommit i något undantagsfall. Vad slutligen angår den fonetiska metoden, som regelmässigt begagnas vid två rådhusrätter, ha de närmare redogörelserna för användningssättet endast bestyrkt min uppfattning om denna metod som en mycket bristfällig nödfallsåtgärd för protokollsfrågans lösande. Det kan ytterligare framhållas, att metodens användande i vissa fall medfört särskilt behov av privata anteckningar och att metoden frestat till användning ända därhän att partsutsagor i trafikmål i obeskuret skick förevigats. De olika protokollföringsmetoderna synas för domens vidkommande icke ha medfört allvarligare bekymmer hos domstolarna. Man är sålunda i allmänhet ense om att protokollet

 

icke annat än i undantagsfall har någon nämnvärd betydelse för målets avgörande men att det särskilt om domen meddelas någon tid efter huvudförhandlingen, har en begränsad betydelse för domskälens utformande. Det har framgått, att olika domare äro ganska flitigt sysselsatta med förande av privata anteckningar, särskilt om de ha oövade protokollförare, och att de hellre använda dessa anteckningar för sitt votum än det officiella protokollet. Det alldeles övervägande antalet mål blir avgjort omedelbart efter huvudförhandlingen och endast i mål av markerad vidlyftighet eller svårhetsgrad får med domens meddelande anstå någon vecka.
    Som allmänt omdöme om de protokollföringsmetoder som kommit till användning och de resultat som med avseende å domen därigenom vunnits kan sägas att i sådana fall, där man å ena sidan klagar översvårigheter beträffande det tekniska förfarandet vid utsagans upptagande men å andra sidan anser, att vad som med möda upptagits icke har någon nämnvärd betydelse vare sig för avgörandet eller avfattandet av domskälen, där måste föreligga en tydlig avvikelse från den linje, som här angivits som den ideala. Antingen är protokollet onödigt vidlyftigt eller ock är domen otillfredsställande utformad. Möjligen föreligger också inadvertenser i båda dessa hänseenden. Angående bruket av privata anteckningar vid sidan om protokollet som underlag för domen kan sägas att i den mån sådana anteckningar ersätta protokollering av utsagor protokollet i motsvarande del väsentligen berövas sin funktion som kontrollmöjlighet och i övrigt blir helt betydelselöst.
    Bestämmelserna i RB 6: 8 andra stycket om granskningsskyldighet beträffande utsagor föranleda i fråga om protokollföringen högst olikartade svårigheter allt efter den protokollföringsmetod som använts. Några ord må därför sägas om den betydelse en sådan granskning allmänneligen har ur synpunkten av säkerhet hos rättegångsförfarandet. Man torde då utifrån praktisk erfarenhet av vittnesförhör kunna säga att genom granskningen skall skapas erforderlig kontroll i följande hänseenden
    1) att vittnet verkligen sagt vad som antecknats i protokollet eller, där det har betydelse, använt de ordalag som däri införts;
    2) att det upptecknade riktigt återger det huvudsakliga intryck rätten fått av utsagan;
    3) att vittnet fått klart för sig att rätten sålunda uppfattat hans utsaga och att vittnet är berett att stå för uppgifter, som täckas av protokollets lydelse;
    4) att vittnet icke sitter inne med någon ytterligare för målets bedömande värdefull kunskap.
    Vad som angivits under 2), 3) och 4) synes icke vara av mindre betydelse än det som upptagits under 1).
    Vid användande av den sammanfattande protokollföringsmetoden blir all den angivna granskningen en ofrånkomlig ingrediens eller ett nödvändigt komplement till vittnesmålet och kommer icke att framstå

 

som ett därmed sidoordnat besvär. Om vittnesmålet däremot antecknats mer eller mindre fullständigt och ordagrant blir en riktig granskning därav förenad med betydande svårigheter och av praktiska skäl gärna inskränkt till att omfatta allenast synpunkterna under 1) genom att utsagan uppläses eller tillhandahålles vittnet i utskrift för genomläsande. Med hänsyn icke minst till granskningens sålunda väsentligt begränsade omfattning står densammas betydelse i kvarvarande del icke i något rimligt förhållande till det omak och de kostnader granskningsskyldigheten medför. Det i allmänhet ringa värdet av de fonetiska upptagningarna, som undgått särskild granskningur de synpunkter som avhandlats under 2)—4), utgör ett beaktansvärt belägg för riktigheten av detta påstående. Det sagda leder till reflexionen, att det är bättre att sträva efter att utveckla protokollföringsmetoderna än att söka fullända en bristfällig metod i ett mindre viktigt detaljhänseende.
    Olägenheterna i samband med granskningsskyldigheten och det i många fall obefintliga eller tvivelaktiga värdet av denna skyldighets fullgörande som sidoordnad angelägenhet ha, enligt vad jag av försiktiga medgivanden kunnat utläsa, hos det praktiska livets män medfört benägenhet att av tidsnöd i uppenbara fall avstå från uppläsning eller annan därmed jämförlig granskning av avgivna utsagor. Ur motsvarande synpunkter kan även en viss benägenhet spåras att begränsa förekomsten av direkt granskningspliktiga utsagor. Svårigheten att på laglig grund i en rättegång inhämta önskvärda men periferiska detaljupplysningar vid sidan om formaliteterna för ett officiellt vittnesförhör lägger dock här ofta hinder i vägen. I den mån åter begränsningen går ut över den omfattning, i vilken partsförhör under sanningsförsäkran användes, är härom i allmänhet endast gott attsäga. Det är vanligen varken uppbyggligt eller effektivt att låta två förbittrade parter under sanningsförsäkran berätta om sådant som de båda veta men varom de ha motsatt mening. Det mesta som härunder säges är ofta mindre värt att komma på pränt än det väsentliga som kan utvinnas ur ett fritt förhör med parterna. Det är icke heller någon triumf för den fria bevisprövningen om rätten, såsom gärna sker, efter två motstridiga sanningsförsäkringar beträffande samma relevanta faktum för tvistens lösande helt nödgas ta sin tillflykt till reglerna för bevisbördans fördelning. Partsförhör under sanningsförsäkran synas lämpligen böra äga rum huvudsakligen när förmålets bedömande erforderlig kunskap i fråga om något detaljavsnitt uteslutande äges av den ena parten och denna kunskap icke på något mera betryggande sätt lämpligen kan tillföras utredningen. Att i ett skillnadsmål höra ena parten under sanningsförsäkran om hans ekonomiska förhållanden kan sålunda vara lämpligt men att på detta vis höra båda parterna om skulden till söndringen är meningslöst.

 

    Allmänna intryck efter läsningen av ett stort antal underrättsdomar med tillhörande protokoll äro att utsagor vanligen

 

antecknas i protokollet med väsentligt större vidlyftighet än underrätten finner sig ha behov av för avgörandet samt rubrikens och domskälens utformande; att domen ofta är knapphändigare än som föranledes av protokollsanteckningarna och synpunkten att domen skall utgöra en självständig handling; att bristfällig domsmotivering mera sällan kan återföras till att protokollsmaterialet varit för begränsat; att protokollering av utsagor mera innebär ett formellt fullgörande av en lagstadgad skyldighet än en praktisk verksamhet, inriktad på ett bestämt mål; samt att en allmän inskränkning av utsagors protokollering skulle medföra dels en avsevärd arbetsbesparing, som endast skulle gå ut över onyttigt arbete, och dels att blicken vidgades för de fall där en omsorgsfull protokollering är av nöden.
    De elastiska lagbestämmelserna på förevarande område medge förvisso i allt väsentligt att protokollföringen anordnas efter de riktlinjer, som här befunnits mest ändamålsenliga, ehuru de icke lämna någon säker garanti för att så också kommer att bli fallet. Ett förslag till lagändring, närmast i förtydligande och uppmjukande riktning, skulle kanske omfatta följande önskemål: att vissa periferiska upplysningar, som i en rättegång kunna krävas av utanför densamma stående ojäviga personer måtte kunna inhämtas utan anlitande av de högtidliga och stelbenta formerna för ett vittnesförhör; att utsagor, vilkas närmare innehåll är av ringa betydelse för avgörandet och ingen för domskälen, i obetydliga mål kunde utelämnas i protokollet; att parts ovillkorliga rätt att bli hörd under sanningsförsäkran i tvistemål måtte på lämpligt sätt något beskäras; att granskningsskyldigheten beträffande verkligt betydelsefulla utsagor skulle omfatta all den kontroll, som enligt vad tidigare utvecklats är möjlig, vilket borde medföra att området för de ordagranna uppteckningarna inskränktes till sitt rätta mått; samt att granskningsskyldigheten i övrigt kunde lämpas efter omständigheterna och i uppenbara fall helt eftergivas.
    Även om man godtar de teoretiska aspekterna på protokollföringen och ivrar för att omsätta dem i praktiken, kan det icke förbises, att de svårigheter som härvid upptorna sig stundom äro av sådant slag, att de hota med att förkväva teorin. Genom nyordningen av rättegångsväsendet har särskilt häradsrätternas arbetssätt på det centrala området genomgått en radikal förändring. Den dömande verksamhetens tyngdpunkt har på ett mar-

 

kerat sätt förflyttat sig nedåt i instansordningen. Det gäller alldeles särskilt med bevisprövningen sammanhängande förhållanden. Under det muntligt protokollariska systemets och den legala bevisteorins tid voro de olika instansernas möjligheter i princip likvärdiga på detta område, men med muntligheten och den fria bevisprövningen ha underrätterna fått förmånen att arbeta under väsentligt gynnsammare betingelser än överrätterna, när det gäller ernåendet av ett riktigt resultat. För behörigt tillvaratagande av dessa gynnsamma betingelser ha helt naturligt ökade krav ställts på underrätterna. Dessa äro dock ännu i allmänhet icke fullt rustade för att bära den ökade bördan. Av den numera enhetliga verksamhet, som kännetecknas av stadierna protokollföring, rubrikskrivning samt dömande och avfattande av domskäl, sysslade underrätterna tidigare huvudsakligen med upptagande i kronologisk ordning av ett osorterat domboksmaterial, som när det ansågs tillräckligt, föranledde ett vanligen mycket kortfattat avgörande, under det att på överrätterna i förekommande fall ankom bestyret med materialets sovrande genom särskild föredragning samt rubrikskrivning och utarbetande av decision. Av de nya uppgifterna är särskilt rubrikskrivningen framträdande. Det är en svår och tidsödande men nyttig konst, som väl ännu sitter häradshövdingarna i fingrarna från tidigare hovrättstjänstgöring men för vilken de unga notarierna stå helt främmande och som de näppeligen hinna bli fulländade i under sin korta, av andra sysslor överfyllda domsagotid. I själva verket är protokollföringen minst lika viktig som rubrikskrivningen. Det är i betydelsefulla mål med vansklig bevisprövning icke någon syssla för maskiner, stenografer, skrivbiträden eller oövade notarier utan härför erfordras verklig sakkunskap. De brister som vidlåda en mindre sakkunnig protokollförare kunna visserligen alltid botas genom ordförandens ingripande men endast till priset av sämre processledning, minskad arbetstrivsel, osäkrare avgörande eller oskäligt betungande. Den som efter sådana erfarenheter i egenskap av domare haft förmånen att någon gång få samarbeta med en verkligt kompetent protokollförare på fiskals- eller assessorsstadiet vet mer än väl i vilken riktning önskemålen för framtiden böra gå. Det vore väl heller icke otänkbart att låta blivande domare efter notarietid och enkortare hovrättstjänstgöring få sin grundläggande utbildningsom protokollförare vid underrätt. Det vore också värdefullt, om

 

juristernas studietid kunde inrymma bibringandet av någon teoretisk och praktisk kunskap i den kvalificerade protokollföringens konst. Sedan skulle protokollsbestyret och rubrikskrivningen efter målens svårhetsgrad kunna fördelas på notarier och domaraspiranter. Dessa önskemål överensstämma med en iakttagelse som tränger sig på dem som ha erfarenhet från rättskipning i olika instanser, nämligen att den stora sakkunskap som överrätterna ha till sitt förfogande för prövning av bevisfrågor vanligen skulle ha kommit till väsentligt bättre användning, om den kunnat insättas på ett tidigare stadium av målet.
    Det är fåfängt att tro att protokollering av domstolsförhandlingar i något väsentligt avseende med fördel skall kunna utövas med maskiner, vore det så fråga om television. När det gäller att riktigt handskas med alla de uttrycksmedel, som människor använda, när de vilja förstå eller övertyga varandra, måste en levande varelse som kan tänka, känna och minnas vara ett bättre hjälpmedel än den perfektaste maskin. Protokollet kan visserligen ytterligare beskäras, men det kommer icke att försvinna. Det endast döljer sig i domen.