FN:s domstol i Libyen. D. 20 aug. 1951 installerades i Tripolis i Libyen den första av FN upprättade domstolen. Det kan därför vara lämpligt att nu för denna tidskrifts läsare berätta något om anledningen till domstolens upprättande och om dess arbetsuppgifter m. m.
    Enligt fredstraktaten mellan de allierade makterna och Italien, vilken undertecknades i Paris d. 10 febr. 1947, avstod Italien från sina kolonier i Afrika, däribland Libyen. Det stadgades tillika att inom ett år från dagen för traktatens ikraftträdande Frankrike, Storbritannien, URSS och USA skulle besluta vad som skulle ske med dessa kolonier, samt att om ej enighet kunde uppnås, frågan skulle hänskjutas till FN:s generalförsamling. De fyra makterna förbundo sig att godkänna och verkställa det förslag till frågans lösning, som generalförsamlingen komme att framlägga.
    Enighet uppnåddes ej, och vid sin session år 1949 föreslog generalförsamlingen att Libyen skulle bli en självständig stat. Frankrike och Storbritannien, som sedan det tysk-italienska nederlaget i Nordafrika ockuperat och administrerat var sin del av Libyen (Frankrike Fezzansamt Storbritannien Tripolitanien och Cyrenaika) ha sedan dess vidtagit åtgärder för att förverkliga förslaget. En konstitution är under utarbetande, och senast d. 1 jan. 1952 skall all makt ha överlämnats till de libyska myndigheterna.
    Genom Libyens definitiva frigörelse från Italien ha uppkommit en del ekonomiska problem, som måste lösas. Generalförsamlingen fattade därför d. 15 dec. 1950, genom sin resolution 388 (V), vissa principbeslut rörande bl. a.: 1) den libyska statens övertagande av den italienska statens och det fascistiska partiets egendom i Libyen, 2) respekterandet av enskilda italienares och italienska bolags egendom i Libyen »under förutsättning att den förvärvats på lagligt sätt», 3) de villkor under vilka italienare, som önska lämna Libyen, kunna förfoga över sin egendom därstädes, 4) vad som skall ske med den fasta egendom, som varit föremål för koncessioner i och för Libyens befolkande med italienare, 5) fördelningen av tillgångarna hos italienska försäkringsbolag, som arbetat i Libyen, 6) Libyens befrielse från ansvar för den italienska statsskulden och 7) betalningen av civila och militära pensioner. Beträffande vissa av dessa frågor bör enligt resolutionen kompletterande överenskommelser träffas mellan Italien och Libyen.
    I resolutionen stadgades slutligen att i Libyen skulle skapas en domstol sammansatt av tre personer från tre olika länder, som ej hade något direkt intresse i saken. Domarna skulle utses av FN:s

 

generalsekreterare, och kostnaderna för domstolens verksamhet skulle betalas av FN.
    Enligt resolutionen har domstolen en dubbel uppgift:
    a) På begäran av Frankrikes eller Storbritanniens regeringar (så länge dessa makter administrera Libyen) eller av Libyens regering (när en sådan blivit bildad) eller av Italiens regering skall domstolen ge instruktioner i begärda avseenden beträffande verkställandet av resolutionens bestämmelser.
    b) Domstolen skall avgöra alla tvister, som kunna uppstå mellan sagda regeringar i fråga om tolkningen och verkställandet av resolutionens bestämmelser.
    Domstolen skall själv fastställa sin procedur. Den har rätt att infordra upplysningar, varav den anser sig vara i behov, från alla myndigheter och personer, som den antager vara i stånd att lämna dylika. Den skall grunda sina avgöranden på resolutionens bestämmelser med iakttagande av den internationella rättens principer, och den får icke döma ex aequo et bono. Domstolens avgöranden äro slutgiltiga och bindande.
    Till ledamöter av domstolen ha utsetts 1) Vincento Sanchez Gavito, ämbetsman i det mexikanska utrikesdepartementet, närmast motsvarande ett svenskt utrikesråd, 2) Faiz Yorukoglu, ordförande på avdelning i kassationsdomstolen i Ankara, samt 3) undertecknad.
    Vid domstolens första sammanträde i Tripolis d. 26 juli 1951 beslöts att var och en av domarna skulle i tur och ordning under fyra månader vara ordförande i domstolen. Därefter utsågs undertecknad till ordförande under den första fyramånadersperioden.
    Efter tre veckors arbete fastställde domstolen d. 16 aug. 1951 sitt på franska avfattade »Reglement», som innehåller både arbetsordningen och bestämmelserna om proceduren, och som i stor utsträckning är baserat på Haagdomstolens »Règlement». Sedan har domstolens »Règlement» översatts till arabiska, engelska och italienska, enär dessa språk jämte franska få användas vid domstolen.
    Proceduren är skriftlig, men domstolen kan, när så erfordras, besluta att muntligen höra vederbörande regeringars ombud, att höra vittnen och sakkunniga samt att hålla syn.
    Domstolens definitiva avgöranden komma att meddelas på franska och engelska, varvid domstolen i varje särskilt fall tillkännager vilken text som är originaltexten. Andra beslut komma att meddelas på ettdera av dessa två språk. På begäran kan erhållas en officiell översättning till det språk som vederbörande regeringsombud använt.
    Domstolens lokaler äro inrymda i en stor byggnad, »Le Grand Hôtel», som förhyrts av FN, och vars utrymme till största delen användes av den stora FN-delegation, som sedan början av år 1950 befinner sig i Libyen för att medverka vid landets politiska, ekonomiska och tekniska nyorganisation.
    Det var chefen för sagda delegation, en holländare vid namn Pelt, som d. 20 aug. 1951 installerade domstolen, därvid han uppträdde som

 

representant för FN:s generalsekreterare Trygve Lie. Ett hundratal personer från de juridiska, administrativa, konsulära, politiska och religiösa myndigheterna voro närvarande.
    Pelt, som talade franska, läste först upp en personlig hälsning från Trygve Lie till domstolens ledamöter samt höll därefter ett längre anförande. Sedan skedde översättning härav till arabiska, engelska och italienska. Undertecknad höll därefter ett kortare tal, som också blev översatt. Slutligen, och sedan alla de närvarande rest sig upp, avgåvo domarna i tur och ordning en högtidlig försäkran av samma innehåll, som den försäkran som Haagdomstolens ledamöter avge, innan de tillträda ämbetet.
    Det kommer nog att dröja rätt lång tid innan domstolens verkliga arbete kommer att börja, men under tiden ha dess ledamöter full sysselsättning med att studera de delar av den internationella rätten, som kunna komma till användning, samt de invecklade sedvanor, bestämmelser och lagar, som gällt och som gälla beträffande rätten till fast egendom i Libyen. Det är fråga om koranens bestämmelser, gammal turkisk rätt, italiensk kolonialrätt och av ockupationsmakterna utfärdade bestämmelser. På grund av de expropriationer, konfiskationer och koncessioner i fråga om fast egendom, som skett under den tid, varunder Italien haft makten i Libyen, torde nämligen frågor om rätt till fast egendom komma att ge anledning till många tvister. Hugo Wickström.